Tags

, , , , , ,

Teologen och beteendevetaren Deeped Niclas Strandh – för de flesta kanske mer känd som inflytelserik PR-konsult och expert på sociala medier och digitala varumärken – skrev häromdagen en tankeväckande bloggpost om hur människor i avsaknad av konventionell religion ger sin religiositet uttryck i form av diverse korståg mot etablerade sanningar.

Tillsammans med Joseph Campbell’s teori om Hjältemyten – som jag hör ett eko av i hans text – är det faktiskt en mycket övertygande förklaringsmodell till varför det offentliga rummet tycks koka av den ena vildare rösten än den andra i frågor som migration, vaccination, Storebror-scenarior från nätjättar, stater eller analysföretag med mera.

Psykologi tolkas ofta ytligt, särskilt nu i tider då klick-beteende, ögonrörelser och musrörelser möjliggör mätning av hur människor interagerar med webbsidor och deras annonser och köpknappar. Med ytligt menar jag till exempel att människor reagerar på signalfärger som kan förklaras evolutionsbiologiskt med att vi är djupt programmerade att uppmärksamma giftiga djur som ofta använder dessa färger. Detsamma gäller sexuella signaler som unga, vackra, nakna kroppar. Ekonomer och andra behaviorister (ja, så tycks det mig) är även mycket fascinerade av att studera olika beslutsprocesser som rör till exempel att få en liten belöning i form av  10 dollar nu eller senare beroende på insats.

Allt detta skrapande på ytan av människan kan bidra till att hjälpa forma miljöer och valsituationer så att människor gör som avsändaren önskar till exempel i en butik eller i ett social app. Casinobranchen med sin djupa förståelse om hur en får en människa att stanna kvar vid en automat och fortsätta mata in pengar är i grunden vägledande. För att citera Pringles-reklamen: once you pop – you can’t stop. Insikter som dessa får oss på nätet att trycka på like, att scrolla nerför en lista eller swajpa vidare till nästa video.

Men det förklarar inte hur människor kan investera åratal i att oförtröttligt “stå upp för en sak”. Jag tror, med Niclas, att religiositeten är en del av vad det är att vara människa. Viljan att tillhöra en värdegemenskap som är beredd att stå upp för det en uppfattar som det goda. Det krävs att en går djupare i psykologin – eller kanske utåt och uppåt till neocortex där vi förmår skapa berättelser och använda språk – för att börja förstå långsiktiga och uthålliga motivationer.

Utmaningen att bedöma vad som är gott tycks ligga i från vilken psykologisk höjd en ser på tillvaron. Från kroppens jordnära nivå ser en att sol på huden är gott. Från tankens svindlande höjder ser en, likt en astronaut, att atmosfärens tunna blå skikt är gott.

Även från vilket mänskligt psykologiskt perspektiv en tittar ut ifrån avgör vad en bedömer som gott. Förnuftet ser att standardisering och definitioner är gott. Känslan ser att serendipitet och harmoni är gott.

Kanske kan en hjälte förstås som en följare av en viss bedömd godhet som den står upp för. Vad som är gott beror alltså på en perspektiv på tillvaron. Här är fyra grundläggande psykologiska perspektiv – hämtade från Carl G Jung’s psykologiska typer:

Den tänkande – kanske står upp för det fria talade och skrivna ordet. Såsom fri och öppen källkod eller fri kunskap.

Den kännande – kanske står upp för det kärleksfulla inlemmandet av nya människor och sedvänjor i den egna gemenskapen. Såsom att att ta kvinnor i hand eller ha avtäckt hår.

Den kroppslige – kanske står upp för maten och prydnaderna. Såsom LCHF-diet eller rätten att kalla en negerboll negerboll.

Den intellektuelle – kanske står upp för idéerna och berättelserna. Såsom avskiljandet av kyrkan från staten eller Välfärdslandet Sveriges skapelseberättelse.

Det finns oändligt många goda ting att stå upp för i de konventionella religionernas bortavaro.  Oändligt många krafter som drar uppmärksamheten och energin åt olika håll. Som skapar skiljelinjer där förr ingen hade nåt ärende att titta efter. Det var innan världen blev till en global by där i dystra stunder alla vet nästan allt om alla och ingen glömmer en oförrätt eller ett förlupet ord. Men som i ljusa stunder låter även människor som inte har råd att resa att ändå dela glädjen över ett växande barn på en annan kontinent eller forma vänskapsband med ovanliga och utspridda likasinnade.

De konventionella religionerna instiftades av människor med den ovanliga förmågan att vara både kroppsliga, intellektuella, kännande och tänkande. Deras huvudbudskap är därför ett sammanfattande meta-perspektiv på allt det goda människor kan komma på.

När en lämnar meningsskapande och tillhörighet åt den enskilda individen – som modernismen genomdrivit och postmodernismen har att leva med – blir hjältens högsta pris att tillfredsställa sina egna – oftast mycket bristfälliga och obalanserade – personlighetsdrag. En splittrad befolkning i ett utvecklat land i ständig dragkamp om olika individuella prioriteringar är ett lätt byte för organiserade moderna aktörer som företag, stater och intresseorganisationer. Men verkligen inte ett lätt byte för för-moderna aktörer som kyrkor och andliga rörelser som har svårt att hänga med i kravet på personalisering av innehållet och hetsjakten på nya mer mångkulturella upplevelser och intryck.

Den kroppslige vill ha hembakt nattvardsbröd och knäfall, den intellektuelle vill ha undervisning och högläsning. Den kännande vill ha lovsång och deltagarkultur, den tänkande vill ha ut nåt av sin investerade tid.

Och alla vill ha det snabbare, med mindre ansträngning och mer underhållande.

Under tiden gnetar trationalisterna på. Lägger sten till sten. Fixar det som behöver fixas. Står upp för anständighet och hederlighet. När nu det moderna projektet med sin tre-eniga uppdelning i en relativt trygg grupp arbetare en onåbar, men trygghetsskapande klick kapitalägare, balanserat och reglerat av nationalstaten inte längre motsvarar människors vardagsupplevelse söker de sig till alternativ. Alternativa fakta, partier, politiker, medier och berättelser. Medan modernisterna har tappat luften under de ekonomiska och retoriska vingarna och post-modernisterna är fullt upptagna med att försöka ta in alla intryck på en gång med förvirring och kraftlöshet som följd.

Jag tror det finns en viktig roll att fylla för de konventionella religionerna att samla upp och stabilisera splittringen genom att vara en samling hjältar som står upp för att ena och förena de olika mänskliga läggningarna och de olika nya grannarna i den globala byn. Detta just genom att våga stå kvar i att vara en uppriktigt traditionalistisk rörelse. Men de måste komma med en Gud som är bortom den traditionalistiska bokens Gud, bortom den modernistiska mänskligt inneboende Guden och den postmoderna konceptuella Guden samtidigt som den innesluter alla dessa sidor av Gud. Den kan absolut vara en metamodern Gud som skapat förutsättningarna både för enkelt friluftsliv och Artificiell Intelligens.

För mer om den religiösa tomheten och vad som kan tänkas hända härnäst i ett utvecklat och sekulärt Sverige rekommenderar jag läsning av Joel Halldorfs bok Kyrkan på torget.

PS. Om jag inte helt missförstått det kristna budskapet så är det att inte vara en hjälte, utan vända andra kinden till. Det kanske en teolog kan berätta mer om?

 

 

Advertisements