Tags

, ,

En hastigt nedtecknad reflektion, som egentligen är ett på mobilen redigerat mejl, när jag läser:

http://io9.gizmodo.com/why-freud-still-matters-when-he-was-wrong-about-almost-1055800815

Jag och en vän kommer ibland in på behavioral economics och jag har ofta en instinktiv motvilja mot management metoder som “tar bort fritext-fältet” genom att reducera exempelvis utvärderingar till nöjd/missnöjd.

Till viss del agerar vi som apor när vi, vilket är ett typiskt experiment inom behavioral economics, väljer mellan 100 kronor nu eller 200 om en vecka, med till synes “irrationellt” resultat. Du kan säkert gissa vilket.

Dock tror jag att en mycket stor del av vårt beteende är styrt av omedvetna neuroser, t ex att tävla med de en uppfattar som sina sociala jämlikar om boendestandard och omsättning i företaget en äger etc.

KBT och behavioral economics är utan tvekan stora framsteg inom psykologin, eftersom de grundar sig på empiri till skillnad från det mesta av 1900-talets psykologi som kunde fritt hitta på saker som att “det nyfödda barnet vill tillbaks i livmodern och därmed dö” som en känd kulturpersonlighet sa i sitt sommarprat. Hur går ett sånt påstående ens att belägga med nån slags faktisk observation av verkligheten?

Dock ska inte slänga ut barnet med badvattnet. “Djup-psykologi” och existentiell psykologi har sannolikt många svar att ge på de grova dragen i varför folk väljer att leva som de gör. Som artikeln påpekar är det numera att betrakta som ett faktum att vi är omedvetna om mycket av det som styr våra val i vardagslivet. Själv är jag särskilt intresserad av omedvetna mönster i vårt personliga språkbruk. Få vet ens vad en kan leta efter för typ av mönster, även om de är uppenbara bara en känner till dem.

Det finns ingen motsättning mellan att rigorös mätning av beteende (data) och att tolka resultaten med stöd i hypoteser om hur medvetandet fungerar, hypoteser som kan vara formulerade utifrån ren och skär erfarenhet och individuell reflektion.

Det är när den ena får dominera på bekostnad av den andra som det blir fel. Efter 1900-talets övertro på medvetandets insida (studera Ken Wilbers AQAL-modell) tycks vi nu vara på god väg att slå över i en övertro på medvetandets utsida.

Balans och urskiljningsförmåga är bättre.

Det tar dock emot att hålla två så skilda idéer som exempelvis neuroser och Internet of Things i huvudet samtidigt. Det är kanske konsten.

Nu börjar det synas tecken på att psykoanalysen som behandlingsform kan stå inför en viss återkomst.