Tags

, , ,

Den traditionella höger-vänsterskalan fungerade bra under det moderna industrisamhället. Kompletteringen med GAL-TAN skalan är ett steg i rätt riktning eftersom den tydligare för in värderingskluster kopplade till identitet och världsåskådning – något som är mycket centralt i det postmoderna samhällsklimat vi befinner oss i. I det moderna industrisamhället var din kontroll över ägande och kapital det avgörande. I det postmoderna samhället vi nu är mitt uppe i är det istället din subjektiva identitet och världsbild som uppe på din förmåga att påverka ägande och kapital som är avgörande. Ett talande exempel är hur den moderne kapitalisten nu splittrats i en mängd olika typer av kapitalister där den världsförbättrande sociala entreprenören och tech-entreprenören, särskilt om de representerar en underpriviligerad grupp, plötsligt fått högre status än industrialisten och finansmannen.

Det går att få en djupare förståelse av det politiska landskapet genom att studera spiral dynamics, en modell som stammar ur forskning gjord av Clare W Graves som var samtida med Abraham Maslow. Jag har svårt att tro att spiral dynamics som modell i sig kommer att ersätta GAL-TAN eller ens användas i offentliga sammanhang då den med undantag för Clare Graves ursprungliga och nu daterade forskning har svag akademisk backning. För ett mer akademisk förhållningssätt – se Perspectiva Institute. Icke desto mindre tror jag att kunskap om den kan göra avgörande skillnad för politiska strateger och analytiker.

Dessa värderingskluster sätter fingret på vad som verkligen irriterar människor eftersom de rör djupspykologiska lager som har med grundläggade motivationer och föreställningar om så djupa saker som meningen med livet. Vill du förstå varför sociala medier som Twitter stundtals verkligen kokar av vrede är Spiral Dynamics analysmodellen för dig.I boken som finns som PDF finns konkreta råd om konflikthantering och ledarskap när värderingsklustren krockar.

För mig är den till exempel ett konkret sätt att visa att den egentliga politiska rörelseriktningen i det politiska landskapet sedan en tid och förmodligen under en längre tid framöver är framåt respektive bakåt i utvecklingen från tidigare till senare värderingsstadier, snarare än sidoförflyttningar mellan vänster och höger inom det industriella modernistiska paradigmet som våra nuvara politiska analysmodeller förutsätter.

Graves respektive Maslows modeller har en likhet i att de beskriver en vuxen människas utvecklingssteg, men de skiljer sig åt på ett avgörande plan. Där Maslow såg en pyramid som slutade med självförverkligande, en slags burning man som slut på historien, såg Graves en spiral som stegrade sig allt längre och längre upp vartefter den vuxne individens medvetande mognar in i att omsluta allt mer om mer av verkligheten. Dessutom nyanserar Graves modell betydligt bättre de olika stegen i självförverkligande processen och adderar till steg även efter att självet står i centrum, kallat transpersonell psykologi. Det är dock en annan historia.

I spiral dynamics talar man om sex stadier med självet i centrum. De tre första stadierna i sin samhällsform skulle vi här i Norden beskriva som precivilatoriska.Graves kategoriserade dem med avskräckande svårbegripliga bokstavskombinationer, men Beck och Cowan populariserade dem med hjälp av en färgkodning. Det första stadier är typiskt en krigszon, det andra lila stadiet ett stamsamhälle och  det tredje röda stadiet är ett klansamhälle. De tre mer avancerade eller utvecklade stadierna är i tur och ordning blått för en traditionalistisk världsbild bestående av ett värderingskluster kring ordning, rätt och fel. Därefter kommer orange för en modernistisk världsbild bestående av ett värderingskluster kring individualism och framgång. Slutligen av de tre kommer det postmoderna, eller gröna stadier med ett värderingskluster kring social acceptans och gemenskap.

Vänster-högerskalan som helhet fångar delar av det orange moderna värderingsklustret, men inte de inneboende föreställningarna om framgång till exempel. GAL, det vill säga Grönt, Alternativt och Liberalt i GAL-TAN skalan frångar in stora delar av det gröna postmoderna värderingsklustret i spiral dynamics, men inte riktigt den grundläggande motivationen social acceptans, det vill säga att inte uppfattas som okänslig mot andra människor – ett drag som leder till en ofta mycket ängslig politisk korrekthet. TAN, alltså Traditionellt, Auktoritärt och Nationalistiskt har en nästan exakt överensstämmelse med blått traditionalistiskt värderingskluster enligt spiral dynamics, men gör ingen distinktion mellan den avgörande skillnaden mellan vurmen för det Lutherska Kungadömet Sverige (traditionalistiskt) och Aktiebolaget Svensk Exportindustri (modernistiskt).

Den oro och förvirring som råder i de mest utvecklade samhällena beror på att det postmoderna samhället här nåt sin höjdpunkt – åtminstone på den lättrörliga ytan. Under ytan ligger dock traditionella statsstrukturer och modernistiska ekonomiska system och förankrar postmodernismen dock. Postmodernismen, med sin sekundsnabba och flyktiga natur är inte slutet på historien. Tvärtom är det en hoppingivande början på ett nytt sätt att leva i och organisera samhället. Exempelvis är de underliggande samhällstrukturerna långt ifrån omformade på ett postmodernt sätt. Om utvecklingen får fortsätta kommer även de att färgas av det postmoderna. Den stelbenthet och trögrörlighet i institutioner som rättsväsende och annan myndighetsutövande som idag fyller en viktig funktion för att motverka alltför snabba och därför farliga samhällsförändringar, kan dock gradvis komma att följa de nya nätverks- och utbytes-principer som postmodernismen föredrar.

Om du känner en stor tvekan inför att fortsätta läsa den här texten efter ett så djärvt och till synes illa underbyggt påstående om nån slags kristallkula för framtidsspaningar, stanna kvar lite till. Det är några enkla saker en behöver förstå för att kunna följa det här resonemanget. För det första så är det viktigt att skilja mellan det väsentliga och det perifera när en betraktar något. En stor del av förvirringen och oron som pågår i utvecklade samhällen just nu handlar om att postmodernismen fått oss att bli så bra på att notera perfiera nyanser och detaljer att vi ofta tappar kontakten med de väsentliga kärnfrågorna. Det digitala mediesamhället är ett annat sätt att benämna det postmoderna samhället. Den mänskliga hjärnan klarar helt enkelt inte av att hantera alla röster, åsikter, perspektiv och motstridiga fakta som vi låter skölja över oss och som vi själva söker upp, prövar och byter ut.

För det andra sker utveckling i en riktning, trots att det postmoderna tänkandet fått oss att tro att det inte finns något slags framsteg. Det är förstås rent nonsens. Precis som ett barn, om det får chansen, utvecklas från att sprattla, till att krypa och så småningen om gå och springa så utvecklas en vuxen människas världsbild stegvis från att inkludera siug själv och sina närmsta till att inkludera fler och fler människor och deras olika perspektiv på tillvaron. Allt utvecklas i en riktning i de väsentliga aspekterna, men inte nödvändigtvis i de perfiera aspektera.

Precis som att friskt barn som får i sig näring växer så att kroppens proportioner går från de omogna barnets till den mogne vuxnes. En växt går från frå till allt mer utvecklad planta. Till och med hur en galax i världsrymden utvecklas i riktning från gasansamling mot fast materia som med tiden slungas ut spiralformat på grund av gravitationen. Att varje enskild stjärnas form, utseende och position inte kan förutspås betyder inte att detta är den generella utvecklingsriktningen för stjärnanhopningar. Att den biologiska evolutionsprocessen inte kan förutspå det exakta utseendet på en art innebär inte att en flercellig organism plötsligt evolverar baklänges till en encellig.

Det postmoderna tänkandet är ett exempel på det. Namnet betyder ju just att det kommer efter det moderna tänkandet och inkluderar just fler människor och perspektiv som ett sätt att ta sig ur det moderna tänkandets ofrånkomliga problem med att några få vinner nästan allt på bekostnad av miljön och olika sociala grupper såsom kvinnor, befolkningen i mindre utvecklade länder. Detta var det bra med postmodernismen.

Problemet med postmodernismen uppstår delvis på grund av att våra medieteknologier faktiskt har blivit så oerhört mycket bättre att vi i praktiken har svårt att stänga av dem och lugna ner oss så vi kan orientera oss, få överblick och tänka klart igen. Ett tecken i tiden på att maktförskjutning sker mellan modernism och postmodernism är att flera högprofilerade personer med en stark status enligt det modernistiska industrisamhällets logik, akademins professorer, näringslivets finansmän och statsapparatens politiker och statsnära högre tjänstemän till mångas förvåning tagit ett steg ner enligt den modernistiska logiken genom att använda sociala medier med direktkontakt med lågstatus-personer ur den breda allmänheten.

De spänningar som uppstått ur den massiva kulturkrocken när sociala grupper som historiskt sett aldrig mötts direkt har redan fått flera, med ärkebiskop Antje jackelén som ett tydligt exempel, att ompröva det kloka i den postmoderna kommunikationstaktiken. Det hypermediealiserade postmoderna alla-röster-på-en-gång som medieteoretikern Marshall McLuhan profeterade om redan i de elektroniska medierna begynnelse leder i praktiken till att världsbilder kolliderar till något som liknar ett krigstillstånd. I praktiken är detta redan etablerat som en särskild form av krigföring för den som inte riktigt har möjlighet att konkurrera med stora dyr industriell krigsteknologi såsom Putins Ryssland.

Den andra stora orsaken bakom att postmodernismen skapar problem är att den faktiskt gjort det vetenskapliga och politiska sättet att tänka och resonera mycket bättre. Genom att lyfta fram mängder av exempel på partiskhet som ligger inbyggt i systemen och strukturerna i samhället och vetenskapssynen har en del av dem faktiskt börjat ruckas på såsom exempelvis kvinnors representation och förutsättningar i olika maktsfärer.

För mycket modernism leder till miljöförstöring och ett instabilt ojämlikt samhälle med svag gemenskap och ömsesidig tillit. Den aktuella stereotypen för den modernistiska världsbilden är Donald Trumps persona. En säljkultur skulle man kunna säga. Med smarthet och modet att tänka STORT så är framgång och tillväxt garanterad. Tills det visade sig att man kan vara för smart, vilket de senaste årens finanskriser baserade på avancerade finansiella instrument baserade på dåliga lån visat. Eller, vilket är betydligt värre, det faktum att hela världsekonomin vilar på att centralbanker göder den med enorma mängder pengar ur tomma luften sedan långt tillbaka i tiden nu.

Postmodernismen har hittills inte lyckats åstadkomma nån egentlig samhällsförändring med tanke på de verkliga problem som modernismen fört med sig enligt ovan. Om postmodernismen ska sammanfattas med ett enda ord så är det dialog. Den aktuella stereotypen för den postmoderna världsbilden är svårare att hitta på den internationella arenan. Det finns helt enkelt ingen postmodern världsledare idag. Föreställ dig Gandhi som USAs president så ser du tydligare skillnaden. Problemet med Obama som postmodern världsledare, vilket jag tror att han önskar att han hade kunnat bli, är att han leder ett imperium till stora delar byggt på modernistisk industriell krigsföring. Den ny påven Fansicus i sin tur visar i sin personliga karaktär och med sin bok om miljöproblemen att han delvis representerar en postmodern världsbild. Hans utmaning är att representera och få med sig en nästan 2000-årig och alltså förmodern och därför per definition konservativ organisationskultur, vilket bland annat ger sig uttryck i att han inte delar den postmoderna synen på jämställdhet mellan könen eller abort.

Sverige är ett i stora delar postmodernt samhällsbygge, men vi är inte vare sig som nation eller enskilda ledare på en global maktnivå. Men å andra sidan sker det även en förskjutning i vilket ledarskap som spelar roll för internationell påverkan. Med en modernistisk världsbild är det en finansiellt (och därmed militärt) stark ledare med förmågan att kommendera ut förändring som är i toppen. I den postmoderna kulturen är det istället den som kan inspirera mängder av människor att frivilligt sluta sig samman i en gemenskap som i praktiken leder, en strategi närbesläktad med begreppet soft power. Sättet att organisera sig skiljer sig mellan samtliga värderingskluster. Den traditionalistiska kulturen organiserar sig i en massiv pyramid med en ledare i toppen såsom den katolska kyrkan. Den modernistiska kulturen organsierar sig delvis som en pyramid med en tekniskt avancerad kontrollinstans i toppen (tänk företaget Uber eller ett panoptikon-fängelse) men agerar i praktiken i nätverk med specialiserade dolda respektive publika instanser såsom i fallet med moderna statliga säkerhetsfunktioner.

Den postmoderna kulturen organiserar sig mycket lösligare än de tidigare i form av frivilliga temporära sammanslutningar och har därför också betydligt mindre staying-power än de föregående, men i gengäld kan de agera sofistikerat och agilt med den globala encyklopedin Wikipedia som ett prominent exempel. Så länge det fortfarande finns en integrerad traditionalistisk pyramidalstruktur (Wikipedias policys, administrativa rättighetsnivåer och inbyggda återställningsfunktioner) och en modernistisk finansieringsstruktur (donationer till en central nod som i sin tur stödjer specialiserade och delvis självfinansierande chapters i Wikimedias fall) så kan bygget ha förvånansvärd livslängd trots dess postmoderna kulturella värderingsgrund.

USA som nation och särskilt Obama har hittills varit tydliga exempel på att kombinera de två taktikerna framgångsrikt vilket är ett tecken på att orange modernism börjat transcendera in i grön postmodernism på samma sätt som en förmögen framgångsrik affärsman ofta genom att plötsligt börja vilja kämpa mot orättvis fördelning eller ojämlikhet genom filantropi. Fortsätter utvecklingen sunt är det möjligt att helt lämna de skadliga verksamheterna som lett fram till förmögenheten (och därmed orättvisor och ojämlikhet) för att istället försöka bygga in socialt ansvarstagande redan i grundverksamheten och därmed ha gått helt över till grönt postmodernt värderingssbaserat handlande.

Med spiral dynamics som analysmodell går det även lättare att förstå hur våra inbyggda värderingskluster vägleder och formar inte bara vårt förhållningssätt till politik, utan även affärsstrategi och religiösa liv med mera med mera i våra personliga och offentliga liv. Don Beck, som fångade upp Clare W Graves forskning från början, har till exempel arbetat som konsult och rådgivare vid den politiska transitionen från Apartheid i Sydafrika liksom vid fredsbyggande projekt i mellanöstern och det har växt upp en mängd olika applikationer som bygger på insikter från spiral dynamics på olika håll i världen, särskilt efter att den integrerades i den ännu mer sofistikerade analysmodellen AQAL som är en del av Integral teoribildning och närbesläktat med systemteori. En av de som känner till modellen den vägen och är en förespråkare är för övrigt Bill Clinton.