Maskiner som mäter människovärden

Tags

, ,

AI, eller i bredare bemärkelse, maskinerna är på god väg att förpassa kontorsarbetande (musklickande, knapptryckande, textläsande) människor till samma öde som hästar efter att förbränningsmotorn blivit ett produktivare sätt att dra kärror. Då har vi möjlighet att mäta människor på nya intressanta sätt än i antal närvarotimmar, antal mejl skickade eller möten bokade. Här är några tankar om vart mätningen av människor kan vara på väg i ett post-industriellt samhälle.

Det är vad vi mäter som är avgörande för vad som händer med människor i den nya maskinåldern. Den industrikapitalistiska eran lärde oss att mäta människor som om vi vore maskiner, det vill säga produktivitet, effektivitet och ändamålsenlighet. Vad kan vi mäta i det post-industruella samhället som lyfter fram människors fördelar över maskiner?

Vi står nu i en punkt i historien då maskiner inte bara kan ersätta muskelkraft, utan även mental förmåga, för produktivitet. Därmed är människan på väg att marginaliseras, det vill säga bli mindre viktig, för att producera fundamentala nyttigheter som energi, mat, kläder och transporter och administrationen av dessa. 

Även kreativitet, i den vanliga bemärkelsen av att skapa musik, bilder och texter, är på väg att kunna skapas av AI. I alla fall för den del av kreativitetem som står i produktionens tjänst, såsom reklam, nyheter och underhållning. I dessa fall gäller den gyllene regeln att bra nog för att vara lönsam över att betala människor för att utföra samma kreativa arbete. 

Det är så lätt att fastna i diskussioner om maskiner och AI är bra nog på en viss produktiv uppgift när den stora frågan är vad vi ska med människor till i produktivt arbete alls när den stora trenden är att våra tillkortakomanden i jämförelse med maskiner blir alltmer uppenbara. Vi känner oss och förleds att se på andra människor som “dåliga kött-robotar” för att citera Joakim Nyström. 

När vi till exempel ersätter konduktörer på spårvagnar med en biljett-läsningsmaskin är det en ökning av produktiviteten av tjänsten (som är en service) i relation till kostnaden för utförandet. Det är samtidigt en minskning av den upplevda servicen eftersom det inte ger möjlighet att få hjälp med en väska, fråga om andra saker än hållplatser och tider eller, vilket inte ska underskattas, känslan av kollegialitet mellan förare, trafikledare och konduktör i det dagliga arbetslivet. 

Hack i produktionen på grund av kisspauser eller mer mänsklig omvårdnad än strikt vad uppgiften kräver räknas ur produktivitetssynvinkel bort som “den mänskliga faktorn”. I jämförelse med maskiner blir människor just dåliga köttrobotar med en mängd irrationella och oförutsägbara egenskaper. 

Den här utvecklingen har pågått och belysta av sociologer, teologer, utredare och diverse trendspanare åtminstonde sedan slutet av 1700-talet då den första maskinåldern inträdde. 

Det är ett, typiskt mänskligt, misstag att anse att den här utvecklingen är dålig och försöka hålla emot med till exempel juridiska medel som i arbetslagstiftning och avtal på kollektiv nivå. För individen är det, med få undantag, lika dömt att misslyckas genom att försöka hålla jämna steg med maskinerna genom självförbättringsprojekt. I jämförelse med en maskin är det redan idag lönlöst att komma ikapp. Många försöker dock hålla sig kvar i anställningar med hjälp av fysisk träning, strikta rutiner och alltmer avancerade metoder och system för att motverka distraktion, stress, trötthet eller ångest. 

Det finns mycket att välja på eftersom den här trenden slår rakt in i veka livet på ett samhälle helt uppbyggt på idén om lönearbete i kombination med ständig teknologisk forskning och utveckling. Individen kan ta till förment “konstruktiva” grepp som Getting Things Done-system i digitala verktyg och artificiell fysisk uppbyggnad på gym till en uppgiven tröstkonsumtion av TV-serier, upplevelser och raffinerad (bokstavligt eller bildligt) mat.

Kalla det teknik-determinism om du vill, men i ett lopp om produktivitet mot maskiner är människn dömd att förlora. 

Så, såhär ett par hundra år av industriell utveckling, är det dags att ställa sig frågan vad människan kan tänkas ha för andra syften än att producera medlen för sin egen fortlevnad. Det är en existentiell fråga som fram tills nu med lätthet kunnat hänvisas till speciella och, sedan den det industri-kapitalistiska samhället slog igenom, litet styvmoderligt behandlade domäner såsom humaniora, filosofi och teologi. Just idag 2016 är det inte längre anmärkningsvärt suspekt att i ett ekonomiskt välutvecklat land som Sverige ifrågasätta tillväxt för tillväxtens egen skull.

Då är det heller inte långt till att ställa frågor om hur människor ska förhålla sig till nyttig produktivitet och dess söta uppsida stimulerande konsumtion. Särskilt inte när stress och psykisk ohälsa tycks vara en mer eller mindre ofrånkomlig bieffekt av att ha turen, skickligheten och tajmingen att få vara den producerande tredjedelen av tredjedelssamhället vi nu vaknat upp i.

Vi behöver pröva att se på oss själva och andra människor med andra glasögon. De glasögon vi har på oss är omärkligt satta på oss av industri-kapitalismens inbyggda värderingar. Civilingenjör är bättre än litteraturvetare eftersom det är ändamålsenligt i en industriell ekonomi. Generiskhet och bred marknad som en bok av Liza Marklund eller en låt av Max Martin är underförstått bättre att sträva efter än upplevelsedjup och unikicitet som i ett personligt samtal eller en oväntad vacker stund i naturen. I den industriella  världen. De sistnämnda är ju mänskliga värden, till skillnad från… Ja, till skillnad från vilken sorts värden egentligen?

Det är en förenkling att säga att motsatsen till mänskliga värden är ekonomiska värden. Pengar flyttas inom det ekonomiska systemet utifrån föränderliga principer som ytterst bestäms av vad vi människor lägger uppmärksamhet på. På det kollektiva planet är det ibland och på vissa platser att föra krig mot andra folk, ibland att upprätthålla välfärdsförmåner som pensioner och vårdsubventioner. Ur den synvinkeln är mänskliga och ekonomiska värden tätt sammanlänkade, snarare än varandras motsatser. 

Kanske ligger det unika mänskliga värdet nånstans i motsatsen till produktivitet? På samma sätt som det går att tänka sig tillväxt för tillväxtens skull går det att tänka sig musik för musikens skull. Inte för att den lämnar efter sig ett ackumulerbart värde som immaterialrättsligt skyddat objekt, utan för den mänskliga upplevelsen av att sjunga och spela tillsammans. Upplevelsen kan förstås mätas på långa sätt. 

En hedonometer baserad på flera empiriska metoder som mäter de inblandade är ingen fantasiskapelse. Det kan tyckas barockt, men i så fall bara i jämförelse med vad vi är vana vid att tänka på när vi tänker på i samband med musik. Populärast på spotify är en lika rimlig mätning som mest tillfredställande sång att sjunga för en viss person. Flest följare på Twitter är en lika rimlig mätning som mest social. Förmögnast i din kommun är lika rimligt som mest balanserad personlighet bland företagsledare.

Kanske blir det helt enkelt så att vi kommer att lägga större vikt vid människor mänskliga egenskaper när vi slutligen kollektivt ger upp vår undermedvetna tävling med maskiner som alltmer liknar oss. 

AI – själens och mystikens bästa vän

Tags

, , , , , , , , , , , , , , ,

Min vän som introducerade mig till maskininlärning har få böcker i sin bokhylla. När jag var hemma hos honom den första gången 2007 tog han ner en tjock bok och sa, på sitt försynta sätt: “den här tror jag du skulle gilla”. Boken var Ray Kurzweils The Age of Spiritual Machines utgiven 1999. På den tiden var Ray Kurzweil syntheziserns och scannerns uppfinnare och AI var nåt som endast diskuterades bland datorentusiaster och då som en filosofisk  idé.

Idag är Ray Kurzweil en av förgrundsgestalterna inom den moderna religionen Transhumanism samt hög chef  på Google och AI har för de insatta kommit att bli synonymt med det utopiska Deep Learning och för de inte så insatta som det dystopiska Algoritmer. De närbesläktade områdena maskininlärning, språkteknologi och AI förde i över ett halvt sekel en slumrande tillvaro på obskyra akademiska institutioner tills plötslig IBM Watson vann jeopardy och Google Translate Apples digitala assistent Siri blev användbara verktyg för vanligt folk.

Å ena sidan lovar den nya teknologin ett paradis där vi inte längre behöver arbeta (medborgarlön som manna från himlen) och ägnar oss åt kärlek och kultur. Å andra sidan hotar den att ta över allt från vår förmåga att fatta personliga och politiska beslut samt att utrota oss som art genom att löpa amok på allehanda sätt. Teknologin som omhändertagande frälsare eller Gudomligt straff för vårt högmod och bekväma slöhet som civilisation.

I ett sekulariserat högteknologiskt samhälle som Sverige (eller San Fransisco) har teknologin fyllt det vakuum som Gud fått släppa till först naturvetenskapen som skulle upplysa människan och därefter välfärdstaten som skulle göra henne mätt, varm och trygg. När nu dessa projekt nått sin zenit och redan hunnit bli hånade hackkycklingar under postmodernismen. Vetenskapliga sanningar visade sig vara alltför beroende av felbara vetenskapsMÄN och den obrutna välståndsökningen i moderna industri-kapitalistiska samhällen full av dolda socio-ekologiska kostnader och ojämn fördelning.

Till och med postmodernismen tycks ha nått sin zenit och å ena sidan landat i uppgivenhetens och ilskans återvändsgränd eller i en nostalgisk längtan tillbaks till den gryende modernismens anda av allt är möjligt och att alla människor KAN och BÖR få del av den allt större och göttigare kakan som gräddades i oheligt, men pragmatiskt, samförstånd mellan nödlidande arbetare och vinningslystet kapital. Det var ju ändå mer schwung i allt byggande och riskvilliga politiska beslut! En god postmodern människa idag har få anledningar att vara optimist. Miljön. Det globala systemet. Sprickorna i välfärden. Krig, sönderfall och så detta att folk inte ens har vett att säga “hen” ordentligt.

Det är då det kan börja smyga sig in. En irrationell lust att tro. På något positivt. Så där som ingenjörerna håller på med sina förbättrade avloppssystem och effektivare solpaneler. Samhällsvetarna och humanisterna har målats in i ett defensivt hörn och reaktivt ropa varg. Antingen är det den mänskliga själen (som få tror på) eller den demokratiske medborgaren (som få orkar vara) som förleds, för att slutligen krossas av omnipotenta datorer i händerna på onåbara ekonomister. Men nog är datorer som spelar brädspel, målar tavlor och dessutom påskyndar införandet av medborgarlön ändå något nytt, fräschare och långt mer sympatiskt?

Själv trodde jag en tid på sociala medier som en befriande kraft baserat på mina ganska konventionella hippie-värderingar och blev desillusionerad. Nyss läste jag boken Framtiden av medieforskaren Jonas Andersson Schwartz och kulturjournalisten Eric Schüldt och kände skam över hur träffande den beskriver min egen resa. Var och är jag så där naiv och förutsägbar? Ja. Det är vi nog alla om vi någon gång vågar lyfta nosen från grimman och ta risken att agera utifrån inspirerad tro istället för beprövad erfarenhet.

Bokens huvudpersoner inte bara upptäcker den sträva, men djupa glädjen i friluftsliv, som jag. Den mest lysande lysande gestalten hoppar av driven av den gnagande känslan av att under tryck utifrån ha blivit en nyttig idiot för just de krafter en vill motarbeta, som jag. Det är är en djupt bildande bok, efterordet är en skatt för den intellektuellt intresserade och även en mycket träffande berättelse om ett skede i vår moderna historia. Kanske just för att den är något så omodernt som en allegori. Och samtidigt är den en historia om att bränna sig och dra sig tillbaka.

Det vi inte förstår skrämmer oss. Det gäller andra kulturers sedvänjor likväl som programmering och  statistisk matematik. Boken Framtiden är lysande läsning för alla som vill förstå en viktig anledning till varför det finns fog att som teologen Joel Halldorf i boken Kyrkan på torget påstå att vi lever i en postsekulär tid. Vad är det enda rimliga slutet för huvudpersonerna i boken Framtiden? De har vänt sig ut bort frän staden och ut till Naturen och det som inte är skapat av människan. Skapelsen, snarare än Världen. För den jäktade och rastlöse människan erbjuder Skapelsen stillhet, ett långsammare tempo, kroppens bestående tyngd, snarare än den mentala flyktigheten.

Den traditionella mytologiska Guden dog när Nietzsche proklamerade dess död i och med modernismens intåg. Den modernistiska Guden maskinen dog tusen små dödar när postmodernismen blev det nya normala i modernismens intellektuella högborgar Media, Akademi och Politik. Den postmoderna Guden, den jämlika dialogen, drar just nu sin sista suck i en allmän psykologisk destabilisering inte olik förkrigstidens, denna gång påeldad inte av materiell nöd, utan av själslig. Den själ som sedan så länge är satt i klämma.

 

För modernisten är själen barnsligt hittepå och för postmodernisten ett ohejdbart blödande sår, förväxlad med samvetet. Och likväl rör hon på sig. Teodor Kallifatides har uttryckt det som att livet går ut på att hålla själens ögon vakna. Den glimmar till ibland. Själen sjunger om en lyckas göra sig fri från modernitetens gyllene tekno-rationella bur en stund som alla som säljer semesterresor vet. Och själen sjunger även om en går från ivrigt välmenande digitala koncept, likes, delningar och powerpoint-understödda dialogmöten till enkel direkt handling i det lilla, för en människa eller en plätt i trädgården i taget.

Det är en enkelhet som rimmar illa med modernistens illusion om skalbarhet fri från ansträngning. Den enkelheten rimmar också illa med postmodernistens illusion om att alla mänskliga handlingar måste förstås i ljuset av sociologisk maktanalys. I ett alltför komplext samhälls- och teoribygge kan enkelheten uppfattas som skrämmande därför att den faktiskt hotar att rasera stora delar av det uppbyggda. Men de goda delarna ska naturligtvis tas tillvara på.

Tar en det bästa från modernismen tar en vara på AI’s förmåga att automatisera tråkiga eller banala arbetsuppgifter. Postmodernismens starka sida kan användas till att dekonstruera AI:n och då se att maktutövandet till en avgörande del (men inte helt!) utgår från programmeraren som väljer bland ett flertal tjusiga, men långt ifrån obegripliga matematiska metoder för att vikta och väga det som stoppas in. I grunden är det som stoppas in helt enkelt vilka ord som brukar stå före och efter det ord man vill lära maskinen att “förstå”. Det är en simpel Plåt-Niklas gömd bakom en internetkoppling kallad “molnet”. Det förminskar dock inte hur oerhört användbart det kan vara för vanliga och tidskrävande uppgifter som att översätta texter mellan språk eller söka reda på en viss bild i ett stort arkiv!

Vi kan inte, som i boken Framtiden, ha som utgångspunkt att vi ska vända tillbaka, inte forska vidare och inte experimentera med den nya teknologin. Ikaros-myten, som handlar om att bygga vingar, men straffas för att därmed flyga för nära solen, är problematisk. Att inte låta sig tjusas, ja! Men att inte omfamna och därmed påverka riktningen på hur den nya teknologin tillämpas, vore fel. Vi måste gå vidare, men inte nödvändigtvis snabbt och utan att reflektera.

Så, vill en gå vidare får en lov att helt enkelt acceptera och arbeta med den modernistiska gudomliga maskinens begränsningar. Alla av människan skapade system behöver både designas och underhållas, vilket sannolikt är din smala lycka och stora möjlighet i slutändan i en livsvärld alltmer präglad av självvalda och påtvingade automatiserade digitala system.

Vill en gå vidare får en även lov att helt enkelt acceptera och arbeta med den postmodernistiska dialog-empatiska människans begränsningar. Vi är alla utan undantag både föredömliga medmänniskor och riktiga praktarslen beroende på omständigheterna. Det enda sättet att vara hyfsat OK hela tiden är att leva som en levande död och det är det inte värt. Det är en del av vår outgrundliga charm. Det går ofta åt helvete trots de bästa intentioner och ännu oftare just på grund av uppjagad tro att en själv är en God Ansvarstagande Människa™. Postmodernismens idealism gömmer ett renhetsideal som har samma rot som den industri-teknologisk fascismen och fundamentalistiska religiositet vars fasor vi sett genom historien in i nutiden.

Det är naturligtvis inte så enkelt att en metafysiskt ren empati (en postmodern utopi) övervinner en metafysiskt ren rationalitet (en modernistisk utopi). Tänk ett steg längre och det är naturligtvis så att den förtärande och frihetstörstande rationaliteten ger framåtskridande och behöver balanseras av den närande och gemenskapsbyggande empatin. Som obalanserade och i grunden byggda på den felaktiga uppfattningen att de kan existera isolerat i sin “rena” form är de antingen alltför snabba och därför bräckliga och oaktsamma respektive alltför stillastående och därför konserverande och kontrollerande. Den klassiska spänningen mellan marknadsliberalism respektive socialkonservatism, riskbenägna entreprenörer respektive det rådande etablissemanget , individualism respektive kollektivism etc.

Jag ser att AI och den bredare besläktade trenden mot automatisering av inte bara kroppsarbete som under industrialismen, utan nu även mental arbete,  påskyndar postmodernismens misslyckande och inlemmande i en nytt kulturellt värderingssystem. I kölvattnet av det kommer vi lägga ökat fokus på de existentiella frågorna om det unikt mänskliga och därmed den mystiska ingrediensen i liv och medvetande. När vi alla stirrar in i en Plåt-Niklas som liknar oss själva är det helt enkelt ofrånkomligt att vi går tillbaka och hämtar kunskaper, tankar och metoder från vishetstraditionerna som förvaltat de här frågorna medan vi i grova drag jobbat, konsumerat en massa onödigheter och jagat upp oss över småsaker.

I kärnan av alla religioner ligger nämligen konkreta svar på alla den moderna och postmoderna människans fundamentala upplevda brister. Även om du, likt Spinoza eller många andra framstående intellektuella under den naturvetenskapliga revolutionens gryning, förlägger Gud till naturen, snarare än en mytologisk gestalt, finns denna mystiska ingrediens i tänkandet bäst och mest uttryckt inom religionerna. Från schamanism fram till modern monoteism eller gudlösa religioner som Buddhism. Med den religiösa blicken ser du människan som både en del av naturen och den mystiska andra världen. Både ande och materia. Hela den moderna och postmoderna tiden har präglats av ett antingen-eller-förhållande till dessa två aspekter av tillvaron, särskilt modernismens grundton av närande och tärande människor. Postmodernismen har sin egen variant som i den sociala sfären (ofta mycket aggressivt) delar upp människor och företeelser i OK och inte OK under förespegling av att skapa förutsättningar för enhet.

Den mystika erfarenheten och dess centrum av gravitation, själen,  har förträngts länge i kulturen.  Modernismen försökte göra slut på mysticismen eftersom den inte erkänner introspektion och andliga övningar som en valid metod för att undersöka världens beskaffenhet. Teleskopets slipade lins ska vändas utåt och uppåt och elektroden ska användas för att titta inåt. Världen är en perfekt maskin och Gud är en maskinkonstruktör. Och då är steget inte långt till att vända på steken och anse maskinkonstruktörer som gudomliga och att en perfekt värld är en maskin, som människan är att satt att vara maskinoperatör för. Maskinen som den existentiella grundmetaforen, istället för det Onämnbara, det som övergår förståndet, det som är i allt och bakom allt. Gud. Istället först kugghjul och ånga och nu programvara och matematik.

Men tillbe en maskin och du ser dig själv och andra som maskiner där vissa fungerar ändamålsenligt och andra, mindre värda, inte. Som en motreaktion mot framförallt denna instrumentella och separerande människosyn växte den postmoderna motkulturen fram med sitt fokus på att ge utlopp för mänskliga känslor och inkluderande förhållningssätt till andra kulturer.

Men, tillbe en tänkt socialt jämviktsläge mellan oändlig diversitet å ena sidan och en jämlik maktbalans mellan alla ingående delar i systemet och du kommer att bli  förvirrad och utmattad av den oerhörda komplexiteten. Vi människor är inte så bra på att hålla oändligt antal observationer, som dessutom hela tiden rör på sig, i huvudet. För det kan ändamålet kan vi istället med fördel vända oss till den nya teknologin. AI kan komma att visa sig vara postmodernismens bästa vän! Det är därför lite kul att se hur vi nu börjat interagera med robotar i stor skala vilket ställer krav på dem att samspela med och lära av sin omgivande sociala miljö – ett tydligt exempel på att människan är uppfinningsrik och listig på ett sätt som Plåt-Niklas som i grunden, om än mycket sofistikerat, är begränsad till att räkna ord, om än i två-, tre- eller rentav fler kombinationer och med ett oändligt bra minne för vad som sagts tidigare nånannanstans.

Det är helt avgörande var de flesta inflytelserika människor befinner sig på mognadstrappan. Och det avspeglas på makronivå i språket som är en central beståndsdel  i både den tryckta bokens och digitala mediernas bastioner. Där tror jag att AI har en verklig uppgift att fylla för att öka vår förståelse av oss själva genom att ta det bästa från traditionalismens tro på vår förmåga att successivt bildas till mogna, etiska individer,  modernismens paradgren skalbarhet och kombinera med postmodernismens intresse för förståelse för kultur- och identitetsskapande.

Och därigenom delta i skapandet av nästa, förbättrade, version av samhället, där själen och den mystika erfarenheten inte är en bugg, utan en feature.

 

 

 

 

I utrymmet mellan arbete, vila och mässa

Tags

, ,

Ensamt paussamtal i skärgården

Tack för sist!

Vad tänker du på? Själv tänker jag på att livet är för kort för småprat. För att gå i cirklar, inte ställa de riktiga frågorna och inte låta de riktiga svaren komma fram. Det kommer naturligtvis inte endast an på oss som enskilda människor – det kommer också an på den fysiska miljön och den sociala. Som är som den är, vanligtvis. Vi är förlåtna. Vidare;

När bad du sist? Själv bad jag sist när jag väntade på bussen idag, en tacksamhet över att jag får göra det jag gör just nu. Sedan jag började be har det nästan uteslutande varit tacksamhet för beståndsdelarna i livet som bubblat upp till bön. Jag ber tyst och i ensamhet, ofta kommer det i de där luckorna i tillvaron som jag ser till att skaffa mig. Särskilt i kajaken, ofta i skogen och ibland på bussen eller om jag nån gång sätter mig i en kyrka för en stunds kontakt med det där mycket större.

Är det att erkänna galenskap att aktivt söka mysteriet i och genom konsten?  Nyss läste jag att Maria Küchen menar att galenskapen och just den där djupa andliga erfarenheten “brinner i samma kabel”. Så är det nog, det säger ju även vetenskapen. Den stora frågan blir väl då om det är självvalt eller medärvt. Att gå nära lågan, med risk för att bränna sig, eller vara förnuftig och inte gå in i det rummet, inte glänta på dörren. Med P-O Enqvists ord, du vet att du har något mycket viktigare att säga, men du gör det inte. Det driver dig snarare galen att inte agera på den inre impulsen till slut, som ett allt större och större gummiband spänns till bristningsgränsen till ingen nytta. Ju tydligare du ser hur meningslösheten i det du faktiskt väljer i livet bli större än utsiktslösheten i det du har inom dig, är valet till slut enkelt. Ande och kropp måste födas lika mycket. Balans. Att göra sig radikalt välnärd på alla sätt och leder är vägen. Det är den galenskap som jag tror på och bekänner mig till.

Känner du att du gör det du är skapad för? Själv tvingar jag mig själv att nöja mig med de grova penseldragen. Leva med att jag inte längre vet och att tidigare övertygelser till stor del bara var tankekonstruktioner. Nu tror jag och litar jag bättre. Det är att stå inför en hisnande avgrund att reflektera ärligt på vad det är man på djupet vill säga och inse att man glömt bort det. Att det bara finns fragment. Det inre, sanna, sammanblandat med åratal av anpassning till samtiden. Det känns OK nu.

Att veta att det först väntar ett arbete, en ansträngning som måste göras. Att förstå att jag bara skjutit upp. Och plötsligt känna att det är angeläget igen. Det var därför jag sökte upp dig. Inte för att vara mångordig, jag vet var jag ska och vad jag ska göra, det räcker så. Men för att vara stilla tillsammans. Jag för rädd för att våga då. En annan gång kanske vi kan vara stilla tillsammans. Just genom att inte låta mötet vara i förgrunden är vi ju det redan. Jag vet inte. Gravitationen är så stark, men jag förstår inte hur det är menat att spela ut sig. Det är just en av de saker jag lämnar åt Gud. Vad lämnar du åt Gud?

Hur kan du redan ha nått så långt? Du har satt igång, är i gång. Skvätter redan åt många håll, du multiplicerar dig. Eller dig… Det som ska fram genom dig, det du vet att du är en kanal för och har modet att låta välla fram när du gör det du ska göra. Däremellan är magin bruten. Du är rentav blyg och kanske alltför väluppfostrad. Socialt kompetent, denna eufemi för själslig självcensur, eller att snarare själslig självstympning.  Inte låta sig ledas, bäras, forsa i varje möte, i varje stunds arbete. Utan observera, filtrera genom förnuftet. Köra med en både kopplingen och bromsen halv nertryckta, utifall att.

Vad ger du utrymme för i ditt liv som ger din känsla näring? Det krävs en känslighet för att kunna glänta på den där dörren som leder till den andra världen. En känslighet som innehåller mycket sårbarhet och därför är mycket skrämmande att släppa ut i världen. Lars Lerin, när han får spela rollen av sig själv, lyckas med det. Du lyckas med det när det fysiska rummet är slutet och ramarna, rollerna är satta. Du får också spela rollen av dig själv – kanske är det det som gör det. Att göra ett konstverk av sitt liv, som Karen Blixen och Evert Taube gjorde medvetet. Att alltså växla mellan att skapa erfarenheter och göra sin konst av dem för alla att ta del av på en scen – att recenseras rent av. En livgivande paradox ligger däri – jag vet att du vet det.

Vad är hemligheten bakom dina fantastiska samtal? Det går inte att hitta sig själv, men det går att uppfinna sig själv. Psykoanalysen fungerar utmärkt för psykoanalytikern, men inte alls för analysanden. Kanske kan vi bara företå ett psyke genom att studera det från utsidan, men bara uppleva det genom att erfara det från insidan. Det goda samtalet förutsätter att erfarenheterna är ömsesidiga och lockas fram genom just den frågandes utanförskap. Den ömsinta, känsliga och försiktiga observatören/utfrågaren som själv har erfarenhet av livets tunga svärta som dess luftiga ljus. Som aktivt vågat, eller tvingats till, att leva.

Vad fick dig att erkänna för dig själv att du är kristen? Ordlöst visste vi det båda två. Det går inte att sätta ord på – det vet vi båda. Det är en banal fråga och den enda frågan jag har egentligen. Genom att ställa den får jag klarhet för mig själv. Både frågan och svaren är banala. Ändå vet vi båda att det är en livsavgörande kalibrering, sett från det personliga perspektivet, och ett naturligt steg i utvecklingen (den förhånade, förkastade utvecklingen) sett ur tillvarons perspektiv.  Turn on, tune in, drop out. Eller ett fallskärmshopp från sömnen. Eller att ta sig själv och världen på allvar. Livet. För att vi gavs chansen. I sanning ett privilegium. Och ett mysterium.

Vill du ses igen? Jag vill gärna ses igen när det passar. En annan fråga vi möts i är den om sexualiteten och skapelsen – det stora mysteriet som omfattar allt och samtidigt är det mest uppenbara. Ingen egentlig fråga, men en god utgångspunkt för en kedja av associationskedjor – det goda samtalet. Ytterligare en annan är att modet att vara ofärdig, trevande, tvekande inför andra. Det finns några såna där mycket praktiska frågor som gränsar till mysteriet att uppehålla sig vid en stund.

Kan ärlighet, solidaritet och förnöjsamhet tvingas fram?

Tags

, , , , ,

Det finns ett alldeles lysande nätmagasin som heter Aeon som är ett slags Wired, fast för för kultur. Där kan man nu läsa om hur ekonomer kommit att bli vår tids astrologer. Ekonomers ställning vid universiteten har blivit relativt sett starkare än andra samhällsvetare genom att de börjat använda sig av matematik i hög utsträckning. Artikelns poäng är att de därmed baserar sin status på samma grundval som forna tiders astrologer och samtidigt ofta har helt fel i sina förutsägelser av exakt samma anledning.
Det är inte bara för akademiska ekonomer som användandet av matematikens siffror och logik kommit att bli ett äss i rockärmen i kampen för tillvaron. I allt större utsträckning tycks vår hela tidsanda präglas av en obalanserad vurm för matematiska, eller egentligen, logiskt-kvantitativa förhållningssätt till hela vår tillvaro.

Vid en ytlig betraktelse kan detta verka uteslutande obehagligt och fördummande. Funderar  man ett varv till och tänker integralt är det kanske helt enkelt en balanserande rörelse vi är med om. Det subjektiva har varit förhärskande i kulturen, särskilt inom maktsfärer såsom de högsta nivåerna av politik, näringsliv och kunskapsproduktion.

Algoritmer och data, inget annat än fakta och filtrering

För en nörd som jag tog det lång tid att förstå att liksom algoritmer i maktsammanhang används för att beskriva filtrering, är den data man pratar om i maktsammanhang samma sak som fakta. Fakta till skillnad från sken, eller hur det faktiskt är till skillnad från hur den som har något att vinna på det vill få det att framstå. Ett företags kassalikviditet till skillnad från dess PR-bild om man vill vara sån.

Och det är allt fler som vill vara såna idag, vilket inte nödvändigtvis är av ondo, även om det kommer att dra med sig en hel del privilegier och inte sällan kommer till stånd på grund av osäkerhet och oro. Jag menar dock att det, liksom tidigare i historien, är slutna rum och privilegier bortom allmänhetens kontroll som denna rörelse mot kvantifiering i huvudsak slår. Det som gjorde upplysningens främsta projekt, den franska Encyklopedin, så politiskt kontroversiellt var främst två saker. För det första gav det gav svar på frågor som kyrkan hade monopol på kunskapsproduktionen, vår tids motsvarighet till vetenskapliga forskningsinstitutioner. För det andra avslöjade den detaljerna i praktiskt hantverk och industri öppet för var och en att läsa och efterhärma, vår tids motsvarighet till företagshemligheter och immaterialrättsliga skydd som patent.

Internet är den franska Encyklopedin på steroider

Den franska Nationalencyklopedin var oerhört dyr att köpa och spreds i praktiken inte till särskilt många. Ändå påstås den ha varit en mycket central grund för den politiska revolutionen som startades i och med den franska revolutionen 1789 och den industriella revolutionen på 1800-talet. Internet är i jämförelse en både mer omfattande och billigare motsvarighet och är redan i full färd att utmana industrisamhällets tre främsta maktroller som Jan Söderqvist och Alexander Bard pekar ut i sina böcker, politikerna, industrialisterna och professorerna. När lågvattnet kommer ser man vilka som badar utan badbyxor, är ett uttryck jag hört från någon framgångsrik näringslivsprofil. Så är det, vilket till exempel den nyliga läckan av de så kallade Panama Papers är ett exempel på. Alla databaser läcker förr eller senare och enbart det faktum att så mycket av all världens kommunikation sker över Internet idag gör exponering av information som var menad att vara hemlig eller privat en fråga om när inte om.

Omfördelning och slakt av heliga kor är att vänta

Får Internet fortsätta att fungera som idag så kan jag inte se något annat än att mellanmänskliga relationer tvingas mot en tidigare aldrig skådad ärlighet och öppenhet. De krafter som idag har och historiskt har haft möjlighet att “skydda” sina intressen genom att hemlighålla och begränsa tillgången till information reagerar mot utvecklingen, men reaktion har historiskt sett vad jag vet aldrig lyckats stoppa en storskalig samhällstrend, endast fördröja den. Det är en intressant tid att leva i och egentligen ingenting att oroa sig för alls givet att ett “fall” från en oerhört priviligerad position ända till genomsnittsnivå i den utvecklade delen av samhället på ett existentiellt plan (det enda mänskligt verkliga) endast tutsar till ens fåfänga och inte alls de faktiska behoven. Det blir till att dela med sig helt enkelt och det finns så det räcker för alla nu. Om vi får ordning på miljöpåverkan, även i framtiden. Och det tror jag nog.

Nya tider, nya frågor. Vilket värde tillför industriskaliga banker, industri-process-orienterade chefer, industri-samhälles-ackrediterade experter i den strukturella omställningsprocess som vi står mitt i?

I sanningens namn är jag själv långt ifrån övertygad att den kaotiska allt-på-en-gång-kultur som tycks vara själva essensen i Internet-kulturen är mycket att hålla i handen i ombyggnationen av samhället. Sociala mediers intåg har onekligen öppnat fler dammluckor till flyktigt kommunikationsarbete som tar tid, men ännu har traditionellt värdeskapande kvar att bevisa i de flesta etablerade organisationer. Sociala medier är lysande för den som vill upp och , men knappast för den som har ett “varumärke” att försöka kontrollera och en linjär verksamhetsprocess att värna. Crowd-sourcing som princip utmanar allt som bygger på hierarkier och kontroll, när det inte av cyniska och/eller oinformerade makthavare omtolkas till att betyda en återgång till att knappt eller inte alls betala för att maktlösa producerar åt en.

Samhällsrollerna är eviga – funktionssätten är nya

Även ett till synes platt nätverk har en hierarki i form av avstånd från centrum, fast på grundvalar av en annan logik och matematik. Det är inte enkelt att se vilka maktrelationer som blir kvar och vilka som marginaliseras. Kanske är det bara, vilket jag tycker mig skönja i Bard och Söderqvists analyser, i själva verkat bara en förändring i logik som sker. Apple, Google, Amazon med fler, de nya stjärnorna i näringslivet, är i allra högsta grad industrier om än uppkopplade och uppkopplande till sitt innersta väsen. Energi- och processindustri-bolagen växte sig snabbt mäktiga redan på 1800-talet genom att bygga världsomspännande nätverk för produktion och distribution. Det sägs att Coca Colas framgångar till stor del bygger på att enskilda människor går och springer till fots den sista biten ut till minsta plank-skjul till kiosk på den afrikanska landsbygden på samma sätt som miljarder enskilda medier retweetar och delar medieinnehåll som produceras i centrala industriella mediehus.

Om det är så att uppmärksamhet är det nya pengar, så har det redan visat sig att den nya valutan är lika ojämnt fördelad som den gamla, om inte mer! Läs Get rich or die vlogging: the sad economics of  Internet fame om du inte redan gjort det. Trump, liksom Obama före honom, använder sociala medier-logiken för sitt politiska kampanjarbete med stor framgång, men vad gör egentligen skillnaden mellan de informationsteknologiska metoderna när det är ungefär samma politiska process som i Rom för 2000 år sedan som det handlar om?

Påtvingad ärlighet, solidaritet och förnöjsamhet

Det kommer i slutändan ner till förhållningssätt, tror jag. Liksom den integrala AQAL-modellen, om en är redo att sätta sig in i den, förändrar hela ens tolkning av allt som sker är hur en förhåller sig till Internet och dess inbyggda kulturella märkvärdigheter sannolikt det avgörande. Hur vi förhåller oss till något beror på hur vi förstår det och alla konsult-powerpoints och akademiska texter om boktryckarkonsten vi sett de senaste decennierna till trots – så tycks vi alltförofta förbise de väl dokumenterade samhällskonsekvenserna av plötsliga förändringar i informationsteknologin. Sist det skedde fick vi först 30-åriga kriget och franska revolutionen innan världen som helhet fick se ett välstånds och välfärds-lyft som den dokumenterade historien aldrig förr skådat.

Så spänn fast dig och fokusera på den positiva mänskliga potentialen i ett samhälle där det är svårt om inte omöjligt att ha hemligheter. Jag är fortfarande efter alla år övertygad om utvecklingen i sin helhet leder till påtvingad ärlighet, solidaritet och, vilket kommer att vara mentalt svårt för många well-off västerlänningar,  förnöjsamhet.

Twittereliten är medieeliten – och några politiskt intresserade jokrar

Tags

, , , ,

Twitter mätt som samtalsnätverk visar tydligt att den absoluta toppen av twittereliten också är medieelit, särskilt den delen som ger sin åsikt om politiska nyheter.  Men det finns några intressanta undantag, såsom författaren och bloggaren Lars Wilderäng som för ett års sedan i en bloggkommentar till forskning om Twitter och allmän opinion att “Twitter innebär samma mediestrukturer som annars”. Om det ligger nåt i nätverksanalys kan han alltså vara en av ett intressant fåtal individer som har ett inflytande jämförbart med massmedier, åtminstone på Twitter.

Nytt: här kan du läsa hur en alternativ algoritm skapar helt andra resultat än Twitterbarometern som presenterades i SvD idag. 

Den här bloggposten skulle egentligen ha handlat om hur politik dominerar bland topptwittrarna. 70% uppger politisk ställningstagande eller inriktning i bio eller på sin om-sida enligt en undersökning jag påbörjade i söndags. När jag researchade twittrare jag var osäker på vilken kategori de tillhör eller om de beskriver sig själva som “politiska” i nån mening, fastnade jag istället för en intressant bloggpost och kom av mig. För lika svårt som det är att avgöra om en twittrare är politisk, lika lätt är det att känna igen personen från massmedia.

twittereliten

Det är ju trots allt anmärkningsvärt att några enskilda personer utan traditionell hävstång av just massmedier kvalar in på denna topp 100-lista som mycket försiktigt beräknat utgör en elit som utgör inte den främsta 1 procenten, inte heller främsta promillen, utan snarare i storleksordningen främsta tiondels-promillen av twitterbubblan. Vilken påverkan dessa twittrare har utanför Twitter är svårt att avgöra. Men nog är det intressant att det bland “idel ädel medieadel”, inklusive de stora nationella massmediernas egna konton, finns en handfull privata och i vissa fall anonyma konton. Hur sjutton kan enskilda individer, utan att massmedium i ryggen, ens komma bland de främsta 1 procenten och alltså konkurrera med SVT, SvD, Expressen och Aftonbladet under ett helt år?

När jag skulle researcha kontot cornubot, som jag vet har gått från anonym till offentlig, och har haft ett mycket stort inflytande på de av mina vänner som kan kategoriseras som “über-smarta ingenjörer med höga inslag av av paranoia”  kom jag på att ju hört att han även bloggat om twitterforskning och passade på att läsa den. I den skriver han sin syn på twittereliten apropå forskning om Twitter och opinion bland annat så här:

Vilka är då den här svenska Twittereliten och landets största twittrare, dvs de med flest följare? Jonas Gardell. Soran Ismail. Mark Levengood. Fredrik Vikingsson […]. Alex Schulman [..]. Carl Bildt. Gina Dirawi. Timbuktu. Magnus Betnér. Expressens Niklas Svensson…  Jonas Gardell har ca 301 000 följare. Soran Ismail 233 000. Niklas Svensson drygt 61 000 och skalan är rimligtvis exponentiellt fördelad som allt annat i sådana här sammanhang.

Lars Wilderäng mäter som vi blivit vana att mäta genomslag i ett samhälle präglat av massmedier, på antalet följare, som ju lätt liknas vid antal läsare/tittare/lyssnare. Det sättet att mäta är han verkligen inte ensam om, det ligger till grund för det mesta som sägs om Twitter och påverkan både i större undersökningar och när var och en bedömer ett kontos “vikt”. Mätt på det sättet gör Lars en poäng av att han inte har något avgörande inflytande på Twitter i jämförelse med “twittereliten”  (min fetstil):

 (Själv har jag blott 5 769 följare och är inte ens midlist och fanns inte ens med i senaste Twitterkartan …)

Men, som jag påpekat tidigare, Twitter är ett socialt nätverk och vi påstås leva i ett nätverkssamhälle. Vi bör därför rimligen mäta Twitter som sådant. När jag gör nätverksanalys på svenska Twitter för hela 2015 hamnar Lars Wilderängs twitterkonto cornubot faktist bland topp 100 konton, mitt bland den medieelit han helt korrekt pekar ut som de dominerande twittrarna. Övriga twittrare som, såvitt jag vet, inte följer den gängse mediestrukturen är framförallt YB_sodermalmkonsensuselitenhallonsa och det avsomnade kontot AndraAnais . När Twitter mäts som samtalsnätverk istället för som broadcasting-media så visar det sig alltså att anmärkningsvärda potentiella maktrelationer kan dölja sig under det uppenbara.

Den som är insatt i den här gruppen twittrare kanske ser andra konton de tycker sticker ut. Jag har alltså även försökt kategorisera vilka som är “politiska” antingen genom att deklarera sin politiska ståndpunkt i sin beskrivning, eller uppge att de skriver om politik. När jag var osäker skrev jag ner vad som fick avgöra min bedömning i form av kommentarer som också finns med i filen.

Här kan du ladda ner min Excel-fil med kategoriserade topp 100 av de totalt 500 mest centrala kontona, inklusive pivot-diagram och mina kommentarer. Nätverket är skapat av ömsesidiga omnämnanden och centralitet är beräknat med Eigenvector Centrality. Den bakomliggande koden finns på github.

Nytt: Här kan du själv jämföra hur en annan algoritm ger en annan bild av de mest inflytelserika på svenska Twitter än vad som presenterades i Twitterbarometerna.

Mest inflytande på #svpol – ett algoritmiskt experiment

Tags

, , ,

Idag är jag på konferensen #algosem arrangerad av SIDA om hur algoritmer påverkar maktfrågor som offentligt samtal, inflytande och problem med lagstiftning med mer. För ett par dagar sedan släpptes rapporten Algoritmer i samhället som beställts av regeringen. Den ger en mycket bra översikt över allt ovanstående och även en bra förklaring av hur verkliga och mycket inflytelserika algoritmer såsom Facebooks algoritm fungerar.

Utöver sådan bra läsning och goda samtal som idag, önskar jag att vi ska kunna bli mer konkreta så fler får en känsla för hur algoritmer fungerar i praktiken och vilka konsekvenser deras konstruktion får särskilt inom media och kommunikation, som är dagens stora tema.

Jag har samlat in en massa tweets och en sökning i dem visar att 1,2 miljoner av dem innehåller hashtaggen #svpol. Det är en banalt exempel och väldigt slarvigt metodologiskt, men vad kan man göra på 5 minuter i väntan på att eftersnacket på konferensen ska avlutas?

Här är några datapunkter kring twitterkonton som använt den hashtaggen:

datapunkter

Från vänster till höger ser vi:

  • Kontonamn
  • Antal följare
  • Centralitet i samtalsnätverket (nätverksanalys)
  • Antal tweets med hashtaggen #svpol
  • Antal twitterlistor andra placerat kontona i

Alla de här datapunkterna är intressanta och relevanta för att bedöma vilket inflytande respektive konto har. Det blir dock en väldig skillnad i rankingen av respektive konto beroende på vilket mått vi använder för att ranka. Och om vi konstruerar en algoritm, dvs en beräkning som innehåller flera steg, blir skillnaderna SVÅRARE ATT FÖRSTÅ hur de fungerar och därför är det lättare att dölja eller missa vilka avvägningar som ligger inbyggda i hur en person, i det här fallet jag, får fram svaret på frågan om inflytande.

Kontona som syns till höger är sorterade på datapunkten antal följare och vi ser att Wikileaks, Jonas Gardell och Soran Ismail är svaret på frågan om vilka som är mest inflytelserika på hashtaggen #svpol. Vill man påverka det politiska samtalet eller kritisera de tongivande aktörerna i det samtalet är det alptås dessa man ska vända sig till.

SVT har mest inflytande på #svpol

Men om vi istället gör en nätverksanalys och sorterar på vilka som pratar med vilka så ser svaret helt annorlunda ut.

centrality

Det är tydligen massmedier och politiska journalister som är mest inflytelserika på #svpol. Jaha, det var ju på ett sätt lugnande, då är allt som vanligt i det offentliga rummet kan en dristas till att konstatera.

Socialdemokraterna har mest inflytande på #svpol

Om vi istället sorterar på antalet tweets kontona har skrivit innehållandes hashtaggen #svpol, alltså de som på ett sätt anstränger sig mest för att synas och höras och kanske därmed lyckas på ett genomslag genom att synas oproportionerligt OFTA på den taggen får vi ytterligare en annan ranking:

antal tweets

Två partier går helt plötsligt om SVT tätt följda av komikerna Özz Nujen.

wikileaks har mest inflytande på #svpol

Om man känner till hur Twitter fungerar kan man tycka att det är mer intressant att istället sortera på hur många twitterlistor som andra twittrare lagt till kontona i. Det säger nämligen oerhört mycket om hur intressanta de är i andra “power-twittrares” ögon.

listningar

Helt plötsligt ser det ut som wikileaks och den norske klimatexperten tveitdal och datorentusiasten mollstam har mest inflytande på hashtaggen #svpol.

Algoritmer blandar och viktar de olika faktorerna

En algoritm, såsom de som används av Facebook, Twitter, Google m fl innebär i praktiken att man helt enkelt gör en beräkning som tar hänsyn till flera sådana här faktorer samtidigt och viktar dem olika, såsom exempelvis:

Inflytande på #svpol = (0,2 * antal följare) + (0,4 * centralitet) + (0,4 * twitterlistor)

Det kan vara mycket svårt att lista ut hur en sådan algoritm i praktiken är sammansatt eftersom de ofta har hundratals olika faktorer och minst lika många vikter samt därutöver lite mer sofistikerad matematik än plus, minus och gånger.

Jag hoppas att detta enkla 10-minuters hack kan bidra till att göra de viktiga samhällspolitiska diskussionerna om algoritmer lite tydligare för alla som inte själv har möjlighet att bygga och laborera med dem.

Tack för ett mycket bra samtal idag på #algosem!

 

Samhället behöver nya kategorier

Tags

, , , ,

Det är mellantid i mitt liv. Det gamla är över, men sköljer som svallvågor på en stannande båt in över aktern. Det nya är fullt synligt, men har ännu inte börjat. Hängandes i luften. Det är ett utmärkt tillfälle att tänka efter lite.

I så många år har jag närts av tanken att vi behöver nya kategorier. Rent av prövat att införa några nya i medieanalys. Många gånger har jag trott att det är bråttom – att jag måste skynda mig att få dit dem. Så tänker jag inte längre. Än så länge domineras vårt samhälle helt av de gamla kategorierna. Höger-vänster. Stor bubbla-liten bubbla. Det är ungefär allt. Grön bubbla är fortfarande för knöligt att tänka.

Det finns en fantastisk bok skriven av David Weinberger som heter Everything is miscellaneous – the power of the new digital disorder. Den handlar om hur vårt tänkande förändrades när informationsteknologin boken slog igenom. Vårt tänkande blev linjärt och hierarkiskt. Kronan på verket blev Dewey decimalklassifikation-systemet som slog igenom internationellt för att klassificera biblioteksböcker. Nu när informationsteknologin Internet slår igenom förändras förutsättningarna för vårt tänkande igen, med samma fundamentala konsekvenser, menar Weinberger. Hyperlänkar och crowd-sourcade etiketter (‘taggar’) bryter sönder det linjära och det hierarkiska på ett sätt som påminner mycket om Marshall McLuhans vision om den globala byn där allt sker samtidigt, överallt. Stökigt.

Jag känner konflikten i mig själv. Särskilt starkt nu när jag i en paus ägnar mig åt böcker och bildningens linjära-hierarkiska värld. Den fundamentala ångestkällan inom bildningsparadigmet är en hisnande sorg över att det inte finns nog tid att läsa alla böcker man vill läsa. Det enda botemedlet är att kontemplera syntesen av de mest centrala verken, som ju alla är varianter på samma mänskliga erfarenhet. Upprepning av samma rader tills de assimileras i ens själva väsen. Det spelar ingen roll vilken visdomstradition, så länge det är paradoxalt och transcendent.

Den fundamentala ångestkällan i det digitala paradigmet är en känsla av mental infarkt inför alla simultana möjligheter. Det enda botemedlet är att logga ut. Gå ner i kroppen och ut i naturen. Vila bort den existentiella tröttheten med frisk luft och friluftsliv. Öva sig i att ge fan i alltihopa. Lita på att den här flodvågen reser sig av sig själv på miljarder intrikata sätt även när en själv kopplat bort sig från nätverket en stund.

Så tänker jag att det är med de nya kategorierna. Min djupa övertygelse är att vi måste sätta de mänskliga kategorierna i främsta rummet. Kategorier som har med liv att göra. Myllrande-förstelnad. Spänd-avslappnad. Energisk-katatonisk. Om ett hav är stort spelar mindre roll än om det är dött. Att ett samtal utspelar sig spelar mindre roll än huruvida det rör på sig eller ligger still.

Sett med dessa glasögon är det uppenbart att den nuvarande fasen av digitaliseringen endast förstärker de gamla kategorierna. Kvantifieringen av samhället forsar, ja – dränker rent av, vårt sätt att tänka och därmed vad vi gör och hur vi beter oss. Stegräknare. Kvantitativa undersökningar av det förment sociala beteendet på Internet. Big Data. Small Mind.

Men det kommer vända. Kanske är det ett slags sista rycket även för det industriella-rationella tänkandet. Civilisatoriskt har vi kanske ännu några droppar välstånd att krama ur det, även om vår tid nog snarare präglas av oro och beslutsamhet inför att motverka de negativa följderna för den ekologiska och humana miljön efter drygt 200 års framgångssaga.

Vi har ännu några hörn av tillvaron att industrialisera; våra sociala interaktioner, vårt promenerande, vår sömn och de timmar som pågår mellan arbete och sömn. Mänskliga relationer reduceras till såna där lysande knappar vid utgången av butiker, grön glad gubbe, röd ledsen gubbe. Den liknöjda gula gubben kan vi rationalisera bort, för hur ska vi kunna agera på den insikten?  Taggad, peppad, speedad som en tre-åring på skärtorsdagskvällen eller neurologiskt och existentiellt trött som i Byung-Chul Han’s trots allt hoppingivande lilla bok Trötthetssamhället (på svenska via Ersatz förlag).

Det är naturligtvis inte hållbart. Vi behöver de nya kategorierna och jag är övertygad om att de kommer att träda fram till synes av sig själva, i en dialektisk process som sannolikt bara påskyndas av denna fas av sista rycket.

Det är ingen brådska, men det är angeläget. Det löser sig inte genom att vi presterar en motkultur, kanske snarare av att våra enskilda, men tätt ihopkopplade, organismer tvingar oss att justera vårt förhållningssätt till det digitala och till de mer eller mindre autonoma system som nu skyndar till för att assistera oss från vaggan till graven. Jag vet inte hur det kommer att se ut, men de två maskininlärnings-praktikerna och -filosoferna Samim Winiger och Roelof Pieters har i sin episka idéhistoriska exposé över artificiell intelligens och mänsklig kreativitet illustrerat med en bild som jag tror på.

Liksom en ryttare ibland släpper tyglarna och låter hästen leda och ibland tar upp tyglarna och sätter i hälarna kommer vi att växelverka med det digitala och de assisterande maskinerna. Att klicka med musen och knappra på tangenterna är som att hela tiden ha strama tyglar och hälarna i sidan på hästen. Det kostar för mycket och bygger dessutom på idén att aldrig lita på hästen-maskinen, vilket är befängt och förskrämt.

Detta sätt att förhålla oss till det digitala och teknologin för in ett kontinuum i vårt sätt att tänka, istället för det binära av/på som ju faktiskt är en rest från det bokliga paradigmet, men som felaktigt tillskrivs det nya paradigmet på grund av att datorer i grunden arbetar binärt. Tänker vi binärt i förhållande till det digitala agerar vi binärt såsom att logga in eller ut. Skärmtid respektive offline. Det finns ju egentligen ingen anledning att bete oss lika dumt som ett kretskort när inte ens datorerna i de gränssnitt som vi de facto möter dem genom gör det! Sedan länge, länge nu gör de skillnad på de långsam respektive snabb rörelse eller klick med musen i ett kontinuum.

Och viktigast av allt. Det som skiljer oss från datorer är vår förmåga att tveka. Vi agerar inte med vare sig en etta eller en nolla när vi stannar upp ett slag, tänker efter, tvekar, och därefter med förnyad klarhet och energi fortsätter att interagera. Vi trycker inte ner en tangent och avgör därmed inte heller om det är en etta eller nolla maskinen ska registrera. Det är varken-eller. Det sant mänskliga är kanske i grunden en slags Schrödingsk katt.

En datormaskin tvekar aldrig. Däri ligger dess största brist. En människa som aldrig tvekar lider av samma problem. Eller snarare, omgivningen blir snart nog lidande av ett sådant omänskligt förhållningssätt till tillvarons oändliga komplexitet. Ett förhållningssätt som är binärt på samma sätt som kundnöjdhet-maskinerna i butikerna. Är du glad eller ledsen? Är du med oss eller mot oss? På vilken sida av muren hör du hemma på?

Detta är tyvärr vart det kollektiva tänkandet är på väg med stormsteg nu, sannolikt i tandem med den teknologiskt drivna kvantifieringen av samhället och den enskilde människans liv. Det är naturligtvis inte hållbart.

MEN. Det är ett sista ryck. Pendeln måste fullfölja hela sin bana innan den vänder. Och det finns absolut ingen deterministisk lagbundenhet som gör att du måste vara med på färden! Det finns en lösning på hela dilemmat som i sin enkelhet och kraftfullhet framstår som magisk; ignorera skeendet. Skit i det. Ha prylarna, testa att logga dina steg, dina vanor, häpna över hur algoritmerna föreslår dig aktiviteter, upplevelser och vänner. Men öva dig också i att regelbundet ge blanka fan i allt det där, stäng av helt random. Gör inte ens en grej av det.

Lyssna på Seneca den yngres brev som ljudbok, 3-5 minuter långa praktiska konkreta råd om hur en bör förhålla sig till kärlek, förlust, rikedom, döden etc. Utgivningen är finansierad av en stormrik  IT-entreprenör i USA som tycker att det är bra start på arbetsdagen av lagom längd. Konsten ligger enligt Seneca i att kunna ha det och kunna vara utan det. Indifferens.

Det finns ingenting deterministiskt i den teknologiska utvecklingen, annat än att du kan räkna med att teknologin och vår relation till den kommer att bli alltmer komplex.

Du måste inte förskjuta digitaliseringen och automatiseringen. Du måste inte heller kvantifiera och koppla upp dig och hela ditt liv.

Däremot måste vi nog alla lära oss att hålla lite löst i racketen, som en tennis-intresserad vän till mig en gång sa. Jag tror rent av att de allra flesta av oss helt oreflekterat kommer att vaggas med in i detta symbiotiska förhållningssätt. Under tiden kommer journalister, akademiker och andra vars själva yrke handlar om att ha överblick, varna för grynnor och peka ut en farbar riktning att skriva sig hesa – lästa och förstådda av varandra till största delen. Kanske är det just det vi ser nu när alltfler varnar för algoritmernas inbyggda fördomar.

Denna industri-rationella, algoritmiska fas är just en fas. Du som läser det här tillhör med 100% sannolikhet de lyckligt lottade som inte behöver vaggas med oreflekterat in i den existentiella återvändsgränd som det tänkandet och handlandet innebär, för att väckas i andra änden och tjonga, inte tillbaka, utan uppåt-framåt in i nästa fas. Den nästa dialektiska fasen som är mer komplex, ett kontinuum-förhållande till teknologin. Ett halvt-om halvt medvetet förhållningssätt till teknologin. Du behöver heller inte fortsätta stampa i det gamla binära av-på tänkandet och pendla mellan överbruk och asketism.

Vi kommer att svingas uppåt och framåt till ett mjukare och mer systematiskt-integrerat förhållningssätt.

Kanske kommer jag då att inse att min livslånga jakt på nya kategorier bara var ett kamp mot väderkvarnar. Rester från mitt eget av böcker och linjära-hierarkiska processer präglade medvetande.

Kanske lika gott så. Det är rimligare att maskinerna ägnar sig åt att försöka sortera den makalösa oordning som den post-industriella digitaliseringen för med sig. Så kan vi, för att citera den underbare Kjell Höglund i Maskinerna är våra vänner, ägna oss åt vetenskap och konst, kärlek och kultur.

Har jag rätt eller fel?

 

Nybörjarkurs i Python för textanalys

Tags

, , , , , , , , , ,

Igår hade jag det stora nöjet att få hålla en introduktionskurs i programmeringsspråket Python med fokus på textanalys för en forskargrupp inom digitala metoder. Gruppen leds av Pelle Snickars som är professor i medie- och kommunikationsvetenskap med inriktning mot digital humaniora på institutionen för kultur- och medievetenskaper vid Umeå universitet.

De flesta av deltagarna har testat att skriva lite Python-kod främst med hjälp av MITs öppna kursmaterial på webben, men några hade aldrig tidigare öppnat kommandotolken på sin dator och ett par var systemutvecklare som jobbar med att hjälpa forskarna på plats och var nyfikna på Python.

Målsättningen med utbildningen var att komma över den första tröskeln som är att överhuvudtaget få igång en bra miljö för Python-kodande om man är forskare. Det innebar att jag satte ribban en bit högre än att helt sonika använda det inbyggda Python i Mac OS X.

Dels gav jag instruktioner för hur man installerar den vetenskaps-orienterade Python-distributionen Anaconda inklusive iPython och Jupiter Notebook. Därutöver rekommenderade jag att man installerar Python 3.5 för att få Unicode som default i alla strängar. På så sätt slipper man en massa onödig huvudvärk när man arbetar med text på svenska eller text från sociala medier som ju ofta innehåller en mängd emoticons och andra oförutsägbara tecken på grund av retweets etc.

Jag spelade in en screencast av föreläsningarna, men tyvärr hände nåt med ljudet efter några minuter så ni får nöja er med presentationerna och koden från övningarna.

Första delen av kursen: Första steget i Python

I nästa delmoment gick jag närmare in på text, det vill säga strängar i Python. Här är tanken att ge en mycket kortfattad och bra grund för att förstå det som man så ofta fastnar på när man börjar arbeta med text i Python. En av kursdeltagarna, som själv inte har ambitionen att lära sig koda på egen hand, sa att detta var en ögonöppnare för hur interaktionen mellan beställaren av kodhjälp och programmeraren kan bli smidigare genom att förstå vilka avvägningar man måste börja med att göra när man vill få en textmängd analyserad. Det går alltså lika bra att följa med i kursen för att bli en bättre beställare av kodning som för att utveckla sig själv som kodare!

Andra delen av kursen: Sträng-teori – introduktion till textanalys i Python

Slutligen fick alla deltagare pröva att ladda ner en mapp innehållande en förberedd Jupiter Notebook och lite samplade tweets från twitterkonton @SvDKultur. Syftet var att demonstrera fördelarna med att använda en notebook för att skriva kod tillsammans med löptext och inbäddade bilder och framförallt för att lätt kunna dela sina forskningsprojekt med andra forskare. I notebooken har jag skrivit en mängd bonus-kod som till exempel innehåller grundläggande och användbara kodfärdigheter som loopar och regular expressions. Eftersom det finns både kod och skarp data att testa den på hoppas jag att det ska vara ett snabbt sätt att komma igång och lära sig mer om vanliga handgrepp för analysera text från sociala medier.

Koden finns på min github, det är bara att klicka på ikonen Download ZIP och packa upp den zippade filen där du sparar den och köra enligt instruktionerna i första delen av kursen.

Kom gärna med feedback på materialet i kommentarsfältet om ni hittar nåt fel så att jag kan uppdatera bilderna, eller om det är nåt annat som kan förbättras genom at tas bort, bytas ut eller läggas till.

Stort tack till deltagarna och för förtroendet att få vända min relativt nyligen kända rädsla för att skriva kod till en hjälp för andra att komma igång!

Nästa utvecklingssteg för omvärldsanalys

Uppdatering: den här analysen gäller sannolikt för konventionella medieföretag som ju till stor del har till uppgift att förse sin publik med omvärldsanalys. Särskilt branschmedier. Det är därför inte förvånande att nya mediesatsningar nu växer fram, med KIT.se som ett spännande exempel. Stämmer analysen kommer vi bli vana vid att maskininlärnings-experter, antropologer och  statistiska matematiker anställs som redaktörer.

Att vilja förstå sin omvärld är en mycket grundläggande mänsklig drivkraft. I varje historisk epok har en särskild modell för omvärldsanalys blivit dominant. Från väldigt personberoende magiska föreställningar om särskilda orakel och stjärntydare i jordbrukssamhället till personoberoende processer med nyhetsartiklar, offentliga dokument och befolkningsstatistik som råmaterial i industrisamhället. Nu går vi snabbt in i ett nytt skede som läggs ovanpå de tidigare, på samma sätt som smarta mobiler lagts ovanpå Internet. Metoderna för omvärldsbevakning blir, precis som förra gången, inte stegvis mer komplexa som i 1 + 1 + 1 = 3, utan exponentiellt mer komplexa uppe på ett redan komplext system som i 1 + 2 + 4 = 7.

Observera
För att observera behöver man bara titta på var den ekonomiska tillväxten finns. Det är IT-bolag som världens numera mest värdefulla företag Google vars själva existens handlar om att samla in all världens information. Eller Palantír vars existens handlar om att lösa världens svåraste problem för världens viktigaste institutioner enligt egen utsaga och som fått hela 2.4 miljarder dollar i investeringar. Av de konventionella omvärldsbevakningsföretagen är det de IT-baserade som Meltwater eller plethoran av sociala mediebevakare (Talkwalker, SocialBakers, Moz etc) som står för tillväxten.

Förstå
För att se hela bilden underlättar det att ta ett steg bakåt. Särskilt i den till synes kaotiska och blixtsnabba IT-utvecklingen. Det är lätt att den som tillbringar sina dagar i högintensivt kundmöten eller brandsläckningar på kontoret hoppas att snabbläsning av näringslivsmedier ska ge en överblick att orientera sig med hjälp av, men verkligheten stannar ofta vid buzzwords och en känsla av att inte kunna agera på informationen. Jaha, så vi ska anställa ett team ingenjörer nu och implementera AI här i butiken? Blir inte det väldigt dyrt? Jag minns ett IT-projekt jag var med om på ett företag i början av 90-talet och det kostade flera hundra miljoner och fick läggas ner för det blev för stort… Det blir för dyrt. Vi har ingen som kan leda såna projekt. Ungefär så låter det nog ofta – i bästa fall. Annars låter det så om några år när man minns tillbaka på ogenomtänkta IT-satstningar som görs idag.

Själv tror jag att det är klokt att börja med att identifiera makrotrender, alltså den verkligt stora bilden, för att sen successivt zooma sig ner närmare och närmare marken där det som alltid kommer att handla om skruvar och muttrar och nån som har vett att dra i rätt sådan i rätt tid. Här är en bild på ett makroperspektiv på omvärldsanalys som jag tycker håller sig över åren, och nästan blivit pinsamt tydligt nu för den som är i branschen

Mognadsfaser för omvärldsanalys      Till vänster ser vi de tre historiska samhällsepokerna jordbrukssamhälle, industrisamhälle respektive nätverkssamhälle som används i den briljanta (de förutspådde Facebook och Twitter innan de fanns) boken Nätokraterna av Alexander Bard och Jan Söderqvist. Jordbrukssamhället som bara lever kvar i avlägsna och ekonomiskt betydelselösa avkrokar på planeten, industrisamhället som nu är på nergång respektive nätverkssamhället som är på uppgång och till skillnad från de tidigare bryter fram med hastigheten i de laserpulser som numera lyser upp de kablar som lades kors och tvärs över planeten som ett led i industrialiseringen.

Bubblorna är mina tolkningar av de huvudsakliga komponenterna i hur man ser på omvärldsanalys i de olika epokerna. “Maktperspektiv” skulle i princip kunna bytas ut mot spioner/siare/trendspanare, men det är just för att de har ett sinnelag som känner av förändringar i vilka aktörer och idéer som är på väg att bli viktiga som de i praktiken tillför ett maktperspektiv. Du måste veta vad du letar efter innan du börjar undersöka. Utan instruktioner kan en analytiker komma hem med vilken tossig information som helst, vilket just nu den så kallade Big Data-branschen vaknar upp till. Det är att veta vilka frågor man ska ställa och vilka signaler man ska leta efter som är själva hantverket i omvärldsanalys.

Jag tycker att den här bilden är bra för att förstå vad vi är mitt uppe i nu i omvärldsanalysens utveckling. Det finns en grupp aktörer som fortfarande har tyngdpunkten kvar i de industriella processerna och det industriella tänkandet och alltså agerar genom att försöka addera till alltfler datakällor och gör kompromisser i kvalitén på undersökningarna för att klämma in så många observationer som möjligt. Det blir ofta så kallade dashboards eller sammanvägda mått som möjliggör överblick över många datakällor och numeriska summeringar av tusentals eller fler observationer som förr kunde läsas i detalj var för sig. Problemet är att informationen och slutsatserna blir ytligare och ytligare vartefter händelsekedjan fortlöper. Dessutom är det ett lopp som inte går att vinna eftersom variationen och antalet datakällor enbart på den sociala webben är oändligt mycket större och mer komplex än vad några industriella processer klarar av. Det blir som att fösa ihop ett helt zoo, insekter, fåglar och däggdjur, i en inhängnad och triumferande meddela att det är exakt X antal djur därinne.

Vad var frågan? Är det veterinären, djurskötaren eller direktören som undrar?

Sen finns det en grupp aktörer som har börjat flytta tyngdpunkten mot nätverkssamhällets fokus på maskininlärning, humanvetenskaper och nätverksanalys. Man får titta ganska noga för att se det, men åtminstone maskininlärning/AI är numera i PPT:er och lönekostnads-listor bland de aktörer inom omvärldsanalys som upplever tillväxt. I många av de medie- och omvärldsanalysföretag jag kommit i kontakt med personligen genom åren finns dock alltför få beslutsfattare med förståelse för IT för att känna sig trygga med att anställa eller köpa in tjänster. Och det är inte så konstigt! IT är verkligen oerhört komplext med sina många olika specialiseringar, arbetssätt och projektfaser. Dessutom sker utvecklingen så snabbt att det är nästintill omöjligt ens för de som själva arbetar med IT att hänga med.

Vad är skillnaden på att bygga en hemsida, ett internt arbetsverktyg eller en webbtjänst? Vad är poängen med att hacka ihop en grej på en vecka innan vi fått klart med investerare att göra en ordentlig skalbar lösning som vissa påstår? Vem ska man lita på?

Få aktörer har kommit så långt som Google, Palantír eller Facebook som redan har anställt lingvister, antropologer, psykologer för att guida IT-utvecklarna. Men eftersom nätverksanalys är en så standardiserad metod att det finns massor av utmärkta gratisverktyg för att göra det, är det inte konstigt att de flesta helt missar poängen med det tänket. För det är ett annat förhållningssätt som ger nya perspektiv som gör att Google, Palantír, liksom alla nya digitala medier tänker nätverk så mycket att de faktiskt är nätverk. De allra flesta skulle jag gissa har rentav missat att anledningen till att Google finns överhuvudtaget är att dess grundare Larry Page skapade en algoritm för nätverksanalys kallad PageRank. Döpt efter honom själv och vad den är bra på att ranka, på typiskt nördhumor-manér, fri för alla att använda i exempelvis det populära nätverksanalys-programmet Gephi. Som min briljante före detta kollega Jonathan Borque-Olivegren en gång sa, det är väl bättre att analysera sociala nätverk som nätverk, eftersom det är det de är? Nätverk är ett tänkande som är annorlunda än vad industrisamhället programmerar oss att tänka i, men nätverksanalys tar hänsyn till båda. Både vem, vad, vilken som är viktigast i hierarkin och vem, vad, vilken som relaterar till vem, vad, vilken på vilket sätt. Kalle är anställd av Kajsa innehåller mer information än Kajsa – Kalle: 1 – 0 om du tillåter exemplet.

Agera
Mot bakgrund av den här analysen är det rimligt att anta att aktörer inom omvärldsanalys behöver använda överskottet till att förändra de immateriella tillgångarna tänkande, leverabler och marknadsrelationer.

  • Tänkande från linjärt-hierarkiskt till hyper-positionellt:
    pröva att byta ut stapel-diagram mot nätverks-diagram
  • Slutsatser från absoluta påståenden till statistiska sannolikheter:
    pröva att byta ut säljarnas uppskattningar mot extrapolering av säljsiffrorna
  • Företagssrelationer från push-skydd till pull-öppenhet
    pröva att byta ut stor-stark-exklusiv (corporate) mot snabb-kunnig-generös (fixare)

De immateriella tillgångarna är en del av kulturen och som bekant är kulturen det allra viktigaste för en grupp människor som vill åstadkomma något. Don’t fuck up culture. Det allra mest överraskande i skiftet från industrisamhället till nätverkssamhället är dock att de materiella tillgångarna som byggnader, inventarier, maskiner inte bara försvinner ur synfältet utan rentav blir belastningar för den som sitter på dem. För nätverkssamhället innebär också nya värderingar som får anställda, kunder, partners och andra som är av avgörande betydelse för verksamheten rent av kan mer positivt inställda till verksamheter som är sparsamma, miljövänliga och tillåter sina medarbetare att jobba där och när det passar dem.

 

 

 

Habermas och Lars Lerin visar vägen för public service i Interneteran

Tags

, , , , , , , , , , , , , ,

Kulturen och underhållningen behöver ingen “välmenande storebror” längre – allt för alla finns på nätet. Att demokratin behöver resurser för tidskrävande kvalitetsjournalistik vilket både Pelle Snickars, Umeå Universitet och Robert Jonsson i sin debattväxling i DN är överens om kan knappast kallas paternalistiskt. Ska Habermas tolkas för vad han vill se framåt (och inte som kritiskt beskrivande mediehistoriker) är det dock rimligen nyhets och samhällsjournalistik, gärna romantiska idéer om att vilja förstå varandra bättre som konfliktlösningsmetod i demokratins tjänst, som ska prioriteras i det framväxande Internetsamhället.

Det handlar inte om kulturen.

Idén om fin- respektive fulkultur är död med Internet, nu när det finns billiga och globalt verkningsfulla sätt att distribuera både gulliga kattvideor och det senaste från forskningsfronten. Det handlar om vad varje dagisbarn i dag tycks få lära sig ordentligt, men som tycks ha gått en skrämmande stor del av den vuxna och politiskt engagerade befolkningen förbi – hur vi beter oss mot varandra när vi tycker och tänker olika i de frågor som rör vårt gemensamma ansvar.

Det offentliga samtalet, som är ett fint ord för just detta gjordes populärt av sociologen Jürgen Habermas och det är i allra högsta grad relevant i ett Sverige som på ett oroväckande sätt kokar av konspirationsteorier, filterbubblor och infantilt “blockande” och “avföljande” mellan vuxna, vanligtvis vettiga och trevliga människor på Twitter, det offentliga samtalets kanske tydligaste plattform i det nya medielandskapet.

Medieprofessorn och public servicekommissions-deltagaren Pelle Snickars skrev nyligen i DN en debattartikel med rubriken Så ska public service blomstra i en digital era om hur Internet förändrar förutsättningarna för de statliga mediebolagen att uppfylla sitt ursprungliga uppdrag.

Hårdrar man det samtida problemet med public service och dess legitimitet, kan det reduceras till ett enda ord: internet. I regeringens nuvarande sändningstillstånd framgår att både SR och SVT ska erbjuda ”ett mångsidigt programutbud” – som om ett sådant inte existerade i den digitala domänen. Den mediekulturella bristens tid är ju sedan länge ett minne blott – och ”mångsidigt”? I förhållande till vad, den enfaldiga webben?

Mångfalden är säkrad inom kultur och avsändare av budskap

I runda slängar påpekar Snickars i artikeln (med rätta) att det nu finns ett tidigare otänkbart utbud tillgängligt för den medborgare som vill informera eller utbilda sig tack vare Internet, men även att public service “idémässigt varit en sorts (alltför) välmenande medier” som han med stöd i kulturteoretikern Raymond Williams analys av BBC kallar paternalistiska.  Vurmare av public service och Habermas idéer om kommunikativt handlande som jag själv får sig en släng av sleven :

Det är en tankefigur som omfattas av såväl politiker som journalister, liksom för all del medieforskare, förlästa på mer eller mindre romantiskt, habermasianska ideal kring en fullkomlig offentlighet och ett (önske)tänkande kring ömsesidigt kommunikativt handlande. ”Public service är för närvarande det kanske enda sättet som gemensamma kunskaper och nöjen upprätthålls i en delad offentlighet till gagn för hela befolkningen”, påtalade en av dem, Paddy Scannell, 1989.

Det är bra med konkurrens, inom den politiska sfären kallar vi det demokrati

Habermasianska ideal kring en fullkomlig offentlighet är i allra högsta grad något för public service medier att ledas av. Precis som privatägda mediebolag också gör det på främst kultursidor och i nyhetsflödet. Men för att de privatägda (industriella) mediebolagen ska gå runt på sina mycket ansträngda annonsbaserade affärsmodeller krävs brett genomslag där underhållning är en del av mixen. Jag känner inte till besöksstatistiken för nyhets och samhällsjournalistik i statliga medier respektive privata medier, men om jag inte är helt ute och cyklar så står sig program som Uppdrag Granskning, Rapport, Aktuellt Sveriges Radios ekonyheter väl i konkurrensen med de privata mediebolagens motsvarigheter.

Är det någonstans det är bra med konkurrens är det väl rimligen just inom makten över de bilder hela befolkningar får av huvudet av omvärlden och dess problem och möjligheter genom industriellt producerade och distribuerade massmedier? Internet har gett (nästan) alla helt nya möjligheter att kasta sig in i diskussioner och ropa ut sin egen åsikt. Traditionella massmedier har inte på något sätt spelat ut sin roll, som medieforskaren Jonas Andersson Schwartz på Södertörns Högskola, påpekade i en intervju i  P1 nyligen.

Alla sorters mediebolag är jämställda, men public servicebolag är jämställdast

Tvärtom är det det journalistik som produceras i både public service och privatägda medier som dominerar vad som diskuteras på Twitter. Internet må vara en förlängning och en ny kontaktyta med publiken, men beträffande kvaliteten på den journalistik som ligger bakom information och samtal om samhällsfrågor är ingenting nytt under solen. Det är fortfarande tidskrävande och osäkert vilka “gräv” som leder till vatten. Den industriella logiken inom media såsom i alla andra branscher bygger i grunden på att undvika risk. Därför finns det en poäng med att låta skattepengar betala för samhällsnyttig journalistik vars dagliga granskningsarbete långt ifrån alltid (och förhoppnings inte) leder till avslöjanden om missförhållanden.

Robert Olsson, programdirektör för nyheter och samhälle på SVT, skjuter i SVTs officiella svar på Pelle Snickars debattartikel in sig på just den punkten. Jag upplever dock att parterna skjuter förbi varandra helt här. Den eventuella paternalism och storebrors-mentalitet jag kan se i public service ursprungliga anda, att förmedla kvalificerad kultur till folket i en uppfostrande anda är en ambition jag inte sett röken av i public service. Att P2 med sin inriktning på klassisk musik stadigt har relativt litet genomslag sett till hela befolkningen tycks inte uppmärksammas av någon part, medan däremot bredare underhållningsprogram nog snarare är den egentliga stridsfrågan mellan privata och offentliga aktörer.

Det är gemenskapen vi saknar – och den kräver “romantiska” idéer 

När jag tittar på vad som just nu är populärt på svtplay.se ser jag Gift vid första ögonkastet, 30 grader i februari, Veckans brott och längskidor. Jag kan inte se att något av dessa program med brett genomslag har med vare sig kulturell folkbildning eller demokratistärkande information och dialog. (UPDATE: min vanligtvis välunderrättade granne Joanna säger att Leif GW ger konkreta tips om hur polisen kan förbättra sitt jobb, så OK då) Det kommunikativa handlande som Habermas, liksom jag och många med mig, tycker väldigt mycket om finns det dock ett ypperligt exempel på i form av i programserien Vänligen Lars Lerin. Just genom konstnären Lars Lerins mjuka och empatiska person i mötet med andra sensibla (och populära och rent av folkkära) människor får vi genom public service ett slående exempel på vad det offentliga samtalet inte är, men faktiskt kan vara i det nya samhälle som växer fram. Alla som är intresserade av samhället och vad Internet gör med det borde bums köpa och läsa Jan Söderqvists och Alexander Bards bok Syntheism – creating God in the Internet Age.

Det finns en underliggande trend i samhället idag, säger Bard och Söderqvist, och jag upplever det vara precis så. Den industrikapitalistiska eran som födde både borgerlighetens (affärs- och högkulturorienterade) och arbetarnas (demokrati och folkbildningsorienterade) massmedier är på väg mot sitt slut och det är ingen skam i att det ligger en romantisk underton i den nya andan. Efter tvåhundra år av konflikt- och tävlingsorientering som det normala i det offentliga rummet, är det just (riktiga, relaterbara) människor som Lars Lerin som väcker drömmar om de Habermasianskt förståelseorienterade samtal lite till mans. Det är sannolikt inte bara jag som tycker att det börjar kännas unket med iscensatta debatter med låsta positioner och floskel-bingo för att det är förment bra TV.

Ge pengar till fortsatt digitalisering av kulturinstitutionerna!

Internet har möjliggjort att nationalscenen Dramatens pjäser nu sänds fritt på Internet. Det är i allra högsta grad en statlig public service, även fast den inte går via SVT, SR eller UR. Internet möjliggör att företag och institutioner blir sina egna mediekanaler, vilket gör att statsfinansierad kultur kan nå sin publik direkt utan mellanhänder, vare sig statligt eller privat finansierade mediejättar. Utmärkt!

Det handlar alltså inte om konsten och kulturen. Det handlar om vem som tar ansvar för att båda sidor kommer till tals i samtal om hur samhället ska styra och att åtminstone de som företräder näringsliv, offentlig och ideell sektor på riksnivå alla både blir granskade och får komma tills tals på lika villkor.

Det är lysande att offentlig sektor, dvs vi med våra skattepengar, tar ansvar för minoritetskultur (både samiska och klassisk högkultur kan i publikstorlek utan tvivel jämställas här), men Internet möjliggör att denna fritt får flyta över Internet som Snickars skriver. När det kommer till politik och samhälle, dvs den arena som Habermas intresserar sig främst för, anser jag verkligen att public service medierna ett stort ansvar, som det dessutom kan behövas en skärpning inom om eftersom det sedan flera år jäser en mycket obehaglig underton bland främst invandringskritiska att inte all fakta redovisas. Om det flyttas pengar från kultur och nöje till nyheter och samhälle som en konsekvens av Internets enorma utbud ser jag ingenting konstigt i det, särskilt inte om offentliga (och ideella) kulturinstitutioner får en del av dem för att digitalisera och distribuera sina produktioner fritt på Internet som en kulturell form av öppna data.

Det här inlägget blev långt, men är det nåt som engagerar mig så är att vi måste se framåt nu när Internet omformat samhället och ta med oss Habermas poäng om kommunikativt handlande. Javisst är det romantiskt, men det är precis på sådana grunder vi människor motiveras att kliva ut ur och vidare från våra små bubblor av vardagspussel och fåniga jakt efter status som kompensation för den mänskliga gemenskap vi förlorat i det industriskapitalistiska paradigmet som nu är på väg att förvandlas till nåt nytt. Som vi bygger, bland annat genom hur vi beter oss mot varandra i den globala digitala by vi plötsligt vaknat upp i.

Follow

Get every new post delivered to your Inbox.