Tags

, , , , , ,

Den som bara läser rosa tidningar får rosa hjärna sa en gång en känd affärsman. Kanske är det precis det som hänt. Detta är ett allvarligt problem i en samtid där ord tycks billigare än nånsin och dåliga siffror anses säkrare att styra med än inga siffror alls. Den sista och avgörande knuffen mot nuvarande situation kan faktiskt skyllas på postmodernismen som gick överstyr.

Men det började redan med industrisamhällets favorisering av rationell specialisering. För modernitetens yrkesverksamma har det aktiva livet i grunden varit en ekonomiskt styrd fördjupning mot antingen konstens ord, bild och utforskande fantasi eller vetenskapens siffror, processer och begränsande validering. Gärna konst och kultur, men först en lönsam industri som betalar kalaset. I alla fall om den ska vara stor och präktig som industrin själv och inte bara en trivsam hobby efter arbetsdagens slut. Moderniteten sorterade förnuftigt människor efter denna goda ordning. Planerande samhällsvetare och konstruerande ingenjörer först och därefter humanister att kröna framgångsfirandet med pompa, ståt och en gest av välvillig generositet.

Men i den urgamla uppdelningen mellan att studera och bearbeta människans psyke respektive naturen kom två grupper i kläm. Dels kom aldrig teologer riktigt med på det modernistiska tåget, eftersom kyrkan nu skildes skild från staten och Gud dessutom var död. Psykiatriker och psykologer delades i en experimentell, empirisk del gren med B F Skinner i förgrunden, och en analytisk i betydelsen samtalande och tolkande gren lett av Freud och Jung. Freuds idéer anammades med särskild iver i reklamindustrin eftersom den hjälpte till att sälja konsumtionsvaror, men inom akademiska kretsar dalade både Jungs och Freuds idéer sakta för att med tiden bli föremål för våldsamma stridigheter i intellektuella kretsar. Ingen annanstans inom akademin blev “striden mellan ord och siffror” mer tydlig än inom psykologin, och det var ingen tvekan om att siffrorna var på väg att vinna.

Psykoanalytikern och psykiatern Jaques Lacan är ett intressant exempel på att det under 70-talet fanns en stark önskan att bli mer vetenskaplig genom att efterhärma form, men dessvärre inte dess innehåll, med komiska resultat.

I schema.png

Lacans symboler kan inte användas för att “räkna med”, men ser ganska proffsiga ut

För att läsa en bra artikel om vilka stolligheter det ledde till kan du läsa detta karaktärsmord på Lacan. För i grunden handlar det om två olika sätt att förhålla sig till verkligheten som kompletterar varandra mycket bra, men som är rent av samhällsfarliga om de används på fel sätt.

Det har genom historien funnits skiftande begrepp för att skildra skillnaden två djupt skilda sätt att förhålla sig till verkligheten som tycks inbyggda i hur människans medvetande fungerar. Å ena sidan dramatiserar vi verkligheten, det vill säga använder berättelser, bildspråk, retoriska grepp och annat som kan kallas konst, känsla eller subjektivitet. Å andra sidan mäter, observerar och återger vi den så obearbetat som möjligt – det som kan kallas vetenskap, förnuft eller objektivitet. Det finns ingen “ren” typ av subjektivitet och objektivitet. Inte ens något så subjektivt som en enskild persons egna märkliga drömmar är helt fria från objektiva lagrade sinnesintryck som byggklossar.

Den postmoderna idérörelsen uppmärksammade kanske främst att det ligger sociala maktstrukturer dolda i språket även när vi pratar om objektivitet. Men genom att inte stanna vid att, på goda grunder, upprätta en harmonisk balans mellan dessa två samtidigt förekommande och sammankopplade sidor av verkligheten gick man vidare och försökte rensa bort objektivitet från den språkliga domänen där just postmodernisterna själva brukar befinna sig i egenskap av intellektuella ofta skrivande, läsande akademiker. Begreppet sanning  är tätt kopplat till objektivitet och fick stryka på foten.

När slaget (ja, det var verkligen en tvättäkta akademisk strid) var över hade postmodernisterna trängt ända in till ordet kunskap och där skedde något mycket märkligt. Om en akademiker inte kan producera kunskap är det ju inte mycket värt att betala dennes lön eftersom det trots allt är akademins och därmed akademikers raison d´être. Den akademiker som enbart förhåller sig till verkligheten språkligt fick därmed svårt att motivera sin egen existens. Uppdelningen blev till synes dragen vid om en hade ett solklart objektivt mekaniskt verktyg mellan sig och den verklighet man studerar eller inte. Eller åtmistone producerade siffror och matematiskt liknande symboler som ju inte är lika lika vanligt språk som bokstäver. Som Lacan försökte göra genom att låna det estetiska, men inte det formella logiska från matematiken med ett förvirrande resultat.

När sanning, objektivitet och kunskap (eller fakta) så grundligt och med sådan iver utsatts för ett utrensningsförsök ur språket, om än med de ädlaste intentioner, är det inte bara akademin i allmänhet och humaniora i synnerhet som kommer i gungning utan även media. Naturligtvis är det inte enbart det postmoderna angreppet på sanning och objektivitet som förklarar varför stater idag ägnar sig alltmer åt att utveckla och samordna defensiv och offensiv informationskrigföring. Eller ens varför vuxna välutbildade människor allt oftare beter sig som käbblande barnungar eller mycket värre på nätet.

Postmodernismen har sedan länge gått överstyr genom att föra krig mot alla sanningsanspråk utom sina egna, nämligen att det inte finns några. Därmed hamnar den både i en omöjlig filosofisk position, vilket måhända är en angelägenhet för en mindre grupp människor. Det är dock långt värre att postmodernismens överdrivna sanningsangrepp har den obehagliga sidoeffekten att den eldar på tendenser till faktaresistens och försvårar förutsättningar för det för en fungerande demokrati så viktiga offentliga samtalet oavsett om det förs runt fikaborden eller i massmedia.

Det intellektuella klimatet behöver därför kyla av och gå vidare. Avkylningen har egentligen redan hänt i de mest centrala delarna av den intellektuella kultursfären. Kruxet är att det ännu tycks råda en utmattning och brist på rörelseenergi framåt där. Politiken, liksom akademin lider av en brist på visioner. Istället tittar man tyvärr alltför ofta bakåt till uppdiktade gyllene eror då allt var gott, rätt och vackert. Det är en mycket farligt riktning som ledde inte bara till andra världskrigets fasor utan även våra samtida fasor särskilt tydliga i IS härjningar.

Jag är dock sedan länge optimist och tror att det kommer att ordna sig. Självklart finns det framsteg och även en stor berättelse (som kallas evolution). Om fler intellektuellt nyfikna och engagerade människor läste Clare W Graves artikel från 1974 så tror jag faktiskt att vi kommer vidare till fortare genom att lösa upp en del handlingsförlamande förvirring. Du kan även kolla in vad några vänner till mig gör i tankesmedjan metamoderna, ett namn som alluderar på en slags ny och förbättrad version av modernismen.