Tags

, ,

AI, eller i bredare bemärkelse, maskinerna är på god väg att förpassa kontorsarbetande (musklickande, knapptryckande, textläsande) människor till samma öde som hästar efter att förbränningsmotorn blivit ett produktivare sätt att dra kärror. Då har vi möjlighet att mäta människor på nya intressanta sätt än i antal närvarotimmar, antal mejl skickade eller möten bokade. Här är några tankar om vart mätningen av människor kan vara på väg i ett post-industriellt samhälle.

Det är vad vi mäter som är avgörande för vad som händer med människor i den nya maskinåldern. Den industrikapitalistiska eran lärde oss att mäta människor som om vi vore maskiner, det vill säga produktivitet, effektivitet och ändamålsenlighet. Vad kan vi mäta i det post-industruella samhället som lyfter fram människors fördelar över maskiner?

Vi står nu i en punkt i historien då maskiner inte bara kan ersätta muskelkraft, utan även mental förmåga, för produktivitet. Därmed är människan på väg att marginaliseras, det vill säga bli mindre viktig, för att producera fundamentala nyttigheter som energi, mat, kläder och transporter och administrationen av dessa. 

Även kreativitet, i den vanliga bemärkelsen av att skapa musik, bilder och texter, är på väg att kunna skapas av AI. I alla fall för den del av kreativitetem som står i produktionens tjänst, såsom reklam, nyheter och underhållning. I dessa fall gäller den gyllene regeln att bra nog för att vara lönsam över att betala människor för att utföra samma kreativa arbete. 

Det är så lätt att fastna i diskussioner om maskiner och AI är bra nog på en viss produktiv uppgift när den stora frågan är vad vi ska med människor till i produktivt arbete alls när den stora trenden är att våra tillkortakomanden i jämförelse med maskiner blir alltmer uppenbara. Vi känner oss och förleds att se på andra människor som “dåliga kött-robotar” för att citera Joakim Nyström. 

När vi till exempel ersätter konduktörer på spårvagnar med en biljett-läsningsmaskin är det en ökning av produktiviteten av tjänsten (som är en service) i relation till kostnaden för utförandet. Det är samtidigt en minskning av den upplevda servicen eftersom det inte ger möjlighet att få hjälp med en väska, fråga om andra saker än hållplatser och tider eller, vilket inte ska underskattas, känslan av kollegialitet mellan förare, trafikledare och konduktör i det dagliga arbetslivet. 

Hack i produktionen på grund av kisspauser eller mer mänsklig omvårdnad än strikt vad uppgiften kräver räknas ur produktivitetssynvinkel bort som “den mänskliga faktorn”. I jämförelse med maskiner blir människor just dåliga köttrobotar med en mängd irrationella och oförutsägbara egenskaper. 

Den här utvecklingen har pågått och belysta av sociologer, teologer, utredare och diverse trendspanare åtminstonde sedan slutet av 1700-talet då den första maskinåldern inträdde. 

Det är ett, typiskt mänskligt, misstag att anse att den här utvecklingen är dålig och försöka hålla emot med till exempel juridiska medel som i arbetslagstiftning och avtal på kollektiv nivå. För individen är det, med få undantag, lika dömt att misslyckas genom att försöka hålla jämna steg med maskinerna genom självförbättringsprojekt. I jämförelse med en maskin är det redan idag lönlöst att komma ikapp. Många försöker dock hålla sig kvar i anställningar med hjälp av fysisk träning, strikta rutiner och alltmer avancerade metoder och system för att motverka distraktion, stress, trötthet eller ångest. 

Det finns mycket att välja på eftersom den här trenden slår rakt in i veka livet på ett samhälle helt uppbyggt på idén om lönearbete i kombination med ständig teknologisk forskning och utveckling. Individen kan ta till förment “konstruktiva” grepp som Getting Things Done-system i digitala verktyg och artificiell fysisk uppbyggnad på gym till en uppgiven tröstkonsumtion av TV-serier, upplevelser och raffinerad (bokstavligt eller bildligt) mat.

Kalla det teknik-determinism om du vill, men i ett lopp om produktivitet mot maskiner är människn dömd att förlora. 

Så, såhär ett par hundra år av industriell utveckling, är det dags att ställa sig frågan vad människan kan tänkas ha för andra syften än att producera medlen för sin egen fortlevnad. Det är en existentiell fråga som fram tills nu med lätthet kunnat hänvisas till speciella och, sedan den det industri-kapitalistiska samhället slog igenom, litet styvmoderligt behandlade domäner såsom humaniora, filosofi och teologi. Just idag 2016 är det inte längre anmärkningsvärt suspekt att i ett ekonomiskt välutvecklat land som Sverige ifrågasätta tillväxt för tillväxtens egen skull.

Då är det heller inte långt till att ställa frågor om hur människor ska förhålla sig till nyttig produktivitet och dess söta uppsida stimulerande konsumtion. Särskilt inte när stress och psykisk ohälsa tycks vara en mer eller mindre ofrånkomlig bieffekt av att ha turen, skickligheten och tajmingen att få vara den producerande tredjedelen av tredjedelssamhället vi nu vaknat upp i.

Vi behöver pröva att se på oss själva och andra människor med andra glasögon. De glasögon vi har på oss är omärkligt satta på oss av industri-kapitalismens inbyggda värderingar. Civilingenjör är bättre än litteraturvetare eftersom det är ändamålsenligt i en industriell ekonomi. Generiskhet och bred marknad som en bok av Liza Marklund eller en låt av Max Martin är underförstått bättre att sträva efter än upplevelsedjup och unikicitet som i ett personligt samtal eller en oväntad vacker stund i naturen. I den industriella  världen. De sistnämnda är ju mänskliga värden, till skillnad från… Ja, till skillnad från vilken sorts värden egentligen?

Det är en förenkling att säga att motsatsen till mänskliga värden är ekonomiska värden. Pengar flyttas inom det ekonomiska systemet utifrån föränderliga principer som ytterst bestäms av vad vi människor lägger uppmärksamhet på. På det kollektiva planet är det ibland och på vissa platser att föra krig mot andra folk, ibland att upprätthålla välfärdsförmåner som pensioner och vårdsubventioner. Ur den synvinkeln är mänskliga och ekonomiska värden tätt sammanlänkade, snarare än varandras motsatser. 

Kanske ligger det unika mänskliga värdet nånstans i motsatsen till produktivitet? På samma sätt som det går att tänka sig tillväxt för tillväxtens skull går det att tänka sig musik för musikens skull. Inte för att den lämnar efter sig ett ackumulerbart värde som immaterialrättsligt skyddat objekt, utan för den mänskliga upplevelsen av att sjunga och spela tillsammans. Upplevelsen kan förstås mätas på långa sätt. 

En hedonometer baserad på flera empiriska metoder som mäter de inblandade är ingen fantasiskapelse. Det kan tyckas barockt, men i så fall bara i jämförelse med vad vi är vana vid att tänka på när vi tänker på i samband med musik. Populärast på spotify är en lika rimlig mätning som mest tillfredställande sång att sjunga för en viss person. Flest följare på Twitter är en lika rimlig mätning som mest social. Förmögnast i din kommun är lika rimligt som mest balanserad personlighet bland företagsledare.

Kanske blir det helt enkelt så att vi kommer att lägga större vikt vid människor mänskliga egenskaper när vi slutligen kollektivt ger upp vår undermedvetna tävling med maskiner som alltmer liknar oss.