Tags

, ,

Jag träffade precis Peter, en gammal vän från högskoletiden och vi pratade lite skit ett par timmar. Vi är båda rätt bra på att snacka, men nu var det Peter som höll låda och vi kom förstås in på företagande, marknadsföring och sociala medier då vi båda håller på med sånt. När jag frågade om Peter funderat på att börja blogga som en del av företagets marknadsföring var han skeptisk – hur skulle han ha tid med det? Hans företag börjar precis gå riktigt bra och bland annat kommer han nu lägga mycket tid och energi på att bygga en webbplats, trycka upp broschyrer och följa upp utskicken av broschyrerna. Syftet med broschyrerna och uppföljningssamtalen till reklambyråer och andra leverantörer är förstås att öka kännedomen om produkterna.

Under våra två timmar berättade Peter minst fem riktigt roliga och intressanta historier om hans mattor, hur de tillverkas, varför och hur han startade sitt företag och hur han upplevde att jobba på ett storföretag. Det sistnämnda var som hämtat ur Cluetrain Manifesto (eller den briljanta filmen Office Space). Vad tog det för honom att berätta var och en av berättelserna? 5-10 minuter? Och jag både skrattade och lärde mig en massa PLUS förstod att det här var en kille som hade mycket gedigen kunskap om mattor, reklamtryck och smarta sätt att använda alternativa marknadsföringskanaler effektivt. Hört talas om “horisontell marknadsföring” nångång? Jag verkligen ser fram emot att Peter berättar mer om detta i blogginlägg! Uppenbarligen tyckte denne upptagne företagare att han hade tid att berätta det här på fritiden, på en söndag. Kruxet är att han, liksom de flesta företagare/professionella jag mött inte förstått att bloggandet är att likna vid såna här kul samtal på fritiden än de där skitnödiga copywriter-texterna som man betalar för att fylla broschyrerna med. Uppsidan är förstås att man göder sökmotorerna med de här historierna. Fullproppade med finfina nyckelord såsom “mattor”, “marknadsföring”, “företagsprofil” och “designa din egen matta”.

Nu står vi i brytningsskedet mellan två marknadförings-paradigm. Old school = höga produktionskostnader för budskap och kanal (copy, proffsfoton, broschyr, utskick och uppföljningssamtal). Lägg till bad will:en som kommer av att man ringer cold calls till prospects som inte är intresserade av det man erbjuder för stunden och därför blir störda. New school = låga produktionskostnader för budskap och kanal (personlig text på tex företagsblogg, internet och endast intresserade mottagare via sökmotorerna). Lägg därtill att din marknadsföring är aktiv dygnet runt och inte bunden till en viss tidpunkt då posten dimper ner (eller broschyren innan den slängs eller hamnar i “arkivet” vilket ofta är samma sak).

Det här får enorma konsekvenser för både vart marknadsföringsbudgeten går och effektiviteten av varje insats. Och det handlar inte om att ENBART använda sig av digitala interaktiva kanaler för sin marknadsföring. Dels för att Old School kommer att leva kvar, om än tynande, under flera decennier. Och dels för att det är mer effektivt att använda samma (ibland kostsamt) framställda material i flera sammanhang. Självklart. Ett snyggt proffsigt högupplöst produktfoto  behöver ju inte ENBART användas i broschyren eller i mässmontern utan kan OCKSÅ publiceras lågupplöst i mängder av olika sammanhang på webben. Vad det egentligen handlar om är vår rädsla för det icke-perfekta. Förstår det vår image om vi syns i nån skakig hemmagjord Youtube-video där vi visar och berättar om våra senaste och coolaste produkter? Också? Tja, fundera på vad det innebar att Youtubes grundare publicerade sitt tillkännagivande av att de blivit uppköpta av Google i form av en risig inspelning av de båda grundarna på Youtube. Eller att det finns massor av filmer på nätet som visar folk som sover över på IKEA Eller att det syns vilken handväska den eller den kändisen har på sig när privatpersoner tar paparazzifoton på kändisar de råkar få syn på? Är det ett problem att produkter och varumärken syns BÅDE i proffsiga produktioner och i amatörproduktioner?

Men det här inlägget handlar om att ha tid att blogga. Tänk tvärtom för en stund. Om nu folk fotar, skriver och filmar om dig och dina produkter oavsett om du vill eller inte – kan det då inte vara en poäng att DU också ger dig in i leken. Och drar nytta av att produktionskostanden är så låg att du hinner producera 100 halvrisiga foton, filmer och texter på en vecka som gör att DIN version av berättelsen om dig också får utrymme. OK, säljer du skit och har noll-koll på hur man bemöter kunder så är du rökt i vilket fall. Men det är inte fallet i de flesta fall. Om du gör ett misstag i kundbemötande så ger det snarare mer cred att erkänna misstaget och försöka rätta till det inför öppen ridå än att försöka mörka det. Det vet du ju egentligen. Men det krävs personligt mod för att verkligen agera så. Det är klart att det underlättar för den genomsnittlige anställde att våga om det finns en företags-policy som stödjer transparens. men det är betydligt mer värt att personer längre upp i företagshierarkin tar det första steget och börjar våga vara transparenta.

Den egentliga kulturförändringen kommer sig troligen av att företag börjar räkna på hur mycket pengar man lägger på högkostandsmarknadsföring i form av tid och pengar. Och jämför med hur många leads eller (om man har onlineförsäljning) som kommer av från sökmotorernas länkar till den egna bloggen, hemsidan, Flickr-sidan, Youtube-filmerna eller var i hela fridens namn materialet tar vägen när du väl börjat släppa upp och sprida istället för att stänga in och försöka kontrollera. För om det nu tar 5-10 minuter att berätta en historia om ditt företag, dina produkter eller dig själv och dina tankar och det i sin tur kan spridas 24/7 i miljarder kanaler. Ja, du hörde rätt. Och livslängden är oändlig. Så är det där KAN:et kanske mer värt tryckkostnaden för 1000 broschyrer som INTE tillgängliggörs på nätet OCKSÅ. Är du med?

Sen att det är bluddrigt, mångordigt och halvtuggat har publiken kanske överseende med? ;-)