Tags

, , , , , , , , , , , , , , ,

Min vän som introducerade mig till maskininlärning har få böcker i sin bokhylla. När jag var hemma hos honom den första gången 2007 tog han ner en tjock bok och sa, på sitt försynta sätt: “den här tror jag du skulle gilla”. Boken var Ray Kurzweils The Age of Spiritual Machines utgiven 1999. På den tiden var Ray Kurzweil syntheziserns och scannerns uppfinnare och AI var nåt som endast diskuterades bland datorentusiaster och då som en filosofisk  idé.

Idag är Ray Kurzweil en av förgrundsgestalterna inom den moderna religionen Transhumanism samt hög chef  på Google och AI har för de insatta kommit att bli synonymt med det utopiska Deep Learning och för de inte så insatta som det dystopiska Algoritmer. De närbesläktade områdena maskininlärning, språkteknologi och AI förde i över ett halvt sekel en slumrande tillvaro på obskyra akademiska institutioner tills plötslig IBM Watson vann jeopardy och Google Translate Apples digitala assistent Siri blev användbara verktyg för vanligt folk.

Å ena sidan lovar den nya teknologin ett paradis där vi inte längre behöver arbeta (medborgarlön som manna från himlen) och ägnar oss åt kärlek och kultur. Å andra sidan hotar den att ta över allt från vår förmåga att fatta personliga och politiska beslut samt att utrota oss som art genom att löpa amok på allehanda sätt. Teknologin som omhändertagande frälsare eller Gudomligt straff för vårt högmod och bekväma slöhet som civilisation.

I ett sekulariserat högteknologiskt samhälle som Sverige (eller San Fransisco) har teknologin fyllt det vakuum som Gud fått släppa till först naturvetenskapen som skulle upplysa människan och därefter välfärdstaten som skulle göra henne mätt, varm och trygg. När nu dessa projekt nått sin zenit och redan hunnit bli hånade hackkycklingar under postmodernismen. Vetenskapliga sanningar visade sig vara alltför beroende av felbara vetenskapsMÄN och den obrutna välståndsökningen i moderna industri-kapitalistiska samhällen full av dolda socio-ekologiska kostnader och ojämn fördelning.

Till och med postmodernismen tycks ha nått sin zenit och å ena sidan landat i uppgivenhetens och ilskans återvändsgränd eller i en nostalgisk längtan tillbaks till den gryende modernismens anda av allt är möjligt och att alla människor KAN och BÖR få del av den allt större och göttigare kakan som gräddades i oheligt, men pragmatiskt, samförstånd mellan nödlidande arbetare och vinningslystet kapital. Det var ju ändå mer schwung i allt byggande och riskvilliga politiska beslut! En god postmodern människa idag har få anledningar att vara optimist. Miljön. Det globala systemet. Sprickorna i välfärden. Krig, sönderfall och så detta att folk inte ens har vett att säga “hen” ordentligt.

Det är då det kan börja smyga sig in. En irrationell lust att tro. På något positivt. Så där som ingenjörerna håller på med sina förbättrade avloppssystem och effektivare solpaneler. Samhällsvetarna och humanisterna har målats in i ett defensivt hörn och reaktivt ropa varg. Antingen är det den mänskliga själen (som få tror på) eller den demokratiske medborgaren (som få orkar vara) som förleds, för att slutligen krossas av omnipotenta datorer i händerna på onåbara ekonomister. Men nog är datorer som spelar brädspel, målar tavlor och dessutom påskyndar införandet av medborgarlön ändå något nytt, fräschare och långt mer sympatiskt?

Själv trodde jag en tid på sociala medier som en befriande kraft baserat på mina ganska konventionella hippie-värderingar och blev desillusionerad. Nyss läste jag boken Framtiden av medieforskaren Jonas Andersson Schwartz och kulturjournalisten Eric Schüldt och kände skam över hur träffande den beskriver min egen resa. Var och är jag så där naiv och förutsägbar? Ja. Det är vi nog alla om vi någon gång vågar lyfta nosen från grimman och ta risken att agera utifrån inspirerad tro istället för beprövad erfarenhet.

Bokens huvudpersoner inte bara upptäcker den sträva, men djupa glädjen i friluftsliv, som jag. Den mest lysande lysande gestalten hoppar av driven av den gnagande känslan av att under tryck utifrån ha blivit en nyttig idiot för just de krafter en vill motarbeta, som jag. Det är är en djupt bildande bok, efterordet är en skatt för den intellektuellt intresserade och även en mycket träffande berättelse om ett skede i vår moderna historia. Kanske just för att den är något så omodernt som en allegori. Och samtidigt är den en historia om att bränna sig och dra sig tillbaka.

Det vi inte förstår skrämmer oss. Det gäller andra kulturers sedvänjor likväl som programmering och  statistisk matematik. Boken Framtiden är lysande läsning för alla som vill förstå en viktig anledning till varför det finns fog att som teologen Joel Halldorf i boken Kyrkan på torget påstå att vi lever i en postsekulär tid. Vad är det enda rimliga slutet för huvudpersonerna i boken Framtiden? De har vänt sig ut bort frän staden och ut till Naturen och det som inte är skapat av människan. Skapelsen, snarare än Världen. För den jäktade och rastlöse människan erbjuder Skapelsen stillhet, ett långsammare tempo, kroppens bestående tyngd, snarare än den mentala flyktigheten.

Den traditionella mytologiska Guden dog när Nietzsche proklamerade dess död i och med modernismens intåg. Den modernistiska Guden maskinen dog tusen små dödar när postmodernismen blev det nya normala i modernismens intellektuella högborgar Media, Akademi och Politik. Den postmoderna Guden, den jämlika dialogen, drar just nu sin sista suck i en allmän psykologisk destabilisering inte olik förkrigstidens, denna gång påeldad inte av materiell nöd, utan av själslig. Den själ som sedan så länge är satt i klämma.

 

För modernisten är själen barnsligt hittepå och för postmodernisten ett ohejdbart blödande sår, förväxlad med samvetet. Och likväl rör hon på sig. Teodor Kallifatides har uttryckt det som att livet går ut på att hålla själens ögon vakna. Den glimmar till ibland. Själen sjunger om en lyckas göra sig fri från modernitetens gyllene tekno-rationella bur en stund som alla som säljer semesterresor vet. Och själen sjunger även om en går från ivrigt välmenande digitala koncept, likes, delningar och powerpoint-understödda dialogmöten till enkel direkt handling i det lilla, för en människa eller en plätt i trädgården i taget.

Det är en enkelhet som rimmar illa med modernistens illusion om skalbarhet fri från ansträngning. Den enkelheten rimmar också illa med postmodernistens illusion om att alla mänskliga handlingar måste förstås i ljuset av sociologisk maktanalys. I ett alltför komplext samhälls- och teoribygge kan enkelheten uppfattas som skrämmande därför att den faktiskt hotar att rasera stora delar av det uppbyggda. Men de goda delarna ska naturligtvis tas tillvara på.

Tar en det bästa från modernismen tar en vara på AI’s förmåga att automatisera tråkiga eller banala arbetsuppgifter. Postmodernismens starka sida kan användas till att dekonstruera AI:n och då se att maktutövandet till en avgörande del (men inte helt!) utgår från programmeraren som väljer bland ett flertal tjusiga, men långt ifrån obegripliga matematiska metoder för att vikta och väga det som stoppas in. I grunden är det som stoppas in helt enkelt vilka ord som brukar stå före och efter det ord man vill lära maskinen att “förstå”. Det är en simpel Plåt-Niklas gömd bakom en internetkoppling kallad “molnet”. Det förminskar dock inte hur oerhört användbart det kan vara för vanliga och tidskrävande uppgifter som att översätta texter mellan språk eller söka reda på en viss bild i ett stort arkiv!

Vi kan inte, som i boken Framtiden, ha som utgångspunkt att vi ska vända tillbaka, inte forska vidare och inte experimentera med den nya teknologin. Ikaros-myten, som handlar om att bygga vingar, men straffas för att därmed flyga för nära solen, är problematisk. Att inte låta sig tjusas, ja! Men att inte omfamna och därmed påverka riktningen på hur den nya teknologin tillämpas, vore fel. Vi måste gå vidare, men inte nödvändigtvis snabbt och utan att reflektera.

Så, vill en gå vidare får en lov att helt enkelt acceptera och arbeta med den modernistiska gudomliga maskinens begränsningar. Alla av människan skapade system behöver både designas och underhållas, vilket sannolikt är din smala lycka och stora möjlighet i slutändan i en livsvärld alltmer präglad av självvalda och påtvingade automatiserade digitala system.

Vill en gå vidare får en även lov att helt enkelt acceptera och arbeta med den postmodernistiska dialog-empatiska människans begränsningar. Vi är alla utan undantag både föredömliga medmänniskor och riktiga praktarslen beroende på omständigheterna. Det enda sättet att vara hyfsat OK hela tiden är att leva som en levande död och det är det inte värt. Det är en del av vår outgrundliga charm. Det går ofta åt helvete trots de bästa intentioner och ännu oftare just på grund av uppjagad tro att en själv är en God Ansvarstagande Människa™. Postmodernismens idealism gömmer ett renhetsideal som har samma rot som den industri-teknologisk fascismen och fundamentalistiska religiositet vars fasor vi sett genom historien in i nutiden.

Det är naturligtvis inte så enkelt att en metafysiskt ren empati (en postmodern utopi) övervinner en metafysiskt ren rationalitet (en modernistisk utopi). Tänk ett steg längre och det är naturligtvis så att den förtärande och frihetstörstande rationaliteten ger framåtskridande och behöver balanseras av den närande och gemenskapsbyggande empatin. Som obalanserade och i grunden byggda på den felaktiga uppfattningen att de kan existera isolerat i sin “rena” form är de antingen alltför snabba och därför bräckliga och oaktsamma respektive alltför stillastående och därför konserverande och kontrollerande. Den klassiska spänningen mellan marknadsliberalism respektive socialkonservatism, riskbenägna entreprenörer respektive det rådande etablissemanget , individualism respektive kollektivism etc.

Jag ser att AI och den bredare besläktade trenden mot automatisering av inte bara kroppsarbete som under industrialismen, utan nu även mental arbete,  påskyndar postmodernismens misslyckande och inlemmande i en nytt kulturellt värderingssystem. I kölvattnet av det kommer vi lägga ökat fokus på de existentiella frågorna om det unikt mänskliga och därmed den mystiska ingrediensen i liv och medvetande. När vi alla stirrar in i en Plåt-Niklas som liknar oss själva är det helt enkelt ofrånkomligt att vi går tillbaka och hämtar kunskaper, tankar och metoder från vishetstraditionerna som förvaltat de här frågorna medan vi i grova drag jobbat, konsumerat en massa onödigheter och jagat upp oss över småsaker.

I kärnan av alla religioner ligger nämligen konkreta svar på alla den moderna och postmoderna människans fundamentala upplevda brister. Även om du, likt Spinoza eller många andra framstående intellektuella under den naturvetenskapliga revolutionens gryning, förlägger Gud till naturen, snarare än en mytologisk gestalt, finns denna mystiska ingrediens i tänkandet bäst och mest uttryckt inom religionerna. Från schamanism fram till modern monoteism eller gudlösa religioner som Buddhism. Med den religiösa blicken ser du människan som både en del av naturen och den mystiska andra världen. Både ande och materia. Hela den moderna och postmoderna tiden har präglats av ett antingen-eller-förhållande till dessa två aspekter av tillvaron, särskilt modernismens grundton av närande och tärande människor. Postmodernismen har sin egen variant som i den sociala sfären (ofta mycket aggressivt) delar upp människor och företeelser i OK och inte OK under förespegling av att skapa förutsättningar för enhet.

Den mystika erfarenheten och dess centrum av gravitation, själen,  har förträngts länge i kulturen.  Modernismen försökte göra slut på mysticismen eftersom den inte erkänner introspektion och andliga övningar som en valid metod för att undersöka världens beskaffenhet. Teleskopets slipade lins ska vändas utåt och uppåt och elektroden ska användas för att titta inåt. Världen är en perfekt maskin och Gud är en maskinkonstruktör. Och då är steget inte långt till att vända på steken och anse maskinkonstruktörer som gudomliga och att en perfekt värld är en maskin, som människan är att satt att vara maskinoperatör för. Maskinen som den existentiella grundmetaforen, istället för det Onämnbara, det som övergår förståndet, det som är i allt och bakom allt. Gud. Istället först kugghjul och ånga och nu programvara och matematik.

Men tillbe en maskin och du ser dig själv och andra som maskiner där vissa fungerar ändamålsenligt och andra, mindre värda, inte. Som en motreaktion mot framförallt denna instrumentella och separerande människosyn växte den postmoderna motkulturen fram med sitt fokus på att ge utlopp för mänskliga känslor och inkluderande förhållningssätt till andra kulturer.

Men, tillbe en tänkt socialt jämviktsläge mellan oändlig diversitet å ena sidan och en jämlik maktbalans mellan alla ingående delar i systemet och du kommer att bli  förvirrad och utmattad av den oerhörda komplexiteten. Vi människor är inte så bra på att hålla oändligt antal observationer, som dessutom hela tiden rör på sig, i huvudet. För det kan ändamålet kan vi istället med fördel vända oss till den nya teknologin. AI kan komma att visa sig vara postmodernismens bästa vän! Det är därför lite kul att se hur vi nu börjat interagera med robotar i stor skala vilket ställer krav på dem att samspela med och lära av sin omgivande sociala miljö – ett tydligt exempel på att människan är uppfinningsrik och listig på ett sätt som Plåt-Niklas som i grunden, om än mycket sofistikerat, är begränsad till att räkna ord, om än i två-, tre- eller rentav fler kombinationer och med ett oändligt bra minne för vad som sagts tidigare nånannanstans.

Det är helt avgörande var de flesta inflytelserika människor befinner sig på mognadstrappan. Och det avspeglas på makronivå i språket som är en central beståndsdel  i både den tryckta bokens och digitala mediernas bastioner. Där tror jag att AI har en verklig uppgift att fylla för att öka vår förståelse av oss själva genom att ta det bästa från traditionalismens tro på vår förmåga att successivt bildas till mogna, etiska individer,  modernismens paradgren skalbarhet och kombinera med postmodernismens intresse för förståelse för kultur- och identitetsskapande.

Och därigenom delta i skapandet av nästa, förbättrade, version av samhället, där själen och den mystika erfarenheten inte är en bugg, utan en feature.