Möt den jobbfria framtiden genom att stänga av, kliva ut och hänga med

Tags

, , ,

basic_income

Bo mindre, var med i ett matlag, lyssna på och delta i  andaktsstunder och ägna dig åt friluftsliv för rekreation. Det är en hållbar och dessutom trivsam väg framåt i den pågående samhällsomvandlingen. Kort och gott – leva enklare. För att ha möjlighet att vara med i framåtrörelsen istället för att bara stå bredvid – lär dig lite programmering eller åtminstone hur en använder digitala verktyg för att skapa saker.

Den industrikapitalistiska eran, alltså tekniken framsteg tillsammans med en alltmer global handel med varor och tjänster, har gjort att det finns mer mat, kläder och vettiga bostäder i världen – trots att den också gjort att allt fler människor föds och överlever. I högt industrialiserade och kapitalistiskt utvecklade länder som Sverige lever en stor mängd människor oerhört trygga, förutsägbara och bekväma liv. Ens existens är långt säkrare än vad den troligen varit någon gång tidigare i mänsklighetens historia. Hur påverkas en vanlig människa som lyfts med på den här framgångsvågen och inte längre egentligen har något att oroa sig för? Ur ett perspektiv lite utifrån tycks det som att hen lätt reagerar genom att oroa sig ännu mer, bli bortskämd, materialistisk och gruppfokuserad.

Men det är sannolikt bara reaktionen, alltså motrörelsen. Reaktioner har vi alla, men historien har visat att den aldrig vinner i längden – det är i själv verket framåtrörelsen, eller aktionen, som alltid slår igenom trots motståndet. Så hur skulle vägen framåt kunna se ut i en samhällsomvandling som tycks handla om allt färre jobb för vanliga människor, mindre skatteintäkter till gemensam välfärd, stora folkomflyttningar med kulturkrockar och integrationsutmaningar?

Lenin skrev, helt korrekt har det visat sig, i Staten och revolutionen att kapitalismen främjar produktivitetsökning. Men han skrev också att kapitalismen tack vare eller på grund av produktivitetsökningen – alltså mer producerad mat, kläder, boenden, värme, vattensystem, transporter etc – till slut omvandlas till en annan samhällsordning. Att han och flera andra stred om hur denna omvandling skulle påskyndas med våld är en fråga vi kan lägga åt sidan här.

När verkligheten nu kommer ikapp 1900-talets samhällsanalyser är det istället informationsteknologi i allmänhet och Internet i synnerhet som påskyndar samhällsomvandlingen medan omkörda medborgare, våldsbejakande extremister och sansade politiker och tjänstemän mest försöker bromsa utvecklingen för att bevara den rådande ordningen som fungerat så bra under den industrikapitalistiska eran. Och det har den! I ett land som Sverige har alliansen mellan industriföretag, kapitalägare och vanligt folk i form av det gamla monopolistiska socialdemokratiska partier, samt deras moderna utskott – de övriga svenska riksdagspartierna – varit toppen även för befolkningen.  Tyvärr är den nya utvecklingen, baserad i informationsteknologi, redan sedan flera decennier på väg att dela upp befolkningen i en grupp vinnare och en grupp förlorare, vilket väl kan förklara de kraftiga politiska missnöjesyttringar som just nu sveper genom Sverige likväl som alla andra utvecklade länder.

Det kommer dock att gå över så länge produktiviteten inom de nyttiga näringarna fortsätter att öka – även om  det inte innebär att antalet jobb följer med! En sådan jobblös tillväxt kommer dock på kort sikt, säg uppemot 30 år, att göra mycket ont för den offentliga sektorn som då tappar enorma mängder intäkter från löneskatter och samtidigt får ökade utgifter för bidrag och stöd till samma grupp människor. Det kommer naturligtvis också att göra mycket ont för alla de som inte kommer komma in på arbetsmarknaden i den rådande samhällsandan som fortfarande tyvärr lägger en stor del av människovärdet i yrkestitlar och arbetsgemenskaper. Och naturligtvis de som blir av med jobbet i förtid utan att orka eller kunna ställa om för att konkurrera om de alltmer högkvalificerade jobben som ännu skapas.

Även de delar av näringslivet som inte lyckas med den digitala omställningen och får se sig bli omsprungna av snabbrörliga, ofta globala aktörer som tänker annorlunda (läs: digitalt) och löser samma problem billigare, mer skalbart och ur företagsekonomisk synpunkt bättre. Jag säger företagsekonomisk, eftersom det tyvärr blir allt vanligare att de anställda får sämre villkor på alla sätt i “den nya ekonomin” – det gamla trasproletariatet i smutsiga industrier ersätts av prekariatet i kliniskt rena och fullkomligt osäkra frilansanställningar.

Att politiker, lagstiftare och rättsvårdande instanser blir alltmer maktlösa är en konsekvens av alltmer av den verkliga makten förskjuts till alliansen mellan det nya näringslivets leverantörer och “marknaden”, alltså konsumenter och företagskunder likväl som hela den politiska apparatens administration i sig, som väljer att köpa och använda de nya plattformarna och lösningarna.

I all denna förändring på makronivå tuffar det lilla mänskliga livet ändå på som vanligt. Vi behöver äta, ha kläder på kroppen och nånstans att bo. Och vi behöver fylla det psykologiska och existentiella hålet som industrikapitalismen skapat i människor med underhållning, upplevelser och stimulans. Vi har under ett par hundra år som Pavlovska hundar lärt oss att heltidsarbete, helst inom industriföretag eller bankindustrin, är nyckeln som låser upp alla de där godbitarna; ett fint hem, helst en fin sommarstuga, en fin bil och flygbiljetter för resor bort från den själlösa hetsjakten och nu på sista tiden – abonnemang på sprakande digital mediaunderhållning till varje arbetsbefriad stund. Dessvärre sätter den strategin oss som bekant allt djupare fast i den gyllene bur som både är orsaken till och lösningen på alla våra problem.

Att bara hoppa av funkar inte. Ännu i många år kommer regelbundna och förutsägbara mängder pengar från lönearbete eller bidrag att vara vanligt folks livsblod. Som prognosen ser ut för rationaliseringar i arbetslivet, alltmer socialt tryck från stress för innefolket och integrationsproblem för migranter eller människor som är lite eljest av naturen, men råkat födas innanför ett utvecklat lands nationsgränser. Alternativet som återstår för alla de som kommer i kläm, det vill säga inte har förutsättningar från födsel, familj eller salig okunskap om alternativen till den kapitalistiska hederskulturen att leva och verka i senkapitalismens bråda och ständigt uppkopplade dagar.

Även om det alltså är hart när omöjligt och inte heller önskvärt att koppla loss från det industrikapitalistiska systemet öppnar sig fantastiska möjligheter för många – långt ifrån alla – men väldigt många nu. Aldrig i mänsklighetens historia har tillgången till användbara kunskaper varit större än nu. I ett överflödssamhälle som Sverige är det enkelt att göra sig mindre beroende av jobb genom att helt enkelt nöja sig med mindre och ta tillvara mer av det som kostar så lite men ger så otroligt mycket. Jag tänker på avkopplingen och den existentiellt välgörande litenhetskänslan som gömmer sig överallt i naturen både i stad och på landsbygd.

Att skapa musik, möten och upplevelser istället för att konsumera standardiserade versioner av dem. Att förverkliga sig själv i gemenskap med andra genom att sjunga, spela, bygga, fixa, vandra och inte minst samtala  med varandra. De flesta människor tror jag har glömt bort vad det är att samtala. Att vara lite mer människa, istället för att först rusa iväg till den ena konstruerade aktiviteten efter den andra för att sedan som nån slags mänsklig version av en blandning av att-göra-lista och kalender redogöra för vad en gjort och när en ska göra nästa sak.

Såna dumheter kommer informationsteknologin att göra överflödiga snart. Det är ju ren information. Vad en funderar på, förhoppningsvis bortom de behov vi har gemensamt med kreaturen i stallet, såsom nästa mål mat och om bonden är nöjd med vår produktivförmåga så vi fortsätter att få bo i vårt varma, go´a stall med vår plattskärm placerad på bekvämt avstånd över vår matho. Just nu pågår redan ett uppvaknande eftersom allt fler människor knackar på stalldörren på flykt undan krig, svält och elände. Den instiktiva reaktionen att försöka stänga dörren om oss är motbjudande, men i det långa loppet helt ohållbar. Vi måste dela. Och det blir även trevligare om vi delar, även om det är knökigt och bökigt att inte tala samma språk till en början och ha olika synpunkter på mat och sociala symboler.

Allt löser sig som i ett trollslag när en stänger av, kliver ut och hänger med. Det kostar mindre, du får ökad livskänsla och får mer glädje genom att kunna vara stolt över ditt skapande och en djupare och varmare relationer. Du och de dina behöver inte så stort, utan tvärtom sannolikt att träffas mer och göra mer saker tillsammans vilket är lättare när en bor litet eller inte har en massa grejjor och fix i vägen som stör samtalet. Du behöver inte oroa dig lika mycket för lån, räntor, grejjor som pajjar eller folk vill sno eller förstöra. Istället kan du lägga mer tid och energi på nära relationer, vetenskap och konst. Det är mikronivåns utveckling, vilket i sin tur leder till en lysande framtid för idéell sektor. Där finns en enorm tillväxt att vänta i spåren av digitaliseringen eftersom vi kan räkna med att fler människor får allt mindre att göra och fortfarande ha många behov av gemenskap, hjälpa andra och göra saker.  Det är konstant mänskligt. Det är bara hur vi gör det som ändras med samhället.

Före industrisamhället var det högsta goda för de flesta människor Gud i våra krokar. Nietzsche levde i begynnelsen av den industrikapitalistiska eran och spådde att det högsta goda skulle bytas ut i samhällsomvandlingen och proklamerade att Gud var död.I det nya samhälle som växte fram var jobb, särskilt industrijobb, det högsta goda för människor – det som gav dem hopp, gemenskap och livsnödvändigheterna. Istället för att gå i kyrkan på söndagar och be böner blev det istället mycket viktigare att komma i tid och göra sina arbetsuppgifter noggrannt och skyndsamt. Den etiken, eller synen på det högsta goda, utmanas nu av ytterligare en samhällsförändring eftersom allt fler känner pressen av att noggrannhet och flit inte räcker för att känna trygghet.

Jag proklamerar därför Jobbet dött och förutspår att Synlighet redan är på väg att ta dess plats. Det räcker inte att jobba, vara flitig och flink – till och med tidigare upphöjda personer som politiker, tjänstemän och professorer förväntas nu Twittra och blogga för att få tillgång till pengar. Vi lever i ett mediesamhälle där access till, kontroll över förmåga att anpassa sig till medier blivit viktigare än flit, noggrannhet och samvetsgrannhet. Därav fake news. Det är OK att slira på sanningen, eftersom det skapar bra viralt content. Kalenderbitarna och de flitiga görarna blir till synes omkörda av snajsiga och välformulerade personligheter. Detta är naturligtvis nonsens och tackomochlov övergående. Fake news och sensationalism har kommit och gått även tidigare och motverkas nu som då av en blandning av att folk tröttnar på det uppjagade så snart de får grundbehoven tillgodosedda igen. Kanske på ett nytt sätt.

Ökar bara produktivkrafterna, vilket inte längre är så enkelt att mäta eftersom det handlar allt mindre om hårdvara och mer om mjukvara, så står vi inför en omöjlig ekvation för välfärdssystemen med en enda rimlig lösning. Att ersätta välfärd baserat på jobb- och exportintäkter med frivilliga och maskinbaserade skatter, sk robotskatter och en frivillig generell fördelning av livsnödvändigheterna. Analysen har jag hämtat frånj boken The Lights in The Tunnel. Men vi är där än, på sannolikt flera decennier.

Vad vi kan göra nu, kan vi framförallt göra på individnivå och i små intressebaserade nätverk som dels är lokala och dels drar nytta av den nya informationsteknologin. Livstilsförändringar bort från att utan eftertanke sträva efter stora ineffektiva boenden, ytliga, instrumentella och flyktiga relationer och ett konstant dövande av själens tomhet och nöd med semestrar, mediakonsumtion och olika former av biologiska kickar till enkelhet.

Oavsett om du råkar ha förmånen att vara en av ledarna i den digitala revolutionen eller en av alla de som inte kommer med. Samma aktiviteter står till förfogande för  nästan alla eftersom natur, andaktsläsning och -lyssning, musikinstrument och friluftsutrustning idag är ekonomiskt åtkomliga med minimal anstränging och kostnad. Precis som de nya färdigheterna i denna fas av samhällsutvecklingen är det – programmeringskunskaper, datorer och smartphones, publiceringsplattformar och sociala nätverk. Och kunskap, kunskap, kunskap om allt från ätbara svampar och växter till data science. För de allra flesta handlar det mer om förhållningssätt än vilken familj och plats en råkade födas in i.

Det var nu länge sedan i mänsklighetens historia som människor levde i relativ frihet och samtidigt i gemenskap som jägare och samlare. Sedan feodaltiden och därefter industrisamhället har generationer av människor vant sig vid att ta för självklart att de arbetar för någon annans överflöd. Det är en självklarhet och till och med en förhoppning att få jobb hos en förmögen människa. Hur det var att regelbundet jaga och samla ihop det nödvändiga för att sedan dela det med i en grupp människor och djur en har nära relationer med låter för de flesta moderna människor som en utopisk dröm som ofrånkomligen slutar i arkebuseringar och arbetsläger på den sibiriska tundran. För de flesta historiska medvetande sträcker sig i bästa fall till 1900-talets blodiga historia. Det vill säga den industrikapitalistiska eran. Men förutsättningarna förändras hela tiden och en fortsatt utveckling som står på axlarna av de fantastiska framstegen i produktivitet och kunskap sker inte på samma samma förutsättningar som när den industrikapitalistiska eran växte fram.

Det är därför möjligt att tänka sig ett framtida samhälle där ingen jobbar åt någon annan, men alla arbetar för varandra – utan centraliserade administrationer av nyttigheterna. Vi behöver dock förändra även strukturerna och systemen för organisation och fördelning. Vii lära av den öppna källkodsrörelsen och alla dess avgreningar inom fri och öppen kunskap, mikrobetalningar etc och samtidigt ta med oss det bästa av vad den förra eran frambringade. Samhällsordningar har ändrats många gånger tidigare och de kommer att förändras igen. En kan välja att köra på som vanligt i kanske 30 år till och hoppas på ett industrijobb som privatperson med allt vad det innebär. Och en kan ta små steg för att börja göra sig själv och samhället mindre beroende av De Stora Lösningarna.

Stäng av bruset en stund, kliv ut i naturen och därefter är du bättre rustad att hänga med i hur den nya tekniken fungerar och vad du kan göra med.

 

 

 

Advertisements

Vår tids religiösa hjältar tror på alternativa fakta

Tags

, , , , , ,

Teologen och beteendevetaren Deeped Niclas Strandh – för de flesta kanske mer känd som inflytelserik PR-konsult och expert på sociala medier och digitala varumärken – skrev häromdagen en tankeväckande bloggpost om hur människor i avsaknad av konventionell religion ger sin religiositet uttryck i form av diverse korståg mot etablerade sanningar.

Tillsammans med Joseph Campbell’s teori om Hjältemyten – som jag hör ett eko av i hans text – är det faktiskt en mycket övertygande förklaringsmodell till varför det offentliga rummet tycks koka av den ena vildare rösten än den andra i frågor som migration, vaccination, Storebror-scenarior från nätjättar, stater eller analysföretag med mera.

Psykologi tolkas ofta ytligt, särskilt nu i tider då klick-beteende, ögonrörelser och musrörelser möjliggör mätning av hur människor interagerar med webbsidor och deras annonser och köpknappar. Med ytligt menar jag till exempel att människor reagerar på signalfärger som kan förklaras evolutionsbiologiskt med att vi är djupt programmerade att uppmärksamma giftiga djur som ofta använder dessa färger. Detsamma gäller sexuella signaler som unga, vackra, nakna kroppar. Ekonomer och andra behaviorister (ja, så tycks det mig) är även mycket fascinerade av att studera olika beslutsprocesser som rör till exempel att få en liten belöning i form av  10 dollar nu eller senare beroende på insats.

Allt detta skrapande på ytan av människan kan bidra till att hjälpa forma miljöer och valsituationer så att människor gör som avsändaren önskar till exempel i en butik eller i ett social app. Casinobranchen med sin djupa förståelse om hur en får en människa att stanna kvar vid en automat och fortsätta mata in pengar är i grunden vägledande. För att citera Pringles-reklamen: once you pop – you can’t stop. Insikter som dessa får oss på nätet att trycka på like, att scrolla nerför en lista eller swajpa vidare till nästa video.

Men det förklarar inte hur människor kan investera åratal i att oförtröttligt “stå upp för en sak”. Jag tror, med Niclas, att religiositeten är en del av vad det är att vara människa. Viljan att tillhöra en värdegemenskap som är beredd att stå upp för det en uppfattar som det goda. Det krävs att en går djupare i psykologin – eller kanske utåt och uppåt till neocortex där vi förmår skapa berättelser och använda språk – för att börja förstå långsiktiga och uthålliga motivationer.

Utmaningen att bedöma vad som är gott tycks ligga i från vilken psykologisk höjd en ser på tillvaron. Från kroppens jordnära nivå ser en att sol på huden är gott. Från tankens svindlande höjder ser en, likt en astronaut, att atmosfärens tunna blå skikt är gott.

Även från vilket mänskligt psykologiskt perspektiv en tittar ut ifrån avgör vad en bedömer som gott. Förnuftet ser att standardisering och definitioner är gott. Känslan ser att serendipitet och harmoni är gott.

Kanske kan en hjälte förstås som en följare av en viss bedömd godhet som den står upp för. Vad som är gott beror alltså på en perspektiv på tillvaron. Här är fyra grundläggande psykologiska perspektiv – hämtade från Carl G Jung’s psykologiska typer:

Den tänkande – kanske står upp för det fria talade och skrivna ordet. Såsom fri och öppen källkod eller fri kunskap.

Den kännande – kanske står upp för det kärleksfulla inlemmandet av nya människor och sedvänjor i den egna gemenskapen. Såsom att att ta kvinnor i hand eller ha avtäckt hår.

Den kroppslige – kanske står upp för maten och prydnaderna. Såsom LCHF-diet eller rätten att kalla en negerboll negerboll.

Den intellektuelle – kanske står upp för idéerna och berättelserna. Såsom avskiljandet av kyrkan från staten eller Välfärdslandet Sveriges skapelseberättelse.

Det finns oändligt många goda ting att stå upp för i de konventionella religionernas bortavaro.  Oändligt många krafter som drar uppmärksamheten och energin åt olika håll. Som skapar skiljelinjer där förr ingen hade nåt ärende att titta efter. Det var innan världen blev till en global by där i dystra stunder alla vet nästan allt om alla och ingen glömmer en oförrätt eller ett förlupet ord. Men som i ljusa stunder låter även människor som inte har råd att resa att ändå dela glädjen över ett växande barn på en annan kontinent eller forma vänskapsband med ovanliga och utspridda likasinnade.

De konventionella religionerna instiftades av människor med den ovanliga förmågan att vara både kroppsliga, intellektuella, kännande och tänkande. Deras huvudbudskap är därför ett sammanfattande meta-perspektiv på allt det goda människor kan komma på.

När en lämnar meningsskapande och tillhörighet åt den enskilda individen – som modernismen genomdrivit och postmodernismen har att leva med – blir hjältens högsta pris att tillfredsställa sina egna – oftast mycket bristfälliga och obalanserade – personlighetsdrag. En splittrad befolkning i ett utvecklat land i ständig dragkamp om olika individuella prioriteringar är ett lätt byte för organiserade moderna aktörer som företag, stater och intresseorganisationer. Men verkligen inte ett lätt byte för för-moderna aktörer som kyrkor och andliga rörelser som har svårt att hänga med i kravet på personalisering av innehållet och hetsjakten på nya mer mångkulturella upplevelser och intryck.

Den kroppslige vill ha hembakt nattvardsbröd och knäfall, den intellektuelle vill ha undervisning och högläsning. Den kännande vill ha lovsång och deltagarkultur, den tänkande vill ha ut nåt av sin investerade tid.

Och alla vill ha det snabbare, med mindre ansträngning och mer underhållande.

Under tiden gnetar trationalisterna på. Lägger sten till sten. Fixar det som behöver fixas. Står upp för anständighet och hederlighet. När nu det moderna projektet med sin tre-eniga uppdelning i en relativt trygg grupp arbetare en onåbar, men trygghetsskapande klick kapitalägare, balanserat och reglerat av nationalstaten inte längre motsvarar människors vardagsupplevelse söker de sig till alternativ. Alternativa fakta, partier, politiker, medier och berättelser. Medan modernisterna har tappat luften under de ekonomiska och retoriska vingarna och post-modernisterna är fullt upptagna med att försöka ta in alla intryck på en gång med förvirring och kraftlöshet som följd.

Jag tror det finns en viktig roll att fylla för de konventionella religionerna att samla upp och stabilisera splittringen genom att vara en samling hjältar som står upp för att ena och förena de olika mänskliga läggningarna och de olika nya grannarna i den globala byn. Detta just genom att våga stå kvar i att vara en uppriktigt traditionalistisk rörelse. Men de måste komma med en Gud som är bortom den traditionalistiska bokens Gud, bortom den modernistiska mänskligt inneboende Guden och den postmoderna konceptuella Guden samtidigt som den innesluter alla dessa sidor av Gud. Den kan absolut vara en metamodern Gud som skapat förutsättningarna både för enkelt friluftsliv och Artificiell Intelligens.

För mer om den religiösa tomheten och vad som kan tänkas hända härnäst i ett utvecklat och sekulärt Sverige rekommenderar jag läsning av Joel Halldorfs bok Kyrkan på torget.

PS. Om jag inte helt missförstått det kristna budskapet så är det att inte vara en hjälte, utan vända andra kinden till. Det kanske en teolog kan berätta mer om?

 

 

Tänk om irrationell empati faktiskt är förnuftigt?

Vetenskapen har ingen moral att erbjuda, den är amoralisk. Dess datapunkter säger på egen hand inget om orsakssamband eller om hur vi ska leva med sanningen. Sådant måste det tolkande förnuftet bedöma genom öppna argument som inte kräver medlemskap i någon specifik erfarenhet eller grupp.”

Detta skrev Lena Andersson, Sveriges kanske förnuftigaste person, igår i DN under rubriken Källkritik är inte svaret. Det är tyvärr att hoppas på för mycket att den samlade skaran av uppkopplade människor i det digitala samhället ska avsäga sig sin mänskliga identitet och likt förnuftig programkod i stillhet och begrundan kalkylera sig fram till vad som är moraliskt. Då är det enklare, tror jag, och mer rakt på rödbetan att anamma religionernas olika varianter av grundregeln att behandla andra som en själv vill bli behandlad. Men eftersom den gyllene regeln kom till i förmodern tid och vilar på irrationell, eller åtminstone inte i strikt mening är evidensbaserad, vet jag att det är svårt att köpa för den som är grundligt inlåst i den modernistiska kulturgemenskapen. Jag tolkar dock hennes text ett uppriktigt välmenande utslag av äkta omtanke om det offentliga samtalsklimat som just nu tycks vara i fritt fall.

Dock är Lenas argumentation i sig självt en partsinlaga i det förmenta värderingskrig som pågår just nu, nämligen en typisk modernistisk värderingsgrund. Vetenskap och förnuft är bättre än både tradition och sedvänjor (traditionalism) och postmodernismens relativism. Det jag tycker bäst om med hennes text är just att hon vill poängtera att det inte är bristen på fakta som är problemet – utan just ett krig mellan värderingar. Sen Internets slog igenom finns det mer och mer lättillgänglig fakta tillgänglig än någonsin tidigare i världshistorien. Och ändå ljuger och förvanskas det som om inget hade hänt. Fakta är bra och stort, men tillit till både fakta och andra människor är större. Och det vinns med både fakta (transparens, accountability, observation) och känsla (inlevelseförmåga, förmåga att lyssna, delta och dela perspektiv).

Kruxet är just förhoppningen att förnuftet ska frambringa någon slags “rena” argument, rena från värderingar som dock är  själva kittet för känsla av “medlemskap i någon specifik erfarenhet eller grupp”. Att sätta förnuft över känsla är en värdering (modernism), liksom att sätta känsla över förnuft (traditionalism och även postmodernism?). Att sätta det senaste över det av ålder prövade är också en värdering (modernism). Liksom dess motsats (traditionalism). Så här håller det på. Fram och tillbaka. Gång på gång. Renhetsiver. Det bara går inte att acceptera lite av varje. En smula irrationell glädje över ett traditionellt ceremoniellt bröllop blandat med en nypa supereffektiv delning av händelsen med moderna teknologiska medier blandat med en skämtsamt postmodern blinkning om hipster-koderna hos bröllopsgästerna. Ett metamodernt förhållningssätt är förvisso få förunnat, men icke desto mindre möjligt. Förr i tiden kallades det att vara balanserad och ansågs eftersträvansvärt bland bildat folk.

Om det är ett krig – vilka är då de stridande parterna?

För det första, den värderingsgruppering som Lena själv nog håller med om att hon tillhör – de med moderna värderingar – tycks för första gången sedan slutet av medeltiden faktiskt vara förlorare, eller åtminstonde tappa sitt starka fäste i samhället. Moderna värderingar kännetecknas av en tro på det mänskliga förnuftet som motor bakom ett ständigt filosofiskt framsteg mot upplysning och successivt ökad nytta för hela mänskligheten genom rationell dialog och rationell fördelning av kunskap och rationell teknik.

Som ni noterar är det betoning på rationalitet. Rationell filosofi, rationellt ekonomiskt och politiskt handlande och rationell styrning och kontroll av det offentliga (av ideologiska skäl) likväl som det privata (baserat på frivillighet – “för ditt eget bästa”). Under den industri-kapitalistiska eran var det moderniska värderingar som dominerade och formade samhället – med ett Svenskt lagom-liberalt, lagom-socialistiskt och lagom-kontrollerat samhällsbygge som en slags krona på verket. Grön socialliberalism. För det är rationellt att inte såga av den gren man sitter på genom miljöförstörelse, det är rationellt att omfördela resurser från de starkaste individerna/företagen till de svagare i samhället för att undvika politisk turbulens på grund av ojämlikhet i fördelningen.

Det är rationellt att ha inbyggd transparens och maktkontroll genom liberala idéer som fri press och offentlighetsprincipen. Rationella processer, standardisering, system och teknologi byggde de ekonomiskt och politiskt starka samhällena under loppet av några hundra år. Långt ifrån moraliskt, skulle många säga, men kraften i det rationella förhållningssättet handlar som Lena Andersson skriver inte i att det frambringar moral – utan snarare produktivitet och effektiva resultat. I kriget om värderingar – vilket väl får tolkas som det svåröversatta uttrycket public opinion – rationaliteten långt ifrån att gå segrande ur striden. Den har nämligen åtminstone två starka motståndare som i en globalt uppkopplad och sammankopplad värld nu kan mäta sig med modernismen i slaget om människors psyken – traditionalismen och postmodernismen.

Traditionalistiska värderingar kan beskrivas som en återgång till trygghet och stabilitet genom antingen etniska och sociala gemenskaper med en stamliknande  maktstruktur med en stark ledare som beskyddar gruppen. Ofta i kombination med irrationella övertygelser från religion, tradition eller socialt grupptryck. Modernismens akilleshäl är kanske just att den försöker “rensa bort” den irrationella sidan av det mänskliga psyket. Irrationaliteten upplevs i modernismens räta linjer och prydliga matriser stökig och lite opassande, lite barnslig och opassande – vilket är anledningen till att modernister har svårt att få med sig folk, upplevs stela och träiga och, kanske mest smärtsamt av allt – har väldigt svårt med den innovation som den så högt värdesätter som ju varje sant kreativ människa vet är att våga vara irrationellt lekfull.

Sett ur värderingsanalytiska glasögon är det nära mellan religiöst motiverade våldsextremister i mellanöstern, anti-vaccinationsanhängare i USA eller åsiktsfrihets-extremistiska hacker-aktivister i Europa , vilket kan tyckas helt barockt med traditionella vänster-höger, centrum-periferi eller liberalt-auktoritärt som förklaringsmodeller – och inte minst för dem själva!

Samtidigt har de modernistiska framgångarna gett grogrund för postmodernismen som mycket riktigt är ett uttryck för vad som kan växa fram ur ett alltför självsäkert och ofta empatilöst rationellt samhälle – en filosofisk tvehågsenhet och ett bredare perspektiv än bara de egna framgångsberättelserna och förgivet-tagandena om vad som är önskvärt och rimligt att sträva efter. Så om de stridande parterna är traditionalister, modernister och postmodernister – vilka vinner?

Om det hade handlat om materiella erövringar – som konventionell krigföring – hade nog modernisterna åtminstonde kunnat behålla status quo. Men nu handlar det i första hand om mentala erövringar och då sätter jag tyvärr mina slantar på traditionalisterna som har en nästan oslagbar förmåga att engagera sig och “göra sin röst hörd” drivna av djupare mänskliga drivkrafter än modernismens förkärlek för teknisk analys och civiliserad och regelstyrd debatt och postmodernismens filosofisk-empatiska reflektionsförmåga.

Skippa vi-och-dom-berättelser – vi är alla delar av nätjättar, stater och värderingsgemenskaper

Att vara ett utvecklat samhälle med en utvecklad kultur innebär i grunden att ha haft förmånen att ha haft gynsamma förutsättningar att utvecklas ända fram till en postmodernt multiperspektivistisk empatisk hållning (vilket postmodernister är det första att vägra erkänna). En yttre kris – där de egna strategierna för krishantering inte längre är verksamma – kan väcka positiva motreaktioner från ett tidigare utvecklingstadie – som att gå samman som gemenskap (lokalt, nationellt och globalt) för att stärka basen i vad tidigare generationer vunnit i form av grönt liberal-sociala politiska och offentliga institutioner. Då gäller det att var och en undviker att falla i fällan att tro att staten och andra gemensamma insitutioner är “den obehaglige andre”.

Under parollen “kritiskt tänkande” och “sund skepsis” gömmer sig allt för ofta inget annat än orolig misstänksamhet. Fear, uncertainty, doubt – gödd av berättelser om att världen står i brand i stort och smått eller att en ska berövas det en har av makt, tillgångar och privilegier.  Eller helt enkelt lugn och ro. Under den välmenande förespeglingen att “lyfta fram oegentligheter i ljuset” och en medielogik som nu som då filtrerar fram det oväntade och chockerande och därmed alltid kommer att ge en skev bild av verkligheten som helhet. Glöm inte att det än så länge är en möjlighet att inte göda det digitala offentliga rummet med mer innehåll. Ibland är det faktiskt bättre att vara tyst och kanske rent av strunta i det en läser/hör/ser – ett förhållningssätt till det nya medielandskapet som både annonsfinansierade nätjättar och politiskt motiverade grupperingar minst av allt önskar att du ska göra.

Om vi nu ska fortsätta den här något hysteriska analogin att kulturkrockarna i själva verket är värderingskrig (och därmed falla till föga för uppmärksamhetsekonomins bristande logik) så är det viktigaste vapnet i den här värderingsstriden vad du har mellan öronen för att citera Finlands president Sauli Ninnistö i DN. Det innebär på gammalt tråkigt och osexigt vis att du behöver balansera din verklighetsbild från flera olika källor – där den verklighet du ser genom att umgås med nya människor i olika värderingsgrupper – inte i stela uppstyrda debatter – ett av modernismens favoritformer för möten med andra – utan i sätt att dela upplevelsen andra har. Även kallat empati. En traditionalist hade kanske föredragit att äta en middag tillsammans. En postmodernist kanske att pröva deltagande obeservation. Två sätt att faktiskt få ökad förståelse för varandra, istället för att argumentera, debattera och stånga sig blodig på den sociala arenan genom att till varje pris sätta förnuftet över känslan i mellanmänskliga relationer.

 

Använd Twitterpåverkare för stärkt psykologiskt försvar

Tags

, , , ,

quote-world-war-iii-is-a-guerrilla-information-war-with-no-division-between-military-and-civilian-marshall-mcluhan-80-85-51.jpg

Du är sannolikt redan en del i det nya informationskriget – så ta’t lugnt och dela inte allt!

Organisera frivilligförsvar mot informationskrig via MSB

I tider av nya okonventionella metoder för krigföring och blixtsnabb viral spridning av desinformation och propaganda via digitala medier behövs nya metoder för att stärka befolkningen i den digitala vardagen, utöver vid enskilda större kriser. “En Svensk Tiger” behöver uppgraderas till nåt liknande “Var inte den Memetiska Mellanhanden”. De som är bäst skickade att hjälpa till med detta är de några tiotusental medborgare som räknas som microinfluencers eller influencers och som kan identifieras genom att de deltar i  självorganiserande samtalskluster på Twitter – det nya öppna politiska samtalets hemvist för påverkare. Redan den relativt stora och engagerade grupp twittrare som självorganiserat sig kring ämnet säkerhetspolitik på Twitter visar att det finns goda resurser och välvilja att hämta ur frivilligkrafter.

Jag tror det är frivilligkrafter ur en blandning av statliga, civila och näringslivsaktörer som är den mest snabbfotade, effektiva och motiverade aktören för jobbet att motverka psykologisk informationskrigföring. Det jag upplever saknas är systematiska processer och verktyg för att skicka skumma påverkansförsök “bakåt” i de egna leden för granskning, analys och sammanställning istället för vidare till den ofta oanande allmänheten med ökad spridning som följd. Ett initiativ liknande Viralgranskaren, fast för konstiga påstötningar en får offline eller online. Det viktiga är att det som är konstigt inte reflexmässigt delas vidare till allmänheten direkt – utan samlas in och granskas innan en vettig samlad bedömning publiceras publikt och via en trovärdig källa. Till skillnad från Hemvärnet som lyder under Försvarsmakten kan organiseringen av medborgare ske under Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) som kan samordna, tillhandahålla granskningsverktyg och personalresurser för att därefter göra riktade utbildnings- och informationsinsatser inom ramen för sitt arbete för psykologiskt försvar.

Jag vet att detta i viss mån redan görs, men genom att tillämpa den klassiska 2-stegshypotesen (genom gräsrotspåverkares sociala nätverket på lokalplanet påverkas alla andra gräsrötters frukostbordssamtal) skulle Sveriges psykologiska beredskap för informationskrigföring snabbt, effektivt och hållbart kunna byggas upp med relativt små medel. Nåt tusental förberedda “nationella tjänstemän och massmediajournalister etc” skulle alltså kompletteras med geografiskt och “medialt” distribuerade. Ett slags civilt hemvärn mot psykologiska påverkansinsatser.

Jag är ingen expert på psykologisk krigföring, men som programmatisk medieanalytiker med viss kunskap om propaganda och erfarenhet av att sålla ut potentiella politiska påverkare i digitala medier vet jag att det idag är möjligt att identifiera och därmed maskinellt-industriellt påverka opinionen. Särskilt enkelt är det att destabilisera människor – det vill säga sprida rädsla, osäkerhet och tvekan – eftersom det räcker med att hitta på och snabbt sprida motsägelsefulla fakta eller berättelser som får människor att reagera med sorg, ilska och hat. I den uppjagade stämning som blir följden av att “dagligen exponeras för små galenskaper”  är det lätt att en inte tänker klart och mot sin vilja går angriparens ärenden genom att sprida deras budskap vidare. I all välvilja för att varna andra eller avreagera sin frustration över dumheterna visar en till exempel upp budskapen en fått och sprider dem därmed viralt i sina egna nätverk  – vilket kan vara precis vad avsändaren räknar med. Du kan vara betraktad som en spridningskanal – inte en mottagare! Därför är det viktigt att du inte agerar memetisk mellanhand – du har ett ansvar för din publik också.

Syftet från avsändaren är möjligen inte att få de starkaste digitala rösterna att “byta sida”, utan kanske att få dem att framstå t ex som en onåbar elit som vägrar befatta sig med “verklighetens folks erfarenheter bortom Södermalm” – vilket tycks vara bränslet bakom de nya populistiska globala strömningarna. Precis som i en debatt vet den smarte att det inte är debatt-motståndaren en kommunicerar med, utan publiken som tittar på debatten – det vill säga alla som följer personer som Fredrik Strömberg, Fredrik Wass (eller för den delen mig själv) eller ännu hellre bara vill locka fram ogenomtänkta reaktioner som sedan kan skärmdumpas och spridas i de egna leden i slutna Facebook-grupper etc.

Om du blivit utvald för att få hat, hot eller provokationer i din brevlåda kan det vara klokt att inte fortsätta göra 20.000 digitala kopior av det och lägga ut på Internet för allmän beskådan. En gång kan räcka för att uppmärksamma problemet, men sen är det bättre att lämna eländet vidare till någon som kan ta hand om det på samma sätt som medieredaktioner och offentliga myndigheter har personer som samlar in, sorterar och riskbedömer och ger konkret stöd till de utsatta och formulerar aggregerade motmedel för hela verksamheten. Hela verksamheten i det här fallet är det offentliga rummet som sociologen Jürgen Habermas talade om – men även varje regerings säkerhetstjänst runtom i världen – och som nu tycks genomgå ytterligare en strukturell förändring i och med digitaliseringen av medielandskapet.

Jag bryter mot mina egna råd och och sprider de inbäddade skärmdumparna vidare i mina nätverk i två syften. Dels att få människor med ett visst mått av inflytande i digitala kanaler att tänka till innan de sprider propaganda vidare i sina nätverk och därmed går potentiella sabotörers ärenden. Dels även för att jag saknar en funktion hos en samlande samhällsinstans där vanligt folk kan rapportera in exempel på potentiell informationskrigföring eller annan typ av destabiliserande psykologiska påverkanskampanjer för mätning, lärande och motverkan. Självklart ska resultaten av forskningen publiceras öppet och löpande eftersom det är ett sätt att uppmärksamma alla medborgare, bortom de specialintresserade, att den här typen av fulknep förekommer och hur en bör agera när en själv blir utsatt.

Den självskrivna institutionen för det sistnämnda borde ju vara Myndigheten för samhällsskydd och beredskap som redan byggt upp en viss kapacitet för skydd mot just den här typen av insatser och som nyligen sökt mer medel för att utöka det.

Du som Twittrare är kanske bara medlet – inte målet!

Du som är en så kallad microinfluencer (1000 -10.000 följare) eller rentav en influencer (10.000 följare och uppåt) och har moderna värderingar (läs: frihet, öppenhet, jämlikhet) står i skottgluggen för en obehaglig tendens som sannolikt kommer att accelerera fram emot valet 2018. Avsändaren kan vara en stat och då kallas det psykologisk krigföring (Se: Krig i vår tid). Men även privatpersoner, om medieteoretikern Marshall McLuhan förutspådde för ett halvt sekel sedan. Taktiken som används är då den samma – syftet är att uppröra, göra dig osäker, plantera en skrämmande verklighetsuppfattning (landet i kris, alla andra tycker att det behövs murar och hårdare tag mot eländet, “de andra” beter sig motbjudande och svinaktigt så nu måste du stå upp för Det Goda) eller rentav få dig att undvika att delta i samtal i det digitala offentliga rummet och därmed tysta din röst i den ständigt pågående åsiktsbildningen.

När Fredrik Strömberg, medgrundare av den digitala mediesajten KIT och enligt sin Twitterbio även Svensk försvars- och säkerhetsrådgivare, fick ett oväntat och provocerande meddelande i Facebooks halvt gömda funktion för meddelandeförfrågningar delade han det på Twitter för att se om fler råkat ut för samma sak.

Det visade sig att även Fredrik Wass, även han med lång bakgrund i mediesfären och även tidigare arbete inom Försvarsmakten med informationsinsatser, fått liknande meddelanden den vägen.

Planterad anti-feministisk propganda på Facebook?

Häromdagen var det dags igen, med en ny vinkel på provokationerna – denna gång riktad mot påverkare i sociala medier, bland annat Joakim Jardenberg och Deeped Niclas Strandh. Även de har bakgrund i mediesfären och är opinionsbildare för moderna värderingar som öppenhet och frihet främst rörande Internet och digitala medier.

jocke_feminism.png

De djupspykologiska mekanismerna bakom bråket

Kanske kan ett inlägg i kommentarstråden visa på vilka reaktioner som avsändaren hoppades väcka med tilltaget – en i traditionalistiska kretsar utbredd kritik mot feministisk forskning och Södertörns Högskola som ofta pekas som exempel. Personer som Joakim Jardenberg har många människor från många olika politiska läger i sin följarskara. På samma sätt som tidningarnas kommentarsfält blivit till anslagstavlor för människor med radikala åsikter tycks nu fenomenet alltså ha spritt sig till micro- och influencers med samma utmaning av redaktörsskap som följd.

feminism_kommentarer

 

Jag håller mig vid den medie- och kommunikationsteoretiska sidan av problemet med spridningen av desinformation och annan galenskap i tider av värderingskrockar.  Den kanske starkaste drivkraften bakom att folk sprider potentiellt skadliga saker i sociala medier är helt enkelt att de i stundens hetta är frustrerade eller rentav förbannade. På det personliga planet är konsten att ta det lugnt. Det minskar förstås inte behovet av systematiska och organiserade lösningar. Läs gärna Deepeds analyserande bloggpost om brevets syfte för att få lite perspektiv. För individen är det precis som med en mygga i sovrummet. Den är liten och gör egentligen ingen större skada i relation till att jaga den runt i sovrummet och inte få sin välbehövliga nattsömn!

Den svåraste konsten av alla – klia inte på myggbetten

MEN! Det är riktigt svårt att öva sig i mindfulness och låta den vara. Tills den slutligen blir lite modig och sätter sig på kinden – och en enkelt kan mosa den och somna om. För att nästa dag se om en kan täppa till springor där den försöker ta sig in lite bättre och kanske förbereda sig bättre med insektsmedel på strategiska ställen. För att dra analogin till sin spets – och ge ett konkret råd om hur en kan hantera troll på nätet – om en inte kliar på myggbettet så slutar det klia till slut. Hur en nu ska uppbåda självdisciplinen som behövs är en annan femma. Digital mediefasta då och då lär i alla fall inte skada.

Drömmar och företagande

Arkiv: detta inlägg publicerades på prfekt.se för 9 år sedan. Jag fann det idag och publicerar det på nytt. Det är en ögonblicksbild från hur jag tänkte när jag startade PRfekt Analys AB – ett tidigt startup (innan man pratade om sådana) inom psykografisk målgruppsanalys.

Min vän Lotta, PR-konsult förstås, hade nyligen hittat till min blogg å tjänstens vägnar. Tråkig var omdömet. Retoriskt tråkig, går jag med på. Opersonlig. Men eftersom jag nu dödat min “personliga” blogg PRfektlife tänkte jag börja med lite mer personliga inlägg här.

Saken är den att jag började med den här bloggen när jag var gränslöst uttråkad och oinspirerad på mitt förra jobb. Jag började skriva ner allt jag hade i huvudet som jag inte tyckte att jag fick utlopp för på jobbet – trots att jag var och alltid har varit väldans engagerad i det jag arbetat med.

Ur första inlägget i juli 2006:

Anledningen till den här bloggen är att idéer (tackomochlov) är gratis.
Genom att dela med mig av några av mina, kanske jag kan få lite andra i
utbyte.
Sånt ska ju nätet va bra på… :-)

En av de tankar jag inte kunde få ur huvudet då var en föreläsning jag varit på med Peter Nordin, doktor i Artificiell Intelligence och serie-entrepenör. Jag skrev om hans idéer tidigt. Och nu har jag det stora nöjet att sedan en  (för min rastlösa själ alltför lång) tid diskutera och (mer i min linje) göra affärer med ett av hans företag, Aitellu. Den tekniska förstudie jag beställde för mitt företag innan sommaren är nu levererad och vi diskuterar nu nästa steg framåt med utveckling, finasiering och immateriella rättigheter. Och jag har köpt tillgång deras avancerade sökgränssnitt som ger mig möjligheten att göra avancerade sökningar i Primelabs  stora bloggdatabas. Tyvärr har jag inte tillgång till all data jag skulle vilja ha, men det hoppas jag ska lösa sig inom kort.

Bloggen har blivit till ett slags företagsarkiv – det mesta som lett mina tankar framåt finns här. Det mesta som inspirerat mig och påverkat tankevindlingarna längs vägen. Om företaget blir en hit blir det roligt att mina halvtuggade tankar och stolpiga formuleringsförsök för alltid kommer att ligga kvar här. Det gör de i och för sig om det blir en flopp också. ;-)

Just nu gör jag sånt som jag drömde om för ett år sedan. Och nog har drömt om i tio år. Minst. Men det är svårt att behålla inspirationen och drivet när drömmen till så stor del består i pappersexercis med banker och myndigheter och partners som lever i en annan tidsuppfattning på grund av fasta löner och andra lockande feta kunduppdrag. Inspirationen får jag i att svettas med de första analyserna, databasdesignen tillsammans med klipporna på IndPro, i de briljanta samtalen med David på Aitellu om lösningar på datainsamling och textanalys, i lärostunderna i affärer med Magnus på Aitellu, i de otaliga samtalen med vänner och familj där jag för varje gång bättre lyckas förmedla vad jag vill göra och i de berusande stunderna av insikt om vart Internet och marknadsföring är på väg med människor som Fredrik.

Jag har aldrig varit intensivt rädd och orolig så ofta som jag varit under det senaste halvåret. Så paranoid i stunder. Och heller aldrig så lugn, inspirerad och fylld av tillförsikt.

Idag färdigställde jag mitt första utkast inför korrektur på en Blog Intelligence rapport. Första Brand Insight rapporten ligger i pajpen till nästa vecka.  Och det tickar in sökträffar på konsumentvarumärken från bloggosfären nu. Och den uppdaterade och betydligt mer spännande databasdesignen gick iväg till Bangalore, Indien idag – till min heltidsutvecklare som redan gjort färdigt den förra databasdesignen.

Och ändå så vill jag bara framåt, framåt, framåt. Måste stanna upp ibland och fylla på. Hjälp mig med det, är du snäll. Som Johan, på Facebook t ex.

OK, nog med personligt bjäfs. Drömmen,då? Den är förstås på drömmars vis lite diffus, men det handlar  om att smälta samman smarta datasystem med insikter om människans psyke och drivkrafter. AI och Jung. Marknadsföring och personlig utveckling.

Att avskaffa kodaryrket (inte en dag för sent vet alla som provat på det) och bidra till att människor får fortsatt ökat inflytande över varumärken och produkter. Det vore cool.

What I´m reading

Tags

, ,

The Kindle Reader (A Young Girl Seated), after Renoir

Note: this blog post was originally published in 2008. I re-publish it since it is a reminder of what formed my thinking at the time.

I just read in a book what books a certain scientist had in his library. The reason it was mentioned was to reason about his sources of inspiration. In today´s connected world it isn´t much help knowing what physcial copies of what physical books a person have in their library. I do have a passion for reading books though. I´ve been collecting books since I was about 15 in some sort of childish dream to create a good library. When I was about 25 my reading and collecting took a quite drastic turn from the objective realm to the subjective. The main interest, however, has always been philosophy and it´s closer sons and daughters; historical and current society, the workings of the mind and ideas (from scientific methodology to fruits of innovation). I threw and gave a lot of books away a couple of times and quite recently put a lot of the most boring ones in the attic. Here´s a list of the books that I kept in the apartment for continual reading and reference:

(listed by proximity to where I sit)

  • Wilber –  Integral Psychology
  • Wilber – Sex, ecology and spirituality
  • Boström – SSWC-boken 2010
  • Wilson – Prometheus Rising
  • Fanning – Isaac Newton and the transmutation of alchemy
  • Härén – Bli en vinnare i den globala världen
  • Apri – Modern marknadsföring (gåva)
  • Gärdenfors – Den meningssökande människan
  • Ziegler – Tarot – själens spegel
  • Kroeger, Thuesen – Type talk
  • Osho – Love, freedom aloneness
  • Osho – Creativity – Unleashing the Forces Within
  • Osho- Intuition – Knowing Beyond Logic
  • Deida – Den suveräna mannens väg
  • Lagercrantz- Om konsten att läsa och skriva
  • Jarvis – What would Google do?
  • Juul – Ditt kompetenta barn
  • Postman – Underhållning till döds
  • Myers – Gifts differing
  • Osho – Sex matters
  • Giannini – Compass of the soul
  • Svensson – Skit i kunden (gåva)
  • Lippmann – Public Opinion
  • Ridderstråle, Nordström – Karaokekapitalism
  • Trampe – Språkbrukaren och orden
  • Levine, Locke, Searls, Weinberger – Cluetrain Manifesto
  • Wauters – Chakras and their Archetypes
  • Tieger, Barron-Tieger – The Art of Speedreading People
  • Brown, Den förlorade symbolen
  • Riso, Hudson – The wisdom of the Enneagram
  • Haas, Hunziker – Building blocks of Personality
  • Alli – Angel tech
  • Freeman – Shrinking the World
  • Keirsey – Please Understand me II
  • Confucius Says – Anthology
  • Leary, Interpesonal Diagnosis of Personality
  • Beck, Cowan – Spiral Dynamics
  • Neuendorf – The Content Analysis Guidebook
  • Marshall  Roberts – Igniting Inspiration
  • Jung – The Archetypes and the Collective Unconcious
  • Utvecklingspsykologiska teorier – Antologi
  • Hine – Condensed Chaos
  • Miller – Sorceres Secrets
  • Villoldo – Schamansk healing
  • Tieger, Barron-Tieger – Just your type
  • Powell – Beginning database design
  • Wilber – A brief history of Everything
  • Quenck – Was that really me?
  • Jung – Psychological Types
  • Bolte Taylor- My Stroke of insight
  • Nardi – Multiple Intelligences and personality types
  • Hartzler – Facets of Type
  • Dunning – Introduction to Type and Communication
  • Pearson – Awakening the Heroes Within
  • Baron, Wagele – Are you my type, am I yours
  • Öhlin, Fuck Logic 2
  • Butler, Öhrlund – Mord.net (gåva)
  • Young – A Technique for Producing Ideas
  • Montgomery – People PAtterns
  • Pink – Drive
  • Olofsson – Ett land av Friherrinnor (gåva)
  • Med frihet följer ära  antologi
  • Berens – Understanding Yourself and Others
  • Hartzler – Function of Types
  • Benziger – Thriving in Mind
  • Ahmed, Ruiz – Handwriting Analysis
  • Laney – The Introvert Advantage
  • Wilson – Quantum Psychology
  • Baynes – Ideas and Evidence
  • Jensen, DiTierio – Personality and the Teaching of Composition
  • Jensen, DiTiberio – Writing and Personality
  • Bard, Söderqvist – Nätokraterna
  • Ronnestam – Top 10 blog posts on future branding and communication
  • Pearson – The Hero Within
  • Kummerov, Barger, Kirby – Work Types
  • Riso, Hudson – Discovering your Personality Type
  • Quenck – Essentials of Myers-Briggs Type Indicator Assessment
  • McLuhan – Media
  • Thoreau – Walden
  • Massey – Where in the World do I Belong?
  • Stakston – Politik 2.0
  • Fowler – Language in the News
  • Engeseth – Detective Marketing
  • Bernoff – Groundswell
  • Hirsch, Kummerov – Life Types
  • Arden – Det är inte hur bra du är, det är hur bra du vill bli
  • Rand – Och världen skälvde
  • Haddon Vintage – The Curious Incident of The Dog in the Night Time
  • Arden – God Explained in a Taxi Ride
  • Öhlin – Den Mentala Orgasmen
  • Mark, Pearson – The Hero and the Outlaw
  • Shea, Wilson – The Illuminatus Trilogy
  • Wilber – The Integral Vision
  • Wilber – A Theory of Everything
  • Carrol – Liber Null and Psychonaut
  • McDermott, Jago – The NLP Coach
  • Juul – Konsten att säga nej med gott samvete
  • Eisenberg, Davis – Call to Action
  • Wilber, Patten, Leonard, Morelli – Integral Life Practice
  • Olsson – Hetero i Hägersten
  • Den Svenska Sångboken – antologi
  • Mäster Cees Memoarer – antologi
  • Popklassiker 60-talet – antologi
  • Bo Kaspers Orkester  Katalog – Antologi

I´m sure you´ll find something of interest in the list! My favourite? For depth: Sex, ecology and spirituality probably. For a good laugh: Prometheus rising. For understanding people: Spiral Dynamics. For understanding society: Public Opinion and Netocracy (Nätokraterna). For understanding marketing: Cluetrain Manifesto. For understanding love relationships: The Way of the Superior Man (Den Suveräne Mannens Väg). Etcetera… ;-)

En bättre analysmodell för det postmoderna politiska landskapet

Tags

, , ,

Den traditionella höger-vänsterskalan fungerade bra under det moderna industrisamhället. Kompletteringen med GAL-TAN skalan är ett steg i rätt riktning eftersom den tydligare för in värderingskluster kopplade till identitet och världsåskådning – något som är mycket centralt i det postmoderna samhällsklimat vi befinner oss i. I det moderna industrisamhället var din kontroll över ägande och kapital det avgörande. I det postmoderna samhället vi nu är mitt uppe i är det istället din subjektiva identitet och världsbild som uppe på din förmåga att påverka ägande och kapital som är avgörande. Ett talande exempel är hur den moderne kapitalisten nu splittrats i en mängd olika typer av kapitalister där den världsförbättrande sociala entreprenören och tech-entreprenören, särskilt om de representerar en underpriviligerad grupp, plötsligt fått högre status än industrialisten och finansmannen.

Det går att få en djupare förståelse av det politiska landskapet genom att studera spiral dynamics, en modell som stammar ur forskning gjord av Clare W Graves som var samtida med Abraham Maslow. Jag har svårt att tro att spiral dynamics som modell i sig kommer att ersätta GAL-TAN eller ens användas i offentliga sammanhang då den med undantag för Clare Graves ursprungliga och nu daterade forskning har svag akademisk backning. För ett mer akademisk förhållningssätt – se Perspectiva Institute. Icke desto mindre tror jag att kunskap om den kan göra avgörande skillnad för politiska strateger och analytiker.

Dessa värderingskluster sätter fingret på vad som verkligen irriterar människor eftersom de rör djupspykologiska lager som har med grundläggade motivationer och föreställningar om så djupa saker som meningen med livet. Vill du förstå varför sociala medier som Twitter stundtals verkligen kokar av vrede är Spiral Dynamics analysmodellen för dig.I boken som finns som PDF finns konkreta råd om konflikthantering och ledarskap när värderingsklustren krockar.

För mig är den till exempel ett konkret sätt att visa att den egentliga politiska rörelseriktningen i det politiska landskapet sedan en tid och förmodligen under en längre tid framöver är framåt respektive bakåt i utvecklingen från tidigare till senare värderingsstadier, snarare än sidoförflyttningar mellan vänster och höger inom det industriella modernistiska paradigmet som våra nuvara politiska analysmodeller förutsätter.

Graves respektive Maslows modeller har en likhet i att de beskriver en vuxen människas utvecklingssteg, men de skiljer sig åt på ett avgörande plan. Där Maslow såg en pyramid som slutade med självförverkligande, en slags burning man som slut på historien, såg Graves en spiral som stegrade sig allt längre och längre upp vartefter den vuxne individens medvetande mognar in i att omsluta allt mer om mer av verkligheten. Dessutom nyanserar Graves modell betydligt bättre de olika stegen i självförverkligande processen och adderar till steg även efter att självet står i centrum, kallat transpersonell psykologi. Det är dock en annan historia.

I spiral dynamics talar man om sex stadier med självet i centrum. De tre första stadierna i sin samhällsform skulle vi här i Norden beskriva som precivilatoriska.Graves kategoriserade dem med avskräckande svårbegripliga bokstavskombinationer, men Beck och Cowan populariserade dem med hjälp av en färgkodning. Det första stadier är typiskt en krigszon, det andra lila stadiet ett stamsamhälle och  det tredje röda stadiet är ett klansamhälle. De tre mer avancerade eller utvecklade stadierna är i tur och ordning blått för en traditionalistisk världsbild bestående av ett värderingskluster kring ordning, rätt och fel. Därefter kommer orange för en modernistisk världsbild bestående av ett värderingskluster kring individualism och framgång. Slutligen av de tre kommer det postmoderna, eller gröna stadier med ett värderingskluster kring social acceptans och gemenskap.

Vänster-högerskalan som helhet fångar delar av det orange moderna värderingsklustret, men inte de inneboende föreställningarna om framgång till exempel. GAL, det vill säga Grönt, Alternativt och Liberalt i GAL-TAN skalan frångar in stora delar av det gröna postmoderna värderingsklustret i spiral dynamics, men inte riktigt den grundläggande motivationen social acceptans, det vill säga att inte uppfattas som okänslig mot andra människor – ett drag som leder till en ofta mycket ängslig politisk korrekthet. TAN, alltså Traditionellt, Auktoritärt och Nationalistiskt har en nästan exakt överensstämmelse med blått traditionalistiskt värderingskluster enligt spiral dynamics, men gör ingen distinktion mellan den avgörande skillnaden mellan vurmen för det Lutherska Kungadömet Sverige (traditionalistiskt) och Aktiebolaget Svensk Exportindustri (modernistiskt).

Den oro och förvirring som råder i de mest utvecklade samhällena beror på att det postmoderna samhället här nåt sin höjdpunkt – åtminstone på den lättrörliga ytan. Under ytan ligger dock traditionella statsstrukturer och modernistiska ekonomiska system och förankrar postmodernismen dock. Postmodernismen, med sin sekundsnabba och flyktiga natur är inte slutet på historien. Tvärtom är det en hoppingivande början på ett nytt sätt att leva i och organisera samhället. Exempelvis är de underliggande samhällstrukturerna långt ifrån omformade på ett postmodernt sätt. Om utvecklingen får fortsätta kommer även de att färgas av det postmoderna. Den stelbenthet och trögrörlighet i institutioner som rättsväsende och annan myndighetsutövande som idag fyller en viktig funktion för att motverka alltför snabba och därför farliga samhällsförändringar, kan dock gradvis komma att följa de nya nätverks- och utbytes-principer som postmodernismen föredrar.

Om du känner en stor tvekan inför att fortsätta läsa den här texten efter ett så djärvt och till synes illa underbyggt påstående om nån slags kristallkula för framtidsspaningar, stanna kvar lite till. Det är några enkla saker en behöver förstå för att kunna följa det här resonemanget. För det första så är det viktigt att skilja mellan det väsentliga och det perifera när en betraktar något. En stor del av förvirringen och oron som pågår i utvecklade samhällen just nu handlar om att postmodernismen fått oss att bli så bra på att notera perfiera nyanser och detaljer att vi ofta tappar kontakten med de väsentliga kärnfrågorna. Det digitala mediesamhället är ett annat sätt att benämna det postmoderna samhället. Den mänskliga hjärnan klarar helt enkelt inte av att hantera alla röster, åsikter, perspektiv och motstridiga fakta som vi låter skölja över oss och som vi själva söker upp, prövar och byter ut.

För det andra sker utveckling i en riktning, trots att det postmoderna tänkandet fått oss att tro att det inte finns något slags framsteg. Det är förstås rent nonsens. Precis som ett barn, om det får chansen, utvecklas från att sprattla, till att krypa och så småningen om gå och springa så utvecklas en vuxen människas världsbild stegvis från att inkludera siug själv och sina närmsta till att inkludera fler och fler människor och deras olika perspektiv på tillvaron. Allt utvecklas i en riktning i de väsentliga aspekterna, men inte nödvändigtvis i de perfiera aspektera.

Precis som att friskt barn som får i sig näring växer så att kroppens proportioner går från de omogna barnets till den mogne vuxnes. En växt går från frå till allt mer utvecklad planta. Till och med hur en galax i världsrymden utvecklas i riktning från gasansamling mot fast materia som med tiden slungas ut spiralformat på grund av gravitationen. Att varje enskild stjärnas form, utseende och position inte kan förutspås betyder inte att detta är den generella utvecklingsriktningen för stjärnanhopningar. Att den biologiska evolutionsprocessen inte kan förutspå det exakta utseendet på en art innebär inte att en flercellig organism plötsligt evolverar baklänges till en encellig.

Det postmoderna tänkandet är ett exempel på det. Namnet betyder ju just att det kommer efter det moderna tänkandet och inkluderar just fler människor och perspektiv som ett sätt att ta sig ur det moderna tänkandets ofrånkomliga problem med att några få vinner nästan allt på bekostnad av miljön och olika sociala grupper såsom kvinnor, befolkningen i mindre utvecklade länder. Detta var det bra med postmodernismen.

Problemet med postmodernismen uppstår delvis på grund av att våra medieteknologier faktiskt har blivit så oerhört mycket bättre att vi i praktiken har svårt att stänga av dem och lugna ner oss så vi kan orientera oss, få överblick och tänka klart igen. Ett tecken i tiden på att maktförskjutning sker mellan modernism och postmodernism är att flera högprofilerade personer med en stark status enligt det modernistiska industrisamhällets logik, akademins professorer, näringslivets finansmän och statsapparatens politiker och statsnära högre tjänstemän till mångas förvåning tagit ett steg ner enligt den modernistiska logiken genom att använda sociala medier med direktkontakt med lågstatus-personer ur den breda allmänheten.

De spänningar som uppstått ur den massiva kulturkrocken när sociala grupper som historiskt sett aldrig mötts direkt har redan fått flera, med ärkebiskop Antje jackelén som ett tydligt exempel, att ompröva det kloka i den postmoderna kommunikationstaktiken. Det hypermediealiserade postmoderna alla-röster-på-en-gång som medieteoretikern Marshall McLuhan profeterade om redan i de elektroniska medierna begynnelse leder i praktiken till att världsbilder kolliderar till något som liknar ett krigstillstånd. I praktiken är detta redan etablerat som en särskild form av krigföring för den som inte riktigt har möjlighet att konkurrera med stora dyr industriell krigsteknologi såsom Putins Ryssland.

Den andra stora orsaken bakom att postmodernismen skapar problem är att den faktiskt gjort det vetenskapliga och politiska sättet att tänka och resonera mycket bättre. Genom att lyfta fram mängder av exempel på partiskhet som ligger inbyggt i systemen och strukturerna i samhället och vetenskapssynen har en del av dem faktiskt börjat ruckas på såsom exempelvis kvinnors representation och förutsättningar i olika maktsfärer.

För mycket modernism leder till miljöförstöring och ett instabilt ojämlikt samhälle med svag gemenskap och ömsesidig tillit. Den aktuella stereotypen för den modernistiska världsbilden är Donald Trumps persona. En säljkultur skulle man kunna säga. Med smarthet och modet att tänka STORT så är framgång och tillväxt garanterad. Tills det visade sig att man kan vara för smart, vilket de senaste årens finanskriser baserade på avancerade finansiella instrument baserade på dåliga lån visat. Eller, vilket är betydligt värre, det faktum att hela världsekonomin vilar på att centralbanker göder den med enorma mängder pengar ur tomma luften sedan långt tillbaka i tiden nu.

Postmodernismen har hittills inte lyckats åstadkomma nån egentlig samhällsförändring med tanke på de verkliga problem som modernismen fört med sig enligt ovan. Om postmodernismen ska sammanfattas med ett enda ord så är det dialog. Den aktuella stereotypen för den postmoderna världsbilden är svårare att hitta på den internationella arenan. Det finns helt enkelt ingen postmodern världsledare idag. Föreställ dig Gandhi som USAs president så ser du tydligare skillnaden. Problemet med Obama som postmodern världsledare, vilket jag tror att han önskar att han hade kunnat bli, är att han leder ett imperium till stora delar byggt på modernistisk industriell krigsföring. Den ny påven Fansicus i sin tur visar i sin personliga karaktär och med sin bok om miljöproblemen att han delvis representerar en postmodern världsbild. Hans utmaning är att representera och få med sig en nästan 2000-årig och alltså förmodern och därför per definition konservativ organisationskultur, vilket bland annat ger sig uttryck i att han inte delar den postmoderna synen på jämställdhet mellan könen eller abort.

Sverige är ett i stora delar postmodernt samhällsbygge, men vi är inte vare sig som nation eller enskilda ledare på en global maktnivå. Men å andra sidan sker det även en förskjutning i vilket ledarskap som spelar roll för internationell påverkan. Med en modernistisk världsbild är det en finansiellt (och därmed militärt) stark ledare med förmågan att kommendera ut förändring som är i toppen. I den postmoderna kulturen är det istället den som kan inspirera mängder av människor att frivilligt sluta sig samman i en gemenskap som i praktiken leder, en strategi närbesläktad med begreppet soft power. Sättet att organisera sig skiljer sig mellan samtliga värderingskluster. Den traditionalistiska kulturen organiserar sig i en massiv pyramid med en ledare i toppen såsom den katolska kyrkan. Den modernistiska kulturen organsierar sig delvis som en pyramid med en tekniskt avancerad kontrollinstans i toppen (tänk företaget Uber eller ett panoptikon-fängelse) men agerar i praktiken i nätverk med specialiserade dolda respektive publika instanser såsom i fallet med moderna statliga säkerhetsfunktioner.

Den postmoderna kulturen organiserar sig mycket lösligare än de tidigare i form av frivilliga temporära sammanslutningar och har därför också betydligt mindre staying-power än de föregående, men i gengäld kan de agera sofistikerat och agilt med den globala encyklopedin Wikipedia som ett prominent exempel. Så länge det fortfarande finns en integrerad traditionalistisk pyramidalstruktur (Wikipedias policys, administrativa rättighetsnivåer och inbyggda återställningsfunktioner) och en modernistisk finansieringsstruktur (donationer till en central nod som i sin tur stödjer specialiserade och delvis självfinansierande chapters i Wikimedias fall) så kan bygget ha förvånansvärd livslängd trots dess postmoderna kulturella värderingsgrund.

USA som nation och särskilt Obama har hittills varit tydliga exempel på att kombinera de två taktikerna framgångsrikt vilket är ett tecken på att orange modernism börjat transcendera in i grön postmodernism på samma sätt som en förmögen framgångsrik affärsman ofta genom att plötsligt börja vilja kämpa mot orättvis fördelning eller ojämlikhet genom filantropi. Fortsätter utvecklingen sunt är det möjligt att helt lämna de skadliga verksamheterna som lett fram till förmögenheten (och därmed orättvisor och ojämlikhet) för att istället försöka bygga in socialt ansvarstagande redan i grundverksamheten och därmed ha gått helt över till grönt postmodernt värderingssbaserat handlande.

Med spiral dynamics som analysmodell går det även lättare att förstå hur våra inbyggda värderingskluster vägleder och formar inte bara vårt förhållningssätt till politik, utan även affärsstrategi och religiösa liv med mera med mera i våra personliga och offentliga liv. Don Beck, som fångade upp Clare W Graves forskning från början, har till exempel arbetat som konsult och rådgivare vid den politiska transitionen från Apartheid i Sydafrika liksom vid fredsbyggande projekt i mellanöstern och det har växt upp en mängd olika applikationer som bygger på insikter från spiral dynamics på olika håll i världen, särskilt efter att den integrerades i den ännu mer sofistikerade analysmodellen AQAL som är en del av Integral teoribildning och närbesläktat med systemteori. En av de som känner till modellen den vägen och är en förespråkare är för övrigt Bill Clinton.

Triggas reptilen eller hästen i oss av terrornyheter?

Tags

, , , , , , ,

För knappt två veckor sedan var jag i Helsingborg och deltog i Hackathonet News Remixed arrangerat av Mindpark, ehandel.se och själva möjliggöraren av hacket, det mycket spännande nyhets-API:et Overview News.

Jag åkte dit med en tanke om att titta på medieinnehåll med nån form av etiska glasögon och se vart tog vägen:

News Remixed tanke

Idé – Reptiler, hästar och människor

Min gode och tänkande vän Erik Starck hängde på och utvecklade ett resonemang baserat på teorin om den treeniga hjärnan. Det är alltså idén att vår hjärna utvecklats i tre faser från reptilens hjärna, över det limbisak systemet som vi bland annat delar med hästar och slutligen i neocortex.

Den sistnämnda evolutionsfasen möjliggör bland annat abstrakt logiskt tänkande och twitter-gräl. Två dygn tidigare hade de vidriga attentaten i bland annat Paris ägt rum och vi tänkte oss att analysera språket i svenska nyhetstexter före, under och efter attentaten mot bakgrund av modellen den treeniga hjärnan. Victor Zaunders nappade på idén och anslöt sig för att hjälpa till i experimentet.

Vi resonerade en del om vilket resultat vi förväntade oss och såg väl framför oss att reptilhjärne-orienterade ord som “döda”, “sårade” och “skrämmande” skulle öka sin andel språket. Det kändes ju som en rimlig slutsats som vi kanske skulle kunna påvisa empiriskt. Vad vi fick fram var dock något annat.

Genomförande – kod och taggning i ett rasande tempo

Efter att vi diskuterat idén och genomförandet i nån timme hade vi cirka 4 timmar på oss att få ihop testet. Erik kom med idén och kommunicerade medan jag kodade Python, med stöd av Victor.

Jag använde iPython Notebook för att enkelt kunna cowboy-koda (pang-pang från höften), dokumentera och visualisera resultatet på samma ställe. Logiken blev till slut i huvuddrag som följer:

  1. Sök efter nyhetstexter som innehåller ordet “paris” via Overview News API.
  2. Räkna antal gånger varje gång unika ord förekommer i brödtexterna
  3. Hitta adjektiv bland de 5000 vanligast orden med Emil Stenströms eminenta JSON-API till ordklasstaggaren Stagger
  4. Tagga 276 adjektiv manuellt på magkänsla i kategorierna positiv/negativ respektive reptil, social (limbiskt) eller neocortex.
  5. Räkna procentandel av orden i de 1000 nyhetstexterna som gav träffar i respektive kategori
  6. Visualisera dessa procenttal brutet per dag då nyhetstexterna publicerats

Vi lyckades med nöd och näppe komma hela vägen till visualisering till klockan slog 18. Här finns koden.

Resultat – reptilen stilla, men en väldig fart på hästarna

För att se ökningen av antalet artiklar plattade vi ut antalet ord i nyhetstexterna vi fått ner vi Overviewnews API per dag:

antal ord

Därefter ser vi hur den procentuella andelen negativa ord ökar kraftigt i samband med terrorattentatet:

sentiment

Slutligen plottade vi ut andelen ord som bedömts representera reptilhjärna, det limbiska systemet (kallat “social”) respektive neocortex (neo) som andel av helheten (1.0 = 100% av de kategoriserade orden):

trinue_brain

När vi kommit så här långt var vi både hungriga och trötta och pizzan hade precis kommit. Så vi betraktade väl diagrammet i några sekunder och noterade att andelen reptilhjärne-ord faktiskt var en mindre andel av den totala mängden taggade ord dagarna efter attentatet. Istället var det ord som taggats som sociala eftersom de flesta handlar om identitet som ökade relativt kraftigt dagarna efter attentatet. Ord som “grekisk”, “islamiska” och “främlingsfientliga”, men även “tillsammans” och “enig” ökade alltså i fokus efter attentatet.

När vi kring pizzan redogjorde för experimentet kom jag att tänka på en iakttagelse jag gjorde på en hästviskar-kurs på Gotland förrförra sommaren. Hästar är fantastiska på att vara medvetna om vilka som befinner sig i flocken och utanför den. Närma dig en hästhage och de visar med oerhört subtila signaler att de noterat dig, men också om du är ofarlig, farlig eller bara en pajas man inte behöver bry sig om såvida du inte lyckas underhålla dem bättre än vad de själva gör genom att mumsa gräs.

Så kanske säger den här sortens medieanalys egentligen något om flockbeteendet hos oss människor? Blir vi liksom hästarna akut fokuserade på identitet och social tillhörighet när något sådant här händer?

Reflektion: social medieanalys kan bli till samhällsanalys

Är tecken på att människor börjar intressera sig för sociala markörer såsom etnicitet, religion, kön, yrkestitel, rang etc är bättre signaler på samhällsoro än vad jag förut hade gissat, dvs ett mer aggressivt språkbruk? Kanske är det en tidigare signal man kan plocka upp innan det sansade intellektuella samtalet tystnar till förmån för ett mer aggressivt eller mindre sofistikerat språkbruk?

Detta experiment genomfördes minst sagt i all hast och med enklast möjliga metoder med avsikt att testa en tanke och få ut nåt resultat över huvudtaget. Jag är väldigt nöjd med att tre specialintresserade personer på 5 timmar drivna av en donerad API-nyckel, hämtmat och kaffe och ett utlånat konferensrum (och inte att förglömma, Helsingborgs öppna Internetuppkoppling)

Vad tror du om det här experimentet?

Informationskrig och faktaresistens – postmodernismens sorgliga slutpunkt

Tags

, , , , , ,

Den som bara läser rosa tidningar får rosa hjärna sa en gång en känd affärsman. Kanske är det precis det som hänt. Detta är ett allvarligt problem i en samtid där ord tycks billigare än nånsin och dåliga siffror anses säkrare att styra med än inga siffror alls. Den sista och avgörande knuffen mot nuvarande situation kan faktiskt skyllas på postmodernismen som gick överstyr.

Men det började redan med industrisamhällets favorisering av rationell specialisering. För modernitetens yrkesverksamma har det aktiva livet i grunden varit en ekonomiskt styrd fördjupning mot antingen konstens ord, bild och utforskande fantasi eller vetenskapens siffror, processer och begränsande validering. Gärna konst och kultur, men först en lönsam industri som betalar kalaset. I alla fall om den ska vara stor och präktig som industrin själv och inte bara en trivsam hobby efter arbetsdagens slut. Moderniteten sorterade förnuftigt människor efter denna goda ordning. Planerande samhällsvetare och konstruerande ingenjörer först och därefter humanister att kröna framgångsfirandet med pompa, ståt och en gest av välvillig generositet.

Men i den urgamla uppdelningen mellan att studera och bearbeta människans psyke respektive naturen kom två grupper i kläm. Dels kom aldrig teologer riktigt med på det modernistiska tåget, eftersom kyrkan nu skildes skild från staten och Gud dessutom var död. Psykiatriker och psykologer delades i en experimentell, empirisk del gren med B F Skinner i förgrunden, och en analytisk i betydelsen samtalande och tolkande gren lett av Freud och Jung. Freuds idéer anammades med särskild iver i reklamindustrin eftersom den hjälpte till att sälja konsumtionsvaror, men inom akademiska kretsar dalade både Jungs och Freuds idéer sakta för att med tiden bli föremål för våldsamma stridigheter i intellektuella kretsar. Ingen annanstans inom akademin blev “striden mellan ord och siffror” mer tydlig än inom psykologin, och det var ingen tvekan om att siffrorna var på väg att vinna.

Psykoanalytikern och psykiatern Jaques Lacan är ett intressant exempel på att det under 70-talet fanns en stark önskan att bli mer vetenskaplig genom att efterhärma form, men dessvärre inte dess innehåll, med komiska resultat.

I schema.png

Lacans symboler kan inte användas för att “räkna med”, men ser ganska proffsiga ut

För att läsa en bra artikel om vilka stolligheter det ledde till kan du läsa detta karaktärsmord på Lacan. För i grunden handlar det om två olika sätt att förhålla sig till verkligheten som kompletterar varandra mycket bra, men som är rent av samhällsfarliga om de används på fel sätt.

Det har genom historien funnits skiftande begrepp för att skildra skillnaden två djupt skilda sätt att förhålla sig till verkligheten som tycks inbyggda i hur människans medvetande fungerar. Å ena sidan dramatiserar vi verkligheten, det vill säga använder berättelser, bildspråk, retoriska grepp och annat som kan kallas konst, känsla eller subjektivitet. Å andra sidan mäter, observerar och återger vi den så obearbetat som möjligt – det som kan kallas vetenskap, förnuft eller objektivitet. Det finns ingen “ren” typ av subjektivitet och objektivitet. Inte ens något så subjektivt som en enskild persons egna märkliga drömmar är helt fria från objektiva lagrade sinnesintryck som byggklossar.

Den postmoderna idérörelsen uppmärksammade kanske främst att det ligger sociala maktstrukturer dolda i språket även när vi pratar om objektivitet. Men genom att inte stanna vid att, på goda grunder, upprätta en harmonisk balans mellan dessa två samtidigt förekommande och sammankopplade sidor av verkligheten gick man vidare och försökte rensa bort objektivitet från den språkliga domänen där just postmodernisterna själva brukar befinna sig i egenskap av intellektuella ofta skrivande, läsande akademiker. Begreppet sanning  är tätt kopplat till objektivitet och fick stryka på foten.

När slaget (ja, det var verkligen en tvättäkta akademisk strid) var över hade postmodernisterna trängt ända in till ordet kunskap och där skedde något mycket märkligt. Om en akademiker inte kan producera kunskap är det ju inte mycket värt att betala dennes lön eftersom det trots allt är akademins och därmed akademikers raison d´être. Den akademiker som enbart förhåller sig till verkligheten språkligt fick därmed svårt att motivera sin egen existens. Uppdelningen blev till synes dragen vid om en hade ett solklart objektivt mekaniskt verktyg mellan sig och den verklighet man studerar eller inte. Eller åtmistone producerade siffror och matematiskt liknande symboler som ju inte är lika lika vanligt språk som bokstäver. Som Lacan försökte göra genom att låna det estetiska, men inte det formella logiska från matematiken med ett förvirrande resultat.

När sanning, objektivitet och kunskap (eller fakta) så grundligt och med sådan iver utsatts för ett utrensningsförsök ur språket, om än med de ädlaste intentioner, är det inte bara akademin i allmänhet och humaniora i synnerhet som kommer i gungning utan även media. Naturligtvis är det inte enbart det postmoderna angreppet på sanning och objektivitet som förklarar varför stater idag ägnar sig alltmer åt att utveckla och samordna defensiv och offensiv informationskrigföring. Eller ens varför vuxna välutbildade människor allt oftare beter sig som käbblande barnungar eller mycket värre på nätet.

Postmodernismen har sedan länge gått överstyr genom att föra krig mot alla sanningsanspråk utom sina egna, nämligen att det inte finns några. Därmed hamnar den både i en omöjlig filosofisk position, vilket måhända är en angelägenhet för en mindre grupp människor. Det är dock långt värre att postmodernismens överdrivna sanningsangrepp har den obehagliga sidoeffekten att den eldar på tendenser till faktaresistens och försvårar förutsättningar för det för en fungerande demokrati så viktiga offentliga samtalet oavsett om det förs runt fikaborden eller i massmedia.

Det intellektuella klimatet behöver därför kyla av och gå vidare. Avkylningen har egentligen redan hänt i de mest centrala delarna av den intellektuella kultursfären. Kruxet är att det ännu tycks råda en utmattning och brist på rörelseenergi framåt där. Politiken, liksom akademin lider av en brist på visioner. Istället tittar man tyvärr alltför ofta bakåt till uppdiktade gyllene eror då allt var gott, rätt och vackert. Det är en mycket farligt riktning som ledde inte bara till andra världskrigets fasor utan även våra samtida fasor särskilt tydliga i IS härjningar.

Jag är dock sedan länge optimist och tror att det kommer att ordna sig. Självklart finns det framsteg och även en stor berättelse (som kallas evolution). Om fler intellektuellt nyfikna och engagerade människor läste Clare W Graves artikel från 1974 så tror jag faktiskt att vi kommer vidare till fortare genom att lösa upp en del handlingsförlamande förvirring. Du kan även kolla in vad några vänner till mig gör i tankesmedjan metamoderna, ett namn som alluderar på en slags ny och förbättrad version av modernismen.

Vårt undermedvetna försvinner inte med dataåldern

Tags

, ,

En hastigt nedtecknad reflektion, som egentligen är ett på mobilen redigerat mejl, när jag läser:

http://io9.gizmodo.com/why-freud-still-matters-when-he-was-wrong-about-almost-1055800815

Jag och en vän kommer ibland in på behavioral economics och jag har ofta en instinktiv motvilja mot management metoder som “tar bort fritext-fältet” genom att reducera exempelvis utvärderingar till nöjd/missnöjd.

Till viss del agerar vi som apor när vi, vilket är ett typiskt experiment inom behavioral economics, väljer mellan 100 kronor nu eller 200 om en vecka, med till synes “irrationellt” resultat. Du kan säkert gissa vilket.

Dock tror jag att en mycket stor del av vårt beteende är styrt av omedvetna neuroser, t ex att tävla med de en uppfattar som sina sociala jämlikar om boendestandard och omsättning i företaget en äger etc.

KBT och behavioral economics är utan tvekan stora framsteg inom psykologin, eftersom de grundar sig på empiri till skillnad från det mesta av 1900-talets psykologi som kunde fritt hitta på saker som att “det nyfödda barnet vill tillbaks i livmodern och därmed dö” som en känd kulturpersonlighet sa i sitt sommarprat. Hur går ett sånt påstående ens att belägga med nån slags faktisk observation av verkligheten?

Dock ska inte slänga ut barnet med badvattnet. “Djup-psykologi” och existentiell psykologi har sannolikt många svar att ge på de grova dragen i varför folk väljer att leva som de gör. Som artikeln påpekar är det numera att betrakta som ett faktum att vi är omedvetna om mycket av det som styr våra val i vardagslivet. Själv är jag särskilt intresserad av omedvetna mönster i vårt personliga språkbruk. Få vet ens vad en kan leta efter för typ av mönster, även om de är uppenbara bara en känner till dem.

Det finns ingen motsättning mellan att rigorös mätning av beteende (data) och att tolka resultaten med stöd i hypoteser om hur medvetandet fungerar, hypoteser som kan vara formulerade utifrån ren och skär erfarenhet och individuell reflektion.

Det är när den ena får dominera på bekostnad av den andra som det blir fel. Efter 1900-talets övertro på medvetandets insida (studera Ken Wilbers AQAL-modell) tycks vi nu vara på god väg att slå över i en övertro på medvetandets utsida.

Balans och urskiljningsförmåga är bättre.

Det tar dock emot att hålla två så skilda idéer som exempelvis neuroser och Internet of Things i huvudet samtidigt. Det är kanske konsten.

Nu börjar det synas tecken på att psykoanalysen som behandlingsform kan stå inför en viss återkomst.