Tags

, ,

Ensamt paussamtal i skärgården

Tack för sist!

Vad tänker du på? Själv tänker jag på att livet är för kort för småprat. För att gå i cirklar, inte ställa de riktiga frågorna och inte låta de riktiga svaren komma fram. Det kommer naturligtvis inte endast an på oss som enskilda människor – det kommer också an på den fysiska miljön och den sociala. Som är som den är, vanligtvis. Vi är förlåtna. Vidare;

När bad du sist? Själv bad jag sist när jag väntade på bussen idag, en tacksamhet över att jag får göra det jag gör just nu. Sedan jag började be har det nästan uteslutande varit tacksamhet för beståndsdelarna i livet som bubblat upp till bön. Jag ber tyst och i ensamhet, ofta kommer det i de där luckorna i tillvaron som jag ser till att skaffa mig. Särskilt i kajaken, ofta i skogen och ibland på bussen eller om jag nån gång sätter mig i en kyrka för en stunds kontakt med det där mycket större.

Är det att erkänna galenskap att aktivt söka mysteriet i och genom konsten?  Nyss läste jag att Maria Küchen menar att galenskapen och just den där djupa andliga erfarenheten “brinner i samma kabel”. Så är det nog, det säger ju även vetenskapen. Den stora frågan blir väl då om det är självvalt eller medärvt. Att gå nära lågan, med risk för att bränna sig, eller vara förnuftig och inte gå in i det rummet, inte glänta på dörren. Med P-O Enqvists ord, du vet att du har något mycket viktigare att säga, men du gör det inte. Det driver dig snarare galen att inte agera på den inre impulsen till slut, som ett allt större och större gummiband spänns till bristningsgränsen till ingen nytta. Ju tydligare du ser hur meningslösheten i det du faktiskt väljer i livet bli större än utsiktslösheten i det du har inom dig, är valet till slut enkelt. Ande och kropp måste födas lika mycket. Balans. Att göra sig radikalt välnärd på alla sätt och leder är vägen. Det är den galenskap som jag tror på och bekänner mig till.

Känner du att du gör det du är skapad för? Själv tvingar jag mig själv att nöja mig med de grova penseldragen. Leva med att jag inte längre vet och att tidigare övertygelser till stor del bara var tankekonstruktioner. Nu tror jag och litar jag bättre. Det är att stå inför en hisnande avgrund att reflektera ärligt på vad det är man på djupet vill säga och inse att man glömt bort det. Att det bara finns fragment. Det inre, sanna, sammanblandat med åratal av anpassning till samtiden. Det känns OK nu.

Att veta att det först väntar ett arbete, en ansträngning som måste göras. Att förstå att jag bara skjutit upp. Och plötsligt känna att det är angeläget igen. Det var därför jag sökte upp dig. Inte för att vara mångordig, jag vet var jag ska och vad jag ska göra, det räcker så. Men för att vara stilla tillsammans. Jag för rädd för att våga då. En annan gång kanske vi kan vara stilla tillsammans. Just genom att inte låta mötet vara i förgrunden är vi ju det redan. Jag vet inte. Gravitationen är så stark, men jag förstår inte hur det är menat att spela ut sig. Det är just en av de saker jag lämnar åt Gud. Vad lämnar du åt Gud?

Hur kan du redan ha nått så långt? Du har satt igång, är i gång. Skvätter redan åt många håll, du multiplicerar dig. Eller dig… Det som ska fram genom dig, det du vet att du är en kanal för och har modet att låta välla fram när du gör det du ska göra. Däremellan är magin bruten. Du är rentav blyg och kanske alltför väluppfostrad. Socialt kompetent, denna eufemi för själslig självcensur, eller att snarare själslig självstympning.  Inte låta sig ledas, bäras, forsa i varje möte, i varje stunds arbete. Utan observera, filtrera genom förnuftet. Köra med en både kopplingen och bromsen halv nertryckta, utifall att.

Vad ger du utrymme för i ditt liv som ger din känsla näring? Det krävs en känslighet för att kunna glänta på den där dörren som leder till den andra världen. En känslighet som innehåller mycket sårbarhet och därför är mycket skrämmande att släppa ut i världen. Lars Lerin, när han får spela rollen av sig själv, lyckas med det. Du lyckas med det när det fysiska rummet är slutet och ramarna, rollerna är satta. Du får också spela rollen av dig själv – kanske är det det som gör det. Att göra ett konstverk av sitt liv, som Karen Blixen och Evert Taube gjorde medvetet. Att alltså växla mellan att skapa erfarenheter och göra sin konst av dem för alla att ta del av på en scen – att recenseras rent av. En livgivande paradox ligger däri – jag vet att du vet det.

Vad är hemligheten bakom dina fantastiska samtal? Det går inte att hitta sig själv, men det går att uppfinna sig själv. Psykoanalysen fungerar utmärkt för psykoanalytikern, men inte alls för analysanden. Kanske kan vi bara företå ett psyke genom att studera det från utsidan, men bara uppleva det genom att erfara det från insidan. Det goda samtalet förutsätter att erfarenheterna är ömsesidiga och lockas fram genom just den frågandes utanförskap. Den ömsinta, känsliga och försiktiga observatören/utfrågaren som själv har erfarenhet av livets tunga svärta som dess luftiga ljus. Som aktivt vågat, eller tvingats till, att leva.

Vad fick dig att erkänna för dig själv att du är kristen? Ordlöst visste vi det båda två. Det går inte att sätta ord på – det vet vi båda. Det är en banal fråga och den enda frågan jag har egentligen. Genom att ställa den får jag klarhet för mig själv. Både frågan och svaren är banala. Ändå vet vi båda att det är en livsavgörande kalibrering, sett från det personliga perspektivet, och ett naturligt steg i utvecklingen (den förhånade, förkastade utvecklingen) sett ur tillvarons perspektiv.  Turn on, tune in, drop out. Eller ett fallskärmshopp från sömnen. Eller att ta sig själv och världen på allvar. Livet. För att vi gavs chansen. I sanning ett privilegium. Och ett mysterium.

Vill du ses igen? Jag vill gärna ses igen när det passar. En annan fråga vi möts i är den om sexualiteten och skapelsen – det stora mysteriet som omfattar allt och samtidigt är det mest uppenbara. Ingen egentlig fråga, men en god utgångspunkt för en kedja av associationskedjor – det goda samtalet. Ytterligare en annan är att modet att vara ofärdig, trevande, tvekande inför andra. Det finns några såna där mycket praktiska frågor som gränsar till mysteriet att uppehålla sig vid en stund.