Tags

, , , ,

Det är mellantid i mitt liv. Det gamla är över, men sköljer som svallvågor på en stannande båt in över aktern. Det nya är fullt synligt, men har ännu inte börjat. Hängandes i luften. Det är ett utmärkt tillfälle att tänka efter lite.

I så många år har jag närts av tanken att vi behöver nya kategorier. Rent av prövat att införa några nya i medieanalys. Många gånger har jag trott att det är bråttom – att jag måste skynda mig att få dit dem. Så tänker jag inte längre. Än så länge domineras vårt samhälle helt av de gamla kategorierna. Höger-vänster. Stor bubbla-liten bubbla. Det är ungefär allt. Grön bubbla är fortfarande för knöligt att tänka.

Det finns en fantastisk bok skriven av David Weinberger som heter Everything is miscellaneous – the power of the new digital disorder. Den handlar om hur vårt tänkande förändrades när informationsteknologin boken slog igenom. Vårt tänkande blev linjärt och hierarkiskt. Kronan på verket blev Dewey decimalklassifikation-systemet som slog igenom internationellt för att klassificera biblioteksböcker. Nu när informationsteknologin Internet slår igenom förändras förutsättningarna för vårt tänkande igen, med samma fundamentala konsekvenser, menar Weinberger. Hyperlänkar och crowd-sourcade etiketter (‘taggar’) bryter sönder det linjära och det hierarkiska på ett sätt som påminner mycket om Marshall McLuhans vision om den globala byn där allt sker samtidigt, överallt. Stökigt.

Jag känner konflikten i mig själv. Särskilt starkt nu när jag i en paus ägnar mig åt böcker och bildningens linjära-hierarkiska värld. Den fundamentala ångestkällan inom bildningsparadigmet är en hisnande sorg över att det inte finns nog tid att läsa alla böcker man vill läsa. Det enda botemedlet är att kontemplera syntesen av de mest centrala verken, som ju alla är varianter på samma mänskliga erfarenhet. Upprepning av samma rader tills de assimileras i ens själva väsen. Det spelar ingen roll vilken visdomstradition, så länge det är paradoxalt och transcendent.

Den fundamentala ångestkällan i det digitala paradigmet är en känsla av mental infarkt inför alla simultana möjligheter. Det enda botemedlet är att logga ut. Gå ner i kroppen och ut i naturen. Vila bort den existentiella tröttheten med frisk luft och friluftsliv. Öva sig i att ge fan i alltihopa. Lita på att den här flodvågen reser sig av sig själv på miljarder intrikata sätt även när en själv kopplat bort sig från nätverket en stund.

Så tänker jag att det är med de nya kategorierna. Min djupa övertygelse är att vi måste sätta de mänskliga kategorierna i främsta rummet. Kategorier som har med liv att göra. Myllrande-förstelnad. Spänd-avslappnad. Energisk-katatonisk. Om ett hav är stort spelar mindre roll än om det är dött. Att ett samtal utspelar sig spelar mindre roll än huruvida det rör på sig eller ligger still.

Sett med dessa glasögon är det uppenbart att den nuvarande fasen av digitaliseringen endast förstärker de gamla kategorierna. Kvantifieringen av samhället forsar, ja – dränker rent av, vårt sätt att tänka och därmed vad vi gör och hur vi beter oss. Stegräknare. Kvantitativa undersökningar av det förment sociala beteendet på Internet. Big Data. Small Mind.

Men det kommer vända. Kanske är det ett slags sista rycket även för det industriella-rationella tänkandet. Civilisatoriskt har vi kanske ännu några droppar välstånd att krama ur det, även om vår tid nog snarare präglas av oro och beslutsamhet inför att motverka de negativa följderna för den ekologiska och humana miljön efter drygt 200 års framgångssaga.

Vi har ännu några hörn av tillvaron att industrialisera; våra sociala interaktioner, vårt promenerande, vår sömn och de timmar som pågår mellan arbete och sömn. Mänskliga relationer reduceras till såna där lysande knappar vid utgången av butiker, grön glad gubbe, röd ledsen gubbe. Den liknöjda gula gubben kan vi rationalisera bort, för hur ska vi kunna agera på den insikten?  Taggad, peppad, speedad som en tre-åring på skärtorsdagskvällen eller neurologiskt och existentiellt trött som i Byung-Chul Han’s trots allt hoppingivande lilla bok Trötthetssamhället (på svenska via Ersatz förlag).

Det är naturligtvis inte hållbart. Vi behöver de nya kategorierna och jag är övertygad om att de kommer att träda fram till synes av sig själva, i en dialektisk process som sannolikt bara påskyndas av denna fas av sista rycket.

Det är ingen brådska, men det är angeläget. Det löser sig inte genom att vi presterar en motkultur, kanske snarare av att våra enskilda, men tätt ihopkopplade, organismer tvingar oss att justera vårt förhållningssätt till det digitala och till de mer eller mindre autonoma system som nu skyndar till för att assistera oss från vaggan till graven. Jag vet inte hur det kommer att se ut, men de två maskininlärnings-praktikerna och -filosoferna Samim Winiger och Roelof Pieters har i sin episka idéhistoriska exposé över artificiell intelligens och mänsklig kreativitet illustrerat med en bild som jag tror på.

Liksom en ryttare ibland släpper tyglarna och låter hästen leda och ibland tar upp tyglarna och sätter i hälarna kommer vi att växelverka med det digitala och de assisterande maskinerna. Att klicka med musen och knappra på tangenterna är som att hela tiden ha strama tyglar och hälarna i sidan på hästen. Det kostar för mycket och bygger dessutom på idén att aldrig lita på hästen-maskinen, vilket är befängt och förskrämt.

Detta sätt att förhålla oss till det digitala och teknologin för in ett kontinuum i vårt sätt att tänka, istället för det binära av/på som ju faktiskt är en rest från det bokliga paradigmet, men som felaktigt tillskrivs det nya paradigmet på grund av att datorer i grunden arbetar binärt. Tänker vi binärt i förhållande till det digitala agerar vi binärt såsom att logga in eller ut. Skärmtid respektive offline. Det finns ju egentligen ingen anledning att bete oss lika dumt som ett kretskort när inte ens datorerna i de gränssnitt som vi de facto möter dem genom gör det! Sedan länge, länge nu gör de skillnad på de långsam respektive snabb rörelse eller klick med musen i ett kontinuum.

Och viktigast av allt. Det som skiljer oss från datorer är vår förmåga att tveka. Vi agerar inte med vare sig en etta eller en nolla när vi stannar upp ett slag, tänker efter, tvekar, och därefter med förnyad klarhet och energi fortsätter att interagera. Vi trycker inte ner en tangent och avgör därmed inte heller om det är en etta eller nolla maskinen ska registrera. Det är varken-eller. Det sant mänskliga är kanske i grunden en slags Schrödingsk katt.

En datormaskin tvekar aldrig. Däri ligger dess största brist. En människa som aldrig tvekar lider av samma problem. Eller snarare, omgivningen blir snart nog lidande av ett sådant omänskligt förhållningssätt till tillvarons oändliga komplexitet. Ett förhållningssätt som är binärt på samma sätt som kundnöjdhet-maskinerna i butikerna. Är du glad eller ledsen? Är du med oss eller mot oss? På vilken sida av muren hör du hemma på?

Detta är tyvärr vart det kollektiva tänkandet är på väg med stormsteg nu, sannolikt i tandem med den teknologiskt drivna kvantifieringen av samhället och den enskilde människans liv. Det är naturligtvis inte hållbart.

MEN. Det är ett sista ryck. Pendeln måste fullfölja hela sin bana innan den vänder. Och det finns absolut ingen deterministisk lagbundenhet som gör att du måste vara med på färden! Det finns en lösning på hela dilemmat som i sin enkelhet och kraftfullhet framstår som magisk; ignorera skeendet. Skit i det. Ha prylarna, testa att logga dina steg, dina vanor, häpna över hur algoritmerna föreslår dig aktiviteter, upplevelser och vänner. Men öva dig också i att regelbundet ge blanka fan i allt det där, stäng av helt random. Gör inte ens en grej av det.

Lyssna på Seneca den yngres brev som ljudbok, 3-5 minuter långa praktiska konkreta råd om hur en bör förhålla sig till kärlek, förlust, rikedom, döden etc. Utgivningen är finansierad av en stormrik  IT-entreprenör i USA som tycker att det är bra start på arbetsdagen av lagom längd. Konsten ligger enligt Seneca i att kunna ha det och kunna vara utan det. Indifferens.

Det finns ingenting deterministiskt i den teknologiska utvecklingen, annat än att du kan räkna med att teknologin och vår relation till den kommer att bli alltmer komplex.

Du måste inte förskjuta digitaliseringen och automatiseringen. Du måste inte heller kvantifiera och koppla upp dig och hela ditt liv.

Däremot måste vi nog alla lära oss att hålla lite löst i racketen, som en tennis-intresserad vän till mig en gång sa. Jag tror rent av att de allra flesta av oss helt oreflekterat kommer att vaggas med in i detta symbiotiska förhållningssätt. Under tiden kommer journalister, akademiker och andra vars själva yrke handlar om att ha överblick, varna för grynnor och peka ut en farbar riktning att skriva sig hesa – lästa och förstådda av varandra till största delen. Kanske är det just det vi ser nu när alltfler varnar för algoritmernas inbyggda fördomar.

Denna industri-rationella, algoritmiska fas är just en fas. Du som läser det här tillhör med 100% sannolikhet de lyckligt lottade som inte behöver vaggas med oreflekterat in i den existentiella återvändsgränd som det tänkandet och handlandet innebär, för att väckas i andra änden och tjonga, inte tillbaka, utan uppåt-framåt in i nästa fas. Den nästa dialektiska fasen som är mer komplex, ett kontinuum-förhållande till teknologin. Ett halvt-om halvt medvetet förhållningssätt till teknologin. Du behöver heller inte fortsätta stampa i det gamla binära av-på tänkandet och pendla mellan överbruk och asketism.

Vi kommer att svingas uppåt och framåt till ett mjukare och mer systematiskt-integrerat förhållningssätt.

Kanske kommer jag då att inse att min livslånga jakt på nya kategorier bara var ett kamp mot väderkvarnar. Rester från mitt eget av böcker och linjära-hierarkiska processer präglade medvetande.

Kanske lika gott så. Det är rimligare att maskinerna ägnar sig åt att försöka sortera den makalösa oordning som den post-industriella digitaliseringen för med sig. Så kan vi, för att citera den underbare Kjell Höglund i Maskinerna är våra vänner, ägna oss åt vetenskap och konst, kärlek och kultur.

Har jag rätt eller fel?