Tags

, , , ,

Att mediedata talar högre än medieundersökningar tvingar alla som arbetar med att undersöka medier att lära sig kod och stå med mössan i handen hos de digitala jätteföretagen.

I maj i gick medieprofessorn Pelle Snickars ut i Östersundsposten och påpekade att medieforskningens metoder är daterade och att det i sin tur skapar ett dåligt underlag för mediepolitiska beslut. Detta eftersom medieforskare i huvudsak förlitar sig på enkätundersökningar och pressklippssammanställningar i en tid där den mediedata som produceras automatiskt inuti medierna själva snabbt gör de inbyggda och accelererande bristerna med de förstnämnda undersökningsmetoderna allt tydligare.

Follow the money

Samma utveckling är tydlig i mediebevakningsbranschen där kunderna i allt större utsträckning efterfrågar den data som produceras inuti deras egna digitala mediekanaler framför relativt kostsamma och tveksamt mervärdesskapande sammanställningar av massmedieinnehåll.

Digitaliseringen av medier är svår att få grepp om med traditionell logik, men Pelle Snickars sätter fingret på den ömmande punkten; de som sitter på den värdefulla informationen i det nya medielandskapet är de nya, eller digitaliserade, medieföretagen. Och de släpper den inte till vare sig medieforskare eller omvärldsbevakare annat än som små hinkar ur en ocean och med en vidhängande rejält tilltagen prislapp.

Den regering som vill veta vad som rör sig i huvudet på medborgarna har idag oändligt mer att vinna på att vända sig till Facebook, Google och Apple än till opinionsinstituten, omvärldsbevakarna eller universiteten. Ett traditionellt opinionsinstitut tvingas på grund av sina metoder investera allt kraftigare i att nå ut till  människor för att få deras åsikt, medan Facebook som exempel nu får över 1 miljard (!) människors tankar, åsikter och, i snabbt ökande takt, mediekonsumtion flygande likt stekta sparvar in i databaserna.

Även medieföretagen blir omsprungna

Detta är en maktförskjutning på samma skala som när de industri-teknologiskt förstärka kapitalisterna marginaliserade de jordbruks- och hästbaserade feodalherrarna. Då är det inte konstigt att en medieforskning som till stor del blev till för att bevaka att inte ägandet av analoga massmedier koncentrerades på ett sätt som skadade demokratin inte nödvändigtvis hänger med i svängarna. Det gör ju inte ens de analoga massmedierna som nu tycks vara på väg att fullständigt hamna i knät på IT-bolagen.

På samma sätt kan opinionskänsliga företag och organisationer som banker, flygbolag eller retail-företag till en bråkdel av kostnaden för insamling och analys av massmediematerial runda massmediebevakning med så enkla medel som att läsa vad folk skriver på deras egna officiella Facebook-sidor.På så sätt kan de  direkt fånga upp och agera på kritik, i bästa fall innan det vuxit till en massmedianyhet och därmed skadar varumärket väsentligt.

Konsumentinformationen som de traditionella massmedierna producerar i form av tips och larm delas dessutom i sociala medier, vilket skapar en både billigare och insamlingsmässigt enklare genväg till konsumenternas åsikter, farhågor och önskemål. Detta gäller särskilt specialforumen, där initierade konsumenter tipsar varandra om vilka produkter som är bäst att köpa.

Men i grund och botten är all insamling av digitalt medieinnehåll, oavsett om det är från redaktionella eller sociala medier långt mindre värdefullt än den data som  de digitala medierna själva sitter på i sina loggfiler. I realiteten gör de än så länge knappt nåt med den förutom att steg för steg försöka förbättra sin egna annonsaffär.

När Google och Facebook nu tar steg för att locka in massmedierna ännu djupare i deras plattformar riskerar massmedierna att bli överskuggade av den massiva mängden användardata som på så sätt automatiskt tillgängliggörs för IT-bjässarna på global skala, men fortfarande bara i relation till det egna innehållet för mediebolagen som “ger bort” sitt innehåll till dessa mycket större och data-analytiskt kapabla annonsnätverk.

Facebook – världens främsta medieforskninginstitut?

Facebooks data science-avdelning(-ar?) har idag i praktiken tillgång all data om vilket medieinnehåll som väcker intresse i alla världens hörn samtidigt som de har fullkomligt förbluffande insikter om majoriteten av världens mediekonsumter – toppat med resurser att analysera all denna mediedata som mäter sig med kombinationen av flera av världens främsta universitet. Om man i ljuset av detta tittar på hur många medieforskare eller omvärldsanalytiker som ens kan grundläggande programmering för att lagra, analysera och dra slutsatser av digitalt medieinnehåll, ens när det rör sig om små mängder såsom en putte-land som Sverige så är det självklart att dessa båda grupper bleknar i jämförelse.

I gapet mellan digitalt handfallna forskare och omvärldsanalytiker å ena sidan och monstruösa dataanalysbjässar å den andra sidan, hoppar märkligt nog ibland enskilda individer och hackare som Ted Valentin, av bara farten och utan att ha några forskningsmetodologiska ambitioner, in och skapar nya medieforskningsprojekt såsom socialnyheter som faktiskt är mer innovativt, sett ur både medieforskningsperspektiv och omvärldsbevakningsperspektiv, än något jag sett från vare sig akademin eller omvärldsbevakningsbranschen sen Internet kom.

Så vad kan och bör göras åt saken?

Precis som Pelle Snickars skriver och medieforskaren Jonas Andersson Schwartz tagit riktade aktiva steg emot, ser jag ingen annan utväg än att knyta allianser mellan medieforskare och de digitala medieaktörerna själva, hur mycket det än smärtar en forskarkår som av institutionell roll och personlig övertygelse sett som sin uppgift att hålla en kritisk distans till dem. Alternativet är nog dessvärre att marginaliseras helt. Problemet, liksom i fallet med Twitters donation av hela deras data-arkiv till National Library of Congress är att det krävs rejäla tekniska muskler att ens hantera så stora databaser, muskler som minnesinstitutioner och humanistiska och samhällsvetenskapliga institutioner idag inte har.

En praktisk väg framåt

Utmaningen här är inte enbart att få loss ekonomiska anslag, utan även att förändra mindset till “det digitala” och tillskansa sig digital litteracitet i form av kodkunnande  inom forskningen, omvärldsbevakningsbranschen och de minnesinstitutioner som har till uppgift att bevara och tillgängliggöra medieinnehåll. De goda nyheterna med digitaliseringen är trots allt många och direkt tillämpbara. Därför vill jag avsluta med några smakprov på goda nyheter för alla oss som faktiskt tycker medieundersökningar, oavsett mottagande samhällsfunktion, är viktigt, angeläget och spännande:

Och sist men inte minst, när du skaffat dig grundläggande kodfärdigheter enligt ovan har vi ett Svenskt nystartat företag som har potentialen att förändra förutsättningarna för medieforskare, omvärldsbevakare och alla andra som redan idag är intresserade av medieinnehåll – än så länge såvitt jag vet juridiskt banbrytande och unika:

  • Overviewnews – världens nyheter i maskinläsbar form (API)