Triggas reptilen eller hästen i oss av terrornyheter?

Tags

, , , , , , ,

För knappt två veckor sedan var jag i Helsingborg och deltog i Hackathonet News Remixed arrangerat av Mindpark, ehandel.se och själva möjliggöraren av hacket, det mycket spännande nyhets-API:et Overview News.

Jag åkte dit med en tanke om att titta på medieinnehåll med nån form av etiska glasögon och se vart tog vägen:

News Remixed tanke

Idé – Reptiler, hästar och människor

Min gode och tänkande vän Erik Starck hängde på och utvecklade ett resonemang baserat på teorin om den treeniga hjärnan. Det är alltså idén att vår hjärna utvecklats i tre faser från reptilens hjärna, över det limbisak systemet som vi bland annat delar med hästar och slutligen i neocortex.

Den sistnämnda evolutionsfasen möjliggör bland annat abstrakt logiskt tänkande och twitter-gräl. Två dygn tidigare hade de vidriga attentaten i bland annat Paris ägt rum och vi tänkte oss att analysera språket i svenska nyhetstexter före, under och efter attentaten mot bakgrund av modellen den treeniga hjärnan. Victor Zaunders nappade på idén och anslöt sig för att hjälpa till i experimentet.

Vi resonerade en del om vilket resultat vi förväntade oss och såg väl framför oss att reptilhjärne-orienterade ord som “döda”, “sårade” och “skrämmande” skulle öka sin andel språket. Det kändes ju som en rimlig slutsats som vi kanske skulle kunna påvisa empiriskt. Vad vi fick fram var dock något annat.

Genomförande – kod och taggning i ett rasande tempo

Efter att vi diskuterat idén och genomförandet i nån timme hade vi cirka 4 timmar på oss att få ihop testet. Erik kom med idén och kommunicerade medan jag kodade Python, med stöd av Victor.

Jag använde iPython Notebook för att enkelt kunna cowboy-koda (pang-pang från höften), dokumentera och visualisera resultatet på samma ställe. Logiken blev till slut i huvuddrag som följer:

  1. Sök efter nyhetstexter som innehåller ordet “paris” via Overview News API.
  2. Räkna antal gånger varje gång unika ord förekommer i brödtexterna
  3. Hitta adjektiv bland de 5000 vanligast orden med Emil Stenströms eminenta JSON-API till ordklasstaggaren Stagger
  4. Tagga 276 adjektiv manuellt på magkänsla i kategorierna positiv/negativ respektive reptil, social (limbiskt) eller neocortex.
  5. Räkna procentandel av orden i de 1000 nyhetstexterna som gav träffar i respektive kategori
  6. Visualisera dessa procenttal brutet per dag då nyhetstexterna publicerats

Vi lyckades med nöd och näppe komma hela vägen till visualisering till klockan slog 18. Här finns koden.

Resultat – reptilen stilla, men en väldig fart på hästarna

För att se ökningen av antalet artiklar plattade vi ut antalet ord i nyhetstexterna vi fått ner vi Overviewnews API per dag:

antal ord

Därefter ser vi hur den procentuella andelen negativa ord ökar kraftigt i samband med terrorattentatet:

sentiment

Slutligen plottade vi ut andelen ord som bedömts representera reptilhjärna, det limbiska systemet (kallat “social”) respektive neocortex (neo) som andel av helheten (1.0 = 100% av de kategoriserade orden):

trinue_brain

När vi kommit så här långt var vi både hungriga och trötta och pizzan hade precis kommit. Så vi betraktade väl diagrammet i några sekunder och noterade att andelen reptilhjärne-ord faktiskt var en mindre andel av den totala mängden taggade ord dagarna efter attentatet. Istället var det ord som taggats som sociala eftersom de flesta handlar om identitet som ökade relativt kraftigt dagarna efter attentatet. Ord som “grekisk”, “islamiska” och “främlingsfientliga”, men även “tillsammans” och “enig” ökade alltså i fokus efter attentatet.

När vi kring pizzan redogjorde för experimentet kom jag att tänka på en iakttagelse jag gjorde på en hästviskar-kurs på Gotland förrförra sommaren. Hästar är fantastiska på att vara medvetna om vilka som befinner sig i flocken och utanför den. Närma dig en hästhage och de visar med oerhört subtila signaler att de noterat dig, men också om du är ofarlig, farlig eller bara en pajas man inte behöver bry sig om såvida du inte lyckas underhålla dem bättre än vad de själva gör genom att mumsa gräs.

Så kanske säger den här sortens medieanalys egentligen något om flockbeteendet hos oss människor? Blir vi liksom hästarna akut fokuserade på identitet och social tillhörighet när något sådant här händer?

Reflektion: social medieanalys kan bli till samhällsanalys

Är tecken på att människor börjar intressera sig för sociala markörer såsom etnicitet, religion, kön, yrkestitel, rang etc är bättre signaler på samhällsoro än vad jag förut hade gissat, dvs ett mer aggressivt språkbruk? Kanske är det en tidigare signal man kan plocka upp innan det sansade intellektuella samtalet tystnar till förmån för ett mer aggressivt eller mindre sofistikerat språkbruk?

Detta experiment genomfördes minst sagt i all hast och med enklast möjliga metoder med avsikt att testa en tanke och få ut nåt resultat över huvudtaget. Jag är väldigt nöjd med att tre specialintresserade personer på 5 timmar drivna av en donerad API-nyckel, hämtmat och kaffe och ett utlånat konferensrum (och inte att förglömma, Helsingborgs öppna Internetuppkoppling)

Vad tror du om det här experimentet?

Informationskrig och faktaresistens – postmodernismens sorgliga slutpunkt

Tags

, , , , , ,

Den som bara läser rosa tidningar får rosa hjärna sa en gång en känd affärsman. Kanske är det precis det som hänt. Detta är ett allvarligt problem i en samtid där ord tycks billigare än nånsin och dåliga siffror anses säkrare att styra med än inga siffror alls. Den sista och avgörande knuffen mot nuvarande situation kan faktiskt skyllas på postmodernismen som gick överstyr.

Men det började redan med industrisamhällets favorisering av rationell specialisering. För modernitetens yrkesverksamma har det aktiva livet i grunden varit en ekonomiskt styrd fördjupning mot antingen konstens ord, bild och utforskande fantasi eller vetenskapens siffror, processer och begränsande validering. Gärna konst och kultur, men först en lönsam industri som betalar kalaset. I alla fall om den ska vara stor och präktig som industrin själv och inte bara en trivsam hobby efter arbetsdagens slut. Moderniteten sorterade förnuftigt människor efter denna goda ordning. Planerande samhällsvetare och konstruerande ingenjörer först och därefter humanister att kröna framgångsfirandet med pompa, ståt och en gest av välvillig generositet.

Men i den urgamla uppdelningen mellan att studera och bearbeta människans psyke respektive naturen kom två grupper i kläm. Dels kom aldrig teologer riktigt med på det modernistiska tåget, eftersom kyrkan nu skildes skild från staten och Gud dessutom var död. Psykiatriker och psykologer delades i en experimentell, empirisk del gren med B F Skinner i förgrunden, och en analytisk i betydelsen samtalande och tolkande gren lett av Freud och Jung. Freuds idéer anammades med särskild iver i reklamindustrin eftersom den hjälpte till att sälja konsumtionsvaror, men inom akademiska kretsar dalade både Jungs och Freuds idéer sakta för att med tiden bli föremål för våldsamma stridigheter i intellektuella kretsar. Ingen annanstans inom akademin blev “striden mellan ord och siffror” mer tydlig än inom psykologin, och det var ingen tvekan om att siffrorna var på väg att vinna.

Psykoanalytikern och psykiatern Jaques Lacan är ett intressant exempel på att det under 70-talet fanns en stark önskan att bli mer vetenskaplig genom att efterhärma form, men dessvärre inte dess innehåll, med komiska resultat.

I schema.png

Lacans symboler kan inte användas för att “räkna med”, men ser ganska proffsiga ut

För att läsa en bra artikel om vilka stolligheter det ledde till kan du läsa detta karaktärsmord på Lacan. För i grunden handlar det om två olika sätt att förhålla sig till verkligheten som kompletterar varandra mycket bra, men som är rent av samhällsfarliga om de används på fel sätt.

Det har genom historien funnits skiftande begrepp för att skildra skillnaden två djupt skilda sätt att förhålla sig till verkligheten som tycks inbyggda i hur människans medvetande fungerar. Å ena sidan dramatiserar vi verkligheten, det vill säga använder berättelser, bildspråk, retoriska grepp och annat som kan kallas konst, känsla eller subjektivitet. Å andra sidan mäter, observerar och återger vi den så obearbetat som möjligt – det som kan kallas vetenskap, förnuft eller objektivitet. Det finns ingen “ren” typ av subjektivitet och objektivitet. Inte ens något så subjektivt som en enskild persons egna märkliga drömmar är helt fria från objektiva lagrade sinnesintryck som byggklossar.

Den postmoderna idérörelsen uppmärksammade kanske främst att det ligger sociala maktstrukturer dolda i språket även när vi pratar om objektivitet. Men genom att inte stanna vid att, på goda grunder, upprätta en harmonisk balans mellan dessa två samtidigt förekommande och sammankopplade sidor av verkligheten gick man vidare och försökte rensa bort objektivitet från den språkliga domänen där just postmodernisterna själva brukar befinna sig i egenskap av intellektuella ofta skrivande, läsande akademiker. Begreppet sanning  är tätt kopplat till objektivitet och fick stryka på foten.

När slaget (ja, det var verkligen en tvättäkta akademisk strid) var över hade postmodernisterna trängt ända in till ordet kunskap och där skedde något mycket märkligt. Om en akademiker inte kan producera kunskap är det ju inte mycket värt att betala dennes lön eftersom det trots allt är akademins och därmed akademikers raison d´être. Den akademiker som enbart förhåller sig till verkligheten språkligt fick därmed svårt att motivera sin egen existens. Uppdelningen blev till synes dragen vid om en hade ett solklart objektivt mekaniskt verktyg mellan sig och den verklighet man studerar eller inte. Eller åtmistone producerade siffror och matematiskt liknande symboler som ju inte är lika lika vanligt språk som bokstäver. Som Lacan försökte göra genom att låna det estetiska, men inte det formella logiska från matematiken med ett förvirrande resultat.

När sanning, objektivitet och kunskap (eller fakta) så grundligt och med sådan iver utsatts för ett utrensningsförsök ur språket, om än med de ädlaste intentioner, är det inte bara akademin i allmänhet och humaniora i synnerhet som kommer i gungning utan även media. Naturligtvis är det inte enbart det postmoderna angreppet på sanning och objektivitet som förklarar varför stater idag ägnar sig alltmer åt att utveckla och samordna defensiv och offensiv informationskrigföring. Eller ens varför vuxna välutbildade människor allt oftare beter sig som käbblande barnungar eller mycket värre på nätet.

Postmodernismen har sedan länge gått överstyr genom att föra krig mot alla sanningsanspråk utom sina egna, nämligen att det inte finns några. Därmed hamnar den både i en omöjlig filosofisk position, vilket måhända är en angelägenhet för en mindre grupp människor. Det är dock långt värre att postmodernismens överdrivna sanningsangrepp har den obehagliga sidoeffekten att den eldar på tendenser till faktaresistens och försvårar förutsättningar för det för en fungerande demokrati så viktiga offentliga samtalet oavsett om det förs runt fikaborden eller i massmedia.

Det intellektuella klimatet behöver därför kyla av och gå vidare. Avkylningen har egentligen redan hänt i de mest centrala delarna av den intellektuella kultursfären. Kruxet är att det ännu tycks råda en utmattning och brist på rörelseenergi framåt där. Politiken, liksom akademin lider av en brist på visioner. Istället tittar man tyvärr alltför ofta bakåt till uppdiktade gyllene eror då allt var gott, rätt och vackert. Det är en mycket farligt riktning som ledde inte bara till andra världskrigets fasor utan även våra samtida fasor särskilt tydliga i IS härjningar.

Jag är dock sedan länge optimist och tror att det kommer att ordna sig. Självklart finns det framsteg och även en stor berättelse (som kallas evolution). Om fler intellektuellt nyfikna och engagerade människor läste Clare W Graves artikel från 1974 så tror jag faktiskt att vi kommer vidare till fortare genom att lösa upp en del handlingsförlamande förvirring. Du kan även kolla in vad några vänner till mig gör i tankesmedjan metamoderna, ett namn som alluderar på en slags ny och förbättrad version av modernismen.

Vårt undermedvetna försvinner inte med dataåldern

Tags

, ,

En hastigt nedtecknad reflektion, som egentligen är ett på mobilen redigerat mejl, när jag läser:

http://io9.gizmodo.com/why-freud-still-matters-when-he-was-wrong-about-almost-1055800815

Jag och en vän kommer ibland in på behavioral economics och jag har ofta en instinktiv motvilja mot management metoder som “tar bort fritext-fältet” genom att reducera exempelvis utvärderingar till nöjd/missnöjd.

Till viss del agerar vi som apor när vi, vilket är ett typiskt experiment inom behavioral economics, väljer mellan 100 kronor nu eller 200 om en vecka, med till synes “irrationellt” resultat. Du kan säkert gissa vilket.

Dock tror jag att en mycket stor del av vårt beteende är styrt av omedvetna neuroser, t ex att tävla med de en uppfattar som sina sociala jämlikar om boendestandard och omsättning i företaget en äger etc.

KBT och behavioral economics är utan tvekan stora framsteg inom psykologin, eftersom de grundar sig på empiri till skillnad från det mesta av 1900-talets psykologi som kunde fritt hitta på saker som att “det nyfödda barnet vill tillbaks i livmodern och därmed dö” som en känd kulturpersonlighet sa i sitt sommarprat. Hur går ett sånt påstående ens att belägga med nån slags faktisk observation av verkligheten?

Dock ska inte slänga ut barnet med badvattnet. “Djup-psykologi” och existentiell psykologi har sannolikt många svar att ge på de grova dragen i varför folk väljer att leva som de gör. Som artikeln påpekar är det numera att betrakta som ett faktum att vi är omedvetna om mycket av det som styr våra val i vardagslivet. Själv är jag särskilt intresserad av omedvetna mönster i vårt personliga språkbruk. Få vet ens vad en kan leta efter för typ av mönster, även om de är uppenbara bara en känner till dem.

Det finns ingen motsättning mellan att rigorös mätning av beteende (data) och att tolka resultaten med stöd i hypoteser om hur medvetandet fungerar, hypoteser som kan vara formulerade utifrån ren och skär erfarenhet och individuell reflektion.

Det är när den ena får dominera på bekostnad av den andra som det blir fel. Efter 1900-talets övertro på medvetandets insida (studera Ken Wilbers AQAL-modell) tycks vi nu vara på god väg att slå över i en övertro på medvetandets utsida.

Balans och urskiljningsförmåga är bättre.

Det tar dock emot att hålla två så skilda idéer som exempelvis neuroser och Internet of Things i huvudet samtidigt. Det är kanske konsten.

Nu börjar det synas tecken på att psykoanalysen som behandlingsform kan stå inför en viss återkomst.

Bygg din egen ordlista med positiva och negativa ord med en smula Python och en nypa handjagande

Tags

, , , , , ,

För den otålige:

https://www.facebook.com/plugins/post.php?href=https%3A%2F%2Fwww.facebook.com%2Fchristopher.kullenberg%2Fposts%2F10157205865935082&width=500

Filosofi och metod

Vilka ord och begrepp som uppfattas som eller påverkar mottagaren negativt respektive positivt psykologiskt hör till filosofi snarare än vetenskap. Särskilt eftersom människor har olika värderingar, såsom exempelvis traditionella, modernistiska eller postmoderna, och därför lägger olika tonvikt vid olika aspekter av verkligheten eller lägger in olika betydelse i värdeladdade ord som demokrati, rättvisa, solidaritet etc.

En rimlig utgångspunkt kan dock vara att börja i en annan ända, nämligen i förklenande respektive berömmande omdömen om idéer, ting eller andra människor. Det är ett välkänt fenomen att vi människor “lägger på” ett språkligt lager som förmedlar positiva och negativa känslor på skeenden. Ett klassiskt exempel inom medievetenskapen är “frihetskämpe” respektive “upprorsmakare”. Ett annat liknande är “martyr” respektive “terrorist”.

Fenomenet name calling är mycket vanligt och uppfinningsrikedomen är stor till exempel på Twitter där politik (liksom dess nära släkting fotboll) ofta avhandlas i realtid och utan alltför mycket inblandning av det numera förlegade och därför lätt ignorerade överjaget. En möjlighet är alltså att leta på Twitter efter ord och begrepp som människor använder för att medvetet eller omedvetet kasta skugga över någon eller någonting respektive att förhärliga och hylla.

Det finns i grunden två diametralt motsatta sätt att undersöka språk. Antingen utgår du ifrån regler och fasta hierarkier eller så utgår du från hur människor faktiskt använder språket och låter det flyta och förändras över tid. Att kombinera dem båda är förstås klokast, dock är det en konstart, snarare än en exakt vetenskap, liksom det mesta i livet värt att göra.

För många lingvistiska problem har sedan några år tillbaka ordrymder och deep learning, en i grunden ganska enkel och därför mycket galant, metod för att göra statistiska undersökningar av språk gjort avgörande framsteg för hela AI-fältet. Metoden hör till den senare sorten som alltså utgår från hur människor använder språket och uppdateras löpande vartefter en får fatt i nya språkexempel. Om kidsen till exempel plötsligt slutar säga “fett” om något som är bra och istället börjar säga t ex “gött” så kommer språkmodellen att lära sig det och “förstå” att de har en liknande betydelse. Detta beror på att ordrymder i grunden handlar om att datorn läser in vilka ord som förekommer före respektive efter det ord man undersöker. Med tillräckligt stort dataunderlag, i storleksordningen många miljoner exempel, så blir resultaten ofta förvånansvärt bra.

Jag har utifrån eget intresse tränat en modell (kod) på ett urval av tweets från 2015 från cirka 235 000 konton som i huvudsak skriver på svenska och som efter att ha skrubbats rena från hashtags, url:ar och omnämnanden av kontonamn innehåller minst tre ord. Det lämnade kvar drygt 47 miljoner tweets. Dessa är alltså i huvudsak på svenska, men även en mängd engelska, samt norska, finska och danska. Det gör att modellen visar prov på metodens förmåga att översätta riktigt bra mellan olika språk, en förmåga som åtminstonde för ordnörden respektive den som är intresserad av skalbar AI-teknologi numera visat stort intresse för metoden.

I Sverige har vi faktiskt legat långt framme på området akademiskt, vilket i sin tur ledde till att textanalysföretaget Gavagai knoppades av. För den som vill få en djupare förståelse av ordrymder rekommenderar jag varmt att läsa Magnus Sahlgrens avhandling från 2006 (!) som, trots det relativt avancerade ämnet är ett föredöme i lättlästhet även för en språkteknologisk novis.

När du hör talas om ordrymder idag är det sannolikt att du istället hör det engelska namnet word embeddings eller rent av deep learning och AI eftersom den mest populära metoden som släpptes av Google 2013, kallad word2vec, bygger på en grund variant av deep learning, alltså neurala nätverk, som är del av forskningsfältet Artificiell Intelligens. För den intresserade kan jag rekommendera en pedagogisk bloggpost av Magnus Sahlgren, numera forskningschef på Gavagai,  som reder ut en del av likheter och skillnader inom det sammahängande fältet av AI, deep learning och ordrymder.

Tack vare briljanta och generösa människor inom IT och språkteknologi finns det idag sätt att själv experimentera med ordrymder för att till exempel filtrera ut negativa och positiva ord (och fraser) tillgängliga för människor som endast har mycket grunda kunskaper i hur man använder programkod.

Ett populärt och mycket lättillgängligt kodbibliotek som låter en använda Google’s algoritm word2vec med hjälp av Python är Gensim. Här följer några exempel på hur jag närmar mig problemet med att identifiera positiva och negativa ord och testa hur word2vec fungerar i Gensim.

import gensim
import pandas as pd # utmärkt dataanalys-bibliotek så vi enkelt kan spara CSV:er etc

model = gensim.models.Word2Vec.load("./big_model_150_mincount_30_no_stops")

Jag läser in min färdigtränade algoritm beskriven ovan. Det tog ungefär två dygn att träna upp den på 47 miljoner tweets på min dator. För den specialintresserade har jag beräknat 150 vektorer per ord och bara tagit med ord som förekommer fler än 30 gånger och inte tagit med fler-ordskombinationer som

  • inte bra
  • Dagens Nyheter
  • De Nya Moderaterna

Du kan se koden för framställningen av modellen här på min Github.

Dessa exempel blir i denna variant av modellen enbart följande ord för sig: “inte”, “bra”, “Dagens”, “Nyheter”, “Det”, “Nya”, “Moderaterna” med stora respektive små bokstäver och som alltså måste matchas exakt.

Vi börjar med att kolla vilka 20 ord som enligt algoritmen mest liknar tre negativa ord en kan använda om andra människor. Bry er inte om att det står positive i koden, det betyder bara att vi vill att algoritmen ska leta efter dem. Vi kan även komplettera med negative för att säga åt den att lägga en negativ vikt på ord som till exempel har flera betydelser (se mer på Gensim word2vec tutorial), varav vissa inte ska räknas in ungefär på samma sätt som man kan använda ett minustecken vid Google-sökningar.

model.most_similar(positive=["idiot","svin", "lögnare"],topn=20)

[('idioter', 0.7550226449966431),
 ('kräk', 0.7507501840591431),
 ('hycklare', 0.7367528676986694),
 ('fega', 0.7356211543083191),
 ('rasist', 0.7228284478187561),
 ('stolpskott', 0.7205626964569092),
 ('massmördare', 0.7148877382278442),
 ('dåre', 0.7092620134353638),
 ('äckel', 0.7045900225639343),
 ('pajas', 0.7038259506225586),
 ('kärring', 0.7000449299812317),
 ('girig', 0.6987353563308716),
 ('fegisar', 0.6981837749481201),
 ('blattar', 0.6931677460670471),
 ('mördare', 0.6923777461051941),
 ('zigenare', 0.6921749711036682),
 ('jävla', 0.6913812756538391),
 ('patetiska', 0.6883847713470459),
 ('feg', 0.6847716569900513),
 ('slödder', 0.6809489130973816)]

Som synes fångar metoden upp ord som både säger något om ursprungsordets betydelse, det vill säga liknande adjektiv som “hycklare”, “kräk” respektive “pajas” och något om ursprungsordets vanligaste sammanhang, om vilket jag bara vill säga brrrr… Jag hoppas innerligt att bland annat de metoder jag presenterar här kommer till användning för att förbättra den politiska situation som formas just nu i digitala medier på grund av felaktiga uppfattningar om världsläget vilket du kan läsa mer om i Is it just me, or has the world gone crazy?.

Om vi istället tittar på positiva omdömen om andra får vi på samma sätt förslag på närliggande ord statistiskt. För övrigt kan det vara trösterikt att känna till att de är långt vanligare än negativa även på Twitter.

//platform.twitter.com/widgets.js

model.most_similar(positive=["förebild","hjälte","hjältinna"],topn=20)

[('kämpe', 0.7751948237419128),
 ('inspirationskälla', 0.722464919090271),
 ('stjärna', 0.6930128931999207),
 ('pionjär', 0.6772516965866089),
 ('krigare', 0.6767622232437134),
 ('eldsjäl', 0.6764605045318604),
 ('räddning', 0.665830135345459),
 ('superhjälte', 0.6634135842323303),
 ('inspiratör', 0.6594758033752441),
 ('berättare', 0.6585543155670166),
 ('hyllning', 0.6584010720252991),
 ('glädjespridare', 0.6553477048873901),
 ('dröm', 0.6531526446342468),
 ('vardagshjälte', 0.6528267860412598),
 ('världsstjärna', 0.6490020751953125),
 ('solskenshistoria', 0.6482461094856262),
 ('ikon', 0.6476023197174072),
 ('legendar', 0.6445429921150208),
 ('kärleksförklaring', 0.6341878771781921),
 ('hedersman', 0.6284327507019043)]

Här ser vi igen en blandning av likhet i betydelse såsom i “stjärna”, “pionjär”, “inspiratör”, men även dess sammanhang såsom i “kärleksförklaring”, “hyllning” och “solskenshistoria”.

För den som är intresserad av positivt och negativt laddade ord skriver jag ut en CSV-fil med de 1000 vanligaste orden i närheten av de ord jag ovan bedömt som positiva respektive omdömen. Kom ihåg att algoritmen endast svarar på vilka ord som statistiskt sett befinner sig nära varanda så du inte förleds att tro att den faktiskt förstår ordens betydelse och kan skilja mellan positivt och negativt. Om du läser igenom dem och gör din egen bedömning för vart och ett av orden så kan du enkelt placera dem i rätt kolumn och till exempel dela upp dem i ordform, ämnesområde eller på annat sätt göra dem mer användbara. Fördelen med just de här orden är att de är de statistiskt mest förekommande baserat på ett stort och rikt urval av ord, så även med enkla ordräkningsmetoder torde de ge många träffar på vardagsspråk i sociala medier.

neg = model.most_similar(positive=["idiot","svin", "lögnare"],topn=1000)
pos = model.most_similar(positive=["förebild","hjälte","hjältinna"],topn=1000)
combined = {"pos":pos,"neg":neg}
df = pd.DataFrame(combined)
df.to_csv("./pos-neg.csv", header=True,index=False)

Om du sitter på egna funderingar eller idéer i hur du skulle vilja tillämpa den här eller liknande metoder tveka inte att prova på Python för textanalys och höra av dig till mig om du vill ha hjälp på något sätt där du tror att jag är ett bättre stöd än Googles samlade resurser.

Twittra mig på @mattiasostmar eller om du föredrar det kan du mejla mig. Eller varför inte gilla att jag håller på med sånt här på min sida på Facebook ;-)

Maskiner som mäter människovärden

Tags

, ,

AI, eller i bredare bemärkelse, maskinerna är på god väg att förpassa kontorsarbetande (musklickande, knapptryckande, textläsande) människor till samma öde som hästar efter att förbränningsmotorn blivit ett produktivare sätt att dra kärror. Då har vi möjlighet att mäta människor på nya intressanta sätt än i antal närvarotimmar, antal mejl skickade eller möten bokade. Här är några tankar om vart mätningen av människor kan vara på väg i ett post-industriellt samhälle.

Det är vad vi mäter som är avgörande för vad som händer med människor i den nya maskinåldern. Den industrikapitalistiska eran lärde oss att mäta människor som om vi vore maskiner, det vill säga produktivitet, effektivitet och ändamålsenlighet. Vad kan vi mäta i det post-industruella samhället som lyfter fram människors fördelar över maskiner?

Vi står nu i en punkt i historien då maskiner inte bara kan ersätta muskelkraft, utan även mental förmåga, för produktivitet. Därmed är människan på väg att marginaliseras, det vill säga bli mindre viktig, för att producera fundamentala nyttigheter som energi, mat, kläder och transporter och administrationen av dessa. 

Även kreativitet, i den vanliga bemärkelsen av att skapa musik, bilder och texter, är på väg att kunna skapas av AI. I alla fall för den del av kreativitetem som står i produktionens tjänst, såsom reklam, nyheter och underhållning. I dessa fall gäller den gyllene regeln att bra nog för att vara lönsam över att betala människor för att utföra samma kreativa arbete. 

Det är så lätt att fastna i diskussioner om maskiner och AI är bra nog på en viss produktiv uppgift när den stora frågan är vad vi ska med människor till i produktivt arbete alls när den stora trenden är att våra tillkortakomanden i jämförelse med maskiner blir alltmer uppenbara. Vi känner oss och förleds att se på andra människor som “dåliga kött-robotar” för att citera Joakim Nyström. 

När vi till exempel ersätter konduktörer på spårvagnar med en biljett-läsningsmaskin är det en ökning av produktiviteten av tjänsten (som är en service) i relation till kostnaden för utförandet. Det är samtidigt en minskning av den upplevda servicen eftersom det inte ger möjlighet att få hjälp med en väska, fråga om andra saker än hållplatser och tider eller, vilket inte ska underskattas, känslan av kollegialitet mellan förare, trafikledare och konduktör i det dagliga arbetslivet. 

Hack i produktionen på grund av kisspauser eller mer mänsklig omvårdnad än strikt vad uppgiften kräver räknas ur produktivitetssynvinkel bort som “den mänskliga faktorn”. I jämförelse med maskiner blir människor just dåliga köttrobotar med en mängd irrationella och oförutsägbara egenskaper. 

Den här utvecklingen har pågått och belysta av sociologer, teologer, utredare och diverse trendspanare åtminstonde sedan slutet av 1700-talet då den första maskinåldern inträdde. 

Det är ett, typiskt mänskligt, misstag att anse att den här utvecklingen är dålig och försöka hålla emot med till exempel juridiska medel som i arbetslagstiftning och avtal på kollektiv nivå. För individen är det, med få undantag, lika dömt att misslyckas genom att försöka hålla jämna steg med maskinerna genom självförbättringsprojekt. I jämförelse med en maskin är det redan idag lönlöst att komma ikapp. Många försöker dock hålla sig kvar i anställningar med hjälp av fysisk träning, strikta rutiner och alltmer avancerade metoder och system för att motverka distraktion, stress, trötthet eller ångest. 

Det finns mycket att välja på eftersom den här trenden slår rakt in i veka livet på ett samhälle helt uppbyggt på idén om lönearbete i kombination med ständig teknologisk forskning och utveckling. Individen kan ta till förment “konstruktiva” grepp som Getting Things Done-system i digitala verktyg och artificiell fysisk uppbyggnad på gym till en uppgiven tröstkonsumtion av TV-serier, upplevelser och raffinerad (bokstavligt eller bildligt) mat.

Kalla det teknik-determinism om du vill, men i ett lopp om produktivitet mot maskiner är människn dömd att förlora. 

Så, såhär ett par hundra år av industriell utveckling, är det dags att ställa sig frågan vad människan kan tänkas ha för andra syften än att producera medlen för sin egen fortlevnad. Det är en existentiell fråga som fram tills nu med lätthet kunnat hänvisas till speciella och, sedan den det industri-kapitalistiska samhället slog igenom, litet styvmoderligt behandlade domäner såsom humaniora, filosofi och teologi. Just idag 2016 är det inte längre anmärkningsvärt suspekt att i ett ekonomiskt välutvecklat land som Sverige ifrågasätta tillväxt för tillväxtens egen skull.

Då är det heller inte långt till att ställa frågor om hur människor ska förhålla sig till nyttig produktivitet och dess söta uppsida stimulerande konsumtion. Särskilt inte när stress och psykisk ohälsa tycks vara en mer eller mindre ofrånkomlig bieffekt av att ha turen, skickligheten och tajmingen att få vara den producerande tredjedelen av tredjedelssamhället vi nu vaknat upp i.

Vi behöver pröva att se på oss själva och andra människor med andra glasögon. De glasögon vi har på oss är omärkligt satta på oss av industri-kapitalismens inbyggda värderingar. Civilingenjör är bättre än litteraturvetare eftersom det är ändamålsenligt i en industriell ekonomi. Generiskhet och bred marknad som en bok av Liza Marklund eller en låt av Max Martin är underförstått bättre att sträva efter än upplevelsedjup och unikicitet som i ett personligt samtal eller en oväntad vacker stund i naturen. I den industriella  världen. De sistnämnda är ju mänskliga värden, till skillnad från… Ja, till skillnad från vilken sorts värden egentligen?

Det är en förenkling att säga att motsatsen till mänskliga värden är ekonomiska värden. Pengar flyttas inom det ekonomiska systemet utifrån föränderliga principer som ytterst bestäms av vad vi människor lägger uppmärksamhet på. På det kollektiva planet är det ibland och på vissa platser att föra krig mot andra folk, ibland att upprätthålla välfärdsförmåner som pensioner och vårdsubventioner. Ur den synvinkeln är mänskliga och ekonomiska värden tätt sammanlänkade, snarare än varandras motsatser. 

Kanske ligger det unika mänskliga värdet nånstans i motsatsen till produktivitet? På samma sätt som det går att tänka sig tillväxt för tillväxtens skull går det att tänka sig musik för musikens skull. Inte för att den lämnar efter sig ett ackumulerbart värde som immaterialrättsligt skyddat objekt, utan för den mänskliga upplevelsen av att sjunga och spela tillsammans. Upplevelsen kan förstås mätas på långa sätt. 

En hedonometer baserad på flera empiriska metoder som mäter de inblandade är ingen fantasiskapelse. Det kan tyckas barockt, men i så fall bara i jämförelse med vad vi är vana vid att tänka på när vi tänker på i samband med musik. Populärast på spotify är en lika rimlig mätning som mest tillfredställande sång att sjunga för en viss person. Flest följare på Twitter är en lika rimlig mätning som mest social. Förmögnast i din kommun är lika rimligt som mest balanserad personlighet bland företagsledare.

Kanske blir det helt enkelt så att vi kommer att lägga större vikt vid människor mänskliga egenskaper när vi slutligen kollektivt ger upp vår undermedvetna tävling med maskiner som alltmer liknar oss. 

AI – själens och mystikens bästa vän

Tags

, , , , , , , , , , , , , , ,

Min vän som introducerade mig till maskininlärning har få böcker i sin bokhylla. När jag var hemma hos honom den första gången 2007 tog han ner en tjock bok och sa, på sitt försynta sätt: “den här tror jag du skulle gilla”. Boken var Ray Kurzweils The Age of Spiritual Machines utgiven 1999. På den tiden var Ray Kurzweil syntheziserns och scannerns uppfinnare och AI var nåt som endast diskuterades bland datorentusiaster och då som en filosofisk  idé.

Idag är Ray Kurzweil en av förgrundsgestalterna inom den moderna religionen Transhumanism samt hög chef  på Google och AI har för de insatta kommit att bli synonymt med det utopiska Deep Learning och för de inte så insatta som det dystopiska Algoritmer. De närbesläktade områdena maskininlärning, språkteknologi och AI förde i över ett halvt sekel en slumrande tillvaro på obskyra akademiska institutioner tills plötslig IBM Watson vann jeopardy och Google Translate Apples digitala assistent Siri blev användbara verktyg för vanligt folk.

Å ena sidan lovar den nya teknologin ett paradis där vi inte längre behöver arbeta (medborgarlön som manna från himlen) och ägnar oss åt kärlek och kultur. Å andra sidan hotar den att ta över allt från vår förmåga att fatta personliga och politiska beslut samt att utrota oss som art genom att löpa amok på allehanda sätt. Teknologin som omhändertagande frälsare eller Gudomligt straff för vårt högmod och bekväma slöhet som civilisation.

I ett sekulariserat högteknologiskt samhälle som Sverige (eller San Fransisco) har teknologin fyllt det vakuum som Gud fått släppa till först naturvetenskapen som skulle upplysa människan och därefter välfärdstaten som skulle göra henne mätt, varm och trygg. När nu dessa projekt nått sin zenit och redan hunnit bli hånade hackkycklingar under postmodernismen. Vetenskapliga sanningar visade sig vara alltför beroende av felbara vetenskapsMÄN och den obrutna välståndsökningen i moderna industri-kapitalistiska samhällen full av dolda socio-ekologiska kostnader och ojämn fördelning.

Till och med postmodernismen tycks ha nått sin zenit och å ena sidan landat i uppgivenhetens och ilskans återvändsgränd eller i en nostalgisk längtan tillbaks till den gryende modernismens anda av allt är möjligt och att alla människor KAN och BÖR få del av den allt större och göttigare kakan som gräddades i oheligt, men pragmatiskt, samförstånd mellan nödlidande arbetare och vinningslystet kapital. Det var ju ändå mer schwung i allt byggande och riskvilliga politiska beslut! En god postmodern människa idag har få anledningar att vara optimist. Miljön. Det globala systemet. Sprickorna i välfärden. Krig, sönderfall och så detta att folk inte ens har vett att säga “hen” ordentligt.

Det är då det kan börja smyga sig in. En irrationell lust att tro. På något positivt. Så där som ingenjörerna håller på med sina förbättrade avloppssystem och effektivare solpaneler. Samhällsvetarna och humanisterna har målats in i ett defensivt hörn och reaktivt ropa varg. Antingen är det den mänskliga själen (som få tror på) eller den demokratiske medborgaren (som få orkar vara) som förleds, för att slutligen krossas av omnipotenta datorer i händerna på onåbara ekonomister. Men nog är datorer som spelar brädspel, målar tavlor och dessutom påskyndar införandet av medborgarlön ändå något nytt, fräschare och långt mer sympatiskt?

Själv trodde jag en tid på sociala medier som en befriande kraft baserat på mina ganska konventionella hippie-värderingar och blev desillusionerad. Nyss läste jag boken Framtiden av medieforskaren Jonas Andersson Schwartz och kulturjournalisten Eric Schüldt och kände skam över hur träffande den beskriver min egen resa. Var och är jag så där naiv och förutsägbar? Ja. Det är vi nog alla om vi någon gång vågar lyfta nosen från grimman och ta risken att agera utifrån inspirerad tro istället för beprövad erfarenhet.

Bokens huvudpersoner inte bara upptäcker den sträva, men djupa glädjen i friluftsliv, som jag. Den mest lysande lysande gestalten hoppar av driven av den gnagande känslan av att under tryck utifrån ha blivit en nyttig idiot för just de krafter en vill motarbeta, som jag. Det är är en djupt bildande bok, efterordet är en skatt för den intellektuellt intresserade och även en mycket träffande berättelse om ett skede i vår moderna historia. Kanske just för att den är något så omodernt som en allegori. Och samtidigt är den en historia om att bränna sig och dra sig tillbaka.

Det vi inte förstår skrämmer oss. Det gäller andra kulturers sedvänjor likväl som programmering och  statistisk matematik. Boken Framtiden är lysande läsning för alla som vill förstå en viktig anledning till varför det finns fog att som teologen Joel Halldorf i boken Kyrkan på torget påstå att vi lever i en postsekulär tid. Vad är det enda rimliga slutet för huvudpersonerna i boken Framtiden? De har vänt sig ut bort frän staden och ut till Naturen och det som inte är skapat av människan. Skapelsen, snarare än Världen. För den jäktade och rastlöse människan erbjuder Skapelsen stillhet, ett långsammare tempo, kroppens bestående tyngd, snarare än den mentala flyktigheten.

Den traditionella mytologiska Guden dog när Nietzsche proklamerade dess död i och med modernismens intåg. Den modernistiska Guden maskinen dog tusen små dödar när postmodernismen blev det nya normala i modernismens intellektuella högborgar Media, Akademi och Politik. Den postmoderna Guden, den jämlika dialogen, drar just nu sin sista suck i en allmän psykologisk destabilisering inte olik förkrigstidens, denna gång påeldad inte av materiell nöd, utan av själslig. Den själ som sedan så länge är satt i klämma.

 

För modernisten är själen barnsligt hittepå och för postmodernisten ett ohejdbart blödande sår, förväxlad med samvetet. Och likväl rör hon på sig. Teodor Kallifatides har uttryckt det som att livet går ut på att hålla själens ögon vakna. Den glimmar till ibland. Själen sjunger om en lyckas göra sig fri från modernitetens gyllene tekno-rationella bur en stund som alla som säljer semesterresor vet. Och själen sjunger även om en går från ivrigt välmenande digitala koncept, likes, delningar och powerpoint-understödda dialogmöten till enkel direkt handling i det lilla, för en människa eller en plätt i trädgården i taget.

Det är en enkelhet som rimmar illa med modernistens illusion om skalbarhet fri från ansträngning. Den enkelheten rimmar också illa med postmodernistens illusion om att alla mänskliga handlingar måste förstås i ljuset av sociologisk maktanalys. I ett alltför komplext samhälls- och teoribygge kan enkelheten uppfattas som skrämmande därför att den faktiskt hotar att rasera stora delar av det uppbyggda. Men de goda delarna ska naturligtvis tas tillvara på.

Tar en det bästa från modernismen tar en vara på AI’s förmåga att automatisera tråkiga eller banala arbetsuppgifter. Postmodernismens starka sida kan användas till att dekonstruera AI:n och då se att maktutövandet till en avgörande del (men inte helt!) utgår från programmeraren som väljer bland ett flertal tjusiga, men långt ifrån obegripliga matematiska metoder för att vikta och väga det som stoppas in. I grunden är det som stoppas in helt enkelt vilka ord som brukar stå före och efter det ord man vill lära maskinen att “förstå”. Det är en simpel Plåt-Niklas gömd bakom en internetkoppling kallad “molnet”. Det förminskar dock inte hur oerhört användbart det kan vara för vanliga och tidskrävande uppgifter som att översätta texter mellan språk eller söka reda på en viss bild i ett stort arkiv!

Vi kan inte, som i boken Framtiden, ha som utgångspunkt att vi ska vända tillbaka, inte forska vidare och inte experimentera med den nya teknologin. Ikaros-myten, som handlar om att bygga vingar, men straffas för att därmed flyga för nära solen, är problematisk. Att inte låta sig tjusas, ja! Men att inte omfamna och därmed påverka riktningen på hur den nya teknologin tillämpas, vore fel. Vi måste gå vidare, men inte nödvändigtvis snabbt och utan att reflektera.

Så, vill en gå vidare får en lov att helt enkelt acceptera och arbeta med den modernistiska gudomliga maskinens begränsningar. Alla av människan skapade system behöver både designas och underhållas, vilket sannolikt är din smala lycka och stora möjlighet i slutändan i en livsvärld alltmer präglad av självvalda och påtvingade automatiserade digitala system.

Vill en gå vidare får en även lov att helt enkelt acceptera och arbeta med den postmodernistiska dialog-empatiska människans begränsningar. Vi är alla utan undantag både föredömliga medmänniskor och riktiga praktarslen beroende på omständigheterna. Det enda sättet att vara hyfsat OK hela tiden är att leva som en levande död och det är det inte värt. Det är en del av vår outgrundliga charm. Det går ofta åt helvete trots de bästa intentioner och ännu oftare just på grund av uppjagad tro att en själv är en God Ansvarstagande Människa™. Postmodernismens idealism gömmer ett renhetsideal som har samma rot som den industri-teknologisk fascismen och fundamentalistiska religiositet vars fasor vi sett genom historien in i nutiden.

Det är naturligtvis inte så enkelt att en metafysiskt ren empati (en postmodern utopi) övervinner en metafysiskt ren rationalitet (en modernistisk utopi). Tänk ett steg längre och det är naturligtvis så att den förtärande och frihetstörstande rationaliteten ger framåtskridande och behöver balanseras av den närande och gemenskapsbyggande empatin. Som obalanserade och i grunden byggda på den felaktiga uppfattningen att de kan existera isolerat i sin “rena” form är de antingen alltför snabba och därför bräckliga och oaktsamma respektive alltför stillastående och därför konserverande och kontrollerande. Den klassiska spänningen mellan marknadsliberalism respektive socialkonservatism, riskbenägna entreprenörer respektive det rådande etablissemanget , individualism respektive kollektivism etc.

Jag ser att AI och den bredare besläktade trenden mot automatisering av inte bara kroppsarbete som under industrialismen, utan nu även mental arbete,  påskyndar postmodernismens misslyckande och inlemmande i en nytt kulturellt värderingssystem. I kölvattnet av det kommer vi lägga ökat fokus på de existentiella frågorna om det unikt mänskliga och därmed den mystiska ingrediensen i liv och medvetande. När vi alla stirrar in i en Plåt-Niklas som liknar oss själva är det helt enkelt ofrånkomligt att vi går tillbaka och hämtar kunskaper, tankar och metoder från vishetstraditionerna som förvaltat de här frågorna medan vi i grova drag jobbat, konsumerat en massa onödigheter och jagat upp oss över småsaker.

I kärnan av alla religioner ligger nämligen konkreta svar på alla den moderna och postmoderna människans fundamentala upplevda brister. Även om du, likt Spinoza eller många andra framstående intellektuella under den naturvetenskapliga revolutionens gryning, förlägger Gud till naturen, snarare än en mytologisk gestalt, finns denna mystiska ingrediens i tänkandet bäst och mest uttryckt inom religionerna. Från schamanism fram till modern monoteism eller gudlösa religioner som Buddhism. Med den religiösa blicken ser du människan som både en del av naturen och den mystiska andra världen. Både ande och materia. Hela den moderna och postmoderna tiden har präglats av ett antingen-eller-förhållande till dessa två aspekter av tillvaron, särskilt modernismens grundton av närande och tärande människor. Postmodernismen har sin egen variant som i den sociala sfären (ofta mycket aggressivt) delar upp människor och företeelser i OK och inte OK under förespegling av att skapa förutsättningar för enhet.

Den mystika erfarenheten och dess centrum av gravitation, själen,  har förträngts länge i kulturen.  Modernismen försökte göra slut på mysticismen eftersom den inte erkänner introspektion och andliga övningar som en valid metod för att undersöka världens beskaffenhet. Teleskopets slipade lins ska vändas utåt och uppåt och elektroden ska användas för att titta inåt. Världen är en perfekt maskin och Gud är en maskinkonstruktör. Och då är steget inte långt till att vända på steken och anse maskinkonstruktörer som gudomliga och att en perfekt värld är en maskin, som människan är att satt att vara maskinoperatör för. Maskinen som den existentiella grundmetaforen, istället för det Onämnbara, det som övergår förståndet, det som är i allt och bakom allt. Gud. Istället först kugghjul och ånga och nu programvara och matematik.

Men tillbe en maskin och du ser dig själv och andra som maskiner där vissa fungerar ändamålsenligt och andra, mindre värda, inte. Som en motreaktion mot framförallt denna instrumentella och separerande människosyn växte den postmoderna motkulturen fram med sitt fokus på att ge utlopp för mänskliga känslor och inkluderande förhållningssätt till andra kulturer.

Men, tillbe en tänkt socialt jämviktsläge mellan oändlig diversitet å ena sidan och en jämlik maktbalans mellan alla ingående delar i systemet och du kommer att bli  förvirrad och utmattad av den oerhörda komplexiteten. Vi människor är inte så bra på att hålla oändligt antal observationer, som dessutom hela tiden rör på sig, i huvudet. För det kan ändamålet kan vi istället med fördel vända oss till den nya teknologin. AI kan komma att visa sig vara postmodernismens bästa vän! Det är därför lite kul att se hur vi nu börjat interagera med robotar i stor skala vilket ställer krav på dem att samspela med och lära av sin omgivande sociala miljö – ett tydligt exempel på att människan är uppfinningsrik och listig på ett sätt som Plåt-Niklas som i grunden, om än mycket sofistikerat, är begränsad till att räkna ord, om än i två-, tre- eller rentav fler kombinationer och med ett oändligt bra minne för vad som sagts tidigare nånannanstans.

Det är helt avgörande var de flesta inflytelserika människor befinner sig på mognadstrappan. Och det avspeglas på makronivå i språket som är en central beståndsdel  i både den tryckta bokens och digitala mediernas bastioner. Där tror jag att AI har en verklig uppgift att fylla för att öka vår förståelse av oss själva genom att ta det bästa från traditionalismens tro på vår förmåga att successivt bildas till mogna, etiska individer,  modernismens paradgren skalbarhet och kombinera med postmodernismens intresse för förståelse för kultur- och identitetsskapande.

Och därigenom delta i skapandet av nästa, förbättrade, version av samhället, där själen och den mystika erfarenheten inte är en bugg, utan en feature.

 

 

 

 

I utrymmet mellan arbete, vila och mässa

Tags

, ,

Ensamt paussamtal i skärgården

Tack för sist!

Vad tänker du på? Själv tänker jag på att livet är för kort för småprat. För att gå i cirklar, inte ställa de riktiga frågorna och inte låta de riktiga svaren komma fram. Det kommer naturligtvis inte endast an på oss som enskilda människor – det kommer också an på den fysiska miljön och den sociala. Som är som den är, vanligtvis. Vi är förlåtna. Vidare;

När bad du sist? Själv bad jag sist när jag väntade på bussen idag, en tacksamhet över att jag får göra det jag gör just nu. Sedan jag började be har det nästan uteslutande varit tacksamhet för beståndsdelarna i livet som bubblat upp till bön. Jag ber tyst och i ensamhet, ofta kommer det i de där luckorna i tillvaron som jag ser till att skaffa mig. Särskilt i kajaken, ofta i skogen och ibland på bussen eller om jag nån gång sätter mig i en kyrka för en stunds kontakt med det där mycket större.

Är det att erkänna galenskap att aktivt söka mysteriet i och genom konsten?  Nyss läste jag att Maria Küchen menar att galenskapen och just den där djupa andliga erfarenheten “brinner i samma kabel”. Så är det nog, det säger ju även vetenskapen. Den stora frågan blir väl då om det är självvalt eller medärvt. Att gå nära lågan, med risk för att bränna sig, eller vara förnuftig och inte gå in i det rummet, inte glänta på dörren. Med P-O Enqvists ord, du vet att du har något mycket viktigare att säga, men du gör det inte. Det driver dig snarare galen att inte agera på den inre impulsen till slut, som ett allt större och större gummiband spänns till bristningsgränsen till ingen nytta. Ju tydligare du ser hur meningslösheten i det du faktiskt väljer i livet bli större än utsiktslösheten i det du har inom dig, är valet till slut enkelt. Ande och kropp måste födas lika mycket. Balans. Att göra sig radikalt välnärd på alla sätt och leder är vägen. Det är den galenskap som jag tror på och bekänner mig till.

Känner du att du gör det du är skapad för? Själv tvingar jag mig själv att nöja mig med de grova penseldragen. Leva med att jag inte längre vet och att tidigare övertygelser till stor del bara var tankekonstruktioner. Nu tror jag och litar jag bättre. Det är att stå inför en hisnande avgrund att reflektera ärligt på vad det är man på djupet vill säga och inse att man glömt bort det. Att det bara finns fragment. Det inre, sanna, sammanblandat med åratal av anpassning till samtiden. Det känns OK nu.

Att veta att det först väntar ett arbete, en ansträngning som måste göras. Att förstå att jag bara skjutit upp. Och plötsligt känna att det är angeläget igen. Det var därför jag sökte upp dig. Inte för att vara mångordig, jag vet var jag ska och vad jag ska göra, det räcker så. Men för att vara stilla tillsammans. Jag för rädd för att våga då. En annan gång kanske vi kan vara stilla tillsammans. Just genom att inte låta mötet vara i förgrunden är vi ju det redan. Jag vet inte. Gravitationen är så stark, men jag förstår inte hur det är menat att spela ut sig. Det är just en av de saker jag lämnar åt Gud. Vad lämnar du åt Gud?

Hur kan du redan ha nått så långt? Du har satt igång, är i gång. Skvätter redan åt många håll, du multiplicerar dig. Eller dig… Det som ska fram genom dig, det du vet att du är en kanal för och har modet att låta välla fram när du gör det du ska göra. Däremellan är magin bruten. Du är rentav blyg och kanske alltför väluppfostrad. Socialt kompetent, denna eufemi för själslig självcensur, eller att snarare själslig självstympning.  Inte låta sig ledas, bäras, forsa i varje möte, i varje stunds arbete. Utan observera, filtrera genom förnuftet. Köra med en både kopplingen och bromsen halv nertryckta, utifall att.

Vad ger du utrymme för i ditt liv som ger din känsla näring? Det krävs en känslighet för att kunna glänta på den där dörren som leder till den andra världen. En känslighet som innehåller mycket sårbarhet och därför är mycket skrämmande att släppa ut i världen. Lars Lerin, när han får spela rollen av sig själv, lyckas med det. Du lyckas med det när det fysiska rummet är slutet och ramarna, rollerna är satta. Du får också spela rollen av dig själv – kanske är det det som gör det. Att göra ett konstverk av sitt liv, som Karen Blixen och Evert Taube gjorde medvetet. Att alltså växla mellan att skapa erfarenheter och göra sin konst av dem för alla att ta del av på en scen – att recenseras rent av. En livgivande paradox ligger däri – jag vet att du vet det.

Vad är hemligheten bakom dina fantastiska samtal? Det går inte att hitta sig själv, men det går att uppfinna sig själv. Psykoanalysen fungerar utmärkt för psykoanalytikern, men inte alls för analysanden. Kanske kan vi bara företå ett psyke genom att studera det från utsidan, men bara uppleva det genom att erfara det från insidan. Det goda samtalet förutsätter att erfarenheterna är ömsesidiga och lockas fram genom just den frågandes utanförskap. Den ömsinta, känsliga och försiktiga observatören/utfrågaren som själv har erfarenhet av livets tunga svärta som dess luftiga ljus. Som aktivt vågat, eller tvingats till, att leva.

Vad fick dig att erkänna för dig själv att du är kristen? Ordlöst visste vi det båda två. Det går inte att sätta ord på – det vet vi båda. Det är en banal fråga och den enda frågan jag har egentligen. Genom att ställa den får jag klarhet för mig själv. Både frågan och svaren är banala. Ändå vet vi båda att det är en livsavgörande kalibrering, sett från det personliga perspektivet, och ett naturligt steg i utvecklingen (den förhånade, förkastade utvecklingen) sett ur tillvarons perspektiv.  Turn on, tune in, drop out. Eller ett fallskärmshopp från sömnen. Eller att ta sig själv och världen på allvar. Livet. För att vi gavs chansen. I sanning ett privilegium. Och ett mysterium.

Vill du ses igen? Jag vill gärna ses igen när det passar. En annan fråga vi möts i är den om sexualiteten och skapelsen – det stora mysteriet som omfattar allt och samtidigt är det mest uppenbara. Ingen egentlig fråga, men en god utgångspunkt för en kedja av associationskedjor – det goda samtalet. Ytterligare en annan är att modet att vara ofärdig, trevande, tvekande inför andra. Det finns några såna där mycket praktiska frågor som gränsar till mysteriet att uppehålla sig vid en stund.

Kan ärlighet, solidaritet och förnöjsamhet tvingas fram?

Tags

, , , , ,

Det finns ett alldeles lysande nätmagasin som heter Aeon som är ett slags Wired, fast för för kultur. Där kan man nu läsa om hur ekonomer kommit att bli vår tids astrologer. Ekonomers ställning vid universiteten har blivit relativt sett starkare än andra samhällsvetare genom att de börjat använda sig av matematik i hög utsträckning. Artikelns poäng är att de därmed baserar sin status på samma grundval som forna tiders astrologer och samtidigt ofta har helt fel i sina förutsägelser av exakt samma anledning.
Det är inte bara för akademiska ekonomer som användandet av matematikens siffror och logik kommit att bli ett äss i rockärmen i kampen för tillvaron. I allt större utsträckning tycks vår hela tidsanda präglas av en obalanserad vurm för matematiska, eller egentligen, logiskt-kvantitativa förhållningssätt till hela vår tillvaro.

Vid en ytlig betraktelse kan detta verka uteslutande obehagligt och fördummande. Funderar  man ett varv till och tänker integralt är det kanske helt enkelt en balanserande rörelse vi är med om. Det subjektiva har varit förhärskande i kulturen, särskilt inom maktsfärer såsom de högsta nivåerna av politik, näringsliv och kunskapsproduktion.

Algoritmer och data, inget annat än fakta och filtrering

För en nörd som jag tog det lång tid att förstå att liksom algoritmer i maktsammanhang används för att beskriva filtrering, är den data man pratar om i maktsammanhang samma sak som fakta. Fakta till skillnad från sken, eller hur det faktiskt är till skillnad från hur den som har något att vinna på det vill få det att framstå. Ett företags kassalikviditet till skillnad från dess PR-bild om man vill vara sån.

Och det är allt fler som vill vara såna idag, vilket inte nödvändigtvis är av ondo, även om det kommer att dra med sig en hel del privilegier och inte sällan kommer till stånd på grund av osäkerhet och oro. Jag menar dock att det, liksom tidigare i historien, är slutna rum och privilegier bortom allmänhetens kontroll som denna rörelse mot kvantifiering i huvudsak slår. Det som gjorde upplysningens främsta projekt, den franska Encyklopedin, så politiskt kontroversiellt var främst två saker. För det första gav det gav svar på frågor som kyrkan hade monopol på kunskapsproduktionen, vår tids motsvarighet till vetenskapliga forskningsinstitutioner. För det andra avslöjade den detaljerna i praktiskt hantverk och industri öppet för var och en att läsa och efterhärma, vår tids motsvarighet till företagshemligheter och immaterialrättsliga skydd som patent.

Internet är den franska Encyklopedin på steroider

Den franska Nationalencyklopedin var oerhört dyr att köpa och spreds i praktiken inte till särskilt många. Ändå påstås den ha varit en mycket central grund för den politiska revolutionen som startades i och med den franska revolutionen 1789 och den industriella revolutionen på 1800-talet. Internet är i jämförelse en både mer omfattande och billigare motsvarighet och är redan i full färd att utmana industrisamhällets tre främsta maktroller som Jan Söderqvist och Alexander Bard pekar ut i sina böcker, politikerna, industrialisterna och professorerna. När lågvattnet kommer ser man vilka som badar utan badbyxor, är ett uttryck jag hört från någon framgångsrik näringslivsprofil. Så är det, vilket till exempel den nyliga läckan av de så kallade Panama Papers är ett exempel på. Alla databaser läcker förr eller senare och enbart det faktum att så mycket av all världens kommunikation sker över Internet idag gör exponering av information som var menad att vara hemlig eller privat en fråga om när inte om.

Omfördelning och slakt av heliga kor är att vänta

Får Internet fortsätta att fungera som idag så kan jag inte se något annat än att mellanmänskliga relationer tvingas mot en tidigare aldrig skådad ärlighet och öppenhet. De krafter som idag har och historiskt har haft möjlighet att “skydda” sina intressen genom att hemlighålla och begränsa tillgången till information reagerar mot utvecklingen, men reaktion har historiskt sett vad jag vet aldrig lyckats stoppa en storskalig samhällstrend, endast fördröja den. Det är en intressant tid att leva i och egentligen ingenting att oroa sig för alls givet att ett “fall” från en oerhört priviligerad position ända till genomsnittsnivå i den utvecklade delen av samhället på ett existentiellt plan (det enda mänskligt verkliga) endast tutsar till ens fåfänga och inte alls de faktiska behoven. Det blir till att dela med sig helt enkelt och det finns så det räcker för alla nu. Om vi får ordning på miljöpåverkan, även i framtiden. Och det tror jag nog.

Nya tider, nya frågor. Vilket värde tillför industriskaliga banker, industri-process-orienterade chefer, industri-samhälles-ackrediterade experter i den strukturella omställningsprocess som vi står mitt i?

I sanningens namn är jag själv långt ifrån övertygad att den kaotiska allt-på-en-gång-kultur som tycks vara själva essensen i Internet-kulturen är mycket att hålla i handen i ombyggnationen av samhället. Sociala mediers intåg har onekligen öppnat fler dammluckor till flyktigt kommunikationsarbete som tar tid, men ännu har traditionellt värdeskapande kvar att bevisa i de flesta etablerade organisationer. Sociala medier är lysande för den som vill upp och , men knappast för den som har ett “varumärke” att försöka kontrollera och en linjär verksamhetsprocess att värna. Crowd-sourcing som princip utmanar allt som bygger på hierarkier och kontroll, när det inte av cyniska och/eller oinformerade makthavare omtolkas till att betyda en återgång till att knappt eller inte alls betala för att maktlösa producerar åt en.

Samhällsrollerna är eviga – funktionssätten är nya

Även ett till synes platt nätverk har en hierarki i form av avstånd från centrum, fast på grundvalar av en annan logik och matematik. Det är inte enkelt att se vilka maktrelationer som blir kvar och vilka som marginaliseras. Kanske är det bara, vilket jag tycker mig skönja i Bard och Söderqvists analyser, i själva verkat bara en förändring i logik som sker. Apple, Google, Amazon med fler, de nya stjärnorna i näringslivet, är i allra högsta grad industrier om än uppkopplade och uppkopplande till sitt innersta väsen. Energi- och processindustri-bolagen växte sig snabbt mäktiga redan på 1800-talet genom att bygga världsomspännande nätverk för produktion och distribution. Det sägs att Coca Colas framgångar till stor del bygger på att enskilda människor går och springer till fots den sista biten ut till minsta plank-skjul till kiosk på den afrikanska landsbygden på samma sätt som miljarder enskilda medier retweetar och delar medieinnehåll som produceras i centrala industriella mediehus.

Om det är så att uppmärksamhet är det nya pengar, så har det redan visat sig att den nya valutan är lika ojämnt fördelad som den gamla, om inte mer! Läs Get rich or die vlogging: the sad economics of  Internet fame om du inte redan gjort det. Trump, liksom Obama före honom, använder sociala medier-logiken för sitt politiska kampanjarbete med stor framgång, men vad gör egentligen skillnaden mellan de informationsteknologiska metoderna när det är ungefär samma politiska process som i Rom för 2000 år sedan som det handlar om?

Påtvingad ärlighet, solidaritet och förnöjsamhet

Det kommer i slutändan ner till förhållningssätt, tror jag. Liksom den integrala AQAL-modellen, om en är redo att sätta sig in i den, förändrar hela ens tolkning av allt som sker är hur en förhåller sig till Internet och dess inbyggda kulturella märkvärdigheter sannolikt det avgörande. Hur vi förhåller oss till något beror på hur vi förstår det och alla konsult-powerpoints och akademiska texter om boktryckarkonsten vi sett de senaste decennierna till trots – så tycks vi alltförofta förbise de väl dokumenterade samhällskonsekvenserna av plötsliga förändringar i informationsteknologin. Sist det skedde fick vi först 30-åriga kriget och franska revolutionen innan världen som helhet fick se ett välstånds och välfärds-lyft som den dokumenterade historien aldrig förr skådat.

Så spänn fast dig och fokusera på den positiva mänskliga potentialen i ett samhälle där det är svårt om inte omöjligt att ha hemligheter. Jag är fortfarande efter alla år övertygad om utvecklingen i sin helhet leder till påtvingad ärlighet, solidaritet och, vilket kommer att vara mentalt svårt för många well-off västerlänningar,  förnöjsamhet.

Twittereliten är medieeliten – och några politiskt intresserade jokrar

Tags

, , , ,

Twitter mätt som samtalsnätverk visar tydligt att den absoluta toppen av twittereliten också är medieelit, särskilt den delen som ger sin åsikt om politiska nyheter.  Men det finns några intressanta undantag, såsom författaren och bloggaren Lars Wilderäng som för ett års sedan i en bloggkommentar till forskning om Twitter och allmän opinion att “Twitter innebär samma mediestrukturer som annars”. Om det ligger nåt i nätverksanalys kan han alltså vara en av ett intressant fåtal individer som har ett inflytande jämförbart med massmedier, åtminstone på Twitter.

Nytt: här kan du läsa hur en alternativ algoritm skapar helt andra resultat än Twitterbarometern som presenterades i SvD idag. 

Den här bloggposten skulle egentligen ha handlat om hur politik dominerar bland topptwittrarna. 70% uppger politisk ställningstagande eller inriktning i bio eller på sin om-sida enligt en undersökning jag påbörjade i söndags. När jag researchade twittrare jag var osäker på vilken kategori de tillhör eller om de beskriver sig själva som “politiska” i nån mening, fastnade jag istället för en intressant bloggpost och kom av mig. För lika svårt som det är att avgöra om en twittrare är politisk, lika lätt är det att känna igen personen från massmedia.

twittereliten

Det är ju trots allt anmärkningsvärt att några enskilda personer utan traditionell hävstång av just massmedier kvalar in på denna topp 100-lista som mycket försiktigt beräknat utgör en elit som utgör inte den främsta 1 procenten, inte heller främsta promillen, utan snarare i storleksordningen främsta tiondels-promillen av twitterbubblan. Vilken påverkan dessa twittrare har utanför Twitter är svårt att avgöra. Men nog är det intressant att det bland “idel ädel medieadel”, inklusive de stora nationella massmediernas egna konton, finns en handfull privata och i vissa fall anonyma konton. Hur sjutton kan enskilda individer, utan att massmedium i ryggen, ens komma bland de främsta 1 procenten och alltså konkurrera med SVT, SvD, Expressen och Aftonbladet under ett helt år?

När jag skulle researcha kontot cornubot, som jag vet har gått från anonym till offentlig, och har haft ett mycket stort inflytande på de av mina vänner som kan kategoriseras som “über-smarta ingenjörer med höga inslag av av paranoia”  kom jag på att ju hört att han även bloggat om twitterforskning och passade på att läsa den. I den skriver han sin syn på twittereliten apropå forskning om Twitter och opinion bland annat så här:

Vilka är då den här svenska Twittereliten och landets största twittrare, dvs de med flest följare? Jonas Gardell. Soran Ismail. Mark Levengood. Fredrik Vikingsson […]. Alex Schulman [..]. Carl Bildt. Gina Dirawi. Timbuktu. Magnus Betnér. Expressens Niklas Svensson…  Jonas Gardell har ca 301 000 följare. Soran Ismail 233 000. Niklas Svensson drygt 61 000 och skalan är rimligtvis exponentiellt fördelad som allt annat i sådana här sammanhang.

Lars Wilderäng mäter som vi blivit vana att mäta genomslag i ett samhälle präglat av massmedier, på antalet följare, som ju lätt liknas vid antal läsare/tittare/lyssnare. Det sättet att mäta är han verkligen inte ensam om, det ligger till grund för det mesta som sägs om Twitter och påverkan både i större undersökningar och när var och en bedömer ett kontos “vikt”. Mätt på det sättet gör Lars en poäng av att han inte har något avgörande inflytande på Twitter i jämförelse med “twittereliten”  (min fetstil):

 (Själv har jag blott 5 769 följare och är inte ens midlist och fanns inte ens med i senaste Twitterkartan …)

Men, som jag påpekat tidigare, Twitter är ett socialt nätverk och vi påstås leva i ett nätverkssamhälle. Vi bör därför rimligen mäta Twitter som sådant. När jag gör nätverksanalys på svenska Twitter för hela 2015 hamnar Lars Wilderängs twitterkonto cornubot faktist bland topp 100 konton, mitt bland den medieelit han helt korrekt pekar ut som de dominerande twittrarna. Övriga twittrare som, såvitt jag vet, inte följer den gängse mediestrukturen är framförallt YB_sodermalmkonsensuselitenhallonsa och det avsomnade kontot AndraAnais . När Twitter mäts som samtalsnätverk istället för som broadcasting-media så visar det sig alltså att anmärkningsvärda potentiella maktrelationer kan dölja sig under det uppenbara.

Den som är insatt i den här gruppen twittrare kanske ser andra konton de tycker sticker ut. Jag har alltså även försökt kategorisera vilka som är “politiska” antingen genom att deklarera sin politiska ståndpunkt i sin beskrivning, eller uppge att de skriver om politik. När jag var osäker skrev jag ner vad som fick avgöra min bedömning i form av kommentarer som också finns med i filen.

Här kan du ladda ner min Excel-fil med kategoriserade topp 100 av de totalt 500 mest centrala kontona, inklusive pivot-diagram och mina kommentarer. Nätverket är skapat av ömsesidiga omnämnanden och centralitet är beräknat med Eigenvector Centrality. Den bakomliggande koden finns på github.

Nytt: Här kan du själv jämföra hur en annan algoritm ger en annan bild av de mest inflytelserika på svenska Twitter än vad som presenterades i Twitterbarometerna.

Mest inflytande på #svpol – ett algoritmiskt experiment

Tags

, , ,

Idag är jag på konferensen #algosem arrangerad av SIDA om hur algoritmer påverkar maktfrågor som offentligt samtal, inflytande och problem med lagstiftning med mer. För ett par dagar sedan släpptes rapporten Algoritmer i samhället som beställts av regeringen. Den ger en mycket bra översikt över allt ovanstående och även en bra förklaring av hur verkliga och mycket inflytelserika algoritmer såsom Facebooks algoritm fungerar.

Utöver sådan bra läsning och goda samtal som idag, önskar jag att vi ska kunna bli mer konkreta så fler får en känsla för hur algoritmer fungerar i praktiken och vilka konsekvenser deras konstruktion får särskilt inom media och kommunikation, som är dagens stora tema.

Jag har samlat in en massa tweets och en sökning i dem visar att 1,2 miljoner av dem innehåller hashtaggen #svpol. Det är en banalt exempel och väldigt slarvigt metodologiskt, men vad kan man göra på 5 minuter i väntan på att eftersnacket på konferensen ska avlutas?

Här är några datapunkter kring twitterkonton som använt den hashtaggen:

datapunkter

Från vänster till höger ser vi:

  • Kontonamn
  • Antal följare
  • Centralitet i samtalsnätverket (nätverksanalys)
  • Antal tweets med hashtaggen #svpol
  • Antal twitterlistor andra placerat kontona i

Alla de här datapunkterna är intressanta och relevanta för att bedöma vilket inflytande respektive konto har. Det blir dock en väldig skillnad i rankingen av respektive konto beroende på vilket mått vi använder för att ranka. Och om vi konstruerar en algoritm, dvs en beräkning som innehåller flera steg, blir skillnaderna SVÅRARE ATT FÖRSTÅ hur de fungerar och därför är det lättare att dölja eller missa vilka avvägningar som ligger inbyggda i hur en person, i det här fallet jag, får fram svaret på frågan om inflytande.

Kontona som syns till höger är sorterade på datapunkten antal följare och vi ser att Wikileaks, Jonas Gardell och Soran Ismail är svaret på frågan om vilka som är mest inflytelserika på hashtaggen #svpol. Vill man påverka det politiska samtalet eller kritisera de tongivande aktörerna i det samtalet är det alptås dessa man ska vända sig till.

SVT har mest inflytande på #svpol

Men om vi istället gör en nätverksanalys och sorterar på vilka som pratar med vilka så ser svaret helt annorlunda ut.

centrality

Det är tydligen massmedier och politiska journalister som är mest inflytelserika på #svpol. Jaha, det var ju på ett sätt lugnande, då är allt som vanligt i det offentliga rummet kan en dristas till att konstatera.

Socialdemokraterna har mest inflytande på #svpol

Om vi istället sorterar på antalet tweets kontona har skrivit innehållandes hashtaggen #svpol, alltså de som på ett sätt anstränger sig mest för att synas och höras och kanske därmed lyckas på ett genomslag genom att synas oproportionerligt OFTA på den taggen får vi ytterligare en annan ranking:

antal tweets

Två partier går helt plötsligt om SVT tätt följda av komikerna Özz Nujen.

wikileaks har mest inflytande på #svpol

Om man känner till hur Twitter fungerar kan man tycka att det är mer intressant att istället sortera på hur många twitterlistor som andra twittrare lagt till kontona i. Det säger nämligen oerhört mycket om hur intressanta de är i andra “power-twittrares” ögon.

listningar

Helt plötsligt ser det ut som wikileaks och den norske klimatexperten tveitdal och datorentusiasten mollstam har mest inflytande på hashtaggen #svpol.

Algoritmer blandar och viktar de olika faktorerna

En algoritm, såsom de som används av Facebook, Twitter, Google m fl innebär i praktiken att man helt enkelt gör en beräkning som tar hänsyn till flera sådana här faktorer samtidigt och viktar dem olika, såsom exempelvis:

Inflytande på #svpol = (0,2 * antal följare) + (0,4 * centralitet) + (0,4 * twitterlistor)

Det kan vara mycket svårt att lista ut hur en sådan algoritm i praktiken är sammansatt eftersom de ofta har hundratals olika faktorer och minst lika många vikter samt därutöver lite mer sofistikerad matematik än plus, minus och gånger.

Jag hoppas att detta enkla 10-minuters hack kan bidra till att göra de viktiga samhällspolitiska diskussionerna om algoritmer lite tydligare för alla som inte själv har möjlighet att bygga och laborera med dem.

Tack för ett mycket bra samtal idag på #algosem!