Jag fick höra att det tydligen är svårt att hitta någon som inte gillar Facebook bland the usual suspects bland paneltyckarna. I offentliga diskussioner kräver ju dramaturgin att det är tydliga motsättningar mellan åsikterna  och alltså har alla de som vill arrangera paneler om Facebookfebern just nu ett problem. Kruxet är ju att sanningen ligger nånstans mitemellan. Det är lätt att gilla Facebook, men också lätt att ogilla det. Ond och god har samma mor, brukar man säga och det gäller i allra högsta grad även Facebook-fenomenet.

Varför har Facebook-användandet exploderat i Sverige? Av samma anledning som Allhelgonakyrkan är den enda fullsatta kyrkan söndag efter söndag:

Vårt enorma ouppfyllda behov av kärlek och gemenskap.

Natalia Kazmierska uttryckte det briljant då hon liknande Internet vid vår tids församlingshem. Och fredagsdisco skulle jag vilja lägga till.

Människan är ett socialt djur. Vi är skapade att leva vårt liv i tajta grupper om uppemot 30 personer, vår familj och vår stam. Av olika anledningar gör vi det inte längre – vilket fyller många av oss med en gnagande känsla av tomhet och meningslöshet. Vår brist på faktiska meningsfulla och stabila relationer i det verkliga livet kan däremot dövas med en UPPLEVD och artificiellt skapad känsla av gemenskap.

Det är ingen slump att TV-serien Vänner är en enorm succé bland 25-35 åriga medelklassmänniskor i storstäderna. just den grupp som misslyckats störst att skapa meningsfulla och stabila relationer. Som väntar med att skaffa barn tills det kanske en dag är för sent. Detta är också drivkraften bakom andra TV-serier som Seinfeld, där mixen återigen består i en känsla av meningslöshet och okomplicerat naturligt umgänge. Jag hävdade i en diskussion att alla längtar efter Det Stora Feta Grekiska Bröllopet, men får nog erkänna att det är vanligare att längta efter det där otvungna och kravlösa umgänget i soffan med en liten grupp vänner som kännt varandra länge och liksom bara "kommer förbi".

Robert D. Putnam skrev boken Bowling Alone där noterar att fler och fler väljer att utöva aktiviteter ensamma – och den utvecklingen går fort. Vi kan nu vara sociala ensamma – via exempelvis sociala medier. Ridderstråle och Nordström skriver i Karaokekapitalismen:

Och vi lovar er, är det nånstans det spelas mycket "ensambowling" så är det i Sverige rent generellt och i Stockholm i synnerhet

Stockholm är världens singeltätaste stad hörde jag nånstans. I Sverige är dejtingsajter vanligare än i andra länder. Jag känner nog inte nån i min ålder som inte vid någon tidpunkt varit medlem på en dejtingsajt – eller som inte använder nätet (Facebook som det senaste i raden) som en slags kontaktföremedling. Också. Det finns ett enormt behov av råd och hjälp med kärlek och relationer i Sverige idag. Så nog finns det fog att beklaga att Facebook är så populärt i Sverige. Precis som det finns fog för att glädjas åt att människor trots allt får nya , återupprättar gamla eller fördjupar relationer på Facebook. Ond och god har samma mor…

Allvarligt? Ja. Jag kommer att tänka på min kloke lärare Lennart som lät oss läsa Roy Anderssons lilla mästerverk Vår tids rädsla för allvar. men är då Facebook dåligt? Eller bra?

Igen; sanningen ligger nånstans mittemellan och ond och god har samma mor. Facebook bidrar faktiskt till gemenskap, på riktigt. Och det är kul att slänga en virtuell get på någon. På riktigt. Så jag kommer fortsätta hänga på Facebook, men jag kommer också att träffa mina vänner och bekanta på riktigt.

Blir man inbjuden mer än en gång till en TV-soffa om man sitter där och tycker att lagom är bäst? Förmodligen inte; men kanske till Filosofiska rummet i P1. Om de inte lagt ner det nu när de marknadsanpassar public service media. Vilket för övrigt även det är på gott och ont.  ;-)