Jag läste Ylva Herholz understreckare med njutning. För den som är intresserad av bloggfenomenet är det verkligen kul att få luta sig bakåt och lyfta blicken en stund. Och fundera lite på varför vi skriver bloggar. Ständigt denna enklaste och samtidigt svåraste av frågor; varför? Med en analogi från Ylvas text:

Till drivkrafterna bakom det självbiografiska skrivandet hör just detta att få syn på sig själv, reflektera kring varför det blev som det blev, kanske hitta livsmönster, och behovet av att skriva av sig.

Hon gör dock en skillnad mellan det anonyma skrivandet och det öppna som kanske ändå inte stämmer – för visst är det väl en njutning att vara berömd även under pseudonym Johan Larsson med fler?

En förklaring till att Envar idag skriver om sina egna liv hintas i att skrivandet är ett sätt att hitta en mening i tillvaron. En mening som under 1600-talet oftast var given av Gud och Försynen, men idag är för var och en att finna. Kanske är bloggandet en del av det nyandliga sökandet i vårt sekulariserade samhälle. Många gånger är det nog så – om inte annat som ett sätt att forma sin identitet.

Det finns två ingångar i att “forma” sitt själv. Antingen så påtvingar man en form med yttre medel; kläder, boende, yrke, etc. Eller så gör man som någon medeltida skulptör uttryckte; ser den oformliga stenens inre kvaliteter och mejslar helt enkelt ut den form som redan finns där inne. Vi bildas i en dialektisk dans av de två vägarna. Precis som det stora i vår tid bildas i växelverkan mellan uråldrig insikt och modern teknik.

Och världens vanvett är detsamma, om än i ny klädnad. Det känns tryggt! ;-)