Tags

, , , , , , , , , , ,

Det talas om humanioras kris, men i själva verket kan hela tre distinkta kriser identifieras de senaste 200 åren. De två första kriserna har varit till relativ fördel för naturvetenskap och teknik, men den tredje krisen som pågår just nu har alla förutsättningar för att leda till ett uppsving för humaniora och samhällsvetenskaperna så att humanvetenskaperna kan integreras med naturvetenskaperna på jämlik grund igen.

Anledningen till uppsvinget är den nya världens “big data”, algoritmer och artificiella intelligens sätter humanioras paradgren, de existentiella frågorna, i fokus. Det övergripande temat Människan och Maskinen, uppstår och utforskas i praktiken  genom att förena humanvetenskapernas förståelse för människan och kulturen och naturvetenskapernas förståelse för systemen och naturen.

För att bättre förstå varför humanioras nuvarande, och hoppingivande, kris i mötet med “det digitala” kan det vara på sin plats att beskriva de tidigare mer destruktiva kriserna.

Humanioras första kris: industrisamhällets nyttokrav

Humaniora brottas fortfarande med sviterna av industrialismens framstöt i samhället. Vetenskaper som är samhällsekonomiskt nyttiga såsom ingenjörsvetenskaperna och de delar av naturvetenskaperna som industrin har direkt nytta av, såsom framsteg inom material och energi, har sedan 1800-talets begynnelse haft det lättast med finansiering och uppmärksamhet. Som framgår av filosofiprofessor Sharon Riders artikel “en anna slags nytta” i Sydsvenskan nyligen klagade Nietzsche också för 150 år sedan på de ökade kraven på nyttighet inom vetenskapen. Mot affärslivets hektiska tempo och fokus på skalbara processer där människor och varor är utbytbara enheter står sig humaniora slätt.

För att möta detta yttre tryck fick humaniora, då som nu, försöka argumentera längst linjer såsom att estetik är viktigt för att produkter ska sälja bra eller att medarbetare eller vårdtagare som läser skönlitteratur vilar bättre och kommer snabbare tillbaks till produktivitet efter semester eller vårdvistelse. I samband med dagens fokus på Internet-företag argumenteras det på samma sätt ofta att humanister och beteendevetare har en viktigt funktion att fylla för att hjälpa IT-bolag göra sina produkter psykologiskt frestande och rent av beroendeframkallande genom att trigga mänskliga behov såsom gemenskap och bekräftelse.

Men samhället som det ser ut idag har gått vidare från industrisamhällets ekonomism och instrumentalism och adderat nya dimensioner till akademins samhällsposition, vilket leder oss till den andra krisen humaniora ställts inför.

Humanioras andra kris: 68-rörelsens kulturkritik

Postmodernismen har inneburit många olika sorters perspektivskiften, men ett som påverkat humanioras förutsättningar på universitet och högskolor särskilt är den politiska aspekten. I slutet av 60-talet svepte  postmodernismens primära konfliktytor kön, etnicitet och klass in över akademin, liksom övriga delar av samhället. Här är det inte längre ekonomisk nytta som sätter press på vetenskapen, utan kulturella privilegier. Även den förändringsvinden blåser fortfarande starkt över humaniora och märks exempelvis i att “traditionlistiska” agendor som att vara väktare av bildning, högkultur och kanon får det allt svårare att få gehör. Postmodernismen ställer ju i sin kritik frågan vems privilegier som vidmakthålls genom att sådana begrepp används. Tittar man närmre på dessa visar det sig ofta dölja sig ett kotteri av vita, medelålders män bakom i egenskap av såväl väktarna som de som står som modell för bildning och även de som skrivit de böcker som ingår i kanon.

För att möta detta yttre tryck har humaniora bland annat inlemmat genus- klass- och kulturkritik i etablerade humanistiska utbildningar och vävt in mångfald i universitetens uppdragsbeskrivningar. Detta har inneburit att humanioras kulturbevarande funktion blivit svårare att argumentera för. Är inte det syftet endast ett sätt att bevara de gamla maktstrukturerna? Det finns därmed en risk att de ursprungliga källorna inte studeras och används, utan istället läses indirekt genom filtret av moderna akademikers ideal.

Därmed riskerar de att trivialiseras och glömmas bort eller banaliseras. Strindberg var exempelvis inte uteslutande en kvinnohatare om man gör sig omaket att läsa vad han faktiskt skrev. Detta är särskilt allvarligt då humaniora är den gren av akademin förvaltat arvet från de kristna munkar som kopierade och därmed räddade ovärderliga vetenskapliga historiska verk från andra tider och kulturer, trots att de inte vad korrekta med samtidens mått mätt. Ett lysande exempel är förstås de grekiska och indiska vetenskapliga skatter som hittades i de arabiskspråkiga böckerna av europeiska kristna i muslimernas kvarlämnade bibliotek i Toledo efter 1095 e.kr och som förvaltades, översattes och lade grunden för stora delar av universitetsväsendet. De kunde ha gjort en “politisk poäng” av att detta var böcker skrivna inom andra religiösa, filosofiska och kulturella traditioner och enbart “läst dem kritiskt”. Lyckokastet var att de både förvaltade dem genom att översätta och kopiera dem och läste dem kritiskt inom ramen för teologiska nytolkningar.

Den postmoderna revolutionen 1968 firar dock snart 50-årsjubileum och utvecklingen har gått vidare även sedan dess.

Humanioras tredje kris: “det digitalas” kunskapsrevolution

Idag kan en litteraturvetare i framkant vilja använda samma teknologiska verktyg som en astrofysiker i form av hård- och mjukvara för storskalig dataanalys. Den akademiska världen är djupt förankrad i boken som kunskapsteknologi, vilket framsynta humanister med Marshall “the medium is the message” McLuhan på 60-talet och den senare Friedrich “We are the subjects of gadgets and instruments of mechanical data processing” Kittler ägnat stor möda åt att bena ut. Eftersom de teknologier vi använder för att tänka även påverkar hur vi tänker, står vetenskapen inför utmaningar i mötet med IT och digitaliseringen som den på medieteknologiska grunder inte haft motsvarigheten till sedan dess uppkomst i det antika grekland. Även då var, ska tilläggas, var boken den dominerande medieteknologin.

Vi är mitt uppe i den här medieteknologiska revolution sett ur den akademiska vetenskapens perspektiv. Jag behöver väl knappast påpeka för dig som läser denna text att utbildning vid världens främsta universitet redan idag är tillgänglig digitalt på Internet på ett sätt som helt rundar aspekter av akademins “operativsystem” såsom antagningsförfaranden och kursavgifter. Det bedrivs fullskalig professionell forskning av vanliga medborgare utan krav på akademiska examina eller forskarutbildning. Och teknikföretag som Google har redan övertrumfat all världens samlade bibliotek för att samla in och tillgängliggöra fakta och kunskap digitalt över Internet.

Digitaliseringen förändrar kunskapande i grunden

När boktryckarkonsten slog igenom var det en självklarhet för humanister att anamma den nya teknologin. En bok är en bok är en bok. Men en dator är däremot något långt mer än en bok. En dator påverkar vårt tänkande i långt större utsträckning än en bok i åtminstone det att den adderar en oerhörd snabbhet i “sin” egenskap av tankeverktyg och en oerhörd effektivitet i sin egenskap av distributionsmedel för dessa våra digitalt förstärka tankar.

En dator kan för all del användas som ett skrivverktyg – en sofistikerad ersättning för papper och penna, som möjliggör smidig behandling av texter och färdigställande av layout. Men i datorn gömmer sig något mycket mer kraftfullt än så. En dator är till själva sitt väsen en generell beräkningsmaskin vilket har oerhörda konsekvenser för vilken typ av vetenskapliga problem den tillåter oss att ge oss i kast med. Därutöver är den nätverkande datorn principen om nästintill obegränsad lagring och beräkningskapacitet vilket ytterligare förstärker datorn som verktyg för vetenskap i bred mening.

Det är i grunden detta som de beräkningsintensiva naturvetenskaperna dragit nytta av. Inte som en elektrisk skrivmaskin för att skriva uppsatser och artiklar på, utan för att möjliggöra steget från att en noggrann och uthållig forskare observerar en stjärna i taget vid sitt teleskop, till att automatiska maskiner outtröttligt sveper över natthimlen och analyserar och sorterar oändligt antal observationer i jakten på betydelsebärande mönster och samband. Datorn möjliggör en arbetsinsats och ett resultat som helt enkelt ligger bortom vad som vore möjligt ens om universiteten varje år fylldes på med horder av Gallieos, Copernicusar och Keplers för att göra en liknelse om vad datorn inneburit för astronomin.

Det samma gäller medicinsk forskning som gått från manuell provtagning till att kartlägga den mänskliga arvsmassan för referens. Det är att likna vid om en litteraturvetare som studerar en bok av en författare hade kunnat börja med att jämföra den med alla världens böcker som publicerats inom samma genre  – en tanke som för övrigt inte ligger särskilt långt borta i verkligheten.

Utmaningen ligger i praktiken idag inte i form av ingenjörskonster som att exempelvis digitalisera och flytta litterärt källmaterial till flexibla och skalbara databaser och analysera dem med med utmärkta verktyg för vetenskaplig programvara. Snarare är utmaningen att förnya det vetenskapliga tänkandet. Inte nödvändigtvis förbättra det gamla, utan komplettera med det nya. Vad kan humaniora lära av naturvetenskapens användande av digitala verktyg? Vilken ny sorts kunskap väntar på att upptäckas i digitaliserade arkiv av kulturmaterial? Många är rädda att placerandet av vetenskapliga instrument mellan subjektet och det studerade ska göra att något “magiskt” försvinner i översättningen. Det kan det vara klokt att påminna sig om att den personliga erfarenheten av andäktighet inför det studerade inte skiljer sig åt mellan den passionerade observatören av naturen från den passionerade observatören av kulturen. Universum har inte blivit mindre fascinerande och tankeväckande sen vi kunde se djupare in i det med datoriserade teleskop, tvärtom.

Det digitala sätter de existentiella frågorna i förgrunden

Vi lever i en teknologisk tidsålder med datornätverk, “big data” och artificiell intelligens som främsta tecken i tiden. Därför är det inte konstigt att det nu plötsligt är naturvetare, ingenjörer och IT-entreprenörer som i detta brytningsskede tycks ha tagit över mikrofonen i det offentliga rummet från humanvetenskapernas teologer, litteraturvetare och psykologer gällande de stora existentiella frågorna. Det är entreprenörer som Elon Musk, fysiker och astronomer som Stephen Hawkins och Max Tegmark och ingenjörer som Ray Kurzweil i massmedia uttolkar teknologins inverkan på de eviga frågorna om vad det är att vara människa, var vi kommer ifrån och vart vi är på väg som art och kulturvarelser i deras varningar inför en okontrollerad teknisk utveckling.

Men det finns även gott om renodlade humanister som påverkar samhällsdebatten i frågan om människan och maskinen. Inte minst filosofen Nick Bostrom som i själva verket låg bakom att den ovan nämnda varningen för AI. Inte så många känner kanske till att vår nuvarande ärkebiskop Antje Jackgelén som exempel, bland annat skrivit om vad utvecklingen av AI kan innebära för idén av människan som skapad till Guds avbild. Även medieteoretikern Douglas Rushkoff har till viss del lyckats nå ut med resonemang om vad medieteknologin gör med oss som samhällsvarelser i Present Shock  och Program or be programmed. Men ingen har förmått att axla den akademiska superkändisen Marshall McLuhans mantel som en den teknologiska samtidens profet. Det skulle förvåna mig om någon enda person utanför akademin känner till den lika färgsprakande och kreativt tänkande medieteoretikern Friedrich Kittler som gick bort 2011.

Den mest spännande nyskrivna bok jag stött på inom det här området är skriven av Alexander Bard och Jan Söderqvist och heter Syntheism – creating God in the Internet Age och jag rekommenderar starkt den filosofiskt intresserade att läsa den!

Nästa steg för humaniora är att omfamna tekniken

Den digitala revolutionen har inburit att tröskeln till att använda avancerade verktyg för vetenskapligt arbete sänkts och fortsätter att sänkas i rask takt. Det är ett mindre bekymmer att lära sig använda datorer för att samla in, analysera och publicera humanistiskt intressant material i textform som enskilda författares litterära verk eller  vanliga människors kulturuttryck på Internet. Sedan helt nyligen har även snabba framsteg skett inom maskinell bildanalys, vilket med teknikutvecklingens numera rasande tempo lovar ytterligare möjligheter för de visuellt orienterade humanvetenskaperna inom en snar framtid.

Det finns ingen konflikt mellan kontemplation och teknikstödd empiri. De kompletterar varandra på samma sätt som filosofisk intuition och spekulation föder vetenskapliga hypoteser att pröva rationellt. Tvärtom har den snabba utvecklingen inom den digitala tekniken lett till ett större behov i samhället efter att tolka och förstå de massiva datamängder som nu genereras automatiskt i människors samverkan med maskiner.

Intelligenta digitala assistenter blir snabbt allas vardag och hur vi som biologisk art och kulturvarelser påverkas och förändras i mötet med det digitala är vår tids kanske största fråga. Och det är en fråga där humanvetenskapernas existentiella frågeställningar och metoder för tolkning och reflektion behövs precis lika mycket som den naturvetenskapliga strävan efter repeterbarhet och ingenjörskonstens förmåga att bearbeta empiriskt material. Humanvetenskaperna och naturvetenskaperna integrerade och samarbetande på lika villkor och med ömsesidig förståelse och intresse för varandras perspektiv och praktiker. Peer-to-peer co-creation.

Prästen, matematikern och banbrytande statistikern Thomas Bayes (1701-1761) kan stå som modell för vad hela akademin, humanvetenskaper och naturvetenskaper som en integrerad helhet, har framför sig i en tidsålder då storskalig statistisk analys av mänsklig kultur och beteende för första gången blir möjligt som komplement 2000 år av boklig lärdom och kontemplation.