Tags

Det påstås att kaffe var Upplysningens bränsle. Voltaire drack fler än tio koppar om dagen. Jag är djupt skeptisk mot den som dricker energidryck, men visa mig en person som maler sitt kaffe för hand och det är sannolikt the beginning of a beautiful friendship. Sen jag börjat fundera på samförekomsten av kaffeintresse och sofistikerat tänkande för ett par år sedan bekräftas min iakttagelse gång på gång. I Owe Wikströms Långsamhetens Lov återkommer kaffestunderna gång på gång. Hotellobbyer, kaféer i Östeuropa och lärdomsstäder. En fd dataanalytiker på Google hoppade nyligen av för att skriva en bok om kaffe. Tidningsläsandet må vara på nergång, men kaffekoppen visar inga tecken att försvinna, tvärtom. Nyss såg jag på löpet till Enskedebladet (?) att vi fikar som aldrig förr.

Och sen var det det här med att skriva och samtala. Jag menar att kaffe i allra högsta grad har med affärsutveckling att göra. I alla fall om man råkar arbeta med nåt intellektuellt såsom media eller kommunikation. Huvudarbete, som Mormor sa. Kaffearbete säger jag. Särskilt analys – långa, vindlande och associativa tankar. Slutsatserna kommer ju liksom först när man läppjar lite eftertänksamt med fjärrskådande blick med kropp och sinne fäst vid de sensoriska intrycken. Kanske är det vad som krävs för att förankra anden vid nuet och få den att likt virga (met.) snudda vid marken. En frikopplad ande lämnar som bekant inga varaktiga spår. Endast genom att bindas vid kroppens rörelse och sinnets riktning kan den manifesteras.

Och kaffekoppen lämnar en hand fri till att trumma med en penna mot ett papper. Kludda lite skisser eller fånga tankar i flykten. Skrivande. Eller för all del samtal. En för den digitalt skadade människan nästintill bortglömd konst. På sig själv känner man ju andra och, som Jakob norrmannen skriver, i synnerhet känner man sig själv genom andra.

Med någon eländigt lång och opretentiöst svängig Kjell Höglund-låt i lurarna. Eller på 50-talskaféet Pärlan med mormorsporslin, kryddig lingon-kola och i sällskap med ypperligt idéorienterade Jonas som idag. Rätt sorts person för en viss fråga eller fundering visar sig alltsomoftast inte bara dricka kaffe, utan även vara genuint intresserad. De mest spännande och givande mötena i anslutning till jobbet har varit på kafé eller då jag fått bjuda på handmalet kaffe. Särskilt det sistnämda. För mig ligger det ett stort värde i själva ritualen att mala kaffet och tillreda det för en gäst. Lite meck. En slags mellanstund, en sån där som vi i den digitala och mobila tidsåldern så lätt fyller upp med Twitter eller en kort film. Med händerna fulla av bönor, kvarnvevar och attiraljer att hålla reda på lämnas endast huvudet ledigt. Och eftersom det så gärna händer nåt oväntat, bönor som sprätter åt fel håll eller skållhett vatten som stänker vid fel tillfälle så blir det även gärna lätt att få igång ett otvunget samtal. Och inte att förglömma – precis som den största njutningen med att segla är att slippa detsamma och ligga tryggt förtöjd i hamn – att slå sig ner och pusta ut och koncentrera sig på tankeutbyte.