Tags

, , ,

Jag som för förundrade och/eller frustrerade kollegor på Centerpartiet försökt förklara att jag inte är intresserad av politik har fått en förklaring i boken Politik 2.0 av Brit Stakston och utgiven på Beijbom books. Det är ju politik 2.0 jag är intresserad av. Politikens former har helt uppenbart inte hängt med utvecklingen som de flesta (ja, faktiskt) väljare nu lever i. Det är betydligt fler som pratar politik på den digitala arenan än som gör det på politiska möten. Det är en av insikterna ur den här boken som jag tror kommer att studeras MYCKET noggrant av partierna. Efter att valkampanjshysterin lagt sig och förlorarna är förändringsberedda och vinnarna vill hitta citat att sno för att förklara varför deras valkampanj på nätet var så väl uttänkt och genomförd.

Jag var på lanseringen av boken häromkvällen och lyssnade med störst behållning på Göran Hägglund som var både rolig och helt uppenbart väldigt skärpt när det kom till förståelse av hur den digitala arenan passar in och kompletterar hands politiska verskamhet som politiker. Kvällen rann vidare ut i långa, roliga och energigivande samtal (och öl) så boken har legat oöppnad tills idag. Men nu har jag mellan varven hunnit börja läsa lite och bryter min drygt ettåriga bloggtystnad med, till min egen häpnad, just politik! Annars är jag betydligt mer intresserad av det samhälle som trots allt snurrar på trots den politiska sfärens ofta tafatta försök att hänga med i eller tämja utvecklingen.

Börjar med en svepande kritik av partiernas webbstrateger som bygger “öppna” digitala mötesplatser från Erik Laakso.  Han skriveratt det är ett resultat av att dessa strateger är fast i ett gammalt tänk – att de borde tänka att politikerna ska ut och möta människor där de redan är istället för att som nu locka de redan övertygade och politiskt insyltade. Som ansvarig (om än inte “strateg”) för Centerpartiets nybyggda öppna mötesplats och genuint intresserad undrar jag vilka alternativ till t ex bloggplattformar han ser? Kommentarsfälten på nättidningarna? I åtminstonde kvällsblaskorna drunknar snabbt en kommentar i myllret och missas därför lätt. När får vi förresten se nåt smartare, liknande Disqus, på tidningsartiklarna? Och Facebook, som ju trots allt än så länge i alla fall, är friends only är väl en av de sista platserna vi vill ha spontanbesök av kampanjande politiker? Återstår öppna tjänster som Twitter – som dock inte är där människor i allmänhet valt att samlas…

Nej, för mig är öppna bloggplattformar det mest logiska sätt att systematiskt närma politiker och väljare på nätet. En mötesplats för politiker är ett intranät. En mötesplats för engagerade och väljare kännetecknas främst av frånvaro av lösenord och hinder för sökrobotar och interaktion i kommentarsfält. För på Google har människor samlats och bloggposter hamnar ju lättare där än politiska samtal på interna möten. Och om, Gud förbjude, dessa ofta nymornade politiker i bloggosfären börjar läsa andra bloggar och länka ihop sig med icke-politiker (läs: väljare och opinionsbildare) så  har ju mötet igen skett där människor nu samlas – på våra EGNA plattformar på nätet alltså. För visst har Erik rätt i att det är de redan invigda som knappar in domänadressen http://www.centerpartiet.net eller http://www.netroots.se, men det är ju inte samma sak som att inte vara där människor är. Min poäng är att hjälpa politiker ut på nätet – och helst på den sociala delen av det, dvs bloggosfären, men för all del även Twitter, Facebook, YouTube och andra nålsticksplatser. Den digitala hemmahamnen menar jag fortfarande är bäst lämpad på en blogg där fasta sidor om de politiska åsikterna och uppdragen får plats tillsammans med inlänkning av alla kontaktytor på webben.

Aja, nog med till försvar gränsande förtydligande av hur jag tänker som webbredaktör på ett politiskt parti. Hans text är brilljant inte på denna punkt, utan i det att han sätter fingret på något annat mer fundamentalt för politiker och partier att hantera i det nya medielandskapet. Att de snabba medierna (både gammelmedia och nya medier på nätet) gör att det för stunden politiskt intressanta diskuteras, enagagerar och debatteras långt innan partiernas interna arbetsprocesser hunnit reagera. Och därmed blir de människor som formar de dagliga politiska diskussionerna inte nämnvärt påverkade av de hundratals politiker som faktiskt finns i partierna – utan endast, och då oftast i envägsform, av det lilla fåtal som har position nog att hamna i de nyhetsartiklar som oftast är det sociala objekt (se förklaring på Mjukvara) som diskussionen kretsar kring på t ex Knuff.se. De som vill upp behöver med andra ord lära sig att delta i diskussionerna i den stund de sker – annars blir de hopplöst efter på grund av den inbyggda långsamheten i internmöten med förbestämda agendor.

Därefter fastnade jag på Niclas Deeped Strandh´s text om varumärken och politik. Jag tycker hans exempel med Apple och Steve Jobs haltar lite, eftersom Apples produkter är fenomenalt bra och tydliga i SIG, till skillnad från det mesta som kommer ut ur politiska partiers verkstäder – men hans poäng att människor nu förväntar sig varumärken av kött och blod istället för logotyper, politiker som står för det de säger istället för visar upp ett bländande yttre är helt korrekt. Partier med sin hierarkiska uppbyggnad och formella beslutsprocesser har förstås svårt att svänga om från en verklighet för 15 år sedan till den myllrande varumärkes-, upplevelse- och relationsverklighet som nätet nu de senaste åren fått att explodera in i vanliga människors vardag.

Som hastigast bläddrade jag igenom handboksdelen som verkligen är den blandning av förståelse och handhavande som jag personligen efter alla mina utbildningar av partister tror på. Fantastiskt att slänga in en sån köttbit i en bok som alla gånger hade stått på egna ben enbart med de personliga texterna!

Andra som skriver om Politik 2.0: Nicklas Dahlqvist, Unni Drougge, Anna TrobergJoshua Tree, Jocke Jardenberg, Mary X Jensen, Jennifer Bark, Per Henriksson (nåja), Makthavare,
Anders Wallner

Reflektion efter detta mitt första inlägg på över ett år och nu dessutom på ny domän. Skönt med en egen plattform så jag kan fortsätta vara låååång och använda tysk meningsbyggnad… Inte allt förändras uppenbarligen i dessa de sista skälvande åren av en era. ;-)