Tags

,

Ikväll tog Ulrika och jag en lång promenad där vi bland annat försökt smälta intrycken från #SSWC, samt det senaste halvårets diskussioner på Twitter och ett urval grupper på Facebook där vi båda deltar. Jag tjatade på Ulrika med frågan om vad det egentligen är som är de gemensamma värderingarna och intressena i denna väldigt heterogena grupp i gränslandet mellan teknik, samhälle och företagande. Jag, som under de senaste månaderna efter bästa förmåga försökt koncentrera tankarna, sätta spaden i jorden och få ordning och reda på tillvaron nog att äntligen få liv i den hett åstundade (av mig i alla fall) psykografimaskinen, har därför stört mig på att det det varit så mycket snack om samhällsnyheter och politik. Heta debatter och ett faasligt tyckande. Jag har ju precis lämnat det där bakom mig, trodde jag. Till och med på SSWC så förstod jag inte riktigt varför det var så många journalister som var där och/eller som skrev om det.

Men ikväll ramlade polletten ner i en blandning av samtal med kloka Ulrika och och när jag läste den här knivskarpa reflektionen av Joakim Jardenberg. Och varför i hela fridens namn skrev sajten Makthavare hela fyra artiklar om SSWC? Och varför gick diskussionsvågorna höga om att SSWC var en slags folkrörelse innan vi åkte och hur kommer det sig att just folkrörelser nämns i en del av de kloka bloggrapporterna om eventet? Jomen, för att politik och opinionsbildning är en lika fundamental beståndsdel i den här rörelsen som kallas “sociala webben” som marknadsföring och teknik, förstås. Det är ju samhällsförändring som är en av de där svårfångade gemensamma nämnarna bland alla de dårfinkar och dönickar jag hänger med på nätet och på event som SSWC.

Nätokraterna – den nya politiska klassen i nätverkssamhället
Alexander Bard och Jan Söderqvist beskriver i den i mina ögon fullkomligt briljanta boken Nätokraterna om denna nya grupp att de använder sig att tillgång till relevant och snabb information som de får genom sin talang för teknik-förbättrat nätverkande. Båda är mycket skickliga nätverkare och nätanvändare, men I mina ögon är det främst Twitter som blivit weapon of choice för både den nya och den gamla politiska klassen. Den nya, i form av de människor som utan annan plattform än sin egen personlighet, drivkraft och ibland, men inte alltid, förmåga att bygga ekonomisk frihet utan anställning. Den gamla i sin tur, i form av de plattformar de skaffat sig inom partipolitiken, massmedia eller påverkar-svängen. Dessa båda grupper är nu ihopkopplade i ett enda nätverk i sociala medier, men också genom att vissa som startade sin bana i sociala medier nu också förekommer i de traditionella massmedierna.

Det bidde både och – inte antingen eller. Det skumma är att varken Alexander Bard (som är mer partipolitisk engagerad) eller Jan Söderqvist finns på Twitter.(Update: Alexander finns visst på Twitter som ena halvan av @gravitonasEller SSWC för den delen. Eller NÅT av alla de event där kombinationen intresse för samhälle och opinion förenat med (avancerat) nätverkande i sociala medier vid närmare eftertanke varit ständigt närvarande. Där jag menar att nätokratin, i den mån klassen kan sägas finnas än i detta ännu tidiga skede, åtminstonde formerar sig och övar sina skills. Personligen saknar jag dem båda om inte annat för att jag jag ser det lite som att Patrik Fältström, som ju BYGGDE Internet i Sverige deltar bland de som nu frodas i efterdyningarna av den insatsen.

Partitillhörighet byts mot stamtillhörighet
Fast kanske är det för tidigt. Det hade säkert blivit käbbel, kanske även från Alexander Bard själv som ju med Liberaldemokraterna och umgänget med partipartister, ännu är mitt uppe i den fotbollsmatchen. Och även inom den gryende Nätokratin, eller åtminstonde i de sociala medierna, verkar de sista resterna av det gamla industrisamhällets uppdelning i vänster-höger, rik-fattig, ägande-anställd ännu vara levande. Om det är så är det inget konstigt med identitetsförvirring bland de som nyss lämnat eller kanske får allt svagare praktisk koppling till det gamla industrisamhällets maktapparater partierna, massmedierna och lobbyorganisationerna.

Viktor Barth-Kron på DN skrev i en kul, men alltså förlegad, bloggpost att SSWC var festivalernas motsvarighet till vänstern. Om skribenten var på plats kan jag inte för mitt liv begripa hur han kunde undvika att undra varför det i så fall var känt folk från både höger och vänster riksdagspartier, på plats. Bards och Söderqvists Nätokrati skär, som sagt, på en annan ledd än vänster-höger. Öppen myndighetsdata, transparens i offentlig verksamhet, användandet av öppen källkod etc är inte en fråga om det är individens (höger) eller samhällets (vänster) fel med alla orättvisor, brister och orättvisor. Inte heller är det en fråga om det är bra med liten (höger) eller stor (vänster) offentlig sektor. Det är istället tror jag, i en analys som jag inte sett att Bard och Söderqvist gör, en fråga om systemtänkande där flexibilitet, mångfald och hållbarhet är ledorden.

Vad växer fram genom industrisamhällets kris?
Det är en förberedelse för att inte längre strida om att fördela de resurser industrisamhällets tillväxt och resursbalanser förde med sig. Nätokraterna intresserar sig istället för det gryende nätverkssamhällets intresse av att samhällsnätverket, precis som inom ekologin, i sin helhet håller sig friskt och förmår att anpassa sig till förändrade livsomständigheter. Från var jag står så tror jag det faktum att traditionella makthavare nu frotterar sig med oss nördar i sociala medier och på nörd-träffar som SSWC mycket väl kan innebära att nätokratin som Bard och Söderqvist förutspår håller på att växa fram. För varför skulle de annars bry sig? Jeeesuz, det kan ju inte vara för att det är så roligt att sätta GPS på får, sjunga allsång om Steve Jobs änglafån, ha en skrivare som skriver ut tweets i realtid eller flyga radiostyrd drone på ängen, väl?

Och då ramlar poletten ner varför jag tycks röra mig fram och tillbaka mellan de här världarna själv och inte riktigt bli klok på nån av dem. Jag har varit och är en del av det själv, och kanske utan att tänka på det till och med presenterade den första opinionsundersökningen bland den nya gruppen makthavare, nätokraterna på SSWC. Jag som tänkte att det var den harmlösa gruppen sociala medie-nördar´s värderingar som fångades på bild, när det i själva verket var den nya och allt viktigare beståndsdelen nätokraterna i opinionsbildningen.

2011-08-17_0036

PS. min drömsession på SSWC vore nog att få höra Alexander Bard och Jan Söderqvist hålla en “Nätokraterna 2012: vad hände sen?”

Update: Alexander svarade på postningen på Facebook (klicka på bilden för större storlek):
Alexander Bard om Twitter