Tags

, , , , ,

Pengasystemets förtroendekris – står förtroendet för pengar I SIG på tur?
En gång i tiden representerade papperspengar reella värden i form av guldtackor. I början av förra seklet frikopplades de från guldet och började representera löften om framtida prestationer. I senare delen av förra seklet frikopplade en stor del av papperspengarna även från det och började i stället representera chanser och risker om framtida utfall på finansiella spekulationer, sk derrivat m.m. Från förtroende för personen som lovade att han hade gömt guld, till löften om han kunde fixa guld, till löften om att invånarna i ett land skulle jobba ihop motsvarande guldet om det behövs till löften om… Ja, inga löften alls faktiskt när det gäller finansiella instrument. Det är rent lotteri – eller i bästa eller sämsta fall beroede på hur man ser det – löften om att det går att förutspå hur människor beter sig i ekonomisk uppgång respektive nedgång.

Från förtroendet för personen, till förtroendet för andra människors arbetskapacitet, till förtroendet för företag, till företroendet för hela branscher, till fötroendet för en valuta eller priset på griskött i Kina om sex månader…

Förtroende – att vaska kongruens i informationsfloden
Förtroende handlar om tillgång på information. Mängden information står i direkt proportion till styrkan eller svagheten i det upplevda förtroendet. Det har de som lever på att sälja finansiell information levt gott på länge. Men även de som lever på att berätta hur andra människor pratar om en – medie- och konsumentundersökningsföretagen. För allt det här handlar om pengar – och nu är pengasystemet i kris. Bankerna har lågt förtroende för varandra. Människor har lågt förtroende för bankerna. Det är uppenbarligen bara världens stater som är fulla av förtroende. Trosvissa om att deras befolkningar ska leverera framtida prestationer i form av värdetillväxt. För de avsätter nu enorma summor papperspengar för att garantera att bankerna får tillgång till kapital som de i sin tur kan låna ut till företagen. Så att befolkningarna kan bli anställda och bidra till att BNP:n går runt. Så att de utlånade skattepengarna kan komma tillbaka. Annars blir det jobbigt.

Ponera t ex att de inte kommer tillbaka. För att till exempel de senaste decenniers kreditdrivna bostadsköp och livsstilskonsumtion inte var hållbar. Då ställs vi inför nya spännande förtroendekriser som på ett tydligt sätt illustrerar det ganska abstrakta begreppet transparens utifrån en “vanlig människas” perspektiv.

Den eviga kampen mellan kvantitet och kvalitet
Om det finns ett jobb och 1000 arbetssökande behöver arbetsgivaren sålla bland de sökande. Efter att man tittat på kompetens och erfarenhet och fortfarande har massor av människor kvar att välja på kan arbetsgivaren börja sålla på hur förtroendeingivande personen är. Igen, ju mer information som finns tillgänglig desto tydligare kan förtroendet bedömmas. Det är därför en bra idé att höra sig för med andra människor om vad de tycker om personens förmåga att hålla vad den lovar, klara att fungera i stressade situationer, hantera konfikter på jobbet etc. Sedan en tid tillbaka har allt fler människor börjat dela med sig över Internet vilka människor de känner och berätta både vad de själva gör, var de varit och hur de uppfattar andra. Det gör att det idag finns mycket tillgänglig information om en visst segment av befolkning. Det är rationellt att arbetsgivare skulle börja med att sålla bland de personer. Redan nu är det inget konstigt med att Googla en potentiell anställds namn inför en intervju.

Det kräver mod att vara leva öppet – även om man är livsfeg

För varje aktion finns en reaktion. För varje trend en anti-trend. Och trenden vinner alltid i det långa loppet. När det blev möjligt att synas på Internet (trend) blev motreaktionen att försöka skydda sig från att synas i “fel” sammanhang (anti-trend). Vissa menade till och med att det var “oseriöst” att finnas på Internet med motiveringen att det där mest fanns porr och bomrecept ungefär. Jag tror att det vi nu kommer att se är raka motsatsen. Att synas, oavsett om det det är i “seriösa” eller “oseriösa” sammanhang blir snarast en garant för att överhuvudtaget komma med ens i den första sållningen när det ekonoiska systemet pendlar tillbaka till att handla om personer av kött och blod istället för abstrakta siffor och kurvor om nånting i ett annat land.

För vi människor ÄR flockdjur. Vi nosar varandra i baken hela tiden, fast på lite mer subtila vis. För att bestämma mig för om jag ska våga lita på dig vill jag veta vem du känner, var du varit och vad du gjort. Precis som alla djur som är beroende av social acceptans för sin grundläggande överlevnad. Vi kan försöka finta de andra jyckarna med att hitta på fejkade examina, arbetslivserfarenheter och ha bära dyrare kläder än vad vi egentligen har råd med. Men det blir allt svårare att luras när och OM det finns gott om spår efter oss på nätet. Och om det saknas spår av oss är det snarare ett tecken på att det är dags att dra öronen åt sig.

Ibland är det effektivt att INTE lita på sina instinkter
Jag brukar prata om konsten att ducka för ett slag i boxning. Den instinktiva reaktionen när vi ser ett slag komma (hotet mot vår integritet genom att vi har allt mindre möjlighet att begränsa våra digitala fotspår) är att luta sig bakåt. Dra sig undan. Jag ska inte ha betalkort. Jag är minsann inte med på Facebook. Jag skulle aldrig få för mig att berätta om mitt liv på en blogg. Allra helst inte med mitt riktiga namn. Det VERKAR ju så rätt. Men i boxning lär man sig att konsten att ducka för ett slag är att luta sig IN MOT slaget. Om man precis låter det snudda vid örat så har man dessutom använt minimalt med energi jämfört med att buga sig hela vägen mot golvet (kostar onödig energi och gör en sårbar i en utsatt position). Konsten är alltså att berätta LAGOM mycket om sig själv, men framförallt att BERÄTTA om sig själv, snarare än att överlämna det helt åt andra. För pratas gör det. Utöver att vi förekommer på foton, video- och ljudupptagningar. I allt ökande utsträckning.

Sanningen är både och
Vem skulle du göra ett företag (oavsett om det är för att låna ut pengar eller samarbeta med) i ett ekonomiskt tuffare läge göra affärer med? Samma som du du troligen. Och när nu internet och sökmotorerna gjort informationsinhämtandet ungefär lika lätt för säkerhetspolisen som för en privatperson så står vi inför ett helt nytt samhälle. Där rädslan för hotad integritet ersätts av ömsesidig kärlek till kongruens – att leva som man lär. Men det innebär också att man får ge upp tanken att det ska vara en rättighet att slippa vara öppen med sina tillkortakommanden och endast få stråla i glansen av sina företräden.

Denna förskjutning håller nu på att inte bara omvandla hela marknadsföringsbranschen, utan även hur selektion går till vid rekrytering, lånegivande, verksamhetsutveckling, rättsväsende – ja, hela samhällssystemet såsom vi känner det. Men det kan ju också vara så att det här med transparens är en fluga. Och att den här finansoron är att jämföra med det tidiga 90-talets. Men det tror inte jag. ;-)