Tags

, , ,

Efter att ha varit ute i skärgården med fåglarne kommer jag hem till en sjudande kittel av övervakningsdebatt (om FRA får rätt att övervaka kommer det bara att sporra kreativa lösningar på att undkomma – det är “vanligt” folk som blir lidande) och ett brusande småföretagande kring internet och sociala medier. Tyvärr blir det lätt ett fokus på enskilda “frågor” eller i sämsta fall produkter och features från den nya tidens webbföretag. Professionella kommunikatörer har dock försiktigt börjat vakna upp till en ny verklighet, men är än så länge i en trevande det-är-något-nytt-på-gång-mentalitet. Gott så, men var är idédiskussionen? Vad är en idé till skillnad från en rapportering och “analys” av utvecklingen? De flesta (läs: konsulter) har inte tid att grunna alltförmycket även om de sitter i en position som få andra att koppla ihop samhälls-, näringslivs- och historiska trender. Eller? Har inte alla PR-konsulter läst Walter Lippman? Eller alla reklamare Freud, Jung eller kanske Neil Postman? Många politiker har det – det tycks mig som att de ofta anser sig ha bättre tid att läsa. I alla fall de yngre som ännu har mycket att vinna på att försöka ligga några steg före den aktuella politiska dagordningen. Genom att också veta vad som hänt tidigare.

Var tog Alexander Bard vägen? Efter hans och Söderqvists eminenta analys Nätokraterna har jag tyvärr bara stött på honom i musiksammanhang. Karln är ju för bövelen en av de allra skarpaste tänkarna i dagens Sverige! Kanske anser han sig ha ingripit när det “krävdes” i form av boken, men håller sig nu på aristokratiskt manér stilla. Eller så har jag inte förmånen att få höra honom i de sammanhang han väljer att diskutera.

Var är journalisterna? Marciej Zaremba är och var en lysande skribent. Vilket hans artikelserie om det kränkta samhället visar. Men den bredare trenden ligger på annat plan – i demokratiseringen av medierna, virtualiseringen av tjänstesektorn (grogrunden för att den nya klassen Nätokraterna ska trygga sin maktställning) och den hejdlösa förskjutningen mot konsumentmakt. Notera att det behövs en skribent för att skriva de texter, producera de filmer eller på annat sätt konstnärligt gestalta samhällsförändringarna. Journalisterna, såsom de beskrevs av Walter Lippman och kommit att bli så som man utbildas på journalisthögskolor (just the facts ma´m) är på god väg att ersättas av nyhetsaggregatorer antingen i form av syndikerade nyhetsbyråer/mediekoncerner eller ännu hellre av automatiska sökspindlar och grovt tillyxad klassifieringsteknik. Vad blir då journalistikens uppgift?

Att åter bli skribenter är mitt svar. Låt molnet ta hand om rapporteringen av det senaste sena inom det ena eller andra området. Och räkna ut vad som är “hett” i betydelsen mycket omskrivet i kanal X med trovärdighet Y. Vad är då en skribent? Jo, någon som vågar tro nånting – och kanske till och med gud förbjude tycka nånting. Peka ut en riktning – göra sin egen subjektiva tolkning av det brusande kaoset. Inte för att FÖRUTSPÅ framtiden – utan för att forma den. När Heidenstam och de övriga 90-talisterna skrev om allmän rösträtt och kvinnors frigörelse var de med i egenskap av skribenter och formade det århundrade vi nyss har lämnat och förmodligen också det skede vi är på väg in i nu.

Då liksom nu händer “det” i skärningspunkten och genom brytning mellan politik, näringsliv och kulturen. Men efter hundra års politisering av hela det svenska samhället (den med känsla av egenmakt kan inte känna sig kränkt i Zarembas mening) är det just nu väldigt oklart hur dessa möten ska kunna ske. E-type sitter i och för sig i Skönhetsrådet. Men Bard har såvitt jag vet lämnat samhällsdebatten för populärkulturen. Jag vet att det pågår och har pågått försök med nya tidsskrifter med ambitionen att driva idédebatten – NEO och ACCESS har stålarna, ETC hade och har det inte. De mindre dagstidnignarna slås ihop och får mindre utrymme för skribenter i min bemärkelse. Av de stora dagstidningarna är det ju i egentlig mening bara DN och SvD kvar på banan. Med nåt enstaka lysande namn, men från mitt utkiksfönster har de ännu inte på långa vägar vågat klivit in i att utforska det samhälle som håller på att växa fram såsom t ex Fokus med Fredrik Wass artikel om molnet trevande börjat göra. Heder både åt Fredrik och Fokus därmed. Det är för övrigt så oerhört få oersoner i Sverige idag inom journalistiken som själva lever i förändringen att påfyllningen förmodligen får komma från utanför de ackrediterade journalisterna. Som Fredrik ju är ett lysande exempel på (även om han visserligen har gedigen utbildning i ryggen) som gått från fullblodsbloggare till att även vara fullblodsjournalist.

I övrigt har vi ju Mymlan-Sofia och hennes och Niclas Strandhs mediedebatterande Same Same but different som kommer från det andra hållet – fullblodsjournalist och sedan många år även fullblodsbloggare (både blod, svett och tårar) och nu precis börjat ta steget att föra in sina erfarenheter av sociala medier på de renrasiga redaktionerna. För som landet ligger nu tycks det mig vara samma sjuka både på tidningarna (med ett fåtal eminenta undantag som t ex HD.se) att man adderar bloggar och befolkar dem ur staben på samma sätt som herrklubben beställer in en clown till kaffet och avecen. Det handlar ju inte om att addera en ny informationskanal – utan att öppna en konversationskanal. Att skaffa sig ett membran där man å ena sidan gillrar fällan med egna ostbitar ur tankeverkstan, men också är snabb att höra efter vad människor runt om tycker och tänker och det man själv gör eller deras egna intressen.

På ett plan är det förstås en petitess – att räkna änglar på knappnålshuvudet att märka ord istället för att låta tanken lyfta. Jag erkänner att jag själv av hävd och ohejdad vana gärna definierar mig själv och andra till tårar (inte alltid av rörelse) – men utan definitionerna – utan formuleringskonsten finns det ingen kanonmat åt idéerna! Därför – skribenter! Vad är det bakomliggande mönstret i företagsbloggarna, mediehusens bloggverktyg eller kolumnistbloggare? Bakom att en person som Ted Valentin kan skapa ett nästintill självspelande piano (badkartan är det senaste exemplet) baserat på en virtuell företagsplattform med nästintill obegränsade intäktsmöjligheter parat med FANTASTISKT låga produktions- och distributionskostnader? Att det inom loppet av ett par år poppat upp bloggaggregatorer som Twingly (först?), Bloggz, Tailsweep, abrovinken Bloggkoll och gudvet vem näst som börjar samla på sig RSS:er och sätter en (gratis) indexerare på klabbet? Varför blir patent mindre och mindre viktigt och snabbhet och kreativitet i form av design och att släppa in användarna i utvecklingen allt mer viktigt? Vad är det bakomliggande mönstret?

Förstår någon av journalisterna på Dagens Industri eller ekonomidelarna i morgonpressen det, men avvaktar med att skriva om det för att de inte tror det säljer? Eller är det för att idén om den “objektiva journalistiken” gjort pennor som Strindbergs, Heidenstam, Ellen Key m fl portförbjudna i massmedierna när vi nu står inför en om möjligt ännu mer långående samhällsförändring än den gången? Tur då att en av förändringarna är att det inte längre kostar ett par hundra miljoner att starta en tidning eller en TV-station…

Man kan förstås skriva, liksom man kan läsa, av många anledningar. Själv noterar jag att Heidenstams första böcker endast sålde i några tusental exemplar i bokform, men eftersom word-of-mouth fungerade redan på den tiden så tog det inte lång tid för idéerna i dem (populariserade i form av bl a sånger istället för långa textmassor som alltid varit ett Böök att läsa för den ovane). Är det förresten inte det Bard gör med sitt BWO – enligt hörsägen är det riktigt kluriga texter insmugna i de trallande slingorna ;-)?

Slutsats? Den får värkas fram, men jag ser ett ramverk i;

1) Politiken tar efter konsumentmarknadsföringen och blir en fråga om att lyssna på “konsumenterna” av offentliga nyttigheter och servera målgruppsanpassade features från personliga distribuerade representanter för partierna (alltså inte endast galjonsfigurerna på stortavlorna). Det är inte nödvändigtvis “bra” för demokratin – långsiktigheten går DEFINITIVT förlorad trots wisdom of the crowds. Men vi slipper i alla fall en politik bestående av onåbara pappfigurer som blommar ungefär vart fjärde år.

2) Kapitalismen fortsätter sitt segertåg, men nya klasser växer fram. De som hade och har tid att tänka var först beroende av andras kroppsskrafter, sedan av industrirobotar och nu datorer som är grunden för virtualiserade tjänsteföretag á la Google eller för all del annonstorg på nätet som Blocket för att ta ett mer närliggande exempel. Nätokraterna behöver inga banker för att finansiera uppstarterna. Och inga fantasmagorgiska marknadsföringsbudgetar för att få kännedom och ihållande kundrelationer. PayPal? You betcha!

3) Kulturen individualiseras. Just nu är det förstås risk att man blandar ihop att kittla människors psykologiska sår mot betalning (psykologisk underhållning) och att skapa nya levande myter som ger människor inspiration och framtidshopp (det man för drygt hundra år sedan hoppades att massmedierna skulle ge och var tanken bakom public service). It ain´t over til the fat lady sings och det finns redan tecken på att det inte är antingen eller utan både och. Men slikt tar tid – det fina är att det för varje månad kommer alltmer raffinerade metoder att följa och därför testa mixen mot opinionen numera. Den totala mängden mänsklig kreativitet som just nu släpps loss på internet och som på sikt kommer att krossa upphovsrättsidén (om vi inte får en tillbakagång till mer slutna samhällen á la FRA-förslaget eller skivbolagsadvokaterna) är helt enkelt utan motstycke i den mänskliga historien. Yes, vi kommer att få fler nya lysande stjärnor, men vi kommer dessutom att få miljoner nya kulturyttringar från människor med en publik på kanske 10-100 människor.

Nu ska jag gå och fika med Per, men det kommer mera. Kram!