Det var en gång en liten pojke som hade jättestarka känslor. Om han inte fick som han ville (och det får man inte alltid i livet) så kunde han bli så arg så han svimmade. Hans föräldrar blev förstås rädda när han svimmade och tog honom till en doktor. Doktorn berättade att det kan vara så ibland och att det inte var någon fara, det skulle gå över med tiden. När pojken lärt sig uttrycka sina känslor med ord eller på andra sätt. Det visade sig att pojken var väldigt angelägen om att lära sig uttrycka sig och förstå världen så han försökte förstå hur människor omkring honom och lyssnade noga på de äldre barnen. Så det första han lärde sig var förstås fula ord.

När pojken började skolan kunde han redan läsa. Första gången han läste gick han till dagis med sin mamma. De gick förbi en vägskylt och han pekade och läst högt vad det stod på den. Han blev jättestolt att han kunde läsa.

Ganska snart började han få problem i skolan. Det var inte det att han inte tyckte om skolarbetet – det gjorde han, men han hade svårt att umgås med de andra barnen. De tyckte att han var konstig som sa svåra ord och till och med pratade lite engelska. Så han kom att bli utanför.

Sen följde en massa år då pojken ömsom bråkade med de andra barnen och lärarna och ömsom ägnade sig åt en massa olika saker som han tyckte om. Han tyckte om att läsa, tänka på fenomen i samhället (som hur skolan fungerar, vad en kriminell är för nånting och hur häftiga saker som människan kan bygga) och fiska. En gång metade han med sin bror och tittade så intensivt på flötet att han föll i trance och rakt ner i vattnet. Men han tyckte inte så mycket om saker som involverade andra barn, som att spela i ett fotbollslag eller prata om saker som böcker, skolan eller vilket lag man hejade på. Pojken tyckte ofta eller sa nånting som de andra barnen inte förstod och pojken kände sig utanför och bestämde sig ibland för att han var bättre än de andra barnen. Och det gjorde honom förstås ännu mindre populär när han gjorde så.

Han prövade också att säga och göra samma saker som de andra, men det var ofta klumpigt och även om han ofta lurade de andra barnen tyckte han inte om sig själv när han gjorde så. Så han började hänga med de busiga barnen istället för de snälla. De var också utanför, men det var en del saker som skiljde sig åt. Han klarade skolarbetet bra, till exempel. Och han låtsades inte om att han läste massor av böcker och egentligen var ganska populär bland lärarna för att han var så intresserad av olika saker. Han levde liksom två liv på samma gång, men de fick aldrig mötas tänkte pojken.

När pojken blev nästan vuxen var han trött på att bråka och ljuga så mycket. Så han flyttade till en annan stad. Nu skulle det nya livet börja, tänkte han! – jag ska jag bli professor och få läsa hur mycket böcker som helst och vara glad hela tiden! Och så levde han en tid, men även fast han läste en massa härligt svåra böcker och gick i frack ibland och anlade ett distingerat helskägg så var han förstås inte glad hela tiden. Han kunde lätt bli arg och tycka att människor runt omkring honom var för oambitiösa, ytliga eller ointresserade. Då predikade han som en präst och det tyckte de andra ofta var rätt kul – så det gjorde inte så mycket.

Efter ett tag träffade han en söt och glad tjej som han snabbt flyttade ihop med. Hon lärde honom en massa saker som han inte lärt sig tidigare. Som att vårda sitt yttre (han såg ut som en nörd innan) och att laga mat. De hade mycket roligt tillsammans, men först var det som att pojken tyckte att han var bättre än henne och då tyckte hon det också. Så hon började prata och bete sig som honom. Så hon blev en söt och glad tjej som dessutom var ambitös och kunde uttrycka sig formellt. Bara genom att vara så mycket med henne lärde sig pojken att slappna av litegrann och vara lite mer som andra i hans ålder och de gamla problemen med kompisar försvann snabbt nästan helt. Skönt, tänkte pojken. Det var så jobbigt att jämnt ha en massa konflikter. – Nu har jag både vänner och lärare som tycker om mig och en jättefin flickvän som jag älskar att vara med.

Sen blev det dags för pojken att ge sig ut i den verkliga världen. Första jobbet fick han mycket ansvar i och fick lära sig om politik i organisationer – att jämka olika viljor och karaktärer till ett gemensamt mål. Det var väldigt lärorikt, men pojken ville mer så han och hans flickvän flyttade till storstan tillsammans. De umgicks väldigt mycket tillsammans jämfört med andra vänner och hade bott ihop nästan hela tiden. Från första början hade de bråkat mycket, men också känt sig höra ihop på ett djupare plan. De kunde liksom aldrig bestämma sig (från första dagen) för om de skulle göra slut eller lova varandra att aldrig någonsin lämna den andres sida. Sådant var deras förhållande.

När de väl kom till storstaden hade de båda inom kort fått väldigt fina jobb och tack vare att de hade tur kunde de snart flytta in till en fin lägenhet i en av de vackraste delarna av innerstaden. De skaffade sig en båt som de både tyckte mycket om att vara ute och segla med och de hade det bra på många sätt och vis. Men pojken trivdes inte på det fina jobbet – han tyckte att arbetsuppgifterna var tråkiga och att människorna som han jobbade med var oambitiösa och inte så intresserade som han tyckte att de borde vara. Så han blev oengagerad och slarvade ibland väldigt. Nu ville pojken mer igen och tackade nej till ett förlängt vikariat och tänkte att NU skulle han fördjupa sig i studier igen!

Så han började plugga igen och reste tillsammans med sin flickvän till ett land på andra sidan jorden för att både uppleva äventyret och samtidigt få en smak av det han trodde var viktigt i samhället. När de kom hem igen (några illusioner mindre för hans del) började han studera på den högsta nivån på ett ansett universitet för att ta en högre examen. Han var började bli väldigt trött på böcker nu och kunde inte bärga sig innan han fick komma ut och mäta sina krafter och tillämpa sina idéer. Han blev otålig på utbildningen, lärarna och många av de andra studenterna som han tyckte inte verkade så ambitiösa och intresserade som han själv. Så igen blev han oengagerad och började slarva, men han var också så intresserad att han läste väldigt mycket – även sånt han inte BEHÖVDE läsa. Som alltid tidigare i hans liv.

Precis när det blev dags för examen såg han en spännande affisch som sa att om man var jätteduktig så kunde man få chansen att börja jobba på en väldigt fint konsultföretag. Så han släppte vad han hade för händer och la allt krut på att skriva en br ansökan och fick komma på en heldagsintervju med en massa tester och uppgifter att lösa. Detta var något alldeles nytt! Han trodde att han kommit till himmelriket! En massa människor som allihop verkade jätteambitiösa och oerhört intresserade av det de gjorde på dagarna! Och trots att pojken aldrig varit i närheten av att arbeta på ett konsultföretag eller hade de erfarenheter som är bra att ha för sådant arbete så fick han jobb där. Och han kände sig precis lika glad och stolt som när han visade för sin mamma att han kunde läsa den där gången för länge sen.

Men det var så väldigt mycket som var nytt för honom i hans nya roll. Han gjorde sitt allra bästa och ibland gick det bra (när det gällde att läsa böcker och tänka mycket) och ibland gick det inte bra (när det gällde att ställa sig in hos kollegor och förstå de underförstådda reglerna för nyanställda på konsultföretag). Så när konsultföretaget beslöt sig för att stänga ner den experimentavdelning han jobbade på och inte förlängde hans provanställning så kände han också en viss lättnad mitt i all chock och ledsenhet. För han hade ansträngt sig så mycket att han inte hade energi att vara glad, avslappnad och omtänksam när han kom hem på kvällarna till sin flickvän. Och, tänkte han. jag har lärt mig så mycket här och träffat så duktiga och trevliga människor (inta alla förstås) att jag är säker på att detta kommer att vara till nytta för mig oavsett vad jag gör härnäst.

Och mycket riktigt – det tog inte lång stund så fick han sin första nöjda kund som egen konsult och straxt därefter fick han ett fint jobb med hög lön på ett annat företag. Där bestämde han sig för att tillämpa alla de idéer och arbetssätt som han lärt sig på konsultföretaget. Det gick väldigt bra och lätt till en början. Han tyckte att han inte behövde anstränga sig ens hälften så mycket för att ändå få beröm och uppmärksamhet från de andra på företaget jämfört med på konsultföretaget.

Det gick bra för pojken och han fick mer och mer ansvar och beröm. Men han tog på sig för mycket och tyckte (igen) att de andra på företaget inte var tillräckligt ambitiösa och intresserade av det de gjorde. Han blev tröttare och tröttare, men lärde sig samtidigt mycket om arbetet (för han gjorde så många misstag som han sedan fick rätta till).

Sen började det gå dåligt för företaget. Många tappade arbetslusten och särskilt efter att företaget började avskeda anställda. Utlovade saker som skulle ha gjort arbete lättare och roligare sköts upp. Organisationen förändrades väldigt mycket och ingen förstod längre om det blev ljusare eller mörkare. Pojken började att må allt sämre och la nästan all energi på jobbet och hade ingen alls kvar när han kom hem. Nu blev det precis tvärtom mellan pojken och flickan. Hon tyckte att hon var lite bättre än honom och att han borde vara mer som henne. Och det tyckte pojken också. För hon klarade ju så mycket som han uppenbarligen inte klarade. Att ha ett ansvarsfullt jobb, men ändå ha energi kvar på kvällen. Att vara glad istället för gnällig och bry sig om andra människor och se till så att de är glada. Sån ville pojken vara och han började tycka illa om sig själv. När han inte var ett bra stöd för sin flickvän när de fick missfall blev flickan förstås väldigt ledsen. Men pojken hade blivit som en robot som såg allting som hinder som skulle övervinnas och släppte inte fram nångra känslor – bara rationella och (som han trodde) effektiva lösningsförslag. Men innerst inne tyckte han att han var misslyckad, men den rösten lyssnade han inte så mycket på utan höll en kudde för så att han skulle slippa höra. Men den rösten tog sig andra utvägar in i hans liv och han började bete sig väldigt destruktivt i hemlighet.

Han började planera för att ta sig ur sin situation, både på jobbet och hemma. Han var sådär trött på tillvaron som han hade varit när han en gång i tiden flyttade hemifrån. Han var trött på att vara inblandad i så många konflikter igen. De tog all hans energi och han visste inte varför det blev konflikter igen – han hade ju varit utan dem nästan helt i flera år nu?

Sen gick allt i en rasande fart. Han separerade från sin flickvän som han delat sitt liv med och kände som sin allra närmsta och djupaste vän. De sa båda två att de behövde detta för att kunna utvecklas och både pojken och flickan trodde att de gjorde rätt som separerade. Så de skiljdes som vänner och det tyckte pojken kändes väldigt bra. Han började ägna sig sig åt att bygga upp sig själv fysiskt och mentalt. Han kände sig gladare och starkare än på länge och började få energi över att göra kul saker på fritiden. När han var på semester fick han en telefonsamtal där hans chef berättade att på grund av omorganisation så var han avskedad med en månads uppsägningstid. Han blev nästan inte ens chockad utan tänkte att det var ett bra tillfälle att gå vidare i livet. För han var innerligt trött på hur han hade mått det senaste året och den känsla av att stå still och stampa som alltid rådde på företaget. Så nu hade han ingen flickvän, ingen egen lägenhet och inget jobb. Men en jäkla massa ny energi!

Hur det nu var så fick han erbjudande om att komma tillbaka till jobbet och han tänkte länge på hur han skulle göra. Han beslöt sig för att gå tillbaka och fundera ut vad nästa steg skulle bli – för han trivdes så bra med sin nuvunna energi och frihet och ville mer igen. Han spenderade några månader på jobbet och han trivdes väldigt bra nu när han kände att han inte var rädd för sin anställning längre. Han skrattade mycket och trivdes bättre än nånsin med kollegorna och var riktigt imponerad av den nya ledningen för företaget som gjorde så tuffa förändringar (varav en hade varit att avskeda honom själv).

Så en dag kom han fram till vad han ville göra. Det var tre saker. Och med ens fick han möjlighet att göra alla de tre sakerna och han sade upp sig från jobbet. Det kändes skönt. Han såg det som en möjlighet att ta en kreativ brejk i livet – utveckla de saker han hade fallenhet för och lära sig nya sker som han gått och drömt om i många år. Han fortsatte att arbeta mycket med sig själv och tillvaron var också väldigt jobbig med nya konflikter, men han kände starkt att varje dag var meningsfull och rik. Och det var länge sedan han känt så. Om ens någonsin. Tiden gick och han gav sig i kast med en det ena och en det andra. Både saker som rörde honom själv och saker som rörde arbete och försöjning.

Så en dag kom han på vad som var den röda tråden i allt han hade gjort i hela sitt liv. Och han beslöt sig för att förverkliga den drömmen. Och att göra en del andra saker rätt som han gjort fel tidigare. Men det är en annan saga.