Tags

, ,

Jag fick nöjet och äran att korrekturläsa min vän Per Robert Öhlins senaste bok Den mentala orgasmen för en tid sedan. Efter en andra genomläsning är samma känsla kvar. Per inte bara förstår källan till  kreativiteten i sin egen gärning – han kan även förmedla den i skrift.  Boken  vänder sig förstås inte bara till människor som arbetar med marknadsföring, utan som Alexander Bard skriver i sin recension, “till alla som tröttnat på det invanda och vill expandera sin livshorisont”. Oooohhh yes. När jag läste boken första gången fick jag en energikick.

http://www.flickr.com/photos/dchallender/

Jag är ju en stor fan av Pers sätt att uttrycka sig och, utan att nödvändigtvis jämföra mig med hans djup, känner att jag starkt delar hans tankevärld. Och det är inte bara inspirerande, det är tamejfan befriande!  För hur många är det som, sådär liksom i förbifarten, noterar att “vi lever…under oket av gamla mekanistiska ideal. Upplysningen och modernismen har lurat oss att tro på det konkreta, bara på sånt vi kan se på, ta på och lukta på”. Och detta är sådant som liksom smyger sig in i en bok som inte räds att ge så handfasta råd om kroppsliga övningar (I Love! En av mina favoritböcker är ju trots allt Koncentrera Eder! av Rheinhardt Gerling från 1914) – eller med tydliga exempel förklara hur intelligensen faktiskt hindrar oss att vara kreativa. En egen reflektion är att för mig handlar intelligens, som vi vanligen uppfattar den, om att ta bort risk (se tex: Risk Management)- medan kreativitet handlar om att TA risk.

Kreativitet kräver modet att utmana det etablerade
Jag vet ju av egen erfarenhet (om än blygsam) att riktigt vassa idéer föds ur jakten på något annat. Hur de till synes helt disparata fenomen kan skapa sköna nya innovationer (Hur låter industriell psykoanalys med bloggen som schäslong?). När jag lyfter blicken från sidorna och möts av Sverige 2010, det är valår och det är business as usual som dominerar både närings- och arbetsliv så slås jag av en stilla undran. Kanske är det så att den mentala orgasmen faktiskt är mer tabu än den fysiska i det här samhällsklimatet? Faktiskt tror jag det.

För det är en rebell som inte bara är kreativ privat, utan även på arbetsplatsen, bland kollegorna, inför kunden eller väljarna. En rebell och en profet. Och är det något som makten skyr och medelmåttigheten förkväver så är det just den det kreativa barnets enkla lösning på det FAKTISKA problemet. Under medelmåttighetens lojt fladdrande fana pumpar rationella Powerpoints ut rök som vi trötta tjänstemän låter oss nöja med. Och undviker därmed att göra oss till den där stenen i skon – eller snarare träskon i maskinen – som skalar bort det döda köttet, revitaliserar processerna och släpper loss skapandet att bölja så som det ju egentligen måste göra. Till och med fruset vatten är något sånär böjligt – den flexibiliteten och förändringsförmågan som allt av naturen skapat (inklusive vår hjärna) faktiskt besitter. Tills vi tämjer, eller snarare piskar till Pavlovsk lydnad, med det vi kallar förnuftet. Som i sin tur har sin upprinnelse i Upplysningen och moderniteten. Som förvisso både gett oss såväl ökad livslängd som massslakt i industriell krigföring, såväl fritt informationsutbyte på Internet som timrapporter.

Vår kollektiva medvetandenivå är redo för ett nytt kliv – join the party!
Men en upplysning och modernism som nu faktiskt börjat lida mot sitt slut under attack från postmodernismens (för all del nihilistiska) relativism mot myten om framsteget (besök: Forum för levande historia) och de decentraliserade nätverkens attack på hiearkierna (läs: Cluetrain Manifesto. Och i denna brytningstid så hoppas jag att fler läser sådana här böcker och börjar pröva att leva mer kreativt. Har modet att leva kreativt. Uppsidan är att det är att leva en ständigt pågående lågmäld orgasm – vilket är sjutusan så mycket bättre än en lika ständigt pågående och lågmäld tupplur.