Vetenskapen har ingen moral att erbjuda, den är amoralisk. Dess datapunkter säger på egen hand inget om orsakssamband eller om hur vi ska leva med sanningen. Sådant måste det tolkande förnuftet bedöma genom öppna argument som inte kräver medlemskap i någon specifik erfarenhet eller grupp.”

Detta skrev Lena Andersson, Sveriges kanske förnuftigaste person, igår i DN under rubriken Källkritik är inte svaret. Det är tyvärr att hoppas på för mycket att den samlade skaran av uppkopplade människor i det digitala samhället ska avsäga sig sin mänskliga identitet och likt förnuftig programkod i stillhet och begrundan kalkylera sig fram till vad som är moraliskt. Då är det enklare, tror jag, och mer rakt på rödbetan att anamma religionernas olika varianter av grundregeln att behandla andra som en själv vill bli behandlad. Men eftersom den gyllene regeln kom till i förmodern tid och vilar på irrationell, eller åtminstone inte i strikt mening är evidensbaserad, vet jag att det är svårt att köpa för den som är grundligt inlåst i den modernistiska kulturgemenskapen. Jag tolkar dock hennes text ett uppriktigt välmenande utslag av äkta omtanke om det offentliga samtalsklimat som just nu tycks vara i fritt fall.

Dock är Lenas argumentation i sig självt en partsinlaga i det förmenta värderingskrig som pågår just nu, nämligen en typisk modernistisk värderingsgrund. Vetenskap och förnuft är bättre än både tradition och sedvänjor (traditionalism) och postmodernismens relativism. Det jag tycker bäst om med hennes text är just att hon vill poängtera att det inte är bristen på fakta som är problemet – utan just ett krig mellan värderingar. Sen Internets slog igenom finns det mer och mer lättillgänglig fakta tillgänglig än någonsin tidigare i världshistorien. Och ändå ljuger och förvanskas det som om inget hade hänt. Fakta är bra och stort, men tillit till både fakta och andra människor är större. Och det vinns med både fakta (transparens, accountability, observation) och känsla (inlevelseförmåga, förmåga att lyssna, delta och dela perspektiv).

Kruxet är just förhoppningen att förnuftet ska frambringa någon slags “rena” argument, rena från värderingar som dock är  själva kittet för känsla av “medlemskap i någon specifik erfarenhet eller grupp”. Att sätta förnuft över känsla är en värdering (modernism), liksom att sätta känsla över förnuft (traditionalism och även postmodernism?). Att sätta det senaste över det av ålder prövade är också en värdering (modernism). Liksom dess motsats (traditionalism). Så här håller det på. Fram och tillbaka. Gång på gång. Renhetsiver. Det bara går inte att acceptera lite av varje. En smula irrationell glädje över ett traditionellt ceremoniellt bröllop blandat med en nypa supereffektiv delning av händelsen med moderna teknologiska medier blandat med en skämtsamt postmodern blinkning om hipster-koderna hos bröllopsgästerna. Ett metamodernt förhållningssätt är förvisso få förunnat, men icke desto mindre möjligt. Förr i tiden kallades det att vara balanserad och ansågs eftersträvansvärt bland bildat folk.

Om det är ett krig – vilka är då de stridande parterna?

För det första, den värderingsgruppering som Lena själv nog håller med om att hon tillhör – de med moderna värderingar – tycks för första gången sedan slutet av medeltiden faktiskt vara förlorare, eller åtminstonde tappa sitt starka fäste i samhället. Moderna värderingar kännetecknas av en tro på det mänskliga förnuftet som motor bakom ett ständigt filosofiskt framsteg mot upplysning och successivt ökad nytta för hela mänskligheten genom rationell dialog och rationell fördelning av kunskap och rationell teknik.

Som ni noterar är det betoning på rationalitet. Rationell filosofi, rationellt ekonomiskt och politiskt handlande och rationell styrning och kontroll av det offentliga (av ideologiska skäl) likväl som det privata (baserat på frivillighet – “för ditt eget bästa”). Under den industri-kapitalistiska eran var det moderniska värderingar som dominerade och formade samhället – med ett Svenskt lagom-liberalt, lagom-socialistiskt och lagom-kontrollerat samhällsbygge som en slags krona på verket. Grön socialliberalism. För det är rationellt att inte såga av den gren man sitter på genom miljöförstörelse, det är rationellt att omfördela resurser från de starkaste individerna/företagen till de svagare i samhället för att undvika politisk turbulens på grund av ojämlikhet i fördelningen.

Det är rationellt att ha inbyggd transparens och maktkontroll genom liberala idéer som fri press och offentlighetsprincipen. Rationella processer, standardisering, system och teknologi byggde de ekonomiskt och politiskt starka samhällena under loppet av några hundra år. Långt ifrån moraliskt, skulle många säga, men kraften i det rationella förhållningssättet handlar som Lena Andersson skriver inte i att det frambringar moral – utan snarare produktivitet och effektiva resultat. I kriget om värderingar – vilket väl får tolkas som det svåröversatta uttrycket public opinion – rationaliteten långt ifrån att gå segrande ur striden. Den har nämligen åtminstone två starka motståndare som i en globalt uppkopplad och sammankopplad värld nu kan mäta sig med modernismen i slaget om människors psyken – traditionalismen och postmodernismen.

Traditionalistiska värderingar kan beskrivas som en återgång till trygghet och stabilitet genom antingen etniska och sociala gemenskaper med en stamliknande  maktstruktur med en stark ledare som beskyddar gruppen. Ofta i kombination med irrationella övertygelser från religion, tradition eller socialt grupptryck. Modernismens akilleshäl är kanske just att den försöker “rensa bort” den irrationella sidan av det mänskliga psyket. Irrationaliteten upplevs i modernismens räta linjer och prydliga matriser stökig och lite opassande, lite barnslig och opassande – vilket är anledningen till att modernister har svårt att få med sig folk, upplevs stela och träiga och, kanske mest smärtsamt av allt – har väldigt svårt med den innovation som den så högt värdesätter som ju varje sant kreativ människa vet är att våga vara irrationellt lekfull.

Sett ur värderingsanalytiska glasögon är det nära mellan religiöst motiverade våldsextremister i mellanöstern, anti-vaccinationsanhängare i USA eller åsiktsfrihets-extremistiska hacker-aktivister i Europa , vilket kan tyckas helt barockt med traditionella vänster-höger, centrum-periferi eller liberalt-auktoritärt som förklaringsmodeller – och inte minst för dem själva!

Samtidigt har de modernistiska framgångarna gett grogrund för postmodernismen som mycket riktigt är ett uttryck för vad som kan växa fram ur ett alltför självsäkert och ofta empatilöst rationellt samhälle – en filosofisk tvehågsenhet och ett bredare perspektiv än bara de egna framgångsberättelserna och förgivet-tagandena om vad som är önskvärt och rimligt att sträva efter. Så om de stridande parterna är traditionalister, modernister och postmodernister – vilka vinner?

Om det hade handlat om materiella erövringar – som konventionell krigföring – hade nog modernisterna åtminstonde kunnat behålla status quo. Men nu handlar det i första hand om mentala erövringar och då sätter jag tyvärr mina slantar på traditionalisterna som har en nästan oslagbar förmåga att engagera sig och “göra sin röst hörd” drivna av djupare mänskliga drivkrafter än modernismens förkärlek för teknisk analys och civiliserad och regelstyrd debatt och postmodernismens filosofisk-empatiska reflektionsförmåga.

Skippa vi-och-dom-berättelser – vi är alla delar av nätjättar, stater och värderingsgemenskaper

Att vara ett utvecklat samhälle med en utvecklad kultur innebär i grunden att ha haft förmånen att ha haft gynsamma förutsättningar att utvecklas ända fram till en postmodernt multiperspektivistisk empatisk hållning (vilket postmodernister är det första att vägra erkänna). En yttre kris – där de egna strategierna för krishantering inte längre är verksamma – kan väcka positiva motreaktioner från ett tidigare utvecklingstadie – som att gå samman som gemenskap (lokalt, nationellt och globalt) för att stärka basen i vad tidigare generationer vunnit i form av grönt liberal-sociala politiska och offentliga institutioner. Då gäller det att var och en undviker att falla i fällan att tro att staten och andra gemensamma insitutioner är “den obehaglige andre”.

Under parollen “kritiskt tänkande” och “sund skepsis” gömmer sig allt för ofta inget annat än orolig misstänksamhet. Fear, uncertainty, doubt – gödd av berättelser om att världen står i brand i stort och smått eller att en ska berövas det en har av makt, tillgångar och privilegier.  Eller helt enkelt lugn och ro. Under den välmenande förespeglingen att “lyfta fram oegentligheter i ljuset” och en medielogik som nu som då filtrerar fram det oväntade och chockerande och därmed alltid kommer att ge en skev bild av verkligheten som helhet. Glöm inte att det än så länge är en möjlighet att inte göda det digitala offentliga rummet med mer innehåll. Ibland är det faktiskt bättre att vara tyst och kanske rent av strunta i det en läser/hör/ser – ett förhållningssätt till det nya medielandskapet som både annonsfinansierade nätjättar och politiskt motiverade grupperingar minst av allt önskar att du ska göra.

Om vi nu ska fortsätta den här något hysteriska analogin att kulturkrockarna i själva verket är värderingskrig (och därmed falla till föga för uppmärksamhetsekonomins bristande logik) så är det viktigaste vapnet i den här värderingsstriden vad du har mellan öronen för att citera Finlands president Sauli Ninnistö i DN. Det innebär på gammalt tråkigt och osexigt vis att du behöver balansera din verklighetsbild från flera olika källor – där den verklighet du ser genom att umgås med nya människor i olika värderingsgrupper – inte i stela uppstyrda debatter – ett av modernismens favoritformer för möten med andra – utan i sätt att dela upplevelsen andra har. Även kallat empati. En traditionalist hade kanske föredragit att äta en middag tillsammans. En postmodernist kanske att pröva deltagande obeservation. Två sätt att faktiskt få ökad förståelse för varandra, istället för att argumentera, debattera och stånga sig blodig på den sociala arenan genom att till varje pris sätta förnuftet över känslan i mellanmänskliga relationer.

 

Advertisements