Tags

, , , , , , , ,

Allting kan betraktas “inifrån” och “utifrån”. Det är lättast att begripa när det kommer till människor. Min upplevelse och vår upplevelse av varandra är att betrakta från insidan. Våra kroppar och den fysiska och språkliga (!) miljön är att betrakta från utsidan. En fallenhet för att betrakta från den ena eller andra sidan är källan till de flesta bekymmer vi människor har att dras med i det moderna samhället. Ta till exempel det ekonomiska systemet som just nu tycks stå inför ett avgörande. Bodil Jönsson skrev en mycket läsvärd debattartikel i Aftonbladet 2009 om människans villkor i ett nytt (ekonomiskt) samhälle.

 

I korthet handlar den om hur vi successivt evolverat från en samhällsekonomi förankrad i den trögrörliga verkligheten i jordbrukssamhället till den snabbt skiftande drömbaserade förväntningsekonomin. Ett konkret exempel på det sistnämnda är det nu så skakiga globala kreditsystemet som baserar sig på förväntningar. Eller varumärkesvärden som överstiger värdet av produktionskapacitet och vinst i företag. Men också allt entreprenörskap som människor ägnar sig åt. Och med den ofta galna och högst irrationella mänskliga verksamheten att starta företag börjar vi närma oss drömmandets och visionernas egentliga hemvist – de konstnärliga, andliga och filosofiska domänerna. Anledningen till att Apple säljer som smör till småföretagare och innovatörer genom att kalla dem galna. Har Bodil Jönsson rätt (tillsammans med Micael Dahlén, författare till boken Nextopia) har Apple och alla andra som säljer verktyg för drömmare framtiden för sig.

Den siste blir kanhända inte den förste och den siste den förste, i betydelsen att andelen excentriska och drömmande individer med makt och tillgång till härligheterna kommer att öka. Eller ens att toleransen skulle öka. Glöm inte att lilla jämställda Sverige agerar alltmer jämställt även med lååångt mindre toleranta värderingar i den globala byn. Det är just den globala byn som profeten McLuhan siade om som kan sägas utgöra själva Den Nya Drömtiden där idéer och information sprids blixtsnabbt över klotet. Precis som vår individuella upplevelse av lycka, sedd inifrån, är fundamentalt kopplad till våra förväntningar blir därmed vår kollektiva upplevelse av välfärd, sedd utifrån, kortvarig, styckevis och delt. Det är kruxet.

Den enskilda människans tillvaro har väl knappast förändrats så mycket över historien. De fler val vi fått i välfärdsländerna har inte stillat vår oro, kanske snarare förvärrat den. Den kollektiva tillvaron har dock förändrats radikalt sedan det cykliska, statiska och jordnära jordbrukssamhället övergick i industrisamhällets jämlika, snabba och produktivitetsfokuserade samhällsrytm. Och nu påstås vi alltså, enligt kloka människor, stå inför dörren till ett skifte (eller skiften?) som ytterligare snabbar upp samhällssystemet. Vår kollektiva värld förandligas, inte i religiös bemärkelse, även om vi kommer att få se mer av sånt i en globalt hopkopplad värld, utan i betydelsen frikopplar och förstärker tanken på bekostnad av tingen. Tanken är det inre, tingen är det yttre. Rörelsen är alltså från det yttre till det inre.

Vårt inre är, vid närmare påseende, alltid mer galet och irrationellt än vad vi vill tro. Till och med den mest ihopkrympta själ drömmer och fantiserar, om inte annat på natten. Drömmar kännetecknas av att allt är möjligt. Tid, rum och kausalitet upphör. En ko kan segla in genom ett fönster och förvandlas till en gammal vän. Ju galnare desto mer typiskt en dröm. Och kanske är det, tillsammans med skrattet, en av våra mest fundamentala mänskliga egenskaper. Vi är alla i grunden galna och skrattande djur.

De senaste åren har orden innovation, det vill säga drömmar och fantasier riktade mot den yttre produktiva världen, liksom kreativitet, som kan sägas vara drömmar och fantasier riktade mot den inre upplevelseorienterade världen, blivit allt vanligare. Intresset för drömmar, såsom hos till exempel Jung och Freud tycks sjunka, medan gamla hederliga andliga sysslor som visioner istället är på uppgång. Kanske är samhället trots allt på väg in i en galnare, mer skrattande och därmed mer fundamentalt mänsklig fas. I så fall kan vi nog räkna med att ett ett sådant karaktärsskifte föregås av en period av kris där det gamla sjunker undan och det nya kommer på plats. Det är väl en trösterik tanke när du förläst dig på SvD´s ypperlige ekonomiske analytiker Andreas Cervanka? Det bästa botemedlet (beroendeframkallande, men utan skadliga biverkningar) mot förgrämdhet är för övrigt den oöverträffade svenske beatnik-författaren Sture Dahlström som summerar det hela bra.

Våren kom som en iskall grön pust från Treriksröset och jazzen hade tagit slut i världen och författardrömmarna existerade bara som en flämtande låga i mitt medvetande. Jag lät dem flämta. En dag skulle jag få spela min musik igen och skrivlusten skulle börja knastra i mig som en småländsk skogsbrand.

Ur Han log i D-moll, 2007