Kan ärlighet, solidaritet och förnöjsamhet tvingas fram?

Tags

, , , , ,

Det finns ett alldeles lysande nätmagasin som heter Aeon som är ett slags Wired, fast för för kultur. Där kan man nu läsa om hur ekonomer kommit att bli vår tids astrologer. Ekonomers ställning vid universiteten har blivit relativt sett starkare än andra samhällsvetare genom att de börjat använda sig av matematik i hög utsträckning. Artikelns poäng är att de därmed baserar sin status på samma grundval som forna tiders astrologer och samtidigt ofta har helt fel i sina förutsägelser av exakt samma anledning.
Det är inte bara för akademiska ekonomer som användandet av matematikens siffror och logik kommit att bli ett äss i rockärmen i kampen för tillvaron. I allt större utsträckning tycks vår hela tidsanda präglas av en obalanserad vurm för matematiska, eller egentligen, logiskt-kvantitativa förhållningssätt till hela vår tillvaro.

Vid en ytlig betraktelse kan detta verka uteslutande obehagligt och fördummande. Funderar  man ett varv till och tänker integralt är det kanske helt enkelt en balanserande rörelse vi är med om. Det subjektiva har varit förhärskande i kulturen, särskilt inom maktsfärer såsom de högsta nivåerna av politik, näringsliv och kunskapsproduktion.

Algoritmer och data, inget annat än fakta och filtrering

För en nörd som jag tog det lång tid att förstå att liksom algoritmer i maktsammanhang används för att beskriva filtrering, är den data man pratar om i maktsammanhang samma sak som fakta. Fakta till skillnad från sken, eller hur det faktiskt är till skillnad från hur den som har något att vinna på det vill få det att framstå. Ett företags kassalikviditet till skillnad från dess PR-bild om man vill vara sån.

Och det är allt fler som vill vara såna idag, vilket inte nödvändigtvis är av ondo, även om det kommer att dra med sig en hel del privilegier och inte sällan kommer till stånd på grund av osäkerhet och oro. Jag menar dock att det, liksom tidigare i historien, är slutna rum och privilegier bortom allmänhetens kontroll som denna rörelse mot kvantifiering i huvudsak slår. Det som gjorde upplysningens främsta projekt, den franska Encyklopedin, så politiskt kontroversiellt var främst två saker. För det första gav det gav svar på frågor som kyrkan hade monopol på kunskapsproduktionen, vår tids motsvarighet till vetenskapliga forskningsinstitutioner. För det andra avslöjade den detaljerna i praktiskt hantverk och industri öppet för var och en att läsa och efterhärma, vår tids motsvarighet till företagshemligheter och immaterialrättsliga skydd som patent.

Internet är den franska Encyklopedin på steroider

Den franska Nationalencyklopedin var oerhört dyr att köpa och spreds i praktiken inte till särskilt många. Ändå påstås den ha varit en mycket central grund för den politiska revolutionen som startades i och med den franska revolutionen 1789 och den industriella revolutionen på 1800-talet. Internet är i jämförelse en både mer omfattande och billigare motsvarighet och är redan i full färd att utmana industrisamhällets tre främsta maktroller som Jan Söderqvist och Alexander Bard pekar ut i sina böcker, politikerna, industrialisterna och professorerna. När lågvattnet kommer ser man vilka som badar utan badbyxor, är ett uttryck jag hört från någon framgångsrik näringslivsprofil. Så är det, vilket till exempel den nyliga läckan av de så kallade Panama Papers är ett exempel på. Alla databaser läcker förr eller senare och enbart det faktum att så mycket av all världens kommunikation sker över Internet idag gör exponering av information som var menad att vara hemlig eller privat en fråga om när inte om.

Omfördelning och slakt av heliga kor är att vänta

Får Internet fortsätta att fungera som idag så kan jag inte se något annat än att mellanmänskliga relationer tvingas mot en tidigare aldrig skådad ärlighet och öppenhet. De krafter som idag har och historiskt har haft möjlighet att “skydda” sina intressen genom att hemlighålla och begränsa tillgången till information reagerar mot utvecklingen, men reaktion har historiskt sett vad jag vet aldrig lyckats stoppa en storskalig samhällstrend, endast fördröja den. Det är en intressant tid att leva i och egentligen ingenting att oroa sig för alls givet att ett “fall” från en oerhört priviligerad position ända till genomsnittsnivå i den utvecklade delen av samhället på ett existentiellt plan (det enda mänskligt verkliga) endast tutsar till ens fåfänga och inte alls de faktiska behoven. Det blir till att dela med sig helt enkelt och det finns så det räcker för alla nu. Om vi får ordning på miljöpåverkan, även i framtiden. Och det tror jag nog.

Nya tider, nya frågor. Vilket värde tillför industriskaliga banker, industri-process-orienterade chefer, industri-samhälles-ackrediterade experter i den strukturella omställningsprocess som vi står mitt i?

I sanningens namn är jag själv långt ifrån övertygad att den kaotiska allt-på-en-gång-kultur som tycks vara själva essensen i Internet-kulturen är mycket att hålla i handen i ombyggnationen av samhället. Sociala mediers intåg har onekligen öppnat fler dammluckor till flyktigt kommunikationsarbete som tar tid, men ännu har traditionellt värdeskapande kvar att bevisa i de flesta etablerade organisationer. Sociala medier är lysande för den som vill upp och , men knappast för den som har ett “varumärke” att försöka kontrollera och en linjär verksamhetsprocess att värna. Crowd-sourcing som princip utmanar allt som bygger på hierarkier och kontroll, när det inte av cyniska och/eller oinformerade makthavare omtolkas till att betyda en återgång till att knappt eller inte alls betala för att maktlösa producerar åt en.

Samhällsrollerna är eviga – funktionssätten är nya

Även ett till synes platt nätverk har en hierarki i form av avstånd från centrum, fast på grundvalar av en annan logik och matematik. Det är inte enkelt att se vilka maktrelationer som blir kvar och vilka som marginaliseras. Kanske är det bara, vilket jag tycker mig skönja i Bard och Söderqvists analyser, i själva verkat bara en förändring i logik som sker. Apple, Google, Amazon med fler, de nya stjärnorna i näringslivet, är i allra högsta grad industrier om än uppkopplade och uppkopplande till sitt innersta väsen. Energi- och processindustri-bolagen växte sig snabbt mäktiga redan på 1800-talet genom att bygga världsomspännande nätverk för produktion och distribution. Det sägs att Coca Colas framgångar till stor del bygger på att enskilda människor går och springer till fots den sista biten ut till minsta plank-skjul till kiosk på den afrikanska landsbygden på samma sätt som miljarder enskilda medier retweetar och delar medieinnehåll som produceras i centrala industriella mediehus.

Om det är så att uppmärksamhet är det nya pengar, så har det redan visat sig att den nya valutan är lika ojämnt fördelad som den gamla, om inte mer! Läs Get rich or die vlogging: the sad economics of  Internet fame om du inte redan gjort det. Trump, liksom Obama före honom, använder sociala medier-logiken för sitt politiska kampanjarbete med stor framgång, men vad gör egentligen skillnaden mellan de informationsteknologiska metoderna när det är ungefär samma politiska process som i Rom för 2000 år sedan som det handlar om?

Påtvingad ärlighet, solidaritet och förnöjsamhet

Det kommer i slutändan ner till förhållningssätt, tror jag. Liksom den integrala AQAL-modellen, om en är redo att sätta sig in i den, förändrar hela ens tolkning av allt som sker är hur en förhåller sig till Internet och dess inbyggda kulturella märkvärdigheter sannolikt det avgörande. Hur vi förhåller oss till något beror på hur vi förstår det och alla konsult-powerpoints och akademiska texter om boktryckarkonsten vi sett de senaste decennierna till trots – så tycks vi alltförofta förbise de väl dokumenterade samhällskonsekvenserna av plötsliga förändringar i informationsteknologin. Sist det skedde fick vi först 30-åriga kriget och franska revolutionen innan världen som helhet fick se ett välstånds och välfärds-lyft som den dokumenterade historien aldrig förr skådat.

Så spänn fast dig och fokusera på den positiva mänskliga potentialen i ett samhälle där det är svårt om inte omöjligt att ha hemligheter. Jag är fortfarande efter alla år övertygad om utvecklingen i sin helhet leder till påtvingad ärlighet, solidaritet och, vilket kommer att vara mentalt svårt för många well-off västerlänningar,  förnöjsamhet.

Twittereliten är medieeliten – och några politiskt intresserade jokrar

Tags

, , , ,

Twitter mätt som samtalsnätverk visar tydligt att den absoluta toppen av twittereliten också är medieelit, särskilt den delen som ger sin åsikt om politiska nyheter.  Men det finns några intressanta undantag, såsom författaren och bloggaren Lars Wilderäng som för ett års sedan i en bloggkommentar till forskning om Twitter och allmän opinion att “Twitter innebär samma mediestrukturer som annars”. Om det ligger nåt i nätverksanalys kan han alltså vara en av ett intressant fåtal individer som har ett inflytande jämförbart med massmedier, åtminstone på Twitter.

Nytt: här kan du läsa hur en alternativ algoritm skapar helt andra resultat än Twitterbarometern som presenterades i SvD idag. 

Den här bloggposten skulle egentligen ha handlat om hur politik dominerar bland topptwittrarna. 70% uppger politisk ställningstagande eller inriktning i bio eller på sin om-sida enligt en undersökning jag påbörjade i söndags. När jag researchade twittrare jag var osäker på vilken kategori de tillhör eller om de beskriver sig själva som “politiska” i nån mening, fastnade jag istället för en intressant bloggpost och kom av mig. För lika svårt som det är att avgöra om en twittrare är politisk, lika lätt är det att känna igen personen från massmedia.

twittereliten

Det är ju trots allt anmärkningsvärt att några enskilda personer utan traditionell hävstång av just massmedier kvalar in på denna topp 100-lista som mycket försiktigt beräknat utgör en elit som utgör inte den främsta 1 procenten, inte heller främsta promillen, utan snarare i storleksordningen främsta tiondels-promillen av twitterbubblan. Vilken påverkan dessa twittrare har utanför Twitter är svårt att avgöra. Men nog är det intressant att det bland “idel ädel medieadel”, inklusive de stora nationella massmediernas egna konton, finns en handfull privata och i vissa fall anonyma konton. Hur sjutton kan enskilda individer, utan att massmedium i ryggen, ens komma bland de främsta 1 procenten och alltså konkurrera med SVT, SvD, Expressen och Aftonbladet under ett helt år?

När jag skulle researcha kontot cornubot, som jag vet har gått från anonym till offentlig, och har haft ett mycket stort inflytande på de av mina vänner som kan kategoriseras som “über-smarta ingenjörer med höga inslag av av paranoia”  kom jag på att ju hört att han även bloggat om twitterforskning och passade på att läsa den. I den skriver han sin syn på twittereliten apropå forskning om Twitter och opinion bland annat så här:

Vilka är då den här svenska Twittereliten och landets största twittrare, dvs de med flest följare? Jonas Gardell. Soran Ismail. Mark Levengood. Fredrik Vikingsson […]. Alex Schulman [..]. Carl Bildt. Gina Dirawi. Timbuktu. Magnus Betnér. Expressens Niklas Svensson…  Jonas Gardell har ca 301 000 följare. Soran Ismail 233 000. Niklas Svensson drygt 61 000 och skalan är rimligtvis exponentiellt fördelad som allt annat i sådana här sammanhang.

Lars Wilderäng mäter som vi blivit vana att mäta genomslag i ett samhälle präglat av massmedier, på antalet följare, som ju lätt liknas vid antal läsare/tittare/lyssnare. Det sättet att mäta är han verkligen inte ensam om, det ligger till grund för det mesta som sägs om Twitter och påverkan både i större undersökningar och när var och en bedömer ett kontos “vikt”. Mätt på det sättet gör Lars en poäng av att han inte har något avgörande inflytande på Twitter i jämförelse med “twittereliten”  (min fetstil):

 (Själv har jag blott 5 769 följare och är inte ens midlist och fanns inte ens med i senaste Twitterkartan …)

Men, som jag påpekat tidigare, Twitter är ett socialt nätverk och vi påstås leva i ett nätverkssamhälle. Vi bör därför rimligen mäta Twitter som sådant. När jag gör nätverksanalys på svenska Twitter för hela 2015 hamnar Lars Wilderängs twitterkonto cornubot faktist bland topp 100 konton, mitt bland den medieelit han helt korrekt pekar ut som de dominerande twittrarna. Övriga twittrare som, såvitt jag vet, inte följer den gängse mediestrukturen är framförallt YB_sodermalmkonsensuselitenhallonsa och det avsomnade kontot AndraAnais . När Twitter mäts som samtalsnätverk istället för som broadcasting-media så visar det sig alltså att anmärkningsvärda potentiella maktrelationer kan dölja sig under det uppenbara.

Den som är insatt i den här gruppen twittrare kanske ser andra konton de tycker sticker ut. Jag har alltså även försökt kategorisera vilka som är “politiska” antingen genom att deklarera sin politiska ståndpunkt i sin beskrivning, eller uppge att de skriver om politik. När jag var osäker skrev jag ner vad som fick avgöra min bedömning i form av kommentarer som också finns med i filen.

Här kan du ladda ner min Excel-fil med kategoriserade topp 100 av de totalt 500 mest centrala kontona, inklusive pivot-diagram och mina kommentarer. Nätverket är skapat av ömsesidiga omnämnanden och centralitet är beräknat med Eigenvector Centrality. Den bakomliggande koden finns på github.

Nytt: Här kan du själv jämföra hur en annan algoritm ger en annan bild av de mest inflytelserika på svenska Twitter än vad som presenterades i Twitterbarometerna.

Mest inflytande på #svpol – ett algoritmiskt experiment

Tags

, , ,

Idag är jag på konferensen #algosem arrangerad av SIDA om hur algoritmer påverkar maktfrågor som offentligt samtal, inflytande och problem med lagstiftning med mer. För ett par dagar sedan släpptes rapporten Algoritmer i samhället som beställts av regeringen. Den ger en mycket bra översikt över allt ovanstående och även en bra förklaring av hur verkliga och mycket inflytelserika algoritmer såsom Facebooks algoritm fungerar.

Utöver sådan bra läsning och goda samtal som idag, önskar jag att vi ska kunna bli mer konkreta så fler får en känsla för hur algoritmer fungerar i praktiken och vilka konsekvenser deras konstruktion får särskilt inom media och kommunikation, som är dagens stora tema.

Jag har samlat in en massa tweets och en sökning i dem visar att 1,2 miljoner av dem innehåller hashtaggen #svpol. Det är en banalt exempel och väldigt slarvigt metodologiskt, men vad kan man göra på 5 minuter i väntan på att eftersnacket på konferensen ska avlutas?

Här är några datapunkter kring twitterkonton som använt den hashtaggen:

datapunkter

Från vänster till höger ser vi:

  • Kontonamn
  • Antal följare
  • Centralitet i samtalsnätverket (nätverksanalys)
  • Antal tweets med hashtaggen #svpol
  • Antal twitterlistor andra placerat kontona i

Alla de här datapunkterna är intressanta och relevanta för att bedöma vilket inflytande respektive konto har. Det blir dock en väldig skillnad i rankingen av respektive konto beroende på vilket mått vi använder för att ranka. Och om vi konstruerar en algoritm, dvs en beräkning som innehåller flera steg, blir skillnaderna SVÅRARE ATT FÖRSTÅ hur de fungerar och därför är det lättare att dölja eller missa vilka avvägningar som ligger inbyggda i hur en person, i det här fallet jag, får fram svaret på frågan om inflytande.

Kontona som syns till höger är sorterade på datapunkten antal följare och vi ser att Wikileaks, Jonas Gardell och Soran Ismail är svaret på frågan om vilka som är mest inflytelserika på hashtaggen #svpol. Vill man påverka det politiska samtalet eller kritisera de tongivande aktörerna i det samtalet är det alptås dessa man ska vända sig till.

SVT har mest inflytande på #svpol

Men om vi istället gör en nätverksanalys och sorterar på vilka som pratar med vilka så ser svaret helt annorlunda ut.

centrality

Det är tydligen massmedier och politiska journalister som är mest inflytelserika på #svpol. Jaha, det var ju på ett sätt lugnande, då är allt som vanligt i det offentliga rummet kan en dristas till att konstatera.

Socialdemokraterna har mest inflytande på #svpol

Om vi istället sorterar på antalet tweets kontona har skrivit innehållandes hashtaggen #svpol, alltså de som på ett sätt anstränger sig mest för att synas och höras och kanske därmed lyckas på ett genomslag genom att synas oproportionerligt OFTA på den taggen får vi ytterligare en annan ranking:

antal tweets

Två partier går helt plötsligt om SVT tätt följda av komikerna Özz Nujen.

wikileaks har mest inflytande på #svpol

Om man känner till hur Twitter fungerar kan man tycka att det är mer intressant att istället sortera på hur många twitterlistor som andra twittrare lagt till kontona i. Det säger nämligen oerhört mycket om hur intressanta de är i andra “power-twittrares” ögon.

listningar

Helt plötsligt ser det ut som wikileaks och den norske klimatexperten tveitdal och datorentusiasten mollstam har mest inflytande på hashtaggen #svpol.

Algoritmer blandar och viktar de olika faktorerna

En algoritm, såsom de som används av Facebook, Twitter, Google m fl innebär i praktiken att man helt enkelt gör en beräkning som tar hänsyn till flera sådana här faktorer samtidigt och viktar dem olika, såsom exempelvis:

Inflytande på #svpol = (0,2 * antal följare) + (0,4 * centralitet) + (0,4 * twitterlistor)

Det kan vara mycket svårt att lista ut hur en sådan algoritm i praktiken är sammansatt eftersom de ofta har hundratals olika faktorer och minst lika många vikter samt därutöver lite mer sofistikerad matematik än plus, minus och gånger.

Jag hoppas att detta enkla 10-minuters hack kan bidra till att göra de viktiga samhällspolitiska diskussionerna om algoritmer lite tydligare för alla som inte själv har möjlighet att bygga och laborera med dem.

Tack för ett mycket bra samtal idag på #algosem!

 

Samhället behöver nya kategorier

Tags

, , , ,

Det är mellantid i mitt liv. Det gamla är över, men sköljer som svallvågor på en stannande båt in över aktern. Det nya är fullt synligt, men har ännu inte börjat. Hängandes i luften. Det är ett utmärkt tillfälle att tänka efter lite.

I så många år har jag närts av tanken att vi behöver nya kategorier. Rent av prövat att införa några nya i medieanalys. Många gånger har jag trott att det är bråttom – att jag måste skynda mig att få dit dem. Så tänker jag inte längre. Än så länge domineras vårt samhälle helt av de gamla kategorierna. Höger-vänster. Stor bubbla-liten bubbla. Det är ungefär allt. Grön bubbla är fortfarande för knöligt att tänka.

Det finns en fantastisk bok skriven av David Weinberger som heter Everything is miscellaneous – the power of the new digital disorder. Den handlar om hur vårt tänkande förändrades när informationsteknologin boken slog igenom. Vårt tänkande blev linjärt och hierarkiskt. Kronan på verket blev Dewey decimalklassifikation-systemet som slog igenom internationellt för att klassificera biblioteksböcker. Nu när informationsteknologin Internet slår igenom förändras förutsättningarna för vårt tänkande igen, med samma fundamentala konsekvenser, menar Weinberger. Hyperlänkar och crowd-sourcade etiketter (‘taggar’) bryter sönder det linjära och det hierarkiska på ett sätt som påminner mycket om Marshall McLuhans vision om den globala byn där allt sker samtidigt, överallt. Stökigt.

Jag känner konflikten i mig själv. Särskilt starkt nu när jag i en paus ägnar mig åt böcker och bildningens linjära-hierarkiska värld. Den fundamentala ångestkällan inom bildningsparadigmet är en hisnande sorg över att det inte finns nog tid att läsa alla böcker man vill läsa. Det enda botemedlet är att kontemplera syntesen av de mest centrala verken, som ju alla är varianter på samma mänskliga erfarenhet. Upprepning av samma rader tills de assimileras i ens själva väsen. Det spelar ingen roll vilken visdomstradition, så länge det är paradoxalt och transcendent.

Den fundamentala ångestkällan i det digitala paradigmet är en känsla av mental infarkt inför alla simultana möjligheter. Det enda botemedlet är att logga ut. Gå ner i kroppen och ut i naturen. Vila bort den existentiella tröttheten med frisk luft och friluftsliv. Öva sig i att ge fan i alltihopa. Lita på att den här flodvågen reser sig av sig själv på miljarder intrikata sätt även när en själv kopplat bort sig från nätverket en stund.

Så tänker jag att det är med de nya kategorierna. Min djupa övertygelse är att vi måste sätta de mänskliga kategorierna i främsta rummet. Kategorier som har med liv att göra. Myllrande-förstelnad. Spänd-avslappnad. Energisk-katatonisk. Om ett hav är stort spelar mindre roll än om det är dött. Att ett samtal utspelar sig spelar mindre roll än huruvida det rör på sig eller ligger still.

Sett med dessa glasögon är det uppenbart att den nuvarande fasen av digitaliseringen endast förstärker de gamla kategorierna. Kvantifieringen av samhället forsar, ja – dränker rent av, vårt sätt att tänka och därmed vad vi gör och hur vi beter oss. Stegräknare. Kvantitativa undersökningar av det förment sociala beteendet på Internet. Big Data. Small Mind.

Men det kommer vända. Kanske är det ett slags sista rycket även för det industriella-rationella tänkandet. Civilisatoriskt har vi kanske ännu några droppar välstånd att krama ur det, även om vår tid nog snarare präglas av oro och beslutsamhet inför att motverka de negativa följderna för den ekologiska och humana miljön efter drygt 200 års framgångssaga.

Vi har ännu några hörn av tillvaron att industrialisera; våra sociala interaktioner, vårt promenerande, vår sömn och de timmar som pågår mellan arbete och sömn. Mänskliga relationer reduceras till såna där lysande knappar vid utgången av butiker, grön glad gubbe, röd ledsen gubbe. Den liknöjda gula gubben kan vi rationalisera bort, för hur ska vi kunna agera på den insikten?  Taggad, peppad, speedad som en tre-åring på skärtorsdagskvällen eller neurologiskt och existentiellt trött som i Byung-Chul Han’s trots allt hoppingivande lilla bok Trötthetssamhället (på svenska via Ersatz förlag).

Det är naturligtvis inte hållbart. Vi behöver de nya kategorierna och jag är övertygad om att de kommer att träda fram till synes av sig själva, i en dialektisk process som sannolikt bara påskyndas av denna fas av sista rycket.

Det är ingen brådska, men det är angeläget. Det löser sig inte genom att vi presterar en motkultur, kanske snarare av att våra enskilda, men tätt ihopkopplade, organismer tvingar oss att justera vårt förhållningssätt till det digitala och till de mer eller mindre autonoma system som nu skyndar till för att assistera oss från vaggan till graven. Jag vet inte hur det kommer att se ut, men de två maskininlärnings-praktikerna och -filosoferna Samim Winiger och Roelof Pieters har i sin episka idéhistoriska exposé över artificiell intelligens och mänsklig kreativitet illustrerat med en bild som jag tror på.

Liksom en ryttare ibland släpper tyglarna och låter hästen leda och ibland tar upp tyglarna och sätter i hälarna kommer vi att växelverka med det digitala och de assisterande maskinerna. Att klicka med musen och knappra på tangenterna är som att hela tiden ha strama tyglar och hälarna i sidan på hästen. Det kostar för mycket och bygger dessutom på idén att aldrig lita på hästen-maskinen, vilket är befängt och förskrämt.

Detta sätt att förhålla oss till det digitala och teknologin för in ett kontinuum i vårt sätt att tänka, istället för det binära av/på som ju faktiskt är en rest från det bokliga paradigmet, men som felaktigt tillskrivs det nya paradigmet på grund av att datorer i grunden arbetar binärt. Tänker vi binärt i förhållande till det digitala agerar vi binärt såsom att logga in eller ut. Skärmtid respektive offline. Det finns ju egentligen ingen anledning att bete oss lika dumt som ett kretskort när inte ens datorerna i de gränssnitt som vi de facto möter dem genom gör det! Sedan länge, länge nu gör de skillnad på de långsam respektive snabb rörelse eller klick med musen i ett kontinuum.

Och viktigast av allt. Det som skiljer oss från datorer är vår förmåga att tveka. Vi agerar inte med vare sig en etta eller en nolla när vi stannar upp ett slag, tänker efter, tvekar, och därefter med förnyad klarhet och energi fortsätter att interagera. Vi trycker inte ner en tangent och avgör därmed inte heller om det är en etta eller nolla maskinen ska registrera. Det är varken-eller. Det sant mänskliga är kanske i grunden en slags Schrödingsk katt.

En datormaskin tvekar aldrig. Däri ligger dess största brist. En människa som aldrig tvekar lider av samma problem. Eller snarare, omgivningen blir snart nog lidande av ett sådant omänskligt förhållningssätt till tillvarons oändliga komplexitet. Ett förhållningssätt som är binärt på samma sätt som kundnöjdhet-maskinerna i butikerna. Är du glad eller ledsen? Är du med oss eller mot oss? På vilken sida av muren hör du hemma på?

Detta är tyvärr vart det kollektiva tänkandet är på väg med stormsteg nu, sannolikt i tandem med den teknologiskt drivna kvantifieringen av samhället och den enskilde människans liv. Det är naturligtvis inte hållbart.

MEN. Det är ett sista ryck. Pendeln måste fullfölja hela sin bana innan den vänder. Och det finns absolut ingen deterministisk lagbundenhet som gör att du måste vara med på färden! Det finns en lösning på hela dilemmat som i sin enkelhet och kraftfullhet framstår som magisk; ignorera skeendet. Skit i det. Ha prylarna, testa att logga dina steg, dina vanor, häpna över hur algoritmerna föreslår dig aktiviteter, upplevelser och vänner. Men öva dig också i att regelbundet ge blanka fan i allt det där, stäng av helt random. Gör inte ens en grej av det.

Lyssna på Seneca den yngres brev som ljudbok, 3-5 minuter långa praktiska konkreta råd om hur en bör förhålla sig till kärlek, förlust, rikedom, döden etc. Utgivningen är finansierad av en stormrik  IT-entreprenör i USA som tycker att det är bra start på arbetsdagen av lagom längd. Konsten ligger enligt Seneca i att kunna ha det och kunna vara utan det. Indifferens.

Det finns ingenting deterministiskt i den teknologiska utvecklingen, annat än att du kan räkna med att teknologin och vår relation till den kommer att bli alltmer komplex.

Du måste inte förskjuta digitaliseringen och automatiseringen. Du måste inte heller kvantifiera och koppla upp dig och hela ditt liv.

Däremot måste vi nog alla lära oss att hålla lite löst i racketen, som en tennis-intresserad vän till mig en gång sa. Jag tror rent av att de allra flesta av oss helt oreflekterat kommer att vaggas med in i detta symbiotiska förhållningssätt. Under tiden kommer journalister, akademiker och andra vars själva yrke handlar om att ha överblick, varna för grynnor och peka ut en farbar riktning att skriva sig hesa – lästa och förstådda av varandra till största delen. Kanske är det just det vi ser nu när alltfler varnar för algoritmernas inbyggda fördomar.

Denna industri-rationella, algoritmiska fas är just en fas. Du som läser det här tillhör med 100% sannolikhet de lyckligt lottade som inte behöver vaggas med oreflekterat in i den existentiella återvändsgränd som det tänkandet och handlandet innebär, för att väckas i andra änden och tjonga, inte tillbaka, utan uppåt-framåt in i nästa fas. Den nästa dialektiska fasen som är mer komplex, ett kontinuum-förhållande till teknologin. Ett halvt-om halvt medvetet förhållningssätt till teknologin. Du behöver heller inte fortsätta stampa i det gamla binära av-på tänkandet och pendla mellan överbruk och asketism.

Vi kommer att svingas uppåt och framåt till ett mjukare och mer systematiskt-integrerat förhållningssätt.

Kanske kommer jag då att inse att min livslånga jakt på nya kategorier bara var ett kamp mot väderkvarnar. Rester från mitt eget av böcker och linjära-hierarkiska processer präglade medvetande.

Kanske lika gott så. Det är rimligare att maskinerna ägnar sig åt att försöka sortera den makalösa oordning som den post-industriella digitaliseringen för med sig. Så kan vi, för att citera den underbare Kjell Höglund i Maskinerna är våra vänner, ägna oss åt vetenskap och konst, kärlek och kultur.

Har jag rätt eller fel?

 

Nybörjarkurs i Python för textanalys

Tags

, , , , , , , , , ,

Igår hade jag det stora nöjet att få hålla en introduktionskurs i programmeringsspråket Python med fokus på textanalys för en forskargrupp inom digitala metoder. Gruppen leds av Pelle Snickars som är professor i medie- och kommunikationsvetenskap med inriktning mot digital humaniora på institutionen för kultur- och medievetenskaper vid Umeå universitet.

De flesta av deltagarna har testat att skriva lite Python-kod främst med hjälp av MITs öppna kursmaterial på webben, men några hade aldrig tidigare öppnat kommandotolken på sin dator och ett par var systemutvecklare som jobbar med att hjälpa forskarna på plats och var nyfikna på Python.

Målsättningen med utbildningen var att komma över den första tröskeln som är att överhuvudtaget få igång en bra miljö för Python-kodande om man är forskare. Det innebar att jag satte ribban en bit högre än att helt sonika använda det inbyggda Python i Mac OS X.

Dels gav jag instruktioner för hur man installerar den vetenskaps-orienterade Python-distributionen Anaconda inklusive iPython och Jupiter Notebook. Därutöver rekommenderade jag att man installerar Python 3.5 för att få Unicode som default i alla strängar. På så sätt slipper man en massa onödig huvudvärk när man arbetar med text på svenska eller text från sociala medier som ju ofta innehåller en mängd emoticons och andra oförutsägbara tecken på grund av retweets etc.

Jag spelade in en screencast av föreläsningarna, men tyvärr hände nåt med ljudet efter några minuter så ni får nöja er med presentationerna och koden från övningarna.

Första delen av kursen: Första steget i Python

I nästa delmoment gick jag närmare in på text, det vill säga strängar i Python. Här är tanken att ge en mycket kortfattad och bra grund för att förstå det som man så ofta fastnar på när man börjar arbeta med text i Python. En av kursdeltagarna, som själv inte har ambitionen att lära sig koda på egen hand, sa att detta var en ögonöppnare för hur interaktionen mellan beställaren av kodhjälp och programmeraren kan bli smidigare genom att förstå vilka avvägningar man måste börja med att göra när man vill få en textmängd analyserad. Det går alltså lika bra att följa med i kursen för att bli en bättre beställare av kodning som för att utveckla sig själv som kodare!

Andra delen av kursen: Sträng-teori – introduktion till textanalys i Python

Slutligen fick alla deltagare pröva att ladda ner en mapp innehållande en förberedd Jupiter Notebook och lite samplade tweets från twitterkonton @SvDKultur. Syftet var att demonstrera fördelarna med att använda en notebook för att skriva kod tillsammans med löptext och inbäddade bilder och framförallt för att lätt kunna dela sina forskningsprojekt med andra forskare. I notebooken har jag skrivit en mängd bonus-kod som till exempel innehåller grundläggande och användbara kodfärdigheter som loopar och regular expressions. Eftersom det finns både kod och skarp data att testa den på hoppas jag att det ska vara ett snabbt sätt att komma igång och lära sig mer om vanliga handgrepp för analysera text från sociala medier.

Koden finns på min github, det är bara att klicka på ikonen Download ZIP och packa upp den zippade filen där du sparar den och köra enligt instruktionerna i första delen av kursen.

Kom gärna med feedback på materialet i kommentarsfältet om ni hittar nåt fel så att jag kan uppdatera bilderna, eller om det är nåt annat som kan förbättras genom at tas bort, bytas ut eller läggas till.

Stort tack till deltagarna och för förtroendet att få vända min relativt nyligen kända rädsla för att skriva kod till en hjälp för andra att komma igång!

Nästa utvecklingssteg för omvärldsanalys

Uppdatering: den här analysen gäller sannolikt för konventionella medieföretag som ju till stor del har till uppgift att förse sin publik med omvärldsanalys. Särskilt branschmedier. Det är därför inte förvånande att nya mediesatsningar nu växer fram, med KIT.se som ett spännande exempel. Stämmer analysen kommer vi bli vana vid att maskininlärnings-experter, antropologer och  statistiska matematiker anställs som redaktörer.

Att vilja förstå sin omvärld är en mycket grundläggande mänsklig drivkraft. I varje historisk epok har en särskild modell för omvärldsanalys blivit dominant. Från väldigt personberoende magiska föreställningar om särskilda orakel och stjärntydare i jordbrukssamhället till personoberoende processer med nyhetsartiklar, offentliga dokument och befolkningsstatistik som råmaterial i industrisamhället. Nu går vi snabbt in i ett nytt skede som läggs ovanpå de tidigare, på samma sätt som smarta mobiler lagts ovanpå Internet. Metoderna för omvärldsbevakning blir, precis som förra gången, inte stegvis mer komplexa som i 1 + 1 + 1 = 3, utan exponentiellt mer komplexa uppe på ett redan komplext system som i 1 + 2 + 4 = 7.

Observera
För att observera behöver man bara titta på var den ekonomiska tillväxten finns. Det är IT-bolag som världens numera mest värdefulla företag Google vars själva existens handlar om att samla in all världens information. Eller Palantír vars existens handlar om att lösa världens svåraste problem för världens viktigaste institutioner enligt egen utsaga och som fått hela 2.4 miljarder dollar i investeringar. Av de konventionella omvärldsbevakningsföretagen är det de IT-baserade som Meltwater eller plethoran av sociala mediebevakare (Talkwalker, SocialBakers, Moz etc) som står för tillväxten.

Förstå
För att se hela bilden underlättar det att ta ett steg bakåt. Särskilt i den till synes kaotiska och blixtsnabba IT-utvecklingen. Det är lätt att den som tillbringar sina dagar i högintensivt kundmöten eller brandsläckningar på kontoret hoppas att snabbläsning av näringslivsmedier ska ge en överblick att orientera sig med hjälp av, men verkligheten stannar ofta vid buzzwords och en känsla av att inte kunna agera på informationen. Jaha, så vi ska anställa ett team ingenjörer nu och implementera AI här i butiken? Blir inte det väldigt dyrt? Jag minns ett IT-projekt jag var med om på ett företag i början av 90-talet och det kostade flera hundra miljoner och fick läggas ner för det blev för stort… Det blir för dyrt. Vi har ingen som kan leda såna projekt. Ungefär så låter det nog ofta – i bästa fall. Annars låter det så om några år när man minns tillbaka på ogenomtänkta IT-satstningar som görs idag.

Själv tror jag att det är klokt att börja med att identifiera makrotrender, alltså den verkligt stora bilden, för att sen successivt zooma sig ner närmare och närmare marken där det som alltid kommer att handla om skruvar och muttrar och nån som har vett att dra i rätt sådan i rätt tid. Här är en bild på ett makroperspektiv på omvärldsanalys som jag tycker håller sig över åren, och nästan blivit pinsamt tydligt nu för den som är i branschen

Mognadsfaser för omvärldsanalys      Till vänster ser vi de tre historiska samhällsepokerna jordbrukssamhälle, industrisamhälle respektive nätverkssamhälle som används i den briljanta (de förutspådde Facebook och Twitter innan de fanns) boken Nätokraterna av Alexander Bard och Jan Söderqvist. Jordbrukssamhället som bara lever kvar i avlägsna och ekonomiskt betydelselösa avkrokar på planeten, industrisamhället som nu är på nergång respektive nätverkssamhället som är på uppgång och till skillnad från de tidigare bryter fram med hastigheten i de laserpulser som numera lyser upp de kablar som lades kors och tvärs över planeten som ett led i industrialiseringen.

Bubblorna är mina tolkningar av de huvudsakliga komponenterna i hur man ser på omvärldsanalys i de olika epokerna. “Maktperspektiv” skulle i princip kunna bytas ut mot spioner/siare/trendspanare, men det är just för att de har ett sinnelag som känner av förändringar i vilka aktörer och idéer som är på väg att bli viktiga som de i praktiken tillför ett maktperspektiv. Du måste veta vad du letar efter innan du börjar undersöka. Utan instruktioner kan en analytiker komma hem med vilken tossig information som helst, vilket just nu den så kallade Big Data-branschen vaknar upp till. Det är att veta vilka frågor man ska ställa och vilka signaler man ska leta efter som är själva hantverket i omvärldsanalys.

Jag tycker att den här bilden är bra för att förstå vad vi är mitt uppe i nu i omvärldsanalysens utveckling. Det finns en grupp aktörer som fortfarande har tyngdpunkten kvar i de industriella processerna och det industriella tänkandet och alltså agerar genom att försöka addera till alltfler datakällor och gör kompromisser i kvalitén på undersökningarna för att klämma in så många observationer som möjligt. Det blir ofta så kallade dashboards eller sammanvägda mått som möjliggör överblick över många datakällor och numeriska summeringar av tusentals eller fler observationer som förr kunde läsas i detalj var för sig. Problemet är att informationen och slutsatserna blir ytligare och ytligare vartefter händelsekedjan fortlöper. Dessutom är det ett lopp som inte går att vinna eftersom variationen och antalet datakällor enbart på den sociala webben är oändligt mycket större och mer komplex än vad några industriella processer klarar av. Det blir som att fösa ihop ett helt zoo, insekter, fåglar och däggdjur, i en inhängnad och triumferande meddela att det är exakt X antal djur därinne.

Vad var frågan? Är det veterinären, djurskötaren eller direktören som undrar?

Sen finns det en grupp aktörer som har börjat flytta tyngdpunkten mot nätverkssamhällets fokus på maskininlärning, humanvetenskaper och nätverksanalys. Man får titta ganska noga för att se det, men åtminstone maskininlärning/AI är numera i PPT:er och lönekostnads-listor bland de aktörer inom omvärldsanalys som upplever tillväxt. I många av de medie- och omvärldsanalysföretag jag kommit i kontakt med personligen genom åren finns dock alltför få beslutsfattare med förståelse för IT för att känna sig trygga med att anställa eller köpa in tjänster. Och det är inte så konstigt! IT är verkligen oerhört komplext med sina många olika specialiseringar, arbetssätt och projektfaser. Dessutom sker utvecklingen så snabbt att det är nästintill omöjligt ens för de som själva arbetar med IT att hänga med.

Vad är skillnaden på att bygga en hemsida, ett internt arbetsverktyg eller en webbtjänst? Vad är poängen med att hacka ihop en grej på en vecka innan vi fått klart med investerare att göra en ordentlig skalbar lösning som vissa påstår? Vem ska man lita på?

Få aktörer har kommit så långt som Google, Palantír eller Facebook som redan har anställt lingvister, antropologer, psykologer för att guida IT-utvecklarna. Men eftersom nätverksanalys är en så standardiserad metod att det finns massor av utmärkta gratisverktyg för att göra det, är det inte konstigt att de flesta helt missar poängen med det tänket. För det är ett annat förhållningssätt som ger nya perspektiv som gör att Google, Palantír, liksom alla nya digitala medier tänker nätverk så mycket att de faktiskt är nätverk. De allra flesta skulle jag gissa har rentav missat att anledningen till att Google finns överhuvudtaget är att dess grundare Larry Page skapade en algoritm för nätverksanalys kallad PageRank. Döpt efter honom själv och vad den är bra på att ranka, på typiskt nördhumor-manér, fri för alla att använda i exempelvis det populära nätverksanalys-programmet Gephi. Som min briljante före detta kollega Jonathan Borque-Olivegren en gång sa, det är väl bättre att analysera sociala nätverk som nätverk, eftersom det är det de är? Nätverk är ett tänkande som är annorlunda än vad industrisamhället programmerar oss att tänka i, men nätverksanalys tar hänsyn till båda. Både vem, vad, vilken som är viktigast i hierarkin och vem, vad, vilken som relaterar till vem, vad, vilken på vilket sätt. Kalle är anställd av Kajsa innehåller mer information än Kajsa – Kalle: 1 – 0 om du tillåter exemplet.

Agera
Mot bakgrund av den här analysen är det rimligt att anta att aktörer inom omvärldsanalys behöver använda överskottet till att förändra de immateriella tillgångarna tänkande, leverabler och marknadsrelationer.

  • Tänkande från linjärt-hierarkiskt till hyper-positionellt:
    pröva att byta ut stapel-diagram mot nätverks-diagram
  • Slutsatser från absoluta påståenden till statistiska sannolikheter:
    pröva att byta ut säljarnas uppskattningar mot extrapolering av säljsiffrorna
  • Företagssrelationer från push-skydd till pull-öppenhet
    pröva att byta ut stor-stark-exklusiv (corporate) mot snabb-kunnig-generös (fixare)

De immateriella tillgångarna är en del av kulturen och som bekant är kulturen det allra viktigaste för en grupp människor som vill åstadkomma något. Don’t fuck up culture. Det allra mest överraskande i skiftet från industrisamhället till nätverkssamhället är dock att de materiella tillgångarna som byggnader, inventarier, maskiner inte bara försvinner ur synfältet utan rentav blir belastningar för den som sitter på dem. För nätverkssamhället innebär också nya värderingar som får anställda, kunder, partners och andra som är av avgörande betydelse för verksamheten rent av kan mer positivt inställda till verksamheter som är sparsamma, miljövänliga och tillåter sina medarbetare att jobba där och när det passar dem.

 

 

 

Habermas och Lars Lerin visar vägen för public service i Interneteran

Tags

, , , , , , , , , , , , , ,

Kulturen och underhållningen behöver ingen “välmenande storebror” längre – allt för alla finns på nätet. Att demokratin behöver resurser för tidskrävande kvalitetsjournalistik vilket både Pelle Snickars, Umeå Universitet och Robert Jonsson i sin debattväxling i DN är överens om kan knappast kallas paternalistiskt. Ska Habermas tolkas för vad han vill se framåt (och inte som kritiskt beskrivande mediehistoriker) är det dock rimligen nyhets och samhällsjournalistik, gärna romantiska idéer om att vilja förstå varandra bättre som konfliktlösningsmetod i demokratins tjänst, som ska prioriteras i det framväxande Internetsamhället.

Det handlar inte om kulturen.

Idén om fin- respektive fulkultur är död med Internet, nu när det finns billiga och globalt verkningsfulla sätt att distribuera både gulliga kattvideor och det senaste från forskningsfronten. Det handlar om vad varje dagisbarn i dag tycks få lära sig ordentligt, men som tycks ha gått en skrämmande stor del av den vuxna och politiskt engagerade befolkningen förbi – hur vi beter oss mot varandra när vi tycker och tänker olika i de frågor som rör vårt gemensamma ansvar.

Det offentliga samtalet, som är ett fint ord för just detta gjordes populärt av sociologen Jürgen Habermas och det är i allra högsta grad relevant i ett Sverige som på ett oroväckande sätt kokar av konspirationsteorier, filterbubblor och infantilt “blockande” och “avföljande” mellan vuxna, vanligtvis vettiga och trevliga människor på Twitter, det offentliga samtalets kanske tydligaste plattform i det nya medielandskapet.

Medieprofessorn och public servicekommissions-deltagaren Pelle Snickars skrev nyligen i DN en debattartikel med rubriken Så ska public service blomstra i en digital era om hur Internet förändrar förutsättningarna för de statliga mediebolagen att uppfylla sitt ursprungliga uppdrag.

Hårdrar man det samtida problemet med public service och dess legitimitet, kan det reduceras till ett enda ord: internet. I regeringens nuvarande sändningstillstånd framgår att både SR och SVT ska erbjuda ”ett mångsidigt programutbud” – som om ett sådant inte existerade i den digitala domänen. Den mediekulturella bristens tid är ju sedan länge ett minne blott – och ”mångsidigt”? I förhållande till vad, den enfaldiga webben?

Mångfalden är säkrad inom kultur och avsändare av budskap

I runda slängar påpekar Snickars i artikeln (med rätta) att det nu finns ett tidigare otänkbart utbud tillgängligt för den medborgare som vill informera eller utbilda sig tack vare Internet, men även att public service “idémässigt varit en sorts (alltför) välmenande medier” som han med stöd i kulturteoretikern Raymond Williams analys av BBC kallar paternalistiska.  Vurmare av public service och Habermas idéer om kommunikativt handlande som jag själv får sig en släng av sleven :

Det är en tankefigur som omfattas av såväl politiker som journalister, liksom för all del medieforskare, förlästa på mer eller mindre romantiskt, habermasianska ideal kring en fullkomlig offentlighet och ett (önske)tänkande kring ömsesidigt kommunikativt handlande. ”Public service är för närvarande det kanske enda sättet som gemensamma kunskaper och nöjen upprätthålls i en delad offentlighet till gagn för hela befolkningen”, påtalade en av dem, Paddy Scannell, 1989.

Det är bra med konkurrens, inom den politiska sfären kallar vi det demokrati

Habermasianska ideal kring en fullkomlig offentlighet är i allra högsta grad något för public service medier att ledas av. Precis som privatägda mediebolag också gör det på främst kultursidor och i nyhetsflödet. Men för att de privatägda (industriella) mediebolagen ska gå runt på sina mycket ansträngda annonsbaserade affärsmodeller krävs brett genomslag där underhållning är en del av mixen. Jag känner inte till besöksstatistiken för nyhets och samhällsjournalistik i statliga medier respektive privata medier, men om jag inte är helt ute och cyklar så står sig program som Uppdrag Granskning, Rapport, Aktuellt Sveriges Radios ekonyheter väl i konkurrensen med de privata mediebolagens motsvarigheter.

Är det någonstans det är bra med konkurrens är det väl rimligen just inom makten över de bilder hela befolkningar får av huvudet av omvärlden och dess problem och möjligheter genom industriellt producerade och distribuerade massmedier? Internet har gett (nästan) alla helt nya möjligheter att kasta sig in i diskussioner och ropa ut sin egen åsikt. Traditionella massmedier har inte på något sätt spelat ut sin roll, som medieforskaren Jonas Andersson Schwartz på Södertörns Högskola, påpekade i en intervju i  P1 nyligen.

Alla sorters mediebolag är jämställda, men public servicebolag är jämställdast

Tvärtom är det det journalistik som produceras i både public service och privatägda medier som dominerar vad som diskuteras på Twitter. Internet må vara en förlängning och en ny kontaktyta med publiken, men beträffande kvaliteten på den journalistik som ligger bakom information och samtal om samhällsfrågor är ingenting nytt under solen. Det är fortfarande tidskrävande och osäkert vilka “gräv” som leder till vatten. Den industriella logiken inom media såsom i alla andra branscher bygger i grunden på att undvika risk. Därför finns det en poäng med att låta skattepengar betala för samhällsnyttig journalistik vars dagliga granskningsarbete långt ifrån alltid (och förhoppnings inte) leder till avslöjanden om missförhållanden.

Robert Olsson, programdirektör för nyheter och samhälle på SVT, skjuter i SVTs officiella svar på Pelle Snickars debattartikel in sig på just den punkten. Jag upplever dock att parterna skjuter förbi varandra helt här. Den eventuella paternalism och storebrors-mentalitet jag kan se i public service ursprungliga anda, att förmedla kvalificerad kultur till folket i en uppfostrande anda är en ambition jag inte sett röken av i public service. Att P2 med sin inriktning på klassisk musik stadigt har relativt litet genomslag sett till hela befolkningen tycks inte uppmärksammas av någon part, medan däremot bredare underhållningsprogram nog snarare är den egentliga stridsfrågan mellan privata och offentliga aktörer.

Det är gemenskapen vi saknar – och den kräver “romantiska” idéer 

När jag tittar på vad som just nu är populärt på svtplay.se ser jag Gift vid första ögonkastet, 30 grader i februari, Veckans brott och längskidor. Jag kan inte se att något av dessa program med brett genomslag har med vare sig kulturell folkbildning eller demokratistärkande information och dialog. (UPDATE: min vanligtvis välunderrättade granne Joanna säger att Leif GW ger konkreta tips om hur polisen kan förbättra sitt jobb, så OK då) Det kommunikativa handlande som Habermas, liksom jag och många med mig, tycker väldigt mycket om finns det dock ett ypperligt exempel på i form av i programserien Vänligen Lars Lerin. Just genom konstnären Lars Lerins mjuka och empatiska person i mötet med andra sensibla (och populära och rent av folkkära) människor får vi genom public service ett slående exempel på vad det offentliga samtalet inte är, men faktiskt kan vara i det nya samhälle som växer fram. Alla som är intresserade av samhället och vad Internet gör med det borde bums köpa och läsa Jan Söderqvists och Alexander Bards bok Syntheism – creating God in the Internet Age.

Det finns en underliggande trend i samhället idag, säger Bard och Söderqvist, och jag upplever det vara precis så. Den industrikapitalistiska eran som födde både borgerlighetens (affärs- och högkulturorienterade) och arbetarnas (demokrati och folkbildningsorienterade) massmedier är på väg mot sitt slut och det är ingen skam i att det ligger en romantisk underton i den nya andan. Efter tvåhundra år av konflikt- och tävlingsorientering som det normala i det offentliga rummet, är det just (riktiga, relaterbara) människor som Lars Lerin som väcker drömmar om de Habermasianskt förståelseorienterade samtal lite till mans. Det är sannolikt inte bara jag som tycker att det börjar kännas unket med iscensatta debatter med låsta positioner och floskel-bingo för att det är förment bra TV.

Ge pengar till fortsatt digitalisering av kulturinstitutionerna!

Internet har möjliggjort att nationalscenen Dramatens pjäser nu sänds fritt på Internet. Det är i allra högsta grad en statlig public service, även fast den inte går via SVT, SR eller UR. Internet möjliggör att företag och institutioner blir sina egna mediekanaler, vilket gör att statsfinansierad kultur kan nå sin publik direkt utan mellanhänder, vare sig statligt eller privat finansierade mediejättar. Utmärkt!

Det handlar alltså inte om konsten och kulturen. Det handlar om vem som tar ansvar för att båda sidor kommer till tals i samtal om hur samhället ska styra och att åtminstone de som företräder näringsliv, offentlig och ideell sektor på riksnivå alla både blir granskade och får komma tills tals på lika villkor.

Det är lysande att offentlig sektor, dvs vi med våra skattepengar, tar ansvar för minoritetskultur (både samiska och klassisk högkultur kan i publikstorlek utan tvivel jämställas här), men Internet möjliggör att denna fritt får flyta över Internet som Snickars skriver. När det kommer till politik och samhälle, dvs den arena som Habermas intresserar sig främst för, anser jag verkligen att public service medierna ett stort ansvar, som det dessutom kan behövas en skärpning inom om eftersom det sedan flera år jäser en mycket obehaglig underton bland främst invandringskritiska att inte all fakta redovisas. Om det flyttas pengar från kultur och nöje till nyheter och samhälle som en konsekvens av Internets enorma utbud ser jag ingenting konstigt i det, särskilt inte om offentliga (och ideella) kulturinstitutioner får en del av dem för att digitalisera och distribuera sina produktioner fritt på Internet som en kulturell form av öppna data.

Det här inlägget blev långt, men är det nåt som engagerar mig så är att vi måste se framåt nu när Internet omformat samhället och ta med oss Habermas poäng om kommunikativt handlande. Javisst är det romantiskt, men det är precis på sådana grunder vi människor motiveras att kliva ut ur och vidare från våra små bubblor av vardagspussel och fåniga jakt efter status som kompensation för den mänskliga gemenskap vi förlorat i det industriskapitalistiska paradigmet som nu är på väg att förvandlas till nåt nytt. Som vi bygger, bland annat genom hur vi beter oss mot varandra i den globala digitala by vi plötsligt vaknat upp i.

Älskar du din data tillräckligt?

Tags

, , , , ,

Du som går i tankar att knyta band med maskininlärning och AI, ställ dig frågan om du verkligen älskar datan du ska arbeta med såsom dig själv, för du kommer att spendera mycket intim tid med både dess mörka och ljusa sidor ända in på skinnet för att det ska bli bra.

Konstnär: Jonas Söderström

En äkta Jonas “Blind Höna” Söderström i min ägo efter generös donation av konstnären

 

Gartner har bytt ut “big data” mot maskininlärning i sin hajpkurve-mätning. För egen del snubblade jag in i det hela då det ännu var “big data” som gällde, via mitt stora intresse för att göra kvantitativ innehållsanalys på större mängder än vad som är brukligt inom inom den analoga omvärldsbevaknings-branschen jag kommer ifrån. När det kommer till att arbeta med barns uppsatser, som jag haft den stora förmånen att få göra nyligen, eller göra dataanalys av skönlitteratur, som jag drömt om sen länge

För att tala med Ferlin, så må Gud väl förlåta mig somliga rader, tillkomna i min entusiasm över de nya forskningshorisonter som uppstår genom att se mönster som framträder i aggregerade data såsom Franco Moretti (i DN nyligen) på ett förtjänstfullt sätt exemplifierar och argumenterar för i boken Graphs, Maps, Trees: Abstract Models for Literary History.  Jag tror genuint att dessa metoder för att analysera aggregerade texter och annat kulturmaterial kommer att tillföra nya och spännande perspektiv på många områden i samhället. Digitala metoder kan även komplettera och på sikt ersätta metoder som inte hänger med i hur människor förhåller sig till att svara på långa enkäter i en tid av långt mer tilltalande gillande och tyckande på nätet och dessutom rent av motverka några av de inneboende problemen med den typen av kvantitativa undersökningar såsom att människor oftare än inte säger en sak om sig själva, men i verkligheten gör helt annorlunda, vilket beteendeekonomin lyft fram de senaste åren.

Det förekommer dock ibland en syn på AI och maskininlärning som en slags quick fix för många praktiska problem som rör information särskilt inom affärslivet, såsom många redan förtjänstfullt skrivit om. Så är det naturligtvis inte, även om jag själv är mycket häpen inför de väldigt fina framsteg som gjorts inom detta fält. För mig som är särskilt intresserad av att utvinna meningsfull information ur naturligt språk i textform, gav algoritmen word2vec faktiskt ett “automagiskt” intryck när jag första gången testade den. Men med sådana undantag i beaktande, är erfarenhet inom de fält jag verkar är mitt huvudsakliga intryck av arbetet med riktiga projekt som innefattar maskininlärning, men som går från start till slut i hela kedjan, det rakt motsatta; framgång beror till allra största delen på manuellt mänskligt hantverk.

Kanske inte så mycket i den inledande datainsamlings-fasen, det finns gott om datakällor att ösa ur (tack vare många människors manuella hantverk som skapat API:er, skrapningsverktyg, excel-ark med mera), och inte heller i visualisering-fasen som idag är mycket enkel tack vare utmärka programvaror och öppna kod-bibliotek, men desto mer så i den omformning som nästan alltid är fallet i bearbetnings och analysfasen. Datatvätt, det vill säga att rätta till misstag som sker vid automatisk omvandling såsom till exempel OCR-inläsning av analoga dokument till maskinläsbart text, är en annan mycket tidskrävande och maskinellt svårlöst utmaning för alla oss som är intresserade av digitaliserade medier. För egen del, undantaget den tid jag ägnar åt att skriva kod, utgörs mellan 60 och 80 procent av tiden för att göra en undersökning, med manuell närläsning och pillande med enskilda ord och tecken som ibland gör avgörande skillnad för slutresultatet.

Det är alltså en klar fördel att tycka om den data man arbetar med för att stå ut med det pill-göra som manuell närläsning och bedömning innebär för att slutresultatet ska bli bra.

En renässans för humaniora ligger i dess tredje kris på 200 år

Tags

, , , , , , , , , , ,

Det talas om humanioras kris, men i själva verket kan hela tre distinkta kriser identifieras de senaste 200 åren. De två första kriserna har varit till relativ fördel för naturvetenskap och teknik, men den tredje krisen som pågår just nu har alla förutsättningar för att leda till ett uppsving för humaniora och samhällsvetenskaperna så att humanvetenskaperna kan integreras med naturvetenskaperna på jämlik grund igen.

Anledningen till uppsvinget är den nya världens “big data”, algoritmer och artificiella intelligens sätter humanioras paradgren, de existentiella frågorna, i fokus. Det övergripande temat Människan och Maskinen, uppstår och utforskas i praktiken  genom att förena humanvetenskapernas förståelse för människan och kulturen och naturvetenskapernas förståelse för systemen och naturen.

För att bättre förstå varför humanioras nuvarande, och hoppingivande, kris i mötet med “det digitala” kan det vara på sin plats att beskriva de tidigare mer destruktiva kriserna.

Humanioras första kris: industrisamhällets nyttokrav

Humaniora brottas fortfarande med sviterna av industrialismens framstöt i samhället. Vetenskaper som är samhällsekonomiskt nyttiga såsom ingenjörsvetenskaperna och de delar av naturvetenskaperna som industrin har direkt nytta av, såsom framsteg inom material och energi, har sedan 1800-talets begynnelse haft det lättast med finansiering och uppmärksamhet. Som framgår av filosofiprofessor Sharon Riders artikel “en anna slags nytta” i Sydsvenskan nyligen klagade Nietzsche också för 150 år sedan på de ökade kraven på nyttighet inom vetenskapen. Mot affärslivets hektiska tempo och fokus på skalbara processer där människor och varor är utbytbara enheter står sig humaniora slätt.

För att möta detta yttre tryck fick humaniora, då som nu, försöka argumentera längst linjer såsom att estetik är viktigt för att produkter ska sälja bra eller att medarbetare eller vårdtagare som läser skönlitteratur vilar bättre och kommer snabbare tillbaks till produktivitet efter semester eller vårdvistelse. I samband med dagens fokus på Internet-företag argumenteras det på samma sätt ofta att humanister och beteendevetare har en viktigt funktion att fylla för att hjälpa IT-bolag göra sina produkter psykologiskt frestande och rent av beroendeframkallande genom att trigga mänskliga behov såsom gemenskap och bekräftelse.

Men samhället som det ser ut idag har gått vidare från industrisamhällets ekonomism och instrumentalism och adderat nya dimensioner till akademins samhällsposition, vilket leder oss till den andra krisen humaniora ställts inför.

Humanioras andra kris: 68-rörelsens kulturkritik

Postmodernismen har inneburit många olika sorters perspektivskiften, men ett som påverkat humanioras förutsättningar på universitet och högskolor särskilt är den politiska aspekten. I slutet av 60-talet svepte  postmodernismens primära konfliktytor kön, etnicitet och klass in över akademin, liksom övriga delar av samhället. Här är det inte längre ekonomisk nytta som sätter press på vetenskapen, utan kulturella privilegier. Även den förändringsvinden blåser fortfarande starkt över humaniora och märks exempelvis i att “traditionlistiska” agendor som att vara väktare av bildning, högkultur och kanon får det allt svårare att få gehör. Postmodernismen ställer ju i sin kritik frågan vems privilegier som vidmakthålls genom att sådana begrepp används. Tittar man närmre på dessa visar det sig ofta dölja sig ett kotteri av vita, medelålders män bakom i egenskap av såväl väktarna som de som står som modell för bildning och även de som skrivit de böcker som ingår i kanon.

För att möta detta yttre tryck har humaniora bland annat inlemmat genus- klass- och kulturkritik i etablerade humanistiska utbildningar och vävt in mångfald i universitetens uppdragsbeskrivningar. Detta har inneburit att humanioras kulturbevarande funktion blivit svårare att argumentera för. Är inte det syftet endast ett sätt att bevara de gamla maktstrukturerna? Det finns därmed en risk att de ursprungliga källorna inte studeras och används, utan istället läses indirekt genom filtret av moderna akademikers ideal.

Därmed riskerar de att trivialiseras och glömmas bort eller banaliseras. Strindberg var exempelvis inte uteslutande en kvinnohatare om man gör sig omaket att läsa vad han faktiskt skrev. Detta är särskilt allvarligt då humaniora är den gren av akademin förvaltat arvet från de kristna munkar som kopierade och därmed räddade ovärderliga vetenskapliga historiska verk från andra tider och kulturer, trots att de inte vad korrekta med samtidens mått mätt. Ett lysande exempel är förstås de grekiska och indiska vetenskapliga skatter som hittades i de arabiskspråkiga böckerna av europeiska kristna i muslimernas kvarlämnade bibliotek i Toledo efter 1095 e.kr och som förvaltades, översattes och lade grunden för stora delar av universitetsväsendet. De kunde ha gjort en “politisk poäng” av att detta var böcker skrivna inom andra religiösa, filosofiska och kulturella traditioner och enbart “läst dem kritiskt”. Lyckokastet var att de både förvaltade dem genom att översätta och kopiera dem och läste dem kritiskt inom ramen för teologiska nytolkningar.

Den postmoderna revolutionen 1968 firar dock snart 50-årsjubileum och utvecklingen har gått vidare även sedan dess.

Humanioras tredje kris: “det digitalas” kunskapsrevolution

Idag kan en litteraturvetare i framkant vilja använda samma teknologiska verktyg som en astrofysiker i form av hård- och mjukvara för storskalig dataanalys. Den akademiska världen är djupt förankrad i boken som kunskapsteknologi, vilket framsynta humanister med Marshall “the medium is the message” McLuhan på 60-talet och den senare Friedrich “We are the subjects of gadgets and instruments of mechanical data processing” Kittler ägnat stor möda åt att bena ut. Eftersom de teknologier vi använder för att tänka även påverkar hur vi tänker, står vetenskapen inför utmaningar i mötet med IT och digitaliseringen som den på medieteknologiska grunder inte haft motsvarigheten till sedan dess uppkomst i det antika grekland. Även då var, ska tilläggas, var boken den dominerande medieteknologin.

Vi är mitt uppe i den här medieteknologiska revolution sett ur den akademiska vetenskapens perspektiv. Jag behöver väl knappast påpeka för dig som läser denna text att utbildning vid världens främsta universitet redan idag är tillgänglig digitalt på Internet på ett sätt som helt rundar aspekter av akademins “operativsystem” såsom antagningsförfaranden och kursavgifter. Det bedrivs fullskalig professionell forskning av vanliga medborgare utan krav på akademiska examina eller forskarutbildning. Och teknikföretag som Google har redan övertrumfat all världens samlade bibliotek för att samla in och tillgängliggöra fakta och kunskap digitalt över Internet.

Digitaliseringen förändrar kunskapande i grunden

När boktryckarkonsten slog igenom var det en självklarhet för humanister att anamma den nya teknologin. En bok är en bok är en bok. Men en dator är däremot något långt mer än en bok. En dator påverkar vårt tänkande i långt större utsträckning än en bok i åtminstone det att den adderar en oerhörd snabbhet i “sin” egenskap av tankeverktyg och en oerhörd effektivitet i sin egenskap av distributionsmedel för dessa våra digitalt förstärka tankar.

En dator kan för all del användas som ett skrivverktyg – en sofistikerad ersättning för papper och penna, som möjliggör smidig behandling av texter och färdigställande av layout. Men i datorn gömmer sig något mycket mer kraftfullt än så. En dator är till själva sitt väsen en generell beräkningsmaskin vilket har oerhörda konsekvenser för vilken typ av vetenskapliga problem den tillåter oss att ge oss i kast med. Därutöver är den nätverkande datorn principen om nästintill obegränsad lagring och beräkningskapacitet vilket ytterligare förstärker datorn som verktyg för vetenskap i bred mening.

Det är i grunden detta som de beräkningsintensiva naturvetenskaperna dragit nytta av. Inte som en elektrisk skrivmaskin för att skriva uppsatser och artiklar på, utan för att möjliggöra steget från att en noggrann och uthållig forskare observerar en stjärna i taget vid sitt teleskop, till att automatiska maskiner outtröttligt sveper över natthimlen och analyserar och sorterar oändligt antal observationer i jakten på betydelsebärande mönster och samband. Datorn möjliggör en arbetsinsats och ett resultat som helt enkelt ligger bortom vad som vore möjligt ens om universiteten varje år fylldes på med horder av Gallieos, Copernicusar och Keplers för att göra en liknelse om vad datorn inneburit för astronomin.

Det samma gäller medicinsk forskning som gått från manuell provtagning till att kartlägga den mänskliga arvsmassan för referens. Det är att likna vid om en litteraturvetare som studerar en bok av en författare hade kunnat börja med att jämföra den med alla världens böcker som publicerats inom samma genre  – en tanke som för övrigt inte ligger särskilt långt borta i verkligheten.

Utmaningen ligger i praktiken idag inte i form av ingenjörskonster som att exempelvis digitalisera och flytta litterärt källmaterial till flexibla och skalbara databaser och analysera dem med med utmärkta verktyg för vetenskaplig programvara. Snarare är utmaningen att förnya det vetenskapliga tänkandet. Inte nödvändigtvis förbättra det gamla, utan komplettera med det nya. Vad kan humaniora lära av naturvetenskapens användande av digitala verktyg? Vilken ny sorts kunskap väntar på att upptäckas i digitaliserade arkiv av kulturmaterial? Många är rädda att placerandet av vetenskapliga instrument mellan subjektet och det studerade ska göra att något “magiskt” försvinner i översättningen. Det kan det vara klokt att påminna sig om att den personliga erfarenheten av andäktighet inför det studerade inte skiljer sig åt mellan den passionerade observatören av naturen från den passionerade observatören av kulturen. Universum har inte blivit mindre fascinerande och tankeväckande sen vi kunde se djupare in i det med datoriserade teleskop, tvärtom.

Det digitala sätter de existentiella frågorna i förgrunden

Vi lever i en teknologisk tidsålder med datornätverk, “big data” och artificiell intelligens som främsta tecken i tiden. Därför är det inte konstigt att det nu plötsligt är naturvetare, ingenjörer och IT-entreprenörer som i detta brytningsskede tycks ha tagit över mikrofonen i det offentliga rummet från humanvetenskapernas teologer, litteraturvetare och psykologer gällande de stora existentiella frågorna. Det är entreprenörer som Elon Musk, fysiker och astronomer som Stephen Hawkins och Max Tegmark och ingenjörer som Ray Kurzweil i massmedia uttolkar teknologins inverkan på de eviga frågorna om vad det är att vara människa, var vi kommer ifrån och vart vi är på väg som art och kulturvarelser i deras varningar inför en okontrollerad teknisk utveckling.

Men det finns även gott om renodlade humanister som påverkar samhällsdebatten i frågan om människan och maskinen. Inte minst filosofen Nick Bostrom som i själva verket låg bakom att den ovan nämnda varningen för AI. Inte så många känner kanske till att vår nuvarande ärkebiskop Antje Jackgelén som exempel, bland annat skrivit om vad utvecklingen av AI kan innebära för idén av människan som skapad till Guds avbild. Även medieteoretikern Douglas Rushkoff har till viss del lyckats nå ut med resonemang om vad medieteknologin gör med oss som samhällsvarelser i Present Shock  och Program or be programmed. Men ingen har förmått att axla den akademiska superkändisen Marshall McLuhans mantel som en den teknologiska samtidens profet. Det skulle förvåna mig om någon enda person utanför akademin känner till den lika färgsprakande och kreativt tänkande medieteoretikern Friedrich Kittler som gick bort 2011.

Den mest spännande nyskrivna bok jag stött på inom det här området är skriven av Alexander Bard och Jan Söderqvist och heter Syntheism – creating God in the Internet Age och jag rekommenderar starkt den filosofiskt intresserade att läsa den!

Nästa steg för humaniora är att omfamna tekniken

Den digitala revolutionen har inburit att tröskeln till att använda avancerade verktyg för vetenskapligt arbete sänkts och fortsätter att sänkas i rask takt. Det är ett mindre bekymmer att lära sig använda datorer för att samla in, analysera och publicera humanistiskt intressant material i textform som enskilda författares litterära verk eller  vanliga människors kulturuttryck på Internet. Sedan helt nyligen har även snabba framsteg skett inom maskinell bildanalys, vilket med teknikutvecklingens numera rasande tempo lovar ytterligare möjligheter för de visuellt orienterade humanvetenskaperna inom en snar framtid.

Det finns ingen konflikt mellan kontemplation och teknikstödd empiri. De kompletterar varandra på samma sätt som filosofisk intuition och spekulation föder vetenskapliga hypoteser att pröva rationellt. Tvärtom har den snabba utvecklingen inom den digitala tekniken lett till ett större behov i samhället efter att tolka och förstå de massiva datamängder som nu genereras automatiskt i människors samverkan med maskiner.

Intelligenta digitala assistenter blir snabbt allas vardag och hur vi som biologisk art och kulturvarelser påverkas och förändras i mötet med det digitala är vår tids kanske största fråga. Och det är en fråga där humanvetenskapernas existentiella frågeställningar och metoder för tolkning och reflektion behövs precis lika mycket som den naturvetenskapliga strävan efter repeterbarhet och ingenjörskonstens förmåga att bearbeta empiriskt material. Humanvetenskaperna och naturvetenskaperna integrerade och samarbetande på lika villkor och med ömsesidig förståelse och intresse för varandras perspektiv och praktiker. Peer-to-peer co-creation.

Prästen, matematikern och banbrytande statistikern Thomas Bayes (1701-1761) kan stå som modell för vad hela akademin, humanvetenskaper och naturvetenskaper som en integrerad helhet, har framför sig i en tidsålder då storskalig statistisk analys av mänsklig kultur och beteende för första gången blir möjligt som komplement 2000 år av boklig lärdom och kontemplation.

 

 

 

 

 

Digitaliseringen marginaliserar medieforskare och mediebevakare

Tags

, , , ,

Att mediedata talar högre än medieundersökningar tvingar alla som arbetar med att undersöka medier att lära sig kod och stå med mössan i handen hos de digitala jätteföretagen.

I maj i gick medieprofessorn Pelle Snickars ut i Östersundsposten och påpekade att medieforskningens metoder är daterade och att det i sin tur skapar ett dåligt underlag för mediepolitiska beslut. Detta eftersom medieforskare i huvudsak förlitar sig på enkätundersökningar och pressklippssammanställningar i en tid där den mediedata som produceras automatiskt inuti medierna själva snabbt gör de inbyggda och accelererande bristerna med de förstnämnda undersökningsmetoderna allt tydligare.

Follow the money

Samma utveckling är tydlig i mediebevakningsbranschen där kunderna i allt större utsträckning efterfrågar den data som produceras inuti deras egna digitala mediekanaler framför relativt kostsamma och tveksamt mervärdesskapande sammanställningar av massmedieinnehåll.

Digitaliseringen av medier är svår att få grepp om med traditionell logik, men Pelle Snickars sätter fingret på den ömmande punkten; de som sitter på den värdefulla informationen i det nya medielandskapet är de nya, eller digitaliserade, medieföretagen. Och de släpper den inte till vare sig medieforskare eller omvärldsbevakare annat än som små hinkar ur en ocean och med en vidhängande rejält tilltagen prislapp.

Den regering som vill veta vad som rör sig i huvudet på medborgarna har idag oändligt mer att vinna på att vända sig till Facebook, Google och Apple än till opinionsinstituten, omvärldsbevakarna eller universiteten. Ett traditionellt opinionsinstitut tvingas på grund av sina metoder investera allt kraftigare i att nå ut till  människor för att få deras åsikt, medan Facebook som exempel nu får över 1 miljard (!) människors tankar, åsikter och, i snabbt ökande takt, mediekonsumtion flygande likt stekta sparvar in i databaserna.

Även medieföretagen blir omsprungna

Detta är en maktförskjutning på samma skala som när de industri-teknologiskt förstärka kapitalisterna marginaliserade de jordbruks- och hästbaserade feodalherrarna. Då är det inte konstigt att en medieforskning som till stor del blev till för att bevaka att inte ägandet av analoga massmedier koncentrerades på ett sätt som skadade demokratin inte nödvändigtvis hänger med i svängarna. Det gör ju inte ens de analoga massmedierna som nu tycks vara på väg att fullständigt hamna i knät på IT-bolagen.

På samma sätt kan opinionskänsliga företag och organisationer som banker, flygbolag eller retail-företag till en bråkdel av kostnaden för insamling och analys av massmediematerial runda massmediebevakning med så enkla medel som att läsa vad folk skriver på deras egna officiella Facebook-sidor.På så sätt kan de  direkt fånga upp och agera på kritik, i bästa fall innan det vuxit till en massmedianyhet och därmed skadar varumärket väsentligt.

Konsumentinformationen som de traditionella massmedierna producerar i form av tips och larm delas dessutom i sociala medier, vilket skapar en både billigare och insamlingsmässigt enklare genväg till konsumenternas åsikter, farhågor och önskemål. Detta gäller särskilt specialforumen, där initierade konsumenter tipsar varandra om vilka produkter som är bäst att köpa.

Men i grund och botten är all insamling av digitalt medieinnehåll, oavsett om det är från redaktionella eller sociala medier långt mindre värdefullt än den data som  de digitala medierna själva sitter på i sina loggfiler. I realiteten gör de än så länge knappt nåt med den förutom att steg för steg försöka förbättra sin egna annonsaffär.

När Google och Facebook nu tar steg för att locka in massmedierna ännu djupare i deras plattformar riskerar massmedierna att bli överskuggade av den massiva mängden användardata som på så sätt automatiskt tillgängliggörs för IT-bjässarna på global skala, men fortfarande bara i relation till det egna innehållet för mediebolagen som “ger bort” sitt innehåll till dessa mycket större och data-analytiskt kapabla annonsnätverk.

Facebook – världens främsta medieforskninginstitut?

Facebooks data science-avdelning(-ar?) har idag i praktiken tillgång all data om vilket medieinnehåll som väcker intresse i alla världens hörn samtidigt som de har fullkomligt förbluffande insikter om majoriteten av världens mediekonsumter – toppat med resurser att analysera all denna mediedata som mäter sig med kombinationen av flera av världens främsta universitet. Om man i ljuset av detta tittar på hur många medieforskare eller omvärldsanalytiker som ens kan grundläggande programmering för att lagra, analysera och dra slutsatser av digitalt medieinnehåll, ens när det rör sig om små mängder såsom en putte-land som Sverige så är det självklart att dessa båda grupper bleknar i jämförelse.

I gapet mellan digitalt handfallna forskare och omvärldsanalytiker å ena sidan och monstruösa dataanalysbjässar å den andra sidan, hoppar märkligt nog ibland enskilda individer och hackare som Ted Valentin, av bara farten och utan att ha några forskningsmetodologiska ambitioner, in och skapar nya medieforskningsprojekt såsom socialnyheter som faktiskt är mer innovativt, sett ur både medieforskningsperspektiv och omvärldsbevakningsperspektiv, än något jag sett från vare sig akademin eller omvärldsbevakningsbranschen sen Internet kom.

Så vad kan och bör göras åt saken?

Precis som Pelle Snickars skriver och medieforskaren Jonas Andersson Schwartz tagit riktade aktiva steg emot, ser jag ingen annan utväg än att knyta allianser mellan medieforskare och de digitala medieaktörerna själva, hur mycket det än smärtar en forskarkår som av institutionell roll och personlig övertygelse sett som sin uppgift att hålla en kritisk distans till dem. Alternativet är nog dessvärre att marginaliseras helt. Problemet, liksom i fallet med Twitters donation av hela deras data-arkiv till National Library of Congress är att det krävs rejäla tekniska muskler att ens hantera så stora databaser, muskler som minnesinstitutioner och humanistiska och samhällsvetenskapliga institutioner idag inte har.

En praktisk väg framåt

Utmaningen här är inte enbart att få loss ekonomiska anslag, utan även att förändra mindset till “det digitala” och tillskansa sig digital litteracitet i form av kodkunnande  inom forskningen, omvärldsbevakningsbranschen och de minnesinstitutioner som har till uppgift att bevara och tillgängliggöra medieinnehåll. De goda nyheterna med digitaliseringen är trots allt många och direkt tillämpbara. Därför vill jag avsluta med några smakprov på goda nyheter för alla oss som faktiskt tycker medieundersökningar, oavsett mottagande samhällsfunktion, är viktigt, angeläget och spännande:

Och sist men inte minst, när du skaffat dig grundläggande kodfärdigheter enligt ovan har vi ett Svenskt nystartat företag som har potentialen att förändra förutsättningarna för medieforskare, omvärldsbevakare och alla andra som redan idag är intresserade av medieinnehåll – än så länge såvitt jag vet juridiskt banbrytande och unika:

  • Overviewnews – världens nyheter i maskinläsbar form (API)

 

 

 

 

 

Follow

Get every new post delivered to your Inbox.