Tags

, , , , , , , ,

Vi lever i en historiskt sett speciell tid. Å ena sidan har förutsättningarna för mänsklig samvaro förändrats i efterdyningarna av industrialismen. Även de som lever i icke-industrialiserade delar av världen påverkas i och med att industrialismens döttrar, masskonsumtion och globalisering, sträcker sig in över områden som i övrigt är underutvecklade. För dessa människor, som mentalt lever i efterdyningarna av modernismen eller rent av i postmodernismen, är Gud som bekant död sedan länge. Likaså är de mellanmänskliga relationerna transformerade från stammarnas och trostillhörighheternas allt-eller-ingenting till individualismens som-det-passar-mig. Den egna identiteten har därför frikopplats från både Det Högre som Det Gemensamma och huttrar naket kring Mina Omständigheter och Min Förmåga.

Parallellt med denna psykologiska och mellanmänskliga reduktion har vi en minst sagt förunderlig förstärkning av våra kroppsliga och mentala förmågor. Om man ser på människan som en verktygsskapande varelse primärt håller vi nu historiskt (?) på att överträffa oss själva. Från Arkimedes hävstång till en iPad är steget kanske inte så långt i år för den historiskt sinnade, men i kvalitativa termer innebär det ett viktigt skifte. Från en förlängning av våra fysiska förmåga till en förlängning av vår mentala förmåga, vilket kanske bäst uttrycktes av Marshall McLuhan.

Dristar man sig till att lyfta blicken ytterligare ett snäpp anas det jesuitprästen och paleontologen Teilhard de Chardin kallade Noosfären, men teknologiskt förstärkt. Detta i sin tur har inspirerat till andliga perspektiv på Internet vid sidan av kommersiella, tekniska och sociologiska. Idén om att människans mentala förmågor, vare sig de tolkas som kognitiv kapacitet, förmåga att empatisera med och relatera till andra eller som själslig/andlig mogenhet, kan utvecklas rimmar väl med vad vi ser teknologiskt nu. Samtidigt är påfrestningarna på våra mentala förmågor i direkt proportion till den mellanmänskliga och teknologiska utvecklingen. I en värld av oändligt många mentala intryck i ett allt högre tempo och med allt fler sätt att nå dem är filtrering den stora utmaningen.

Historiskt sett filtrerade vi de få mentala intryck gemene man fick till livs genom trosföreställningar (syndigt/fromt?), stam- eller på senare år klasskulturella filter (vi/dem?) eller med modernismens lika tydliga och enkla uppdelning mellan lönsamt/olönsamt, effektivt eller ineffektivt. När så ytterligare ett lager lagts till och individen är vägledd av inga andra ramar än vad som för stunden och i sammanhanget anses eller uppfattas som produktivt/nyttigt i den roll du för stunden intagit utmanas  såväl individen som systemet. Så länge dessa postmoderna förhållningssätt höll sig inom universitetens och kulturetablissemangens väggar kunde problemet åtminstonde negligeras av det stora flertalet. När andan (!) sluppit ur flaskan och dyker upp även i näringslivet (läs Harvard Business Review, särskilt bloggarna) och på dagis, skolor och annan offentlig verksamhet blir problematiken plötsligt något som märks även för människor som annars har annat att tänka på än kulturella mönster och sociala spelregler.

Mitt i denna kulturella och samhälleliga återbesök i det sena 60- och tidiga 70-talet föds dock en helt annan tid i det tysta. Medans våra ögon är riktade mot det sena industrisamhällets ifrågasättande av hierarkier, normer och maktstrukturer dras det i utkanten av scenen nya kaniner ur hattar som förändrar spelplanen djupare än flytten från landsbygd till städer, från adelns privilegier till köpmännens kapital eller för all del från muskelkraft till maskiner. Med informationsteknologins prylar, processorer och peer-to-peer som nu är snubblande nära sitt vardagliga genombrott handlar det snarare om ett skifte från allenarådande människa till ett samspel mellan människa och maskin, både på mikro- (produktivitet, kreativitet och hälsa etc) och makronivå (värdeskapande, social organisation, ekonomiska system etc).  Och med digitala eller fysiska robotar i vår vardag blir frågan om huruvida hen är ett lämpligt pronomen förmodligen både tydligare och mer  allmänt ansett som relevant.