Vår tids religiösa hjältar tror på alternativa fakta

Tags

, , , , , ,

Teologen och beteendevetaren Deeped Niclas Strandh – för de flesta kanske mer känd som inflytelserik PR-konsult och expert på sociala medier och digitala varumärken – skrev häromdagen en tankeväckande bloggpost om hur människor i avsaknad av konventionell religion ger sin religiositet uttryck i form av diverse korståg mot etablerade sanningar.

Tillsammans med Joseph Campbell’s teori om Hjältemyten – som jag hör ett eko av i hans text – är det faktiskt en mycket övertygande förklaringsmodell till varför det offentliga rummet tycks koka av den ena vildare rösten än den andra i frågor som migration, vaccination, Storebror-scenarior från nätjättar, stater eller analysföretag med mera.

Psykologi tolkas ofta ytligt, särskilt nu i tider då klick-beteende, ögonrörelser och musrörelser möjliggör mätning av hur människor interagerar med webbsidor och deras annonser och köpknappar. Med ytligt menar jag till exempel att människor reagerar på signalfärger som kan förklaras evolutionsbiologiskt med att vi är djupt programmerade att uppmärksamma giftiga djur som ofta använder dessa färger. Detsamma gäller sexuella signaler som unga, vackra, nakna kroppar. Ekonomer och andra behaviorister (ja, så tycks det mig) är även mycket fascinerade av att studera olika beslutsprocesser som rör till exempel att få en liten belöning i form av  10 dollar nu eller senare beroende på insats.

Allt detta skrapande på ytan av människan kan bidra till att hjälpa forma miljöer och valsituationer så att människor gör som avsändaren önskar till exempel i en butik eller i ett social app. Casinobranchen med sin djupa förståelse om hur en får en människa att stanna kvar vid en automat och fortsätta mata in pengar är i grunden vägledande. För att citera Pringles-reklamen: once you pop – you can’t stop. Insikter som dessa får oss på nätet att trycka på like, att scrolla nerför en lista eller swajpa vidare till nästa video.

Men det förklarar inte hur människor kan investera åratal i att oförtröttligt “stå upp för en sak”. Jag tror, med Niclas, att religiositeten är en del av vad det är att vara människa. Viljan att tillhöra en värdegemenskap som är beredd att stå upp för det en uppfattar som det goda. Det krävs att en går djupare i psykologin – eller kanske utåt och uppåt till neocortex där vi förmår skapa berättelser och använda språk – för att börja förstå långsiktiga och uthålliga motivationer.

Utmaningen att bedöma vad som är gott tycks ligga i från vilken psykologisk höjd en ser på tillvaron. Från kroppens jordnära nivå ser en att sol på huden är gott. Från tankens svindlande höjder ser en, likt en astronaut, att atmosfärens tunna blå skikt är gott.

Även från vilket mänskligt psykologiskt perspektiv en tittar ut ifrån avgör vad en bedömer som gott. Förnuftet ser att standardisering och definitioner är gott. Känslan ser att serendipitet och harmoni är gott.

Kanske kan en hjälte förstås som en följare av en viss bedömd godhet som den står upp för. Vad som är gott beror alltså på en perspektiv på tillvaron. Här är fyra grundläggande psykologiska perspektiv – hämtade från Carl G Jung’s psykologiska typer:

Den tänkande – kanske står upp för det fria talade och skrivna ordet. Såsom fri och öppen källkod eller fri kunskap.

Den kännande – kanske står upp för det kärleksfulla inlemmandet av nya människor och sedvänjor i den egna gemenskapen. Såsom att att ta kvinnor i hand eller ha avtäckt hår.

Den kroppslige – kanske står upp för maten och prydnaderna. Såsom LCHF-diet eller rätten att kalla en negerboll negerboll.

Den intellektuelle – kanske står upp för idéerna och berättelserna. Såsom avskiljandet av kyrkan från staten eller Välfärdslandet Sveriges skapelseberättelse.

Det finns oändligt många goda ting att stå upp för i de konventionella religionernas bortavaro.  Oändligt många krafter som drar uppmärksamheten och energin åt olika håll. Som skapar skiljelinjer där förr ingen hade nåt ärende att titta efter. Det var innan världen blev till en global by där i dystra stunder alla vet nästan allt om alla och ingen glömmer en oförrätt eller ett förlupet ord. Men som i ljusa stunder låter även människor som inte har råd att resa att ändå dela glädjen över ett växande barn på en annan kontinent eller forma vänskapsband med ovanliga och utspridda likasinnade.

De konventionella religionerna instiftades av människor med den ovanliga förmågan att vara både kroppsliga, intellektuella, kännande och tänkande. Deras huvudbudskap är därför ett sammanfattande meta-perspektiv på allt det goda människor kan komma på.

När en lämnar meningsskapande och tillhörighet åt den enskilda individen – som modernismen genomdrivit och postmodernismen har att leva med – blir hjältens högsta pris att tillfredsställa sina egna – oftast mycket bristfälliga och obalanserade – personlighetsdrag. En splittrad befolkning i ett utvecklat land i ständig dragkamp om olika individuella prioriteringar är ett lätt byte för organiserade moderna aktörer som företag, stater och intresseorganisationer. Men verkligen inte ett lätt byte för för-moderna aktörer som kyrkor och andliga rörelser som har svårt att hänga med i kravet på personalisering av innehållet och hetsjakten på nya mer mångkulturella upplevelser och intryck.

Den kroppslige vill ha hembakt nattvardsbröd och knäfall, den intellektuelle vill ha undervisning och högläsning. Den kännande vill ha lovsång och deltagarkultur, den tänkande vill ha ut nåt av sin investerade tid.

Och alla vill ha det snabbare, med mindre ansträngning och mer underhållande.

Under tiden gnetar trationalisterna på. Lägger sten till sten. Fixar det som behöver fixas. Står upp för anständighet och hederlighet. När nu det moderna projektet med sin tre-eniga uppdelning i en relativt trygg grupp arbetare en onåbar, men trygghetsskapande klick kapitalägare, balanserat och reglerat av nationalstaten inte längre motsvarar människors vardagsupplevelse söker de sig till alternativ. Alternativa fakta, partier, politiker, medier och berättelser. Medan modernisterna har tappat luften under de ekonomiska och retoriska vingarna och post-modernisterna är fullt upptagna med att försöka ta in alla intryck på en gång med förvirring och kraftlöshet som följd.

Jag tror det finns en viktig roll att fylla för de konventionella religionerna att samla upp och stabilisera splittringen genom att vara en samling hjältar som står upp för att ena och förena de olika mänskliga läggningarna och de olika nya grannarna i den globala byn. Detta just genom att våga stå kvar i att vara en uppriktigt traditionalistisk rörelse. Men de måste komma med en Gud som är bortom den traditionalistiska bokens Gud, bortom den modernistiska mänskligt inneboende Guden och den postmoderna konceptuella Guden samtidigt som den innesluter alla dessa sidor av Gud. Den kan absolut vara en metamodern Gud som skapat förutsättningarna både för enkelt friluftsliv och Artificiell Intelligens.

För mer om den religiösa tomheten och vad som kan tänkas hända härnäst i ett utvecklat och sekulärt Sverige rekommenderar jag läsning av Joel Halldorfs bok Kyrkan på torget.

PS. Om jag inte helt missförstått det kristna budskapet så är det att inte vara en hjälte, utan vända andra kinden till. Det kanske en teolog kan berätta mer om?

 

 

Tänk om irrationell empati faktiskt är förnuftigt?

Vetenskapen har ingen moral att erbjuda, den är amoralisk. Dess datapunkter säger på egen hand inget om orsakssamband eller om hur vi ska leva med sanningen. Sådant måste det tolkande förnuftet bedöma genom öppna argument som inte kräver medlemskap i någon specifik erfarenhet eller grupp.”

Detta skrev Lena Andersson, Sveriges kanske förnuftigaste person, igår i DN under rubriken Källkritik är inte svaret. Det är tyvärr att hoppas på för mycket att den samlade skaran av uppkopplade människor i det digitala samhället ska avsäga sig sin mänskliga identitet och likt förnuftig programkod i stillhet och begrundan kalkylera sig fram till vad som är moraliskt. Då är det enklare, tror jag, och mer rakt på rödbetan att anamma religionernas olika varianter av grundregeln att behandla andra som en själv vill bli behandlad. Men eftersom den gyllene regeln kom till i förmodern tid och vilar på irrationell, eller åtminstone inte i strikt mening är evidensbaserad, vet jag att det är svårt att köpa för den som är grundligt inlåst i den modernistiska kulturgemenskapen. Jag tolkar dock hennes text ett uppriktigt välmenande utslag av äkta omtanke om det offentliga samtalsklimat som just nu tycks vara i fritt fall.

Dock är Lenas argumentation i sig självt en partsinlaga i det förmenta värderingskrig som pågår just nu, nämligen en typisk modernistisk värderingsgrund. Vetenskap och förnuft är bättre än både tradition och sedvänjor (traditionalism) och postmodernismens relativism. Det jag tycker bäst om med hennes text är just att hon vill poängtera att det inte är bristen på fakta som är problemet – utan just ett krig mellan värderingar. Sen Internets slog igenom finns det mer och mer lättillgänglig fakta tillgänglig än någonsin tidigare i världshistorien. Och ändå ljuger och förvanskas det som om inget hade hänt. Fakta är bra och stort, men tillit till både fakta och andra människor är större. Och det vinns med både fakta (transparens, accountability, observation) och känsla (inlevelseförmåga, förmåga att lyssna, delta och dela perspektiv).

Kruxet är just förhoppningen att förnuftet ska frambringa någon slags “rena” argument, rena från värderingar som dock är  själva kittet för känsla av “medlemskap i någon specifik erfarenhet eller grupp”. Att sätta förnuft över känsla är en värdering (modernism), liksom att sätta känsla över förnuft (traditionalism och även postmodernism?). Att sätta det senaste över det av ålder prövade är också en värdering (modernism). Liksom dess motsats (traditionalism). Så här håller det på. Fram och tillbaka. Gång på gång. Renhetsiver. Det bara går inte att acceptera lite av varje. En smula irrationell glädje över ett traditionellt ceremoniellt bröllop blandat med en nypa supereffektiv delning av händelsen med moderna teknologiska medier blandat med en skämtsamt postmodern blinkning om hipster-koderna hos bröllopsgästerna. Ett metamodernt förhållningssätt är förvisso få förunnat, men icke desto mindre möjligt. Förr i tiden kallades det att vara balanserad och ansågs eftersträvansvärt bland bildat folk.

Om det är ett krig – vilka är då de stridande parterna?

För det första, den värderingsgruppering som Lena själv nog håller med om att hon tillhör – de med moderna värderingar – tycks för första gången sedan slutet av medeltiden faktiskt vara förlorare, eller åtminstonde tappa sitt starka fäste i samhället. Moderna värderingar kännetecknas av en tro på det mänskliga förnuftet som motor bakom ett ständigt filosofiskt framsteg mot upplysning och successivt ökad nytta för hela mänskligheten genom rationell dialog och rationell fördelning av kunskap och rationell teknik.

Som ni noterar är det betoning på rationalitet. Rationell filosofi, rationellt ekonomiskt och politiskt handlande och rationell styrning och kontroll av det offentliga (av ideologiska skäl) likväl som det privata (baserat på frivillighet – “för ditt eget bästa”). Under den industri-kapitalistiska eran var det moderniska värderingar som dominerade och formade samhället – med ett Svenskt lagom-liberalt, lagom-socialistiskt och lagom-kontrollerat samhällsbygge som en slags krona på verket. Grön socialliberalism. För det är rationellt att inte såga av den gren man sitter på genom miljöförstörelse, det är rationellt att omfördela resurser från de starkaste individerna/företagen till de svagare i samhället för att undvika politisk turbulens på grund av ojämlikhet i fördelningen.

Det är rationellt att ha inbyggd transparens och maktkontroll genom liberala idéer som fri press och offentlighetsprincipen. Rationella processer, standardisering, system och teknologi byggde de ekonomiskt och politiskt starka samhällena under loppet av några hundra år. Långt ifrån moraliskt, skulle många säga, men kraften i det rationella förhållningssättet handlar som Lena Andersson skriver inte i att det frambringar moral – utan snarare produktivitet och effektiva resultat. I kriget om värderingar – vilket väl får tolkas som det svåröversatta uttrycket public opinion – rationaliteten långt ifrån att gå segrande ur striden. Den har nämligen åtminstone två starka motståndare som i en globalt uppkopplad och sammankopplad värld nu kan mäta sig med modernismen i slaget om människors psyken – traditionalismen och postmodernismen.

Traditionalistiska värderingar kan beskrivas som en återgång till trygghet och stabilitet genom antingen etniska och sociala gemenskaper med en stamliknande  maktstruktur med en stark ledare som beskyddar gruppen. Ofta i kombination med irrationella övertygelser från religion, tradition eller socialt grupptryck. Modernismens akilleshäl är kanske just att den försöker “rensa bort” den irrationella sidan av det mänskliga psyket. Irrationaliteten upplevs i modernismens räta linjer och prydliga matriser stökig och lite opassande, lite barnslig och opassande – vilket är anledningen till att modernister har svårt att få med sig folk, upplevs stela och träiga och, kanske mest smärtsamt av allt – har väldigt svårt med den innovation som den så högt värdesätter som ju varje sant kreativ människa vet är att våga vara irrationellt lekfull.

Sett ur värderingsanalytiska glasögon är det nära mellan religiöst motiverade våldsextremister i mellanöstern, anti-vaccinationsanhängare i USA eller åsiktsfrihets-extremistiska hacker-aktivister i Europa , vilket kan tyckas helt barockt med traditionella vänster-höger, centrum-periferi eller liberalt-auktoritärt som förklaringsmodeller – och inte minst för dem själva!

Samtidigt har de modernistiska framgångarna gett grogrund för postmodernismen som mycket riktigt är ett uttryck för vad som kan växa fram ur ett alltför självsäkert och ofta empatilöst rationellt samhälle – en filosofisk tvehågsenhet och ett bredare perspektiv än bara de egna framgångsberättelserna och förgivet-tagandena om vad som är önskvärt och rimligt att sträva efter. Så om de stridande parterna är traditionalister, modernister och postmodernister – vilka vinner?

Om det hade handlat om materiella erövringar – som konventionell krigföring – hade nog modernisterna åtminstonde kunnat behålla status quo. Men nu handlar det i första hand om mentala erövringar och då sätter jag tyvärr mina slantar på traditionalisterna som har en nästan oslagbar förmåga att engagera sig och “göra sin röst hörd” drivna av djupare mänskliga drivkrafter än modernismens förkärlek för teknisk analys och civiliserad och regelstyrd debatt och postmodernismens filosofisk-empatiska reflektionsförmåga.

Skippa vi-och-dom-berättelser – vi är alla delar av nätjättar, stater och värderingsgemenskaper

Att vara ett utvecklat samhälle med en utvecklad kultur innebär i grunden att ha haft förmånen att ha haft gynsamma förutsättningar att utvecklas ända fram till en postmodernt multiperspektivistisk empatisk hållning (vilket postmodernister är det första att vägra erkänna). En yttre kris – där de egna strategierna för krishantering inte längre är verksamma – kan väcka positiva motreaktioner från ett tidigare utvecklingstadie – som att gå samman som gemenskap (lokalt, nationellt och globalt) för att stärka basen i vad tidigare generationer vunnit i form av grönt liberal-sociala politiska och offentliga institutioner. Då gäller det att var och en undviker att falla i fällan att tro att staten och andra gemensamma insitutioner är “den obehaglige andre”.

Under parollen “kritiskt tänkande” och “sund skepsis” gömmer sig allt för ofta inget annat än orolig misstänksamhet. Fear, uncertainty, doubt – gödd av berättelser om att världen står i brand i stort och smått eller att en ska berövas det en har av makt, tillgångar och privilegier.  Eller helt enkelt lugn och ro. Under den välmenande förespeglingen att “lyfta fram oegentligheter i ljuset” och en medielogik som nu som då filtrerar fram det oväntade och chockerande och därmed alltid kommer att ge en skev bild av verkligheten som helhet. Glöm inte att det än så länge är en möjlighet att inte göda det digitala offentliga rummet med mer innehåll. Ibland är det faktiskt bättre att vara tyst och kanske rent av strunta i det en läser/hör/ser – ett förhållningssätt till det nya medielandskapet som både annonsfinansierade nätjättar och politiskt motiverade grupperingar minst av allt önskar att du ska göra.

Om vi nu ska fortsätta den här något hysteriska analogin att kulturkrockarna i själva verket är värderingskrig (och därmed falla till föga för uppmärksamhetsekonomins bristande logik) så är det viktigaste vapnet i den här värderingsstriden vad du har mellan öronen för att citera Finlands president Sauli Ninnistö i DN. Det innebär på gammalt tråkigt och osexigt vis att du behöver balansera din verklighetsbild från flera olika källor – där den verklighet du ser genom att umgås med nya människor i olika värderingsgrupper – inte i stela uppstyrda debatter – ett av modernismens favoritformer för möten med andra – utan i sätt att dela upplevelsen andra har. Även kallat empati. En traditionalist hade kanske föredragit att äta en middag tillsammans. En postmodernist kanske att pröva deltagande obeservation. Två sätt att faktiskt få ökad förståelse för varandra, istället för att argumentera, debattera och stånga sig blodig på den sociala arenan genom att till varje pris sätta förnuftet över känslan i mellanmänskliga relationer.

 

Använd Twitterpåverkare för stärkt psykologiskt försvar

Tags

, , , ,

quote-world-war-iii-is-a-guerrilla-information-war-with-no-division-between-military-and-civilian-marshall-mcluhan-80-85-51.jpg

Du är sannolikt redan en del i det nya informationskriget – så ta’t lugnt och dela inte allt!

Organisera frivilligförsvar mot informationskrig via MSB

I tider av nya okonventionella metoder för krigföring och blixtsnabb viral spridning av desinformation och propaganda via digitala medier behövs nya metoder för att stärka befolkningen i den digitala vardagen, utöver vid enskilda större kriser. “En Svensk Tiger” behöver uppgraderas till nåt liknande “Var inte den Memetiska Mellanhanden”. De som är bäst skickade att hjälpa till med detta är de några tiotusental medborgare som räknas som microinfluencers eller influencers och som kan identifieras genom att de deltar i  självorganiserande samtalskluster på Twitter – det nya öppna politiska samtalets hemvist för påverkare. Redan den relativt stora och engagerade grupp twittrare som självorganiserat sig kring ämnet säkerhetspolitik på Twitter visar att det finns goda resurser och välvilja att hämta ur frivilligkrafter.

Jag tror det är frivilligkrafter ur en blandning av statliga, civila och näringslivsaktörer som är den mest snabbfotade, effektiva och motiverade aktören för jobbet att motverka psykologisk informationskrigföring. Det jag upplever saknas är systematiska processer och verktyg för att skicka skumma påverkansförsök “bakåt” i de egna leden för granskning, analys och sammanställning istället för vidare till den ofta oanande allmänheten med ökad spridning som följd. Ett initiativ liknande Viralgranskaren, fast för konstiga påstötningar en får offline eller online. Det viktiga är att det som är konstigt inte reflexmässigt delas vidare till allmänheten direkt – utan samlas in och granskas innan en vettig samlad bedömning publiceras publikt och via en trovärdig källa. Till skillnad från Hemvärnet som lyder under Försvarsmakten kan organiseringen av medborgare ske under Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) som kan samordna, tillhandahålla granskningsverktyg och personalresurser för att därefter göra riktade utbildnings- och informationsinsatser inom ramen för sitt arbete för psykologiskt försvar.

Jag vet att detta i viss mån redan görs, men genom att tillämpa den klassiska 2-stegshypotesen (genom gräsrotspåverkares sociala nätverket på lokalplanet påverkas alla andra gräsrötters frukostbordssamtal) skulle Sveriges psykologiska beredskap för informationskrigföring snabbt, effektivt och hållbart kunna byggas upp med relativt små medel. Nåt tusental förberedda “nationella tjänstemän och massmediajournalister etc” skulle alltså kompletteras med geografiskt och “medialt” distribuerade. Ett slags civilt hemvärn mot psykologiska påverkansinsatser.

Jag är ingen expert på psykologisk krigföring, men som programmatisk medieanalytiker med viss kunskap om propaganda och erfarenhet av att sålla ut potentiella politiska påverkare i digitala medier vet jag att det idag är möjligt att identifiera och därmed maskinellt-industriellt påverka opinionen. Särskilt enkelt är det att destabilisera människor – det vill säga sprida rädsla, osäkerhet och tvekan – eftersom det räcker med att hitta på och snabbt sprida motsägelsefulla fakta eller berättelser som får människor att reagera med sorg, ilska och hat. I den uppjagade stämning som blir följden av att “dagligen exponeras för små galenskaper”  är det lätt att en inte tänker klart och mot sin vilja går angriparens ärenden genom att sprida deras budskap vidare. I all välvilja för att varna andra eller avreagera sin frustration över dumheterna visar en till exempel upp budskapen en fått och sprider dem därmed viralt i sina egna nätverk  – vilket kan vara precis vad avsändaren räknar med. Du kan vara betraktad som en spridningskanal – inte en mottagare! Därför är det viktigt att du inte agerar memetisk mellanhand – du har ett ansvar för din publik också.

Syftet från avsändaren är möjligen inte att få de starkaste digitala rösterna att “byta sida”, utan kanske att få dem att framstå t ex som en onåbar elit som vägrar befatta sig med “verklighetens folks erfarenheter bortom Södermalm” – vilket tycks vara bränslet bakom de nya populistiska globala strömningarna. Precis som i en debatt vet den smarte att det inte är debatt-motståndaren en kommunicerar med, utan publiken som tittar på debatten – det vill säga alla som följer personer som Fredrik Strömberg, Fredrik Wass (eller för den delen mig själv) eller ännu hellre bara vill locka fram ogenomtänkta reaktioner som sedan kan skärmdumpas och spridas i de egna leden i slutna Facebook-grupper etc.

Om du blivit utvald för att få hat, hot eller provokationer i din brevlåda kan det vara klokt att inte fortsätta göra 20.000 digitala kopior av det och lägga ut på Internet för allmän beskådan. En gång kan räcka för att uppmärksamma problemet, men sen är det bättre att lämna eländet vidare till någon som kan ta hand om det på samma sätt som medieredaktioner och offentliga myndigheter har personer som samlar in, sorterar och riskbedömer och ger konkret stöd till de utsatta och formulerar aggregerade motmedel för hela verksamheten. Hela verksamheten i det här fallet är det offentliga rummet som sociologen Jürgen Habermas talade om – men även varje regerings säkerhetstjänst runtom i världen – och som nu tycks genomgå ytterligare en strukturell förändring i och med digitaliseringen av medielandskapet.

Jag bryter mot mina egna råd och och sprider de inbäddade skärmdumparna vidare i mina nätverk i två syften. Dels att få människor med ett visst mått av inflytande i digitala kanaler att tänka till innan de sprider propaganda vidare i sina nätverk och därmed går potentiella sabotörers ärenden. Dels även för att jag saknar en funktion hos en samlande samhällsinstans där vanligt folk kan rapportera in exempel på potentiell informationskrigföring eller annan typ av destabiliserande psykologiska påverkanskampanjer för mätning, lärande och motverkan. Självklart ska resultaten av forskningen publiceras öppet och löpande eftersom det är ett sätt att uppmärksamma alla medborgare, bortom de specialintresserade, att den här typen av fulknep förekommer och hur en bör agera när en själv blir utsatt.

Den självskrivna institutionen för det sistnämnda borde ju vara Myndigheten för samhällsskydd och beredskap som redan byggt upp en viss kapacitet för skydd mot just den här typen av insatser och som nyligen sökt mer medel för att utöka det.

Du som Twittrare är kanske bara medlet – inte målet!

Du som är en så kallad microinfluencer (1000 -10.000 följare) eller rentav en influencer (10.000 följare och uppåt) och har moderna värderingar (läs: frihet, öppenhet, jämlikhet) står i skottgluggen för en obehaglig tendens som sannolikt kommer att accelerera fram emot valet 2018. Avsändaren kan vara en stat och då kallas det psykologisk krigföring (Se: Krig i vår tid). Men även privatpersoner, om medieteoretikern Marshall McLuhan förutspådde för ett halvt sekel sedan. Taktiken som används är då den samma – syftet är att uppröra, göra dig osäker, plantera en skrämmande verklighetsuppfattning (landet i kris, alla andra tycker att det behövs murar och hårdare tag mot eländet, “de andra” beter sig motbjudande och svinaktigt så nu måste du stå upp för Det Goda) eller rentav få dig att undvika att delta i samtal i det digitala offentliga rummet och därmed tysta din röst i den ständigt pågående åsiktsbildningen.

När Fredrik Strömberg, medgrundare av den digitala mediesajten KIT och enligt sin Twitterbio även Svensk försvars- och säkerhetsrådgivare, fick ett oväntat och provocerande meddelande i Facebooks halvt gömda funktion för meddelandeförfrågningar delade han det på Twitter för att se om fler råkat ut för samma sak.

Det visade sig att även Fredrik Wass, även han med lång bakgrund i mediesfären och även tidigare arbete inom Försvarsmakten med informationsinsatser, fått liknande meddelanden den vägen.

Planterad anti-feministisk propganda på Facebook?

Häromdagen var det dags igen, med en ny vinkel på provokationerna – denna gång riktad mot påverkare i sociala medier, bland annat Joakim Jardenberg och Deeped Niclas Strandh. Även de har bakgrund i mediesfären och är opinionsbildare för moderna värderingar som öppenhet och frihet främst rörande Internet och digitala medier.

jocke_feminism.png

De djupspykologiska mekanismerna bakom bråket

Kanske kan ett inlägg i kommentarstråden visa på vilka reaktioner som avsändaren hoppades väcka med tilltaget – en i traditionalistiska kretsar utbredd kritik mot feministisk forskning och Södertörns Högskola som ofta pekas som exempel. Personer som Joakim Jardenberg har många människor från många olika politiska läger i sin följarskara. På samma sätt som tidningarnas kommentarsfält blivit till anslagstavlor för människor med radikala åsikter tycks nu fenomenet alltså ha spritt sig till micro- och influencers med samma utmaning av redaktörsskap som följd.

feminism_kommentarer

 

Jag håller mig vid den medie- och kommunikationsteoretiska sidan av problemet med spridningen av desinformation och annan galenskap i tider av värderingskrockar.  Den kanske starkaste drivkraften bakom att folk sprider potentiellt skadliga saker i sociala medier är helt enkelt att de i stundens hetta är frustrerade eller rentav förbannade. På det personliga planet är konsten att ta det lugnt. Det minskar förstås inte behovet av systematiska och organiserade lösningar. Läs gärna Deepeds analyserande bloggpost om brevets syfte för att få lite perspektiv. För individen är det precis som med en mygga i sovrummet. Den är liten och gör egentligen ingen större skada i relation till att jaga den runt i sovrummet och inte få sin välbehövliga nattsömn!

Den svåraste konsten av alla – klia inte på myggbetten

MEN! Det är riktigt svårt att öva sig i mindfulness och låta den vara. Tills den slutligen blir lite modig och sätter sig på kinden – och en enkelt kan mosa den och somna om. För att nästa dag se om en kan täppa till springor där den försöker ta sig in lite bättre och kanske förbereda sig bättre med insektsmedel på strategiska ställen. För att dra analogin till sin spets – och ge ett konkret råd om hur en kan hantera troll på nätet – om en inte kliar på myggbettet så slutar det klia till slut. Hur en nu ska uppbåda självdisciplinen som behövs är en annan femma. Digital mediefasta då och då lär i alla fall inte skada.

Drömmar och företagande

Arkiv: detta inlägg publicerades på prfekt.se för 9 år sedan. Jag fann det idag och publicerar det på nytt. Det är en ögonblicksbild från hur jag tänkte när jag startade PRfekt Analys AB – ett tidigt startup (innan man pratade om sådana) inom psykografisk målgruppsanalys.

Min vän Lotta, PR-konsult förstås, hade nyligen hittat till min blogg å tjänstens vägnar. Tråkig var omdömet. Retoriskt tråkig, går jag med på. Opersonlig. Men eftersom jag nu dödat min “personliga” blogg PRfektlife tänkte jag börja med lite mer personliga inlägg här.

Saken är den att jag började med den här bloggen när jag var gränslöst uttråkad och oinspirerad på mitt förra jobb. Jag började skriva ner allt jag hade i huvudet som jag inte tyckte att jag fick utlopp för på jobbet – trots att jag var och alltid har varit väldans engagerad i det jag arbetat med.

Ur första inlägget i juli 2006:

Anledningen till den här bloggen är att idéer (tackomochlov) är gratis.
Genom att dela med mig av några av mina, kanske jag kan få lite andra i
utbyte.
Sånt ska ju nätet va bra på… :-)

En av de tankar jag inte kunde få ur huvudet då var en föreläsning jag varit på med Peter Nordin, doktor i Artificiell Intelligence och serie-entrepenör. Jag skrev om hans idéer tidigt. Och nu har jag det stora nöjet att sedan en  (för min rastlösa själ alltför lång) tid diskutera och (mer i min linje) göra affärer med ett av hans företag, Aitellu. Den tekniska förstudie jag beställde för mitt företag innan sommaren är nu levererad och vi diskuterar nu nästa steg framåt med utveckling, finasiering och immateriella rättigheter. Och jag har köpt tillgång deras avancerade sökgränssnitt som ger mig möjligheten att göra avancerade sökningar i Primelabs  stora bloggdatabas. Tyvärr har jag inte tillgång till all data jag skulle vilja ha, men det hoppas jag ska lösa sig inom kort.

Bloggen har blivit till ett slags företagsarkiv – det mesta som lett mina tankar framåt finns här. Det mesta som inspirerat mig och påverkat tankevindlingarna längs vägen. Om företaget blir en hit blir det roligt att mina halvtuggade tankar och stolpiga formuleringsförsök för alltid kommer att ligga kvar här. Det gör de i och för sig om det blir en flopp också. ;-)

Just nu gör jag sånt som jag drömde om för ett år sedan. Och nog har drömt om i tio år. Minst. Men det är svårt att behålla inspirationen och drivet när drömmen till så stor del består i pappersexercis med banker och myndigheter och partners som lever i en annan tidsuppfattning på grund av fasta löner och andra lockande feta kunduppdrag. Inspirationen får jag i att svettas med de första analyserna, databasdesignen tillsammans med klipporna på IndPro, i de briljanta samtalen med David på Aitellu om lösningar på datainsamling och textanalys, i lärostunderna i affärer med Magnus på Aitellu, i de otaliga samtalen med vänner och familj där jag för varje gång bättre lyckas förmedla vad jag vill göra och i de berusande stunderna av insikt om vart Internet och marknadsföring är på väg med människor som Fredrik.

Jag har aldrig varit intensivt rädd och orolig så ofta som jag varit under det senaste halvåret. Så paranoid i stunder. Och heller aldrig så lugn, inspirerad och fylld av tillförsikt.

Idag färdigställde jag mitt första utkast inför korrektur på en Blog Intelligence rapport. Första Brand Insight rapporten ligger i pajpen till nästa vecka.  Och det tickar in sökträffar på konsumentvarumärken från bloggosfären nu. Och den uppdaterade och betydligt mer spännande databasdesignen gick iväg till Bangalore, Indien idag – till min heltidsutvecklare som redan gjort färdigt den förra databasdesignen.

Och ändå så vill jag bara framåt, framåt, framåt. Måste stanna upp ibland och fylla på. Hjälp mig med det, är du snäll. Som Johan, på Facebook t ex.

OK, nog med personligt bjäfs. Drömmen,då? Den är förstås på drömmars vis lite diffus, men det handlar  om att smälta samman smarta datasystem med insikter om människans psyke och drivkrafter. AI och Jung. Marknadsföring och personlig utveckling.

Att avskaffa kodaryrket (inte en dag för sent vet alla som provat på det) och bidra till att människor får fortsatt ökat inflytande över varumärken och produkter. Det vore cool.

What I´m reading

Tags

, ,

The Kindle Reader (A Young Girl Seated), after Renoir

Note: this blog post was originally published in 2008. I re-publish it since it is a reminder of what formed my thinking at the time.

I just read in a book what books a certain scientist had in his library. The reason it was mentioned was to reason about his sources of inspiration. In today´s connected world it isn´t much help knowing what physcial copies of what physical books a person have in their library. I do have a passion for reading books though. I´ve been collecting books since I was about 15 in some sort of childish dream to create a good library. When I was about 25 my reading and collecting took a quite drastic turn from the objective realm to the subjective. The main interest, however, has always been philosophy and it´s closer sons and daughters; historical and current society, the workings of the mind and ideas (from scientific methodology to fruits of innovation). I threw and gave a lot of books away a couple of times and quite recently put a lot of the most boring ones in the attic. Here´s a list of the books that I kept in the apartment for continual reading and reference:

(listed by proximity to where I sit)

  • Wilber –  Integral Psychology
  • Wilber – Sex, ecology and spirituality
  • Boström – SSWC-boken 2010
  • Wilson – Prometheus Rising
  • Fanning – Isaac Newton and the transmutation of alchemy
  • Härén – Bli en vinnare i den globala världen
  • Apri – Modern marknadsföring (gåva)
  • Gärdenfors – Den meningssökande människan
  • Ziegler – Tarot – själens spegel
  • Kroeger, Thuesen – Type talk
  • Osho – Love, freedom aloneness
  • Osho – Creativity – Unleashing the Forces Within
  • Osho- Intuition – Knowing Beyond Logic
  • Deida – Den suveräna mannens väg
  • Lagercrantz- Om konsten att läsa och skriva
  • Jarvis – What would Google do?
  • Juul – Ditt kompetenta barn
  • Postman – Underhållning till döds
  • Myers – Gifts differing
  • Osho – Sex matters
  • Giannini – Compass of the soul
  • Svensson – Skit i kunden (gåva)
  • Lippmann – Public Opinion
  • Ridderstråle, Nordström – Karaokekapitalism
  • Trampe – Språkbrukaren och orden
  • Levine, Locke, Searls, Weinberger – Cluetrain Manifesto
  • Wauters – Chakras and their Archetypes
  • Tieger, Barron-Tieger – The Art of Speedreading People
  • Brown, Den förlorade symbolen
  • Riso, Hudson – The wisdom of the Enneagram
  • Haas, Hunziker – Building blocks of Personality
  • Alli – Angel tech
  • Freeman – Shrinking the World
  • Keirsey – Please Understand me II
  • Confucius Says – Anthology
  • Leary, Interpesonal Diagnosis of Personality
  • Beck, Cowan – Spiral Dynamics
  • Neuendorf – The Content Analysis Guidebook
  • Marshall  Roberts – Igniting Inspiration
  • Jung – The Archetypes and the Collective Unconcious
  • Utvecklingspsykologiska teorier – Antologi
  • Hine – Condensed Chaos
  • Miller – Sorceres Secrets
  • Villoldo – Schamansk healing
  • Tieger, Barron-Tieger – Just your type
  • Powell – Beginning database design
  • Wilber – A brief history of Everything
  • Quenck – Was that really me?
  • Jung – Psychological Types
  • Bolte Taylor- My Stroke of insight
  • Nardi – Multiple Intelligences and personality types
  • Hartzler – Facets of Type
  • Dunning – Introduction to Type and Communication
  • Pearson – Awakening the Heroes Within
  • Baron, Wagele – Are you my type, am I yours
  • Öhlin, Fuck Logic 2
  • Butler, Öhrlund – Mord.net (gåva)
  • Young – A Technique for Producing Ideas
  • Montgomery – People PAtterns
  • Pink – Drive
  • Olofsson – Ett land av Friherrinnor (gåva)
  • Med frihet följer ära  antologi
  • Berens – Understanding Yourself and Others
  • Hartzler – Function of Types
  • Benziger – Thriving in Mind
  • Ahmed, Ruiz – Handwriting Analysis
  • Laney – The Introvert Advantage
  • Wilson – Quantum Psychology
  • Baynes – Ideas and Evidence
  • Jensen, DiTierio – Personality and the Teaching of Composition
  • Jensen, DiTiberio – Writing and Personality
  • Bard, Söderqvist – Nätokraterna
  • Ronnestam – Top 10 blog posts on future branding and communication
  • Pearson – The Hero Within
  • Kummerov, Barger, Kirby – Work Types
  • Riso, Hudson – Discovering your Personality Type
  • Quenck – Essentials of Myers-Briggs Type Indicator Assessment
  • McLuhan – Media
  • Thoreau – Walden
  • Massey – Where in the World do I Belong?
  • Stakston – Politik 2.0
  • Fowler – Language in the News
  • Engeseth – Detective Marketing
  • Bernoff – Groundswell
  • Hirsch, Kummerov – Life Types
  • Arden – Det är inte hur bra du är, det är hur bra du vill bli
  • Rand – Och världen skälvde
  • Haddon Vintage – The Curious Incident of The Dog in the Night Time
  • Arden – God Explained in a Taxi Ride
  • Öhlin – Den Mentala Orgasmen
  • Mark, Pearson – The Hero and the Outlaw
  • Shea, Wilson – The Illuminatus Trilogy
  • Wilber – The Integral Vision
  • Wilber – A Theory of Everything
  • Carrol – Liber Null and Psychonaut
  • McDermott, Jago – The NLP Coach
  • Juul – Konsten att säga nej med gott samvete
  • Eisenberg, Davis – Call to Action
  • Wilber, Patten, Leonard, Morelli – Integral Life Practice
  • Olsson – Hetero i Hägersten
  • Den Svenska Sångboken – antologi
  • Mäster Cees Memoarer – antologi
  • Popklassiker 60-talet – antologi
  • Bo Kaspers Orkester  Katalog – Antologi

I´m sure you´ll find something of interest in the list! My favourite? For depth: Sex, ecology and spirituality probably. For a good laugh: Prometheus rising. For understanding people: Spiral Dynamics. For understanding society: Public Opinion and Netocracy (Nätokraterna). For understanding marketing: Cluetrain Manifesto. For understanding love relationships: The Way of the Superior Man (Den Suveräne Mannens Väg). Etcetera… ;-)

En bättre analysmodell för det postmoderna politiska landskapet

Tags

, , ,

Den traditionella höger-vänsterskalan fungerade bra under det moderna industrisamhället. Kompletteringen med GAL-TAN skalan är ett steg i rätt riktning eftersom den tydligare för in värderingskluster kopplade till identitet och världsåskådning – något som är mycket centralt i det postmoderna samhällsklimat vi befinner oss i. I det moderna industrisamhället var din kontroll över ägande och kapital det avgörande. I det postmoderna samhället vi nu är mitt uppe i är det istället din subjektiva identitet och världsbild som uppe på din förmåga att påverka ägande och kapital som är avgörande. Ett talande exempel är hur den moderne kapitalisten nu splittrats i en mängd olika typer av kapitalister där den världsförbättrande sociala entreprenören och tech-entreprenören, särskilt om de representerar en underpriviligerad grupp, plötsligt fått högre status än industrialisten och finansmannen.

Det går att få en djupare förståelse av det politiska landskapet genom att studera spiral dynamics, en modell som stammar ur forskning gjord av Clare W Graves som var samtida med Abraham Maslow. Jag har svårt att tro att spiral dynamics som modell i sig kommer att ersätta GAL-TAN eller ens användas i offentliga sammanhang då den med undantag för Clare Graves ursprungliga och nu daterade forskning har svag akademisk backning. För ett mer akademisk förhållningssätt – se Perspectiva Institute. Icke desto mindre tror jag att kunskap om den kan göra avgörande skillnad för politiska strateger och analytiker.

Dessa värderingskluster sätter fingret på vad som verkligen irriterar människor eftersom de rör djupspykologiska lager som har med grundläggade motivationer och föreställningar om så djupa saker som meningen med livet. Vill du förstå varför sociala medier som Twitter stundtals verkligen kokar av vrede är Spiral Dynamics analysmodellen för dig.I boken som finns som PDF finns konkreta råd om konflikthantering och ledarskap när värderingsklustren krockar.

För mig är den till exempel ett konkret sätt att visa att den egentliga politiska rörelseriktningen i det politiska landskapet sedan en tid och förmodligen under en längre tid framöver är framåt respektive bakåt i utvecklingen från tidigare till senare värderingsstadier, snarare än sidoförflyttningar mellan vänster och höger inom det industriella modernistiska paradigmet som våra nuvara politiska analysmodeller förutsätter.

Graves respektive Maslows modeller har en likhet i att de beskriver en vuxen människas utvecklingssteg, men de skiljer sig åt på ett avgörande plan. Där Maslow såg en pyramid som slutade med självförverkligande, en slags burning man som slut på historien, såg Graves en spiral som stegrade sig allt längre och längre upp vartefter den vuxne individens medvetande mognar in i att omsluta allt mer om mer av verkligheten. Dessutom nyanserar Graves modell betydligt bättre de olika stegen i självförverkligande processen och adderar till steg även efter att självet står i centrum, kallat transpersonell psykologi. Det är dock en annan historia.

I spiral dynamics talar man om sex stadier med självet i centrum. De tre första stadierna i sin samhällsform skulle vi här i Norden beskriva som precivilatoriska.Graves kategoriserade dem med avskräckande svårbegripliga bokstavskombinationer, men Beck och Cowan populariserade dem med hjälp av en färgkodning. Det första stadier är typiskt en krigszon, det andra lila stadiet ett stamsamhälle och  det tredje röda stadiet är ett klansamhälle. De tre mer avancerade eller utvecklade stadierna är i tur och ordning blått för en traditionalistisk världsbild bestående av ett värderingskluster kring ordning, rätt och fel. Därefter kommer orange för en modernistisk världsbild bestående av ett värderingskluster kring individualism och framgång. Slutligen av de tre kommer det postmoderna, eller gröna stadier med ett värderingskluster kring social acceptans och gemenskap.

Vänster-högerskalan som helhet fångar delar av det orange moderna värderingsklustret, men inte de inneboende föreställningarna om framgång till exempel. GAL, det vill säga Grönt, Alternativt och Liberalt i GAL-TAN skalan frångar in stora delar av det gröna postmoderna värderingsklustret i spiral dynamics, men inte riktigt den grundläggande motivationen social acceptans, det vill säga att inte uppfattas som okänslig mot andra människor – ett drag som leder till en ofta mycket ängslig politisk korrekthet. TAN, alltså Traditionellt, Auktoritärt och Nationalistiskt har en nästan exakt överensstämmelse med blått traditionalistiskt värderingskluster enligt spiral dynamics, men gör ingen distinktion mellan den avgörande skillnaden mellan vurmen för det Lutherska Kungadömet Sverige (traditionalistiskt) och Aktiebolaget Svensk Exportindustri (modernistiskt).

Den oro och förvirring som råder i de mest utvecklade samhällena beror på att det postmoderna samhället här nåt sin höjdpunkt – åtminstone på den lättrörliga ytan. Under ytan ligger dock traditionella statsstrukturer och modernistiska ekonomiska system och förankrar postmodernismen dock. Postmodernismen, med sin sekundsnabba och flyktiga natur är inte slutet på historien. Tvärtom är det en hoppingivande början på ett nytt sätt att leva i och organisera samhället. Exempelvis är de underliggande samhällstrukturerna långt ifrån omformade på ett postmodernt sätt. Om utvecklingen får fortsätta kommer även de att färgas av det postmoderna. Den stelbenthet och trögrörlighet i institutioner som rättsväsende och annan myndighetsutövande som idag fyller en viktig funktion för att motverka alltför snabba och därför farliga samhällsförändringar, kan dock gradvis komma att följa de nya nätverks- och utbytes-principer som postmodernismen föredrar.

Om du känner en stor tvekan inför att fortsätta läsa den här texten efter ett så djärvt och till synes illa underbyggt påstående om nån slags kristallkula för framtidsspaningar, stanna kvar lite till. Det är några enkla saker en behöver förstå för att kunna följa det här resonemanget. För det första så är det viktigt att skilja mellan det väsentliga och det perifera när en betraktar något. En stor del av förvirringen och oron som pågår i utvecklade samhällen just nu handlar om att postmodernismen fått oss att bli så bra på att notera perfiera nyanser och detaljer att vi ofta tappar kontakten med de väsentliga kärnfrågorna. Det digitala mediesamhället är ett annat sätt att benämna det postmoderna samhället. Den mänskliga hjärnan klarar helt enkelt inte av att hantera alla röster, åsikter, perspektiv och motstridiga fakta som vi låter skölja över oss och som vi själva söker upp, prövar och byter ut.

För det andra sker utveckling i en riktning, trots att det postmoderna tänkandet fått oss att tro att det inte finns något slags framsteg. Det är förstås rent nonsens. Precis som ett barn, om det får chansen, utvecklas från att sprattla, till att krypa och så småningen om gå och springa så utvecklas en vuxen människas världsbild stegvis från att inkludera siug själv och sina närmsta till att inkludera fler och fler människor och deras olika perspektiv på tillvaron. Allt utvecklas i en riktning i de väsentliga aspekterna, men inte nödvändigtvis i de perfiera aspektera.

Precis som att friskt barn som får i sig näring växer så att kroppens proportioner går från de omogna barnets till den mogne vuxnes. En växt går från frå till allt mer utvecklad planta. Till och med hur en galax i världsrymden utvecklas i riktning från gasansamling mot fast materia som med tiden slungas ut spiralformat på grund av gravitationen. Att varje enskild stjärnas form, utseende och position inte kan förutspås betyder inte att detta är den generella utvecklingsriktningen för stjärnanhopningar. Att den biologiska evolutionsprocessen inte kan förutspå det exakta utseendet på en art innebär inte att en flercellig organism plötsligt evolverar baklänges till en encellig.

Det postmoderna tänkandet är ett exempel på det. Namnet betyder ju just att det kommer efter det moderna tänkandet och inkluderar just fler människor och perspektiv som ett sätt att ta sig ur det moderna tänkandets ofrånkomliga problem med att några få vinner nästan allt på bekostnad av miljön och olika sociala grupper såsom kvinnor, befolkningen i mindre utvecklade länder. Detta var det bra med postmodernismen.

Problemet med postmodernismen uppstår delvis på grund av att våra medieteknologier faktiskt har blivit så oerhört mycket bättre att vi i praktiken har svårt att stänga av dem och lugna ner oss så vi kan orientera oss, få överblick och tänka klart igen. Ett tecken i tiden på att maktförskjutning sker mellan modernism och postmodernism är att flera högprofilerade personer med en stark status enligt det modernistiska industrisamhällets logik, akademins professorer, näringslivets finansmän och statsapparatens politiker och statsnära högre tjänstemän till mångas förvåning tagit ett steg ner enligt den modernistiska logiken genom att använda sociala medier med direktkontakt med lågstatus-personer ur den breda allmänheten.

De spänningar som uppstått ur den massiva kulturkrocken när sociala grupper som historiskt sett aldrig mötts direkt har redan fått flera, med ärkebiskop Antje jackelén som ett tydligt exempel, att ompröva det kloka i den postmoderna kommunikationstaktiken. Det hypermediealiserade postmoderna alla-röster-på-en-gång som medieteoretikern Marshall McLuhan profeterade om redan i de elektroniska medierna begynnelse leder i praktiken till att världsbilder kolliderar till något som liknar ett krigstillstånd. I praktiken är detta redan etablerat som en särskild form av krigföring för den som inte riktigt har möjlighet att konkurrera med stora dyr industriell krigsteknologi såsom Putins Ryssland.

Den andra stora orsaken bakom att postmodernismen skapar problem är att den faktiskt gjort det vetenskapliga och politiska sättet att tänka och resonera mycket bättre. Genom att lyfta fram mängder av exempel på partiskhet som ligger inbyggt i systemen och strukturerna i samhället och vetenskapssynen har en del av dem faktiskt börjat ruckas på såsom exempelvis kvinnors representation och förutsättningar i olika maktsfärer.

För mycket modernism leder till miljöförstöring och ett instabilt ojämlikt samhälle med svag gemenskap och ömsesidig tillit. Den aktuella stereotypen för den modernistiska världsbilden är Donald Trumps persona. En säljkultur skulle man kunna säga. Med smarthet och modet att tänka STORT så är framgång och tillväxt garanterad. Tills det visade sig att man kan vara för smart, vilket de senaste årens finanskriser baserade på avancerade finansiella instrument baserade på dåliga lån visat. Eller, vilket är betydligt värre, det faktum att hela världsekonomin vilar på att centralbanker göder den med enorma mängder pengar ur tomma luften sedan långt tillbaka i tiden nu.

Postmodernismen har hittills inte lyckats åstadkomma nån egentlig samhällsförändring med tanke på de verkliga problem som modernismen fört med sig enligt ovan. Om postmodernismen ska sammanfattas med ett enda ord så är det dialog. Den aktuella stereotypen för den postmoderna världsbilden är svårare att hitta på den internationella arenan. Det finns helt enkelt ingen postmodern världsledare idag. Föreställ dig Gandhi som USAs president så ser du tydligare skillnaden. Problemet med Obama som postmodern världsledare, vilket jag tror att han önskar att han hade kunnat bli, är att han leder ett imperium till stora delar byggt på modernistisk industriell krigsföring. Den ny påven Fansicus i sin tur visar i sin personliga karaktär och med sin bok om miljöproblemen att han delvis representerar en postmodern världsbild. Hans utmaning är att representera och få med sig en nästan 2000-årig och alltså förmodern och därför per definition konservativ organisationskultur, vilket bland annat ger sig uttryck i att han inte delar den postmoderna synen på jämställdhet mellan könen eller abort.

Sverige är ett i stora delar postmodernt samhällsbygge, men vi är inte vare sig som nation eller enskilda ledare på en global maktnivå. Men å andra sidan sker det även en förskjutning i vilket ledarskap som spelar roll för internationell påverkan. Med en modernistisk världsbild är det en finansiellt (och därmed militärt) stark ledare med förmågan att kommendera ut förändring som är i toppen. I den postmoderna kulturen är det istället den som kan inspirera mängder av människor att frivilligt sluta sig samman i en gemenskap som i praktiken leder, en strategi närbesläktad med begreppet soft power. Sättet att organisera sig skiljer sig mellan samtliga värderingskluster. Den traditionalistiska kulturen organiserar sig i en massiv pyramid med en ledare i toppen såsom den katolska kyrkan. Den modernistiska kulturen organsierar sig delvis som en pyramid med en tekniskt avancerad kontrollinstans i toppen (tänk företaget Uber eller ett panoptikon-fängelse) men agerar i praktiken i nätverk med specialiserade dolda respektive publika instanser såsom i fallet med moderna statliga säkerhetsfunktioner.

Den postmoderna kulturen organiserar sig mycket lösligare än de tidigare i form av frivilliga temporära sammanslutningar och har därför också betydligt mindre staying-power än de föregående, men i gengäld kan de agera sofistikerat och agilt med den globala encyklopedin Wikipedia som ett prominent exempel. Så länge det fortfarande finns en integrerad traditionalistisk pyramidalstruktur (Wikipedias policys, administrativa rättighetsnivåer och inbyggda återställningsfunktioner) och en modernistisk finansieringsstruktur (donationer till en central nod som i sin tur stödjer specialiserade och delvis självfinansierande chapters i Wikimedias fall) så kan bygget ha förvånansvärd livslängd trots dess postmoderna kulturella värderingsgrund.

USA som nation och särskilt Obama har hittills varit tydliga exempel på att kombinera de två taktikerna framgångsrikt vilket är ett tecken på att orange modernism börjat transcendera in i grön postmodernism på samma sätt som en förmögen framgångsrik affärsman ofta genom att plötsligt börja vilja kämpa mot orättvis fördelning eller ojämlikhet genom filantropi. Fortsätter utvecklingen sunt är det möjligt att helt lämna de skadliga verksamheterna som lett fram till förmögenheten (och därmed orättvisor och ojämlikhet) för att istället försöka bygga in socialt ansvarstagande redan i grundverksamheten och därmed ha gått helt över till grönt postmodernt värderingssbaserat handlande.

Med spiral dynamics som analysmodell går det även lättare att förstå hur våra inbyggda värderingskluster vägleder och formar inte bara vårt förhållningssätt till politik, utan även affärsstrategi och religiösa liv med mera med mera i våra personliga och offentliga liv. Don Beck, som fångade upp Clare W Graves forskning från början, har till exempel arbetat som konsult och rådgivare vid den politiska transitionen från Apartheid i Sydafrika liksom vid fredsbyggande projekt i mellanöstern och det har växt upp en mängd olika applikationer som bygger på insikter från spiral dynamics på olika håll i världen, särskilt efter att den integrerades i den ännu mer sofistikerade analysmodellen AQAL som är en del av Integral teoribildning och närbesläktat med systemteori. En av de som känner till modellen den vägen och är en förespråkare är för övrigt Bill Clinton.

Triggas reptilen eller hästen i oss av terrornyheter?

Tags

, , , , , , ,

För knappt två veckor sedan var jag i Helsingborg och deltog i Hackathonet News Remixed arrangerat av Mindpark, ehandel.se och själva möjliggöraren av hacket, det mycket spännande nyhets-API:et Overview News.

Jag åkte dit med en tanke om att titta på medieinnehåll med nån form av etiska glasögon och se vart tog vägen:

News Remixed tanke

Idé – Reptiler, hästar och människor

Min gode och tänkande vän Erik Starck hängde på och utvecklade ett resonemang baserat på teorin om den treeniga hjärnan. Det är alltså idén att vår hjärna utvecklats i tre faser från reptilens hjärna, över det limbisak systemet som vi bland annat delar med hästar och slutligen i neocortex.

Den sistnämnda evolutionsfasen möjliggör bland annat abstrakt logiskt tänkande och twitter-gräl. Två dygn tidigare hade de vidriga attentaten i bland annat Paris ägt rum och vi tänkte oss att analysera språket i svenska nyhetstexter före, under och efter attentaten mot bakgrund av modellen den treeniga hjärnan. Victor Zaunders nappade på idén och anslöt sig för att hjälpa till i experimentet.

Vi resonerade en del om vilket resultat vi förväntade oss och såg väl framför oss att reptilhjärne-orienterade ord som “döda”, “sårade” och “skrämmande” skulle öka sin andel språket. Det kändes ju som en rimlig slutsats som vi kanske skulle kunna påvisa empiriskt. Vad vi fick fram var dock något annat.

Genomförande – kod och taggning i ett rasande tempo

Efter att vi diskuterat idén och genomförandet i nån timme hade vi cirka 4 timmar på oss att få ihop testet. Erik kom med idén och kommunicerade medan jag kodade Python, med stöd av Victor.

Jag använde iPython Notebook för att enkelt kunna cowboy-koda (pang-pang från höften), dokumentera och visualisera resultatet på samma ställe. Logiken blev till slut i huvuddrag som följer:

  1. Sök efter nyhetstexter som innehåller ordet “paris” via Overview News API.
  2. Räkna antal gånger varje gång unika ord förekommer i brödtexterna
  3. Hitta adjektiv bland de 5000 vanligast orden med Emil Stenströms eminenta JSON-API till ordklasstaggaren Stagger
  4. Tagga 276 adjektiv manuellt på magkänsla i kategorierna positiv/negativ respektive reptil, social (limbiskt) eller neocortex.
  5. Räkna procentandel av orden i de 1000 nyhetstexterna som gav träffar i respektive kategori
  6. Visualisera dessa procenttal brutet per dag då nyhetstexterna publicerats

Vi lyckades med nöd och näppe komma hela vägen till visualisering till klockan slog 18. Här finns koden.

Resultat – reptilen stilla, men en väldig fart på hästarna

För att se ökningen av antalet artiklar plattade vi ut antalet ord i nyhetstexterna vi fått ner vi Overviewnews API per dag:

antal ord

Därefter ser vi hur den procentuella andelen negativa ord ökar kraftigt i samband med terrorattentatet:

sentiment

Slutligen plottade vi ut andelen ord som bedömts representera reptilhjärna, det limbiska systemet (kallat “social”) respektive neocortex (neo) som andel av helheten (1.0 = 100% av de kategoriserade orden):

trinue_brain

När vi kommit så här långt var vi både hungriga och trötta och pizzan hade precis kommit. Så vi betraktade väl diagrammet i några sekunder och noterade att andelen reptilhjärne-ord faktiskt var en mindre andel av den totala mängden taggade ord dagarna efter attentatet. Istället var det ord som taggats som sociala eftersom de flesta handlar om identitet som ökade relativt kraftigt dagarna efter attentatet. Ord som “grekisk”, “islamiska” och “främlingsfientliga”, men även “tillsammans” och “enig” ökade alltså i fokus efter attentatet.

När vi kring pizzan redogjorde för experimentet kom jag att tänka på en iakttagelse jag gjorde på en hästviskar-kurs på Gotland förrförra sommaren. Hästar är fantastiska på att vara medvetna om vilka som befinner sig i flocken och utanför den. Närma dig en hästhage och de visar med oerhört subtila signaler att de noterat dig, men också om du är ofarlig, farlig eller bara en pajas man inte behöver bry sig om såvida du inte lyckas underhålla dem bättre än vad de själva gör genom att mumsa gräs.

Så kanske säger den här sortens medieanalys egentligen något om flockbeteendet hos oss människor? Blir vi liksom hästarna akut fokuserade på identitet och social tillhörighet när något sådant här händer?

Reflektion: social medieanalys kan bli till samhällsanalys

Är tecken på att människor börjar intressera sig för sociala markörer såsom etnicitet, religion, kön, yrkestitel, rang etc är bättre signaler på samhällsoro än vad jag förut hade gissat, dvs ett mer aggressivt språkbruk? Kanske är det en tidigare signal man kan plocka upp innan det sansade intellektuella samtalet tystnar till förmån för ett mer aggressivt eller mindre sofistikerat språkbruk?

Detta experiment genomfördes minst sagt i all hast och med enklast möjliga metoder med avsikt att testa en tanke och få ut nåt resultat över huvudtaget. Jag är väldigt nöjd med att tre specialintresserade personer på 5 timmar drivna av en donerad API-nyckel, hämtmat och kaffe och ett utlånat konferensrum (och inte att förglömma, Helsingborgs öppna Internetuppkoppling)

Vad tror du om det här experimentet?

Informationskrig och faktaresistens – postmodernismens sorgliga slutpunkt

Tags

, , , , , ,

Den som bara läser rosa tidningar får rosa hjärna sa en gång en känd affärsman. Kanske är det precis det som hänt. Detta är ett allvarligt problem i en samtid där ord tycks billigare än nånsin och dåliga siffror anses säkrare att styra med än inga siffror alls. Den sista och avgörande knuffen mot nuvarande situation kan faktiskt skyllas på postmodernismen som gick överstyr.

Men det började redan med industrisamhällets favorisering av rationell specialisering. För modernitetens yrkesverksamma har det aktiva livet i grunden varit en ekonomiskt styrd fördjupning mot antingen konstens ord, bild och utforskande fantasi eller vetenskapens siffror, processer och begränsande validering. Gärna konst och kultur, men först en lönsam industri som betalar kalaset. I alla fall om den ska vara stor och präktig som industrin själv och inte bara en trivsam hobby efter arbetsdagens slut. Moderniteten sorterade förnuftigt människor efter denna goda ordning. Planerande samhällsvetare och konstruerande ingenjörer först och därefter humanister att kröna framgångsfirandet med pompa, ståt och en gest av välvillig generositet.

Men i den urgamla uppdelningen mellan att studera och bearbeta människans psyke respektive naturen kom två grupper i kläm. Dels kom aldrig teologer riktigt med på det modernistiska tåget, eftersom kyrkan nu skildes skild från staten och Gud dessutom var död. Psykiatriker och psykologer delades i en experimentell, empirisk del gren med B F Skinner i förgrunden, och en analytisk i betydelsen samtalande och tolkande gren lett av Freud och Jung. Freuds idéer anammades med särskild iver i reklamindustrin eftersom den hjälpte till att sälja konsumtionsvaror, men inom akademiska kretsar dalade både Jungs och Freuds idéer sakta för att med tiden bli föremål för våldsamma stridigheter i intellektuella kretsar. Ingen annanstans inom akademin blev “striden mellan ord och siffror” mer tydlig än inom psykologin, och det var ingen tvekan om att siffrorna var på väg att vinna.

Psykoanalytikern och psykiatern Jaques Lacan är ett intressant exempel på att det under 70-talet fanns en stark önskan att bli mer vetenskaplig genom att efterhärma form, men dessvärre inte dess innehåll, med komiska resultat.

I schema.png

Lacans symboler kan inte användas för att “räkna med”, men ser ganska proffsiga ut

För att läsa en bra artikel om vilka stolligheter det ledde till kan du läsa detta karaktärsmord på Lacan. För i grunden handlar det om två olika sätt att förhålla sig till verkligheten som kompletterar varandra mycket bra, men som är rent av samhällsfarliga om de används på fel sätt.

Det har genom historien funnits skiftande begrepp för att skildra skillnaden två djupt skilda sätt att förhålla sig till verkligheten som tycks inbyggda i hur människans medvetande fungerar. Å ena sidan dramatiserar vi verkligheten, det vill säga använder berättelser, bildspråk, retoriska grepp och annat som kan kallas konst, känsla eller subjektivitet. Å andra sidan mäter, observerar och återger vi den så obearbetat som möjligt – det som kan kallas vetenskap, förnuft eller objektivitet. Det finns ingen “ren” typ av subjektivitet och objektivitet. Inte ens något så subjektivt som en enskild persons egna märkliga drömmar är helt fria från objektiva lagrade sinnesintryck som byggklossar.

Den postmoderna idérörelsen uppmärksammade kanske främst att det ligger sociala maktstrukturer dolda i språket även när vi pratar om objektivitet. Men genom att inte stanna vid att, på goda grunder, upprätta en harmonisk balans mellan dessa två samtidigt förekommande och sammankopplade sidor av verkligheten gick man vidare och försökte rensa bort objektivitet från den språkliga domänen där just postmodernisterna själva brukar befinna sig i egenskap av intellektuella ofta skrivande, läsande akademiker. Begreppet sanning  är tätt kopplat till objektivitet och fick stryka på foten.

När slaget (ja, det var verkligen en tvättäkta akademisk strid) var över hade postmodernisterna trängt ända in till ordet kunskap och där skedde något mycket märkligt. Om en akademiker inte kan producera kunskap är det ju inte mycket värt att betala dennes lön eftersom det trots allt är akademins och därmed akademikers raison d´être. Den akademiker som enbart förhåller sig till verkligheten språkligt fick därmed svårt att motivera sin egen existens. Uppdelningen blev till synes dragen vid om en hade ett solklart objektivt mekaniskt verktyg mellan sig och den verklighet man studerar eller inte. Eller åtmistone producerade siffror och matematiskt liknande symboler som ju inte är lika lika vanligt språk som bokstäver. Som Lacan försökte göra genom att låna det estetiska, men inte det formella logiska från matematiken med ett förvirrande resultat.

När sanning, objektivitet och kunskap (eller fakta) så grundligt och med sådan iver utsatts för ett utrensningsförsök ur språket, om än med de ädlaste intentioner, är det inte bara akademin i allmänhet och humaniora i synnerhet som kommer i gungning utan även media. Naturligtvis är det inte enbart det postmoderna angreppet på sanning och objektivitet som förklarar varför stater idag ägnar sig alltmer åt att utveckla och samordna defensiv och offensiv informationskrigföring. Eller ens varför vuxna välutbildade människor allt oftare beter sig som käbblande barnungar eller mycket värre på nätet.

Postmodernismen har sedan länge gått överstyr genom att föra krig mot alla sanningsanspråk utom sina egna, nämligen att det inte finns några. Därmed hamnar den både i en omöjlig filosofisk position, vilket måhända är en angelägenhet för en mindre grupp människor. Det är dock långt värre att postmodernismens överdrivna sanningsangrepp har den obehagliga sidoeffekten att den eldar på tendenser till faktaresistens och försvårar förutsättningar för det för en fungerande demokrati så viktiga offentliga samtalet oavsett om det förs runt fikaborden eller i massmedia.

Det intellektuella klimatet behöver därför kyla av och gå vidare. Avkylningen har egentligen redan hänt i de mest centrala delarna av den intellektuella kultursfären. Kruxet är att det ännu tycks råda en utmattning och brist på rörelseenergi framåt där. Politiken, liksom akademin lider av en brist på visioner. Istället tittar man tyvärr alltför ofta bakåt till uppdiktade gyllene eror då allt var gott, rätt och vackert. Det är en mycket farligt riktning som ledde inte bara till andra världskrigets fasor utan även våra samtida fasor särskilt tydliga i IS härjningar.

Jag är dock sedan länge optimist och tror att det kommer att ordna sig. Självklart finns det framsteg och även en stor berättelse (som kallas evolution). Om fler intellektuellt nyfikna och engagerade människor läste Clare W Graves artikel från 1974 så tror jag faktiskt att vi kommer vidare till fortare genom att lösa upp en del handlingsförlamande förvirring. Du kan även kolla in vad några vänner till mig gör i tankesmedjan metamoderna, ett namn som alluderar på en slags ny och förbättrad version av modernismen.

Vårt undermedvetna försvinner inte med dataåldern

Tags

, ,

En hastigt nedtecknad reflektion, som egentligen är ett på mobilen redigerat mejl, när jag läser:

http://io9.gizmodo.com/why-freud-still-matters-when-he-was-wrong-about-almost-1055800815

Jag och en vän kommer ibland in på behavioral economics och jag har ofta en instinktiv motvilja mot management metoder som “tar bort fritext-fältet” genom att reducera exempelvis utvärderingar till nöjd/missnöjd.

Till viss del agerar vi som apor när vi, vilket är ett typiskt experiment inom behavioral economics, väljer mellan 100 kronor nu eller 200 om en vecka, med till synes “irrationellt” resultat. Du kan säkert gissa vilket.

Dock tror jag att en mycket stor del av vårt beteende är styrt av omedvetna neuroser, t ex att tävla med de en uppfattar som sina sociala jämlikar om boendestandard och omsättning i företaget en äger etc.

KBT och behavioral economics är utan tvekan stora framsteg inom psykologin, eftersom de grundar sig på empiri till skillnad från det mesta av 1900-talets psykologi som kunde fritt hitta på saker som att “det nyfödda barnet vill tillbaks i livmodern och därmed dö” som en känd kulturpersonlighet sa i sitt sommarprat. Hur går ett sånt påstående ens att belägga med nån slags faktisk observation av verkligheten?

Dock ska inte slänga ut barnet med badvattnet. “Djup-psykologi” och existentiell psykologi har sannolikt många svar att ge på de grova dragen i varför folk väljer att leva som de gör. Som artikeln påpekar är det numera att betrakta som ett faktum att vi är omedvetna om mycket av det som styr våra val i vardagslivet. Själv är jag särskilt intresserad av omedvetna mönster i vårt personliga språkbruk. Få vet ens vad en kan leta efter för typ av mönster, även om de är uppenbara bara en känner till dem.

Det finns ingen motsättning mellan att rigorös mätning av beteende (data) och att tolka resultaten med stöd i hypoteser om hur medvetandet fungerar, hypoteser som kan vara formulerade utifrån ren och skär erfarenhet och individuell reflektion.

Det är när den ena får dominera på bekostnad av den andra som det blir fel. Efter 1900-talets övertro på medvetandets insida (studera Ken Wilbers AQAL-modell) tycks vi nu vara på god väg att slå över i en övertro på medvetandets utsida.

Balans och urskiljningsförmåga är bättre.

Det tar dock emot att hålla två så skilda idéer som exempelvis neuroser och Internet of Things i huvudet samtidigt. Det är kanske konsten.

Nu börjar det synas tecken på att psykoanalysen som behandlingsform kan stå inför en viss återkomst.

Bygg din egen ordlista med positiva och negativa ord med en smula Python och en nypa handjagande

Tags

, , , , , ,

För den otålige:

https://www.facebook.com/plugins/post.php?href=https%3A%2F%2Fwww.facebook.com%2Fchristopher.kullenberg%2Fposts%2F10157205865935082&width=500

Filosofi och metod

Vilka ord och begrepp som uppfattas som eller påverkar mottagaren negativt respektive positivt psykologiskt hör till filosofi snarare än vetenskap. Särskilt eftersom människor har olika värderingar, såsom exempelvis traditionella, modernistiska eller postmoderna, och därför lägger olika tonvikt vid olika aspekter av verkligheten eller lägger in olika betydelse i värdeladdade ord som demokrati, rättvisa, solidaritet etc.

En rimlig utgångspunkt kan dock vara att börja i en annan ända, nämligen i förklenande respektive berömmande omdömen om idéer, ting eller andra människor. Det är ett välkänt fenomen att vi människor “lägger på” ett språkligt lager som förmedlar positiva och negativa känslor på skeenden. Ett klassiskt exempel inom medievetenskapen är “frihetskämpe” respektive “upprorsmakare”. Ett annat liknande är “martyr” respektive “terrorist”.

Fenomenet name calling är mycket vanligt och uppfinningsrikedomen är stor till exempel på Twitter där politik (liksom dess nära släkting fotboll) ofta avhandlas i realtid och utan alltför mycket inblandning av det numera förlegade och därför lätt ignorerade överjaget. En möjlighet är alltså att leta på Twitter efter ord och begrepp som människor använder för att medvetet eller omedvetet kasta skugga över någon eller någonting respektive att förhärliga och hylla.

Det finns i grunden två diametralt motsatta sätt att undersöka språk. Antingen utgår du ifrån regler och fasta hierarkier eller så utgår du från hur människor faktiskt använder språket och låter det flyta och förändras över tid. Att kombinera dem båda är förstås klokast, dock är det en konstart, snarare än en exakt vetenskap, liksom det mesta i livet värt att göra.

För många lingvistiska problem har sedan några år tillbaka ordrymder och deep learning, en i grunden ganska enkel och därför mycket galant, metod för att göra statistiska undersökningar av språk gjort avgörande framsteg för hela AI-fältet. Metoden hör till den senare sorten som alltså utgår från hur människor använder språket och uppdateras löpande vartefter en får fatt i nya språkexempel. Om kidsen till exempel plötsligt slutar säga “fett” om något som är bra och istället börjar säga t ex “gött” så kommer språkmodellen att lära sig det och “förstå” att de har en liknande betydelse. Detta beror på att ordrymder i grunden handlar om att datorn läser in vilka ord som förekommer före respektive efter det ord man undersöker. Med tillräckligt stort dataunderlag, i storleksordningen många miljoner exempel, så blir resultaten ofta förvånansvärt bra.

Jag har utifrån eget intresse tränat en modell (kod) på ett urval av tweets från 2015 från cirka 235 000 konton som i huvudsak skriver på svenska och som efter att ha skrubbats rena från hashtags, url:ar och omnämnanden av kontonamn innehåller minst tre ord. Det lämnade kvar drygt 47 miljoner tweets. Dessa är alltså i huvudsak på svenska, men även en mängd engelska, samt norska, finska och danska. Det gör att modellen visar prov på metodens förmåga att översätta riktigt bra mellan olika språk, en förmåga som åtminstonde för ordnörden respektive den som är intresserad av skalbar AI-teknologi numera visat stort intresse för metoden.

I Sverige har vi faktiskt legat långt framme på området akademiskt, vilket i sin tur ledde till att textanalysföretaget Gavagai knoppades av. För den som vill få en djupare förståelse av ordrymder rekommenderar jag varmt att läsa Magnus Sahlgrens avhandling från 2006 (!) som, trots det relativt avancerade ämnet är ett föredöme i lättlästhet även för en språkteknologisk novis.

När du hör talas om ordrymder idag är det sannolikt att du istället hör det engelska namnet word embeddings eller rent av deep learning och AI eftersom den mest populära metoden som släpptes av Google 2013, kallad word2vec, bygger på en grund variant av deep learning, alltså neurala nätverk, som är del av forskningsfältet Artificiell Intelligens. För den intresserade kan jag rekommendera en pedagogisk bloggpost av Magnus Sahlgren, numera forskningschef på Gavagai,  som reder ut en del av likheter och skillnader inom det sammahängande fältet av AI, deep learning och ordrymder.

Tack vare briljanta och generösa människor inom IT och språkteknologi finns det idag sätt att själv experimentera med ordrymder för att till exempel filtrera ut negativa och positiva ord (och fraser) tillgängliga för människor som endast har mycket grunda kunskaper i hur man använder programkod.

Ett populärt och mycket lättillgängligt kodbibliotek som låter en använda Google’s algoritm word2vec med hjälp av Python är Gensim. Här följer några exempel på hur jag närmar mig problemet med att identifiera positiva och negativa ord och testa hur word2vec fungerar i Gensim.

import gensim
import pandas as pd # utmärkt dataanalys-bibliotek så vi enkelt kan spara CSV:er etc

model = gensim.models.Word2Vec.load("./big_model_150_mincount_30_no_stops")

Jag läser in min färdigtränade algoritm beskriven ovan. Det tog ungefär två dygn att träna upp den på 47 miljoner tweets på min dator. För den specialintresserade har jag beräknat 150 vektorer per ord och bara tagit med ord som förekommer fler än 30 gånger och inte tagit med fler-ordskombinationer som

  • inte bra
  • Dagens Nyheter
  • De Nya Moderaterna

Du kan se koden för framställningen av modellen här på min Github.

Dessa exempel blir i denna variant av modellen enbart följande ord för sig: “inte”, “bra”, “Dagens”, “Nyheter”, “Det”, “Nya”, “Moderaterna” med stora respektive små bokstäver och som alltså måste matchas exakt.

Vi börjar med att kolla vilka 20 ord som enligt algoritmen mest liknar tre negativa ord en kan använda om andra människor. Bry er inte om att det står positive i koden, det betyder bara att vi vill att algoritmen ska leta efter dem. Vi kan även komplettera med negative för att säga åt den att lägga en negativ vikt på ord som till exempel har flera betydelser (se mer på Gensim word2vec tutorial), varav vissa inte ska räknas in ungefär på samma sätt som man kan använda ett minustecken vid Google-sökningar.

model.most_similar(positive=["idiot","svin", "lögnare"],topn=20)

[('idioter', 0.7550226449966431),
 ('kräk', 0.7507501840591431),
 ('hycklare', 0.7367528676986694),
 ('fega', 0.7356211543083191),
 ('rasist', 0.7228284478187561),
 ('stolpskott', 0.7205626964569092),
 ('massmördare', 0.7148877382278442),
 ('dåre', 0.7092620134353638),
 ('äckel', 0.7045900225639343),
 ('pajas', 0.7038259506225586),
 ('kärring', 0.7000449299812317),
 ('girig', 0.6987353563308716),
 ('fegisar', 0.6981837749481201),
 ('blattar', 0.6931677460670471),
 ('mördare', 0.6923777461051941),
 ('zigenare', 0.6921749711036682),
 ('jävla', 0.6913812756538391),
 ('patetiska', 0.6883847713470459),
 ('feg', 0.6847716569900513),
 ('slödder', 0.6809489130973816)]

Som synes fångar metoden upp ord som både säger något om ursprungsordets betydelse, det vill säga liknande adjektiv som “hycklare”, “kräk” respektive “pajas” och något om ursprungsordets vanligaste sammanhang, om vilket jag bara vill säga brrrr… Jag hoppas innerligt att bland annat de metoder jag presenterar här kommer till användning för att förbättra den politiska situation som formas just nu i digitala medier på grund av felaktiga uppfattningar om världsläget vilket du kan läsa mer om i Is it just me, or has the world gone crazy?.

Om vi istället tittar på positiva omdömen om andra får vi på samma sätt förslag på närliggande ord statistiskt. För övrigt kan det vara trösterikt att känna till att de är långt vanligare än negativa även på Twitter.

//platform.twitter.com/widgets.js

model.most_similar(positive=["förebild","hjälte","hjältinna"],topn=20)

[('kämpe', 0.7751948237419128),
 ('inspirationskälla', 0.722464919090271),
 ('stjärna', 0.6930128931999207),
 ('pionjär', 0.6772516965866089),
 ('krigare', 0.6767622232437134),
 ('eldsjäl', 0.6764605045318604),
 ('räddning', 0.665830135345459),
 ('superhjälte', 0.6634135842323303),
 ('inspiratör', 0.6594758033752441),
 ('berättare', 0.6585543155670166),
 ('hyllning', 0.6584010720252991),
 ('glädjespridare', 0.6553477048873901),
 ('dröm', 0.6531526446342468),
 ('vardagshjälte', 0.6528267860412598),
 ('världsstjärna', 0.6490020751953125),
 ('solskenshistoria', 0.6482461094856262),
 ('ikon', 0.6476023197174072),
 ('legendar', 0.6445429921150208),
 ('kärleksförklaring', 0.6341878771781921),
 ('hedersman', 0.6284327507019043)]

Här ser vi igen en blandning av likhet i betydelse såsom i “stjärna”, “pionjär”, “inspiratör”, men även dess sammanhang såsom i “kärleksförklaring”, “hyllning” och “solskenshistoria”.

För den som är intresserad av positivt och negativt laddade ord skriver jag ut en CSV-fil med de 1000 vanligaste orden i närheten av de ord jag ovan bedömt som positiva respektive omdömen. Kom ihåg att algoritmen endast svarar på vilka ord som statistiskt sett befinner sig nära varanda så du inte förleds att tro att den faktiskt förstår ordens betydelse och kan skilja mellan positivt och negativt. Om du läser igenom dem och gör din egen bedömning för vart och ett av orden så kan du enkelt placera dem i rätt kolumn och till exempel dela upp dem i ordform, ämnesområde eller på annat sätt göra dem mer användbara. Fördelen med just de här orden är att de är de statistiskt mest förekommande baserat på ett stort och rikt urval av ord, så även med enkla ordräkningsmetoder torde de ge många träffar på vardagsspråk i sociala medier.

neg = model.most_similar(positive=["idiot","svin", "lögnare"],topn=1000)
pos = model.most_similar(positive=["förebild","hjälte","hjältinna"],topn=1000)
combined = {"pos":pos,"neg":neg}
df = pd.DataFrame(combined)
df.to_csv("./pos-neg.csv", header=True,index=False)

Om du sitter på egna funderingar eller idéer i hur du skulle vilja tillämpa den här eller liknande metoder tveka inte att prova på Python för textanalys och höra av dig till mig om du vill ha hjälp på något sätt där du tror att jag är ett bättre stöd än Googles samlade resurser.

Twittra mig på @mattiasostmar eller om du föredrar det kan du mejla mig. Eller varför inte gilla att jag håller på med sånt här på min sida på Facebook ;-)