Tags

, , , , , , , , , , , , , ,

Kulturen och underhållningen behöver ingen “välmenande storebror” längre – allt för alla finns på nätet. Att demokratin behöver resurser för tidskrävande kvalitetsjournalistik vilket både Pelle Snickars, Umeå Universitet och Robert Jonsson i sin debattväxling i DN är överens om kan knappast kallas paternalistiskt. Ska Habermas tolkas för vad han vill se framåt (och inte som kritiskt beskrivande mediehistoriker) är det dock rimligen nyhets och samhällsjournalistik, gärna romantiska idéer om att vilja förstå varandra bättre som konfliktlösningsmetod i demokratins tjänst, som ska prioriteras i det framväxande Internetsamhället.

Det handlar inte om kulturen.

Idén om fin- respektive fulkultur är död med Internet, nu när det finns billiga och globalt verkningsfulla sätt att distribuera både gulliga kattvideor och det senaste från forskningsfronten. Det handlar om vad varje dagisbarn i dag tycks få lära sig ordentligt, men som tycks ha gått en skrämmande stor del av den vuxna och politiskt engagerade befolkningen förbi – hur vi beter oss mot varandra när vi tycker och tänker olika i de frågor som rör vårt gemensamma ansvar.

Det offentliga samtalet, som är ett fint ord för just detta gjordes populärt av sociologen Jürgen Habermas och det är i allra högsta grad relevant i ett Sverige som på ett oroväckande sätt kokar av konspirationsteorier, filterbubblor och infantilt “blockande” och “avföljande” mellan vuxna, vanligtvis vettiga och trevliga människor på Twitter, det offentliga samtalets kanske tydligaste plattform i det nya medielandskapet.

Medieprofessorn och public servicekommissions-deltagaren Pelle Snickars skrev nyligen i DN en debattartikel med rubriken Så ska public service blomstra i en digital era om hur Internet förändrar förutsättningarna för de statliga mediebolagen att uppfylla sitt ursprungliga uppdrag.

Hårdrar man det samtida problemet med public service och dess legitimitet, kan det reduceras till ett enda ord: internet. I regeringens nuvarande sändningstillstånd framgår att både SR och SVT ska erbjuda ”ett mångsidigt programutbud” – som om ett sådant inte existerade i den digitala domänen. Den mediekulturella bristens tid är ju sedan länge ett minne blott – och ”mångsidigt”? I förhållande till vad, den enfaldiga webben?

Mångfalden är säkrad inom kultur och avsändare av budskap

I runda slängar påpekar Snickars i artikeln (med rätta) att det nu finns ett tidigare otänkbart utbud tillgängligt för den medborgare som vill informera eller utbilda sig tack vare Internet, men även att public service “idémässigt varit en sorts (alltför) välmenande medier” som han med stöd i kulturteoretikern Raymond Williams analys av BBC kallar paternalistiska.  Vurmare av public service och Habermas idéer om kommunikativt handlande som jag själv får sig en släng av sleven :

Det är en tankefigur som omfattas av såväl politiker som journalister, liksom för all del medieforskare, förlästa på mer eller mindre romantiskt, habermasianska ideal kring en fullkomlig offentlighet och ett (önske)tänkande kring ömsesidigt kommunikativt handlande. ”Public service är för närvarande det kanske enda sättet som gemensamma kunskaper och nöjen upprätthålls i en delad offentlighet till gagn för hela befolkningen”, påtalade en av dem, Paddy Scannell, 1989.

Det är bra med konkurrens, inom den politiska sfären kallar vi det demokrati

Habermasianska ideal kring en fullkomlig offentlighet är i allra högsta grad något för public service medier att ledas av. Precis som privatägda mediebolag också gör det på främst kultursidor och i nyhetsflödet. Men för att de privatägda (industriella) mediebolagen ska gå runt på sina mycket ansträngda annonsbaserade affärsmodeller krävs brett genomslag där underhållning är en del av mixen. Jag känner inte till besöksstatistiken för nyhets och samhällsjournalistik i statliga medier respektive privata medier, men om jag inte är helt ute och cyklar så står sig program som Uppdrag Granskning, Rapport, Aktuellt Sveriges Radios ekonyheter väl i konkurrensen med de privata mediebolagens motsvarigheter.

Är det någonstans det är bra med konkurrens är det väl rimligen just inom makten över de bilder hela befolkningar får av huvudet av omvärlden och dess problem och möjligheter genom industriellt producerade och distribuerade massmedier? Internet har gett (nästan) alla helt nya möjligheter att kasta sig in i diskussioner och ropa ut sin egen åsikt. Traditionella massmedier har inte på något sätt spelat ut sin roll, som medieforskaren Jonas Andersson Schwartz på Södertörns Högskola, påpekade i en intervju i  P1 nyligen.

Alla sorters mediebolag är jämställda, men public servicebolag är jämställdast

Tvärtom är det det journalistik som produceras i både public service och privatägda medier som dominerar vad som diskuteras på Twitter. Internet må vara en förlängning och en ny kontaktyta med publiken, men beträffande kvaliteten på den journalistik som ligger bakom information och samtal om samhällsfrågor är ingenting nytt under solen. Det är fortfarande tidskrävande och osäkert vilka “gräv” som leder till vatten. Den industriella logiken inom media såsom i alla andra branscher bygger i grunden på att undvika risk. Därför finns det en poäng med att låta skattepengar betala för samhällsnyttig journalistik vars dagliga granskningsarbete långt ifrån alltid (och förhoppnings inte) leder till avslöjanden om missförhållanden.

Robert Olsson, programdirektör för nyheter och samhälle på SVT, skjuter i SVTs officiella svar på Pelle Snickars debattartikel in sig på just den punkten. Jag upplever dock att parterna skjuter förbi varandra helt här. Den eventuella paternalism och storebrors-mentalitet jag kan se i public service ursprungliga anda, att förmedla kvalificerad kultur till folket i en uppfostrande anda är en ambition jag inte sett röken av i public service. Att P2 med sin inriktning på klassisk musik stadigt har relativt litet genomslag sett till hela befolkningen tycks inte uppmärksammas av någon part, medan däremot bredare underhållningsprogram nog snarare är den egentliga stridsfrågan mellan privata och offentliga aktörer.

Det är gemenskapen vi saknar – och den kräver “romantiska” idéer 

När jag tittar på vad som just nu är populärt på svtplay.se ser jag Gift vid första ögonkastet, 30 grader i februari, Veckans brott och längskidor. Jag kan inte se att något av dessa program med brett genomslag har med vare sig kulturell folkbildning eller demokratistärkande information och dialog. (UPDATE: min vanligtvis välunderrättade granne Joanna säger att Leif GW ger konkreta tips om hur polisen kan förbättra sitt jobb, så OK då) Det kommunikativa handlande som Habermas, liksom jag och många med mig, tycker väldigt mycket om finns det dock ett ypperligt exempel på i form av i programserien Vänligen Lars Lerin. Just genom konstnären Lars Lerins mjuka och empatiska person i mötet med andra sensibla (och populära och rent av folkkära) människor får vi genom public service ett slående exempel på vad det offentliga samtalet inte är, men faktiskt kan vara i det nya samhälle som växer fram. Alla som är intresserade av samhället och vad Internet gör med det borde bums köpa och läsa Jan Söderqvists och Alexander Bards bok Syntheism – creating God in the Internet Age.

Det finns en underliggande trend i samhället idag, säger Bard och Söderqvist, och jag upplever det vara precis så. Den industrikapitalistiska eran som födde både borgerlighetens (affärs- och högkulturorienterade) och arbetarnas (demokrati och folkbildningsorienterade) massmedier är på väg mot sitt slut och det är ingen skam i att det ligger en romantisk underton i den nya andan. Efter tvåhundra år av konflikt- och tävlingsorientering som det normala i det offentliga rummet, är det just (riktiga, relaterbara) människor som Lars Lerin som väcker drömmar om de Habermasianskt förståelseorienterade samtal lite till mans. Det är sannolikt inte bara jag som tycker att det börjar kännas unket med iscensatta debatter med låsta positioner och floskel-bingo för att det är förment bra TV.

Ge pengar till fortsatt digitalisering av kulturinstitutionerna!

Internet har möjliggjort att nationalscenen Dramatens pjäser nu sänds fritt på Internet. Det är i allra högsta grad en statlig public service, även fast den inte går via SVT, SR eller UR. Internet möjliggör att företag och institutioner blir sina egna mediekanaler, vilket gör att statsfinansierad kultur kan nå sin publik direkt utan mellanhänder, vare sig statligt eller privat finansierade mediejättar. Utmärkt!

Det handlar alltså inte om konsten och kulturen. Det handlar om vem som tar ansvar för att båda sidor kommer till tals i samtal om hur samhället ska styra och att åtminstone de som företräder näringsliv, offentlig och ideell sektor på riksnivå alla både blir granskade och får komma tills tals på lika villkor.

Det är lysande att offentlig sektor, dvs vi med våra skattepengar, tar ansvar för minoritetskultur (både samiska och klassisk högkultur kan i publikstorlek utan tvivel jämställas här), men Internet möjliggör att denna fritt får flyta över Internet som Snickars skriver. När det kommer till politik och samhälle, dvs den arena som Habermas intresserar sig främst för, anser jag verkligen att public service medierna ett stort ansvar, som det dessutom kan behövas en skärpning inom om eftersom det sedan flera år jäser en mycket obehaglig underton bland främst invandringskritiska att inte all fakta redovisas. Om det flyttas pengar från kultur och nöje till nyheter och samhälle som en konsekvens av Internets enorma utbud ser jag ingenting konstigt i det, särskilt inte om offentliga (och ideella) kulturinstitutioner får en del av dem för att digitalisera och distribuera sina produktioner fritt på Internet som en kulturell form av öppna data.

Det här inlägget blev långt, men är det nåt som engagerar mig så är att vi måste se framåt nu när Internet omformat samhället och ta med oss Habermas poäng om kommunikativt handlande. Javisst är det romantiskt, men det är precis på sådana grunder vi människor motiveras att kliva ut ur och vidare från våra små bubblor av vardagspussel och fåniga jakt efter status som kompensation för den mänskliga gemenskap vi förlorat i det industriskapitalistiska paradigmet som nu är på väg att förvandlas till nåt nytt. Som vi bygger, bland annat genom hur vi beter oss mot varandra i den globala digitala by vi plötsligt vaknat upp i.