Självtillit

Självtillit av Ralph Waldo Emerson

Jag läste häromdagen några verser skrivna av en framstående fritänkande konstnärlig människa av idag och de var originella och okonventionella. Själen hör alltid en lätt förmaning i sådana rader vad än dess innehåll må vara. Den känsla de ingjuter är av högre värde än någon av de tankar som förs fram. Tron på den egna tanken, tron på att det som är sant i ditt hjärta också är sant för alla människor utmärker geniet. Uttala din slumrande övertygelse, och den ska bli universellt förnuft; ty alltid kommer det innersta att bli det yttersta – och vår första tanke skickas tillbaka till oss genom ljudet av domedagens trumpet. Såsom varje människa är välbekant med sin inre röst, tillskriver vi de högsta förtjänsterna till Moses, Platon och Milton för att de ingen vikt fäste vid traditioner och böcker, de sade inte vad människorna tyckte utan vad de tyckte. Människan borde lära sig att upptäcka och beskåda den ljusstrimma som strålar inifrån mot hennes medvetande, mer så än bländande himlavalv skapade av skalder och visa män. Ändå avfärdar människan utan notis sin egen tanke, därför att det är hennes egen.
Hos geniers storverk känner vi igen våra egna avfärdade tankar, de uppsöker oss åter, på något sätt främmande och majestätiskt. Stora konstverk ger oss ingen större läxa en denna insikt. De lär oss att vika för vårt spontana intryck med godmodig fasthet, framför allt när hoper av andras höjda röster säger emot oss. Om inte kommer en främling imorgon att med mästerligt förnuft säga det som vi tänkt och känt hela tiden, och vi tvingas skamset hämta vår egen åsikt från någon annan.

Det finns en punkt i varje människas bildningsresa då hon kommer till övertygelsen att avundsjuka är okunnighet; att imitation är självmord; att hon måste ta sig själv för den hon är på gott och ont, även om universum är fyllt av godhet kan inga sädeskorn till mättande bröd komma till henne annat än genom mödan hon lägger på den jordlott som är given henne att bruka. Det är en ny inneboende kraft men ingen annan än hon själv vet vad hennes förmåga består i, inte heller kan hon veta förrän hon har försökt. Inte för intet tar hon starkt intryck av ett visst ansikte, en viss karaktär, ett visst faktum, men inte av andra. Detta är inte utan en förbestämd harmonisk ordning i minnets arkitektur. Ögat fixerar där en stråle av ljus faller och kan vittna om just den strålen. Låt henne modigt uttala sin bekännelse med den yttersta av stavelser. Vi uttrycker oss blott till hälften och känner skam över den gudomliga idén som var och en av oss representerar. Vad vi meddelar må tas emot såsom måttfullt och av god natur i det trovärdigt sagda men gud låter inte förmedla sitt verk genom ynkryggar. Endast en gudomlig människa kan ge uttryck för det gudomliga. Människan är lättad och vid gott humör då hon lagt ner sin själ i arbetet och gjort sitt bästa; men allt det hon sagt eller gjort i annan anda en denna kommer för alltid att hemsöka henne och störa hennes frid. Det är en leverans som inte levererar. I denna strävan förlorar hon sitt geni, sina drömmar, sitt nyskapande, sitt hopp.

Lita till dig själv: varje hjärta vibrerar till den strängen av stål. Acceptera den plats som den gudomliga försynen har funnit åt dig, samhället och dina samtida, kedjan av händelser. Stora män har alltid gjort så, har förtrott sig likt barn till sin tids geni och bedragit sig i perceptionen av att det Evinnerliga verkade i deras hjärta, genom deras händer och var starkt närvarande i hela deras väsen. Och vi är nu män och måste i vårt högsta medvetande acceptera samma upphöjda öde; och inte inklämda i ett hörn, inte ynkryggar flyende inför en revolution utan frälsare, välgörare, fromma aspiranter att bli den ädla formbara lera under den Allsmäktiga viljan, låt oss rycka fram mot Kaos och mörker.

Sådana sköna orakel naturen förser oss med om denna text genom minspelet och handlingarna hos barn, nyfödda och rent av bestar. Detta tudelade och rebelliska sinne, denna misstro till en känsla för att vår aritmetik har beräknat styrkan och medlen som motarbetar vårt syfte, finnes icke hos dem. Deras själ är hel, deras blick ännu icke erövrad och då vi skådar deras ansikten försätts vi ur balans. Barnasjälen inrättar sig inte efter någon annans ordning; alla rättar sig efter deras; så att ett spädbarn vanligen förökas till fyra eller fem utav de vuxna som jollrar och smilar in sig. Så gud har beväpnat barnaskaran och tonåren och för all del manligheten med dess egen pikanta charm, och gjort den avundsvärd och älskvärd och dess anspråk inte att åsidosätta om den kan stå för sig själv. Tro inte att ungdomen är kraftlös för att den inte kan tala till dig och mig. Baaah! Vem är det som talar så klart med emfas i rummet här intill? Han tycks veta hur han ska tala med sina jämnåriga. Store himmel! Det är han! Det är den stora försynta och flegmatiska lunsen som under flera veckors tid inte gjort annat än ätit då du sett honom, men nu avfyrar dessa ord som anslagna kyrkklockor. Han tycks veta hur han ska tala med sina jämnåriga. Vare sig han nu är försynt eller djärv så vet han hur han ska göra oss äldre hopplöst onödiga.

Nonchalansen hos pojkar som är säkra på ett mål mat, och skulle ringakta även den högsta av adelsmän oavsett dennes försonande ord, är den sunda livshållningen hos den mänskliga naturen.
Hur blir en pojke mästare av samhället; självständig, oansvarig, spanande ur sitt tillhåll på människor och ting som passerar, han skärskådar dem och dömer dem för dess meriter med en pojkes kvicka summering såsom god, ond, intressant, löjlig, vältalig eller besvärlig. Han låter sig aldrig tyngas av konsekvenserna av sina intressen; han ger ett självständigt och genuint domslut. Du måste uppvakta honom, han uppvaktar inte dig. Men med mannen är det som vore han låst bakom galler i sitt medvetandes fängelse. Så snart han handlar eller talar explosivt är han en hängiven person, iakttagen av hundratals i sympati eller förakt, vars känslor han nu måste beakta. Här bjuds inget glömskans vatten ur Hades bifloder. Åh, finge han bara återvända till sin sitt urtillstånd, sin gudomliga självständighet. Den som så kan frigöra sig från alla löften efter en observation, och observera igen ur samma opåverkade, fördomsfria, omutliga, och orädda tillstånd av oskuld, kommer alltid att vara storartad, kommer alltid att fånga poeternas och människornas blickar. Kraften hos en sådan odödlig ungdom skulle alltid vara kännbar. Han skulle yttra åsikter om allt det som ägde rum framför honom, saker betraktade inte som privata utan nödvändiga, och de skulle borra sig in i människornas öron som pilar och skrämma dem.

Det här är rösterna vi hör i vår ensamhet, men de försvagas och blir tysta då vi gör entré i världen. Alla samhällen är en konspiration mot människosjälen hos varje individ de hyser. Samhället är ett aktiebolag där ägarna enas kring bästa möjliga säkrandet av tillgång till bröd för varandra för att ge upp frihet och kultur hos dem som lever av brödet. Den högsta av dygder är konformiteten.Självtillit är dess absoluta motvikt. Den älskar inte verklighet och skapare, utan titlar och sedelära.

Den som då kan kalla sig människa/man? måste vara icke-konformist. Den som knäpper sina händer i odödlighet får inte låta sig stoppas vid godhetens namn, utan måste utforska vad godhet är. Ingenting är, i slutändan, heligt utom själens integritet. Frigör din själ och du ska får rösträtt till en hel värld. Jag minns när jag som ung krävdes på svar från en god vän som gjort till sin uppgift att hetsigt förhöra mig om kyrkans gamla kära doktriner. Jag svarade: Hur kan traditionernas helighet gagna mig om jag lever fullt ut genom mitt inre?
Min vän invände: Men om dessa impulser kommer underifrån och inte ovanifrån.
Jag svarade då: Det synes mig inte som om de kommer underifrån, men om jag är djävulens barn ska jag leva genom honom. Ingen lag kan bli helig för mig utom den lag som är i mitt väsen . Gott och ont är blott termer som lätt kan omskrivas till ett ting eller ett annat; det enda sant goda är det som dikteras av min inre beskaffenhet, det enda sant onda är allt som går emot denna. Människan ska föra sig gentemot alla opponerande element som om allting var titulerat och efemärt förutom han/hon själv. Jag skäms över tanken på hur lätt vi bugar oss inför namnbrickor, stora samhällen och döda institutioner. Alla förnuftiga och vältaliga människor påverkar och styr mig mer än vad rimligt är. Jag borde gå upprätt och stark och uttala den råa sanningen vart jag än går. Om illvilja och fåfänga iklär sig filantropins rock, ska jag då låta detta passera? Om en arg bigott (ofördragsam pga överdriven eller hycklad fromhet) person ger sig hän åt en god sak såsom avskaffandet av slaveriet och kommer till mig med senaste nytt från Barbados, varför ska jag då inte säga till honom: Åk, älska barn, älska folket av djungeln, var godmodig och modest, anta den värdigheten, och befläcka inte dina hårda ufruktsamma ambitioner med denna otroliga ömhet för svarta människor hundra mil bort. Din kärlek i fjärran är agg här hemma. En sådan uppmaning skulle vara rå och oslipad men sanningen är mer klädsam än konstlad kärlek. Din godhet måste tillfogas en aning skarphet, — annars finns den inte. Hatets lära måste predikas, som motaktion till läran om kärlek då den gnyr och gnäller. Jag avvisar min far, min mor, min fru och min broder då mitt geni kallar på mig. Jag skriver ordet INGIVELSE på brädet ovanför min dörr. Jag hoppas det är större än ingivelser i själva verket, men vi kan inte ödsla hela vår dag på förklaringar. Förvänta inte att jag ska motivera varför jag söker eller utestänger socialt umgänge. Och påtala då inte för mig, såsom en god herre gjorde idag, om min plikt att hjälpa de fattiga till ett bättre liv. Är de mina fattiga? Låt mig säga dig, du dåraktiga filantrop, att jag missunnar varje krona och varje öre jag skänker till dem med vilka jag inte har någonting att göra. Det finns en grupp av människor till vilka jag är köpt och såld genom starka band av vänskap, för dem är jag beredd att bli slängd i fängelse om jag måste. Men alla era välgörenhetsspektakel för massorna, era utbildningar för idioter, byggandet av mötesplatserna dit ingen går utom de druckna och de trasiga och alla tusentals hjälpsamfund, även om jag erkänner med skam att jag ibland viker mig för trycket och skänker en slant, en förhäxad slant som jag med tiden ska bli man nog att behålla.

Dygder är, hos massorna, snarare undantag än regler. Det är människan och hans dygder. Folk utför goda gärningar genom små handlingar av mod eller välgörenhet, de gör det som om de betalade en avgift för att gottgöra sin dagliga frånvaro från de offentliga paraderna. Deras insatser görs som ursäkter eller ett förmildrande av deras existens i världen, — medan de som är handikappade eller galna betalar ett högt pris. Dygderna är botgöring. Jag önskar inte gottgöra, jag önskar leva. Mitt liv är ingen bön om förlåtelse, utan ett liv. Ett liv värdigt i sig självt, inte ett spel för gallerierna. Jag ser hellre att livet är ett avslappnat tillstånd, äkta och balanserat, än att det levs i glitter och grannlåt utan fotfäste. Jag önskar livet att vara sunt och ljuvligt, fritt från dieter och självplågning. Mitt liv ska vara unikt; en almosa, ett krigsslag, en erövring, en medicin. Jag ber om de starkaste bevisen att du är en människa, och riktar denna vädjan till människan och inte till hans handlingar. Jag vet för min egen del att det är oviktig huruvida jag företar mig de handlingar som anses vara excellenta. Jag vägrar att betala för ett privilegium sprunget ur den inneboende sanningen. Fåtaliga och ondsinta är, måhända, mina gåvor, sådan är jag, och jag behöver ingen försäkran från mig själv eller någon av medmänniskornas åsikter.

Det som är min inre plikt betyder allt, vad andra säger betyder inget. Denna regel, krävande likväl i verkliga livet som i intellektet, kan svara för den hela skillnaden mellan storhet och grymhet. Svårare blir det av att du alltid kommer att finna människor som känner din plikt bättre än du själv. Det är lätt att i världen leva efter världens åsikter; det är lätt att i ensamhet leva efter sina egna, men den store mannen är han som mitt ibland människor står fast vid ensamhetens fulländade sötma.

Invändningen mot att du låter dig formas av döda seder är att detta skingrar dina krafter. Du slösar bort din tid och förnimmelsen av din karaktär tappar skärpa. Om du stödjer en död kyrka, ger bidrag till ett dött bibelsällskap, röstar på ett stort parti för eller emot regeringen – bakom alla dessa fasader ser jag svårligen exakt vilken människa du är. Och naturligtvis, ditt verkliga liv töms på kraft. Men gör din sak, och jag kommer att se. Arbeta med det som är ditt, och du kommer att stärka dig själv. Människan måste begrunda att den går i blindas fotspår som ger sig in i konformitetens spel. Om jag känner din sekt kan jag förutsäga dina argument. Jag hör en predikant orera med sina texter och ämnen om lämpligheten hos hans kyrkas institutioner. Vet jag då inte på förhand att han omöjligen kan uttala några nya spontana ord? Vet jag inte att all denna skrytsamma ambition att granska den egna institutionens grunder aldrig kommer att omsättas i handling? Vet jag inte att han lovat sig själv att hålla fast blicken i endast en riktning, den tillåtna riktningen, inte som en man, utan som en församlingspräst. Han är en bakbunden lagman och luften är tung av tillgjort skådespel. Ja, de flesta har bundit för sina ögon med en eller flera näsdukar och sällat sig till någon av dessa föreningar av åsikter. Denna konformitet gör dem inte falska i några detaljer, författare till små lögner, utan falska på alla punkter. Alla deras sanningar är lätt osanna. Deras tvåa är inte en riktig tvåa, deras fyra inte en riktig fyra: och varje ord de yttrar plågar oss så att vi inte vet var vi ska börja för att få dem på rätt spår. Samtidigt låter sig naturen inte vänta på att klä oss i den fängelseuniform som tillhör vår grupp. Vi antar ett enfaldigt uttryck i ansiktet och hållningen, och skaffar oss mer och mer ett vänt, åsneliknande uttryck. Det finns en specifikt förödande fenomen som också har konsekvenser i större perspektiv; jag talar om ”dumhetens lovprisande anlete”, det forcerade leendet vi visar upp i sällskap där vi inte trivs, som svar till samtal som inte intresserar oss. Ansiktsmusklerna spänns, inte spontant, utan betvingade av lågt egensinne i ett hårt förvridet ansikte som ger en stark känsla av obehag, en känsla av varning och tillrättavisande som ingen modig ung man vill uppleva en andra gång.

Om du vägrar konformiteten piskar världen dig med olust. Därför måste människan lära sig urskilja ett förvridet ansikte. De kringstående betraktar honom misstänksamt ute på gatan eller i salongen hos en vän. Om deras aversion hade sin källa i samma förakt och motstånd som han själv känner, skulle han kanske gå hem med tungt sinne; men massornas förvridna ansikten, såsom det dumma lovprisande, saknar djupare orsak – de är inte maskerade gudar utan skiftar av och på lika lätt som vindarna leker med en tidning. Är då missnöjet hos massorna av högre värde än det hos senaten och lärosätena. Det är en lätt sak för en stark man av världen att uthärda raseriet hos de bildade klasserna. Ett raseri som är klädsamt och förståndigt, de är försynta och dem själva sårbara och sköra. Men då till deras mjuka raseri tillkommer den stora massans vrede; när ignoranterna och de obemedlade upprörs, när de primitiva råstarka krafterna från samhällets botten fås till att grymta och ryta, krävs en vana av storartat ädelmod och tro för att likt en gud hantera saken som en mindre bagatell.

Den andra skräcken som hindrar oss från självtillit är konsekvensen; högaktningen av ord och handlingar från det förgångna för att andra inte mäktar beräkna vår omloppsbana annat än genom tidigare handlingar, och vi vill inte gärna göra dem besvikna.

Men varför hålla huvudet ovanför axlarna? Varför släpa runt detta monstruösa lik av minnen om inte för att motsäga det du uttalat på diverse allmänna platser. Tänk om du skulle säga emot dig själv, vad sen? Det förefaller vara en visdomsregel att aldrig lita enbart till minnet, knappt ens i rena minneshandlingar, utan att låta det förgångna bedömas genom nuets tusen ögon, och alltid leva i en ny dag. Lita till känslorna. I metyfysikens namn har du överlämnat din personlighet till gudarna, men då själen rör sig i stora krängningar, följ den då för ditt liv och ditt hjärta, trots att de kläder Gud i form och färg. Överge din teori, såsom Joseph lämnade sin kappa hos skökan, och fly.

Dåraktig konsekvens är de onda trollen hos de små sinnena, beundrade av mediokra statsmän, filosofer och gudstrogna. Konsekvensen bor aldrig hos de stora själarna. Den ger lika mycket mening som att studera den egna skuggan på väggen. Dina vaktade läppar! Sy ihop dem med björntråd, gör det! Eller var en man och tala din sanning idag med ord som avfyrade kanonkulor, och tala på samma maner morgondagens sanning även om den helt motsäger det du sagt idag.
Ah, då, utropar åldriga damer, kommer du att bli missförstådd! Missförstådd!!
Det är en dåres ord. Är det då så illa att bli missförstådd? Pythagoras blev missförstådd, Sokrates, Jesus, Luther, Kopernikus, Galileo och Newton och alla rena och kloka väsen som någonsin funnits. Att vara stor är att vara missförstådd.

Jag antar att ingen man kan våldföra sig mot sin egen natur. Alla utfall ramas in av hans väsens lagar, såsom Anderna och Himalayas berg ter sig obetydliga emot jordens krökta horisont. Det spelar ingen roll hur du testar och mäter honom. En individ liknar en namndikt eller en Alexandrinsk strof – läs den framlänges, baklänges eller diagonalt, den säger alltjämt samma sak.
I detta nöjsamt ångerfulla skogsliv som gud mig givit, låt mig föra ner varje ärlig tanke utan varken utan att blicka varken framåt eller bakåt i tiden och, tveklöst, de kommer att framträda i symmetri utan att jag ämnar så eller ser det så. Min bok borde dofta av tallskog och genljuda av surrande insekter. Svalan vid mitt fönster borde sammanfläta kvisten och strået i sin näbb med även med min väv. Vi tas för vad vi är. Vår karaktären rår bortom vår vilja. Människorna inbillar sig att de kommunicerar sina dygder och laster endast genom öppna handlingar, de ser inte att dygderna eller lasterna skickas ut som andetag varje ögonblick.

Räds aldrig utan var konsekvent i variationen av dina handlingar vilka de än må vara, så att de blir ärliga och naturliga vid sin tidpunkt. Ty genom en vilja kommer handlingarna skapa harmoni hur mycket de än skiljer sig från varandra. Dessa varianter är blindhet frö det som framstår på håll, med lite höjd i tanken. En tendens förenar dem alla. De bästa fartygens resrutt består av en zickzack-linje som framträder då de kryssar mot vinden. Dess färd kan kritiseras genom mikroskopets öga men se linjen från tillräckligt avstånd och det visar sig snart en generell riktning. Din genuina handling kommer att förklara sig själv men kommer också att förklara dina andra genuina handlingar. Din konformitet förklarar intet. Agera i stunden så att det du tidigare gjort i stunden kommer rättfärdiga nuet. Storhet vädjar alltid till framtiden. Om jag kan vara stor nog nu för att göra rätt inför föraktande blickar, måste jag ha gjort så mycket rätt tidigare att det försvarar mig nu. Hur som helst, gör rätt nu. Förakta alltid det ytliga och stå fast vid att göra så. Vår karaktärs kraft är kumulativ. Alla gångna dagar av dygd ger styrka idag.
Vari ligger storheten hos senatens hjältar som fascinerar oss så? Ett tåg av medvetande med storslagna dagar och segrar bakom sig. Där står de alla och deras blickar sammanstrålar mot honom, den framrusande stjärnan. Han rör sig som i änglars eskort inför allas ögon. Det är detta som skapar en åskdundrande röst hos Lord Chatham, som skulle kämpa för sitt land in i döden; detta som ger värdighet åt Washington Port och Amerika i Adams ögon. Äran är ärevördig därför att den är ingen dagsslända. Den är för evigt dygd med gamla anor. Vi dyrkar den i dag därför att den kommer ifrån förr. Vi älskar och hyllar den därför att den är ingen fälla för vår kärlek och våra hyllningar, utan oberoende, självgenererande och härstammar från en uråldrig och fläckfri stamtavla även då den visar sig genom en ung människa.

Jag hoppas att vi i dessa dagar har hört det sista av konformitet och konsekvens. Låt dessa ord publiceras i ett löjets skimmer från detta ögonblick. Istället för en gong-gong som kallar till lunch, låt oss höra ljudet från den spartanska flöjten. Låt oss aldrig mer buga och ursäkta oss.
En stor man kommer till mitt hem för att dinera. Jag önskar inte behaga honom, jag önskar att han ska behaga mig. Jag står här för humaniteten och då jag gör detta med vänligt sinne, gör jag det också i sanning. Låt oss konfrontera och visa tillrätta den formlösa medelmåttigheten och tidens solkiga förnöjsamhet och spotta i ansiktet på kutymer, fack och ämbete. Det faktum är källan till hela historien, att det finns en stor ansvarig Tänkare, en stor Aktör, varhelst en människa går, att en sann människa binder sig inte till någon tid eller plats, utan är alltings centrum. Där han finns, finns naturen. Han är måttstocken för dig, människorna och alla händelser. Du tvingas foga dig till hans standard. Vanligen påminner alla samhällets enheter om något annat, eller någon annan. Karaktären, det verkliga, däremot, påminner inte om något annat; de tar hela skapelsens plats. Människan måste vara så stor att hon gör alla omständigheter till obetydliga – förskjuter alla medel till skuggorna. Detta kännetecknar alla stora män. Varje sann man är en orsak, ett land, en era och kräver obegränsat utrymme, kvantitet och tid för att fullt tänka sina tankar – och eftertiden tycks följa hans spår likt en procession. Ceasar föds och en era skapas för det romerska riket. Kristus föds och miljoner sinnen växer och hänger sig till hans geni till en punkt där han blir ett med människans kapacitet och dygder. En institution är den fölängda skugga från en man: Luthers Reformation, George Fox Kväkare, Wesleys Metodism, Clarksons rörelse mot slaveriet, Scipio, av Milton kallad ”den högste av Rom” och hela historien tar lätt sin form kring några få ståndaktiga och enträgna människors liv.

Låt därför en man känna sitt värde och stå fast i allt som händer. Låt honom inte bli småaktig eller tjuvaktig och smyga runt som en hemlös, en bastard eller snyltare i en värld avsedd för honom. Istället kommer mannen på gatan som inte finner värde i sig själv som motsvarar kraften i byggandet av mäktiga torn eller gudar skulpterade i marmor, att känna sig fattig då han skådar dessa. För honom framstår palats, statyer eller dyra böcker som något främmande, något förbjudet och de tycks möta honom som ett glatt sällskap med orden: ”Vem är ni min herre?”
Ändå tillhör de honom alla, de uppvaktar honom och vädjar till hans förmågor att få komma ut och ta honom i besittning. Storheterna väntar på min dom, de ska inte få ta befäl över mig men jag ska prisa deras begäran. Den populära fabeln om den druckne som hittades i rännstenen berusad bortom förståndet och bars till hertigens bädd för att sedan vakna och bli uppassad som hertigen självt och sedan försäkra att han varit galen – får sin popularitet ifrån det faktum att den så väl symboliserar det mänskliga tillståndet där vi på sätt och vis finns i världen som druckna för att då och då vakna upp och göra det som är rätt och se oss själva som sanna prinsar och prinsessor.

Vi läser såsom tiggare och insmickrande underhuggare. I vår historia spelar fantasin oss ett spratt, gör oss till idioter. Kungar och adelsmän, makt och egendom är pråligare än vanliga medelsvensson i sin stuga efter sitt dagsverke men livets villkor är de samma för båda, den totala summan av de båda är densamma. Varför all denna högaktning av Alfred, Scanderbeg och Gustavus? Låt säga att de var män av dygd, slet de då ut sin dygd? Liksom storhet beror på dina handlingar idag följdes deras steg av ärbarhet i offentlighetens ljus. Då den vanlige mannen agerar genom sin originalitet, förskjuts skenet från kungars handlingar till de som utförs av gentlemän.

Världen har i sanning styrts av kungar som så starkt dragit till sig nationernas blickar. Det har av dessa symboliska kolosser lärts ut den ömsesidiga vördnad som alla män är skyldiga varandra. Med glädjefull lojalitet har människorna har underkastat sig kungen, den adlige eller storägaren, de som alla går bland dem med egna lagar och egna mått på människor och ting

The world has indeed been instructed by its kings, who have so magnetized the eyes of nations. It has been taught by this colossal symbol the mutual reverence that is due from man to man. The joyful loyalty with which men have everywhere suffered the king, the noble, or the great proprietor to walk among them by a law of his own, make his own scale of men and things, and reverse theirs, pay for benefits not with money but with honor, and represent the Law in his person, was the hieroglyphic by which they obscurely signified their consciousness of their own right and comeliness, the right of every man.

The magnetism which all original action exerts is explained when we inquire the reason of self-trust. Who is the Trustee? What is the aboriginal Self, on which a universal reliance may be grounded? What is the nature and power of that science-baffling star, without parallax, without calculable elements, which shoots a ray of beauty even into trivial and impure actions, if the least mark of independence appear? The inquiry leads us to that source, at once the essence of genius, the essence of virtue, and the essence of life, which we call Spontaneity or Instinct. We denote this primary wisdom as Intuition, whilst all later teachings are tuitions. In that deep force, the last fact behind which analysis cannot go, all things find their common origin. For the sense of being which in calm hours rises, we know not how, in the soul, is not diverse from things, from space, from light, from time, from man, but one with them and preceedeth obviously from the same source whence their life and being also preceedeth. We at first share the life by which things exist and afterwards see them as appearances in nature and forget that we have shared their cause. Here is the fountain of action and the fountain of thought. Here are the lungs of that inspiration which giveth man wisdom, of that inspiration of man which cannot be denied without impiety and atheism. We lie in the lap of immense intelligence, which makes us organs of its activity and receivers of its truth. When we discern justice, when we discern truth, we do nothing of ourselves, but allow a passage to its beams. If we ask whence this comes, if we seek to pry into the soul that causes — all metaphysics, all philosophy is at fault. Its presence or absence is all we can affirm. Every man discerns between the voluntary acts of his mind and his involuntary perceptions. And to his involuntary perceptions he knows a perfect respect is due. He may err in the expression of them, but he knows that these things are so, like day and night, not to be disputed. All my willful actions and acquisitions are but roving; — the most trivial reverie, the faintest native emotion, are domestic and divine. Thoughtless people contradict as readily the statement of perceptions as of opinions, or rather much more readily; for they do not distinguish between perception and notion. They fancy that I choose to see this or that thing. But perception is not whimsical, but fatal. If I see a trait, my children will see it after me, and in course of time all mankind, — although it may chance that no one has seen it before me. For my perception of it is as much a fact as the sun.

The relations of the soul to the divine spirit are so pure that it is profane to seek to interpose helps. It must be that when God speaketh he should communicate, not one thing, but all things; should fill the world with his voice; should scatter forth light, nature, time, souls, from the center of the present thought; and new date and new create the whole. Whenever a mind is simple and receives a divine wisdom, then old things pass away, — means, teachers, texts, temples fall; it lives now, and absorbs past and future into the present hour. All things are made sacred by relation to it, — one thing as much as another. All things are dissolved to their center by their cause, and in the universal miracle petty and particular miracles disappear. This is and must be. If therefore a man claims to know and speak of God and carries you backward to the phraseology of some old mouldered nation in another country, in another world, believe him not. Is the acorn better than the oak which is its fullness and completion? Is the parent better than the child into whom he has cast his ripened being? Whence then is this worship of the past? The centuries are conspirators against the sanity and majesty of the soul. Time and space are but physiological colors which the eye maketh, but the soul is light; where it is, is day; where it was, is night; and history is an impertinence and an injury if it be any thing more than a cheerful apologue or parable of my being and becoming.

Man is timid and apologetic; he is no longer upright; he dare not say ‘I think,’ ‘I am,’ but quotes some saint or sage. He is ashamed before the blade of grass or the blowing rose. These roses under my window make no reference to former roses or to better ones; they are for what they are; they exist with God today. There is no time to them. There is simply the rose; it is perfect in every moment of its existence. Before a leaf-bud has burst, its whole life acts: in the full-blown flower there is no more; in the leafless root there is no less. Its nature is satisfied and it satisfies nature in all moments alike. There is not time to it. But man postpones or remembers; he does not live in the present, but with reverted eye laments the past, or, heedless of the riches that surround him, stands on tiptoe to foresee the future. He cannot be happy and strong until he too lives with nature in the present, above time.

This should be plain enough. Yet see what strong intellects dare not yet hear God himself unless he speak the phraseology of I know not what David, or Jeremiah, or Paul. We shall not always set so great a price on a few texts, on a few lives. We are like children who repeat by rote the sentences of grandames and tutors, and as they grow older, of the men of talents and character they chance to see, — painfully recollecting the exact words they spoke; afterwards, when they come into the point of view which those who uttered these sayings, they understand them and are willing to let the words go; for at any time they can use words as good when occasion comes. So was it with us, so will it be if we proceed. If we live truly, we shall see truly. It is as easy for the strong man to be strong, as it is for the weak to be weak. When we have new perception, we shall gladly disburden the memory of its hoarded treasures as old rubbish. When a man lives with God, his voice shall be as sweet as the murmur of the brook and the rustle of the corn.

And now at last the highest truth on this subject remains unsaid; probably cannot be said; for all that we say is the far off remembering of the intuition. That thought, by what I can now nearest approach to say it, is this. When good is near you, when you have life in yourself, — it is not by any known or appointed way; you shall not discern the footprints of another; you shall not see the face of man; you shall not hear any name; — the way, the thought, the good, shall be wholly strange and new. It shall exclude all other being. You take the way from man, not to man. All persons that ever existed are its fugitive ministers. There shall be no fear in it. Fear and hope are alike beneath it. It asks nothing. There is somewhat low even in hope. We are then in vision. There is nothing that can be called gratitude, nor properly joy. The soul is raised over passion. It seeth identity and eternal causation. It is a perceiving that Truth and Right are. Hence it becomes a Tranquillity out of the knowing that all things go well. Vast spaces of nature; the Atlantic Ocean, the South Sea; vast intervals of time, years, centuries, are of no account. This which I think and feel underlay that former state of life and circumstances, as it does underlie my present and will always all circumstances, and what is called life and what is called death.

Life only avails, not the having lived. Power ceases in the instant of repose; it resides in the moment of transition from a past to a new state, in the shooting of a gulf, in the darting to an aim. This one fact the world hates, that the soul becomes; for that forever degrades the past; turns all riches to poverty, all reputation to a shame; confounds the saint with the rogue; shoves Jesus and Judas equally aside. Why then do we prate of self-reliance? Inasmuch as the soul is present there will be power not confident but agent. To talk of reliance is a poor external way of speaking. Speak rather of that which relies because it works and is. Who has more soul than I masters me, though he should not raise his finger. Round him I must revolve by the gravitation of spirits. Who has less I rule with like facility. We fancy it rhetoric when we speak of eminent virtue. We do not yet see that virtue is Height, and that a man or a company of men, plastic and permeable to principles, by the law of nature must overpower and ride all cities, nations, kings, rich men, poets, who are not.

This is the ultimate fact which we so quickly reach on this, as on every topic, the resolution of all into the ever-blessed ONE. Virtue is the governor, the creator, the reality. All things real are so by so much virtue as they contain. Hardship, husbandry, hunting, whaling, war, eloquence, personal weight, are somewhat, and engage my respect as examples of the soul’s presence and impure action. I see the same law working in nature for conservation and growth. The poise of a planet, the bended tree recovering itself from the strong wind, the vital resources of every animal and vegetable, are also demonstrations of the self-sufficing and therefore self-relying soul. All history, from its brightest to its trivial passage is the various record of this power.

Thus all concentrates; let us not rove; let us sit at home with the cause. Let us stun and astonish the intruding rabble of men and books and institutions by a simple declaration of the divine fact. Bid them take the shoes from off their feet, for God is here within. Let our simplicity judge them. and our docility to our own law demonstrate the poverty of nature and fortune beside our native riches.

But now we are a mob. Man does not stand in awe of men, nor is the soul admonished to stay at home, to put itself in communication with the internal ocean, but it goes abroad to beg a cup of water of the urns of men. We must go alone. Isolation must precede true society. I like the silent church before the service begins, better than any preaching. How far off, how cool, how chaste the persons look, begirt each one with a precinct or sanctuary. So let us always sit. Why should we assume the faults of our friend, or wife, or father, or child, because they sit around our hearth, or are said to have the same blood? All men have my blood and I have all men’s. Not for that will I adopt their petulance or folly, even to the extent of being ashamed of it. But your isolation must not be mechanical, but spiritual, that is, must be elevation. At times the whole world seems to be in conspiracy to importune you with emphatic trifles. Friend, client, child, sickness, fear, want, charity, all knock at once at thy closet door and say, ‘Come out unto us,’ — Do not spoil thy soul; do not all descend; keep thy state; stay at home in thine own heaven; come not for a moment into their facts, into their hubbub of conflicting appearances but let in the light of thy law on their confusion. The power men possess to annoy me I give them by weak curiosity. No man can come near me but through my act. “What we love that we have, but by desire we bereave ourselves of the love.”

If we cannot at once rise to the sanctities of obedience and faith, let us at least resist our temptations, let us enter into a state of war and wake Thor and Woden, courage and constancy, in our Saxon breasts. This is to be done in our smooth times by speaking the truth. Check this lying hospitality and lying affection. Live no longer to the expectation of these deceived and deceiving people with whom we converse. Say to them, O father, O mother, O wife, O brother, O friend, I have lived with you after appearances hitherto. Henceforward I am the truth’s. Be it known unto you that henceforward I obey no law less than the eternal law. I will have no covenants but proximities. I shall endeavor to nourish my parents, to support my family, to be the chaste husband of one wife, — but these relations I must fill after a new and unprecedented way. I appeal from your customs. I must be myself. I cannot break myself any longer for you, or you. If you can love me for what I am, we shall be the happier. If you cannot, I will still seek to deserve that you should. I must be myself. I will not hide my tastes or aversions. I will so trust that what is deep is holy, that I will do strongly before the sun and moon whatever inly rejoices me and the heart appoints. If you are noble, I will love you; if you are not, I will not hurt you and myself by hypocritical attentions. If you are true, but not in the same truth with me, cleave to your companions; I will seek my own. I do this not selfishly but humbly and truly. It is alike your interest, and mine, and all men’s, however long we have dwelt in lies, to live in truth. Does this sound harsh today? You will soon love what is dictated by your nature as well as mine, and if we follow the truth it will bring us out safe at last. — But so may you give these friends pain. Yes, but I cannot sell my liberty and my power, to save their sensibility. Besides, all persons have their moments of reason, when they look out into the region of absolute truth; then will they justify me and do the same thing.

The populace think that your rejection of popular standards is a rejection of all standard, and mere antinomianism; and the bold sensualist will use the name of philosophy to gild his crimes. But the law of consciousness abides. There are two confessionals, in one or the other of which we must be shriven. You may fulfill your round of duties by clearing yourself in the direct, or in the reflex way. Consider whether you have satisfied your relations to father, mother, cousin, neighbor, town, cat, and dog; whether any of these can upbraid you. But I may also neglect this reflex standard and absolve me to myself. I have my own stern claims and perfect circle. It denies the name of duty to many offices that are called duties. But if I can discharge its debts it enables me to dispense with the popular code. If any one imagines that this law is lax, let him keep its commandment one day.

And truly it demands something godlike in him who has cast off the common motives of humanity and has ventured to trust himself for a task-master. High be his heart, faithful his will, clear his sight, that he may in good earnest be doctrine, society, law, to himself, that a simple purpose may be to him as strong as iron necessity is to others.

If any man consider the present aspects of what is called by distinction society, he will see the need of these ethics. The sinew and heart of man seem to be drawn out, and we are become timorous desponding whimperers. We are afraid of truth, afraid of fortune, afraid of death, and afraid of each other. Our age yields no great and perfect persons. We want men and women who shall renovate life and our social state, but we see that most natures are insolvent; cannot satisfy their own wants, have an ambition out of all proportion to their practical force, and so do lean and beg day and night continually. Our housekeeping is mendicant, our arts, our occupation, our marriages, our religion we have not chosen, but society has chosen for us. We are parlor soldiers. The rugged battle of fate, where strength is born, we shun.

If our young men miscarry in their first enterprises they lose all heart. If the young merchant fails, men say he is ruined. If the finest genius studies at one of our colleges and is not installed in an office within one year afterwards in the cities or suburbs of Boston or New York, it seems to his friends and to himself that he is right in being disheartened and in complaining the rest of his life. A sturdy lad from New Hampshire or Vermont, who in turn tries all the professions, who teams it, farms it, peddles, keeps a school, preaches, edits a newspaper, goes to Congress, buys a township, and so forth, in successive years, and always like a cat falls on his feet, is worth a hundred of these city dolls. He walks abreast with his days and feels no shame in not “studying a profession,” for he does not postpone his life, but lives already. He has not one chance, but a hundred chances. Let a stoic arise who shall reveal the resources of man and tell men they are not leaning willows, but can and must detach themselves; that with the exercise of self-trust, new powers shall appear; that a man is the word made flesh, born to shed healing to the nations, that he should be ashamed of our compassion, and that the moment he acts from himself, tossing the laws, the books, idolatries and customs out of the window, — we pity him no more but thank and revere him; — and that teacher shall restore the life of man to splendor and make his name dear to all History.

It is easy to see that a greater self-reliance — a new respect for the divinity in man — must work a revolution in all the offices and relations of men; in their religion; in their education; in their pursuits; their modes of living; their association; in their property; in their speculative views.

I. In what prayers do men allow themselves! That which they call a holy office is not so much as brave and manly. Prayer looks abroad and asks for some foreign addition to come through some foreign virtue, and loses itself in endless mazes of natural and supernatural, and mediatorial and miraculous. Prayer that craves a particular commodity — anything less than all good, is vicious. Prayer is the contemplation of the facts of life from the highest point of view. It is the soliloquy of a beholding and jubilant soul. It is the spirit of God pronouncing his works good. But prayer as a means to effect a private end is theft and meanness. It supposes duality and not unity in nature and consciousness. As soon as the man is at one with God, he will not beg. He will then see prayer in all action. The prayer of the farmer kneeling in his field to weed it, the prayer of the rower kneeling with the stroke of his oar, are true prayers heard throughout nature, though for cheap ends. Caratach, in Fletcher’s Bonduca, when admonished to inquire the mind of the god Audate, replies,

“His hidden meaning lies in our endeavors;
Our valors are our best gods.”

Another sort of false prayers are our regrets. Discontent is the want of self-reliance; it is infirmity of will. Regret calamities if you can thereby help the sufferer; if not, attend your own work and already the evil begins to be repaired. Our sympathy is just as base. We come to them who weep foolishly and sit down and cry for company, instead of imparting to them truth and health in rough electric shocks, putting them once more in communication with the soul. The secret of fortune is joy in our hands. Welcome evermore to gods and men is the self-helping man. For him all doors are flung wide. Him all tongues greet, all honors crown all, all eyes follow with desire. Our love goes out to him and embraces him because he did not need it. We solicitously and apologetically caress and celebrate him because he held on his way and scorned our disapprobation. The gods love him because men hated him. “To the persevering mortal,” said Zoroaster, “the blessed Immortals are swift.”

As men’s prayers are a disease of the will, so are their creeds a disease of the intellect. They say with those foolish Israelites, ‘Let not God speak to us, lest we die. Speak thou, speak any man with us, and we will obey.’ Everywhere I am bereaved of meeting God in my brother, because he has shut his own temple doors and recites fables merely of his brother’s, or his brother’s brother’s God. Every new mind is a new classification. If it prove a mind of uncommon activity and power, a Locke, a Lavoisier, a Hutton, a Bentham, a Spurzheim, it imposes its classification on other men, and lo! a new system. In proportion always to the depth of the thought, and so to the number of objects it touches and brings within reach of the pupil, in his complacency. But chiefly in this apparent in creeds and churches, which are also classifications of some powerful mind acting on the great elemental thought of Duty and man’s relation to the Highest. Such is Calvinism, Quakerism, Swedenborgianism. The pupil takes the same delight in subordinating everything to the new terminology that a girl does who has just learned botany in seeing a new earth and new seasons thereby. It will happen for a time that the pupil will feel a real debt to the teacher — will find his intellectual power has grown by the study of his writings. This will continue until he has exhausted his master’s mind. But in all unbalanced minds the classification is idolized, passes for the end and not for a speedily exhaustible means, so that the walls of the system blend to their eye in the remote horizon with the walls of the universe; the luminaries of heaven seem to them hung on the arch their master built. They cannot imagine how you aliens have any right to see — how you can see; ‘It must be somehow that you stole the light from us.’ They do not yet perceive that light, unsystematic, indomitable, will break into any cabin, even into theirs. Let them chirp awhile and call it their own. If they are honest and do well, presently their neat new pinfold will be too strait and low, will crack, will lean, will rot and vanish, and the immortal light, all young and joyful, million-orbed, million-colored, will beam over the universe as on the first morning.

2. It is for want of self-culture that the idol of Traveling, the idol of Italy, of England, of Egypt, remains for all educated Americans. They who made England, Italy, or Greece venerable in the imagination, did so not by rambling round creation as a moth round a lamp, but by sticking fast where they were, like an axis of the earth. In manly hours we feel that duty is our place and that the merry men of circumstance should follow as they may. The soul is no traveler: the wise man stays at home with the soul, and when his necessities, his duties, on any occasion call him from his house, or into foreign lands, he is at home still and is not gadding abroad from himself, and shall make men sensible by the expression of his countenance that he goes, the missionary of wisdom and virtue, and visits cities and men like a sovereign and not like an interloper or a valet.

I have no churlish objection to the circumnavigation of the globe for the purposes of art, of study, and benevolence, so that the man is first domesticated, or does not go abroad with the hope of finding somewhat greater than he knows. He who travels to be amused or to get somewhat which he does not carry, travels away from himself, and grows old even in youth among old things. In Thebes, in Palmyra, his will and mind have become old and dilapidated as they. He carries ruins to ruins.

Traveling is a fool’s paradise. We owe to our first journeys the discovery that place is nothing. At home I dream that at Naples, at Rome, I can be intoxicated with beauty and lose my sadness. I pack my trunk, embrace my friends, embark on the sea and at last wake up in Naples, and there beside me is the stern Fact, and sad self, unrelenting, identical, that I fled from. I seek the Vatican and the palaces. I affect to be intoxicated with sights and suggestions, but I am not intoxicated. My giant goes with me wherever I go.

3. But the rage of traveling is itself only a symptom of a deeper unsoundness affecting the whole intellectual action. The intellect is vagabond, and the universal system of education fosters restlessness. Our minds travel when our bodies are forced to stay at home. We imitate; and what is imitation but the traveling of the mind? Our houses are built with foreign taste; our shelves are garnished with foreign ornaments; our opinions, our tastes, our whole minds, lean, and follow the Past and the Distant, as the eyes of a maid follow her mistress. The soul created the arts wherever they have flourished. It was in his own mind that the artist sought the model. It was an application of his own thought to the thing to be done and the conditions to be observed. And why need we copy the Doric or the Gothic model? Beauty, convenience, grandeur of thought and quaint expression are as near to us as to any, and if the American artist will study with hope and love the precise thing to be done by him, considering the climate, the soil, the length of the day, the wants of the people, the habit and form of the government, he will create a house in which all these will find themselves fitted, and taste and sentiment will be satisfied also.

Insist on yourself; never imitate. Your own gift you can present every moment with the cumulative force of a whole life’s cultivation; but of the adopted talent of another you have only an extemporaneous half possession. That which each can do best, none but his Maker can teach him. No man yet knows what it is, nor can, till that person has exhibited it. Where is the master who could have taught Shakespeare? Where is the master who could have instructed Franklin, or Washington, or Bacon, or Newton? Every great man is an unique. The Scipionism of Scipio is precisely that part he could not borrow. If anybody will tell me whom the great man imitates in the original crisis when he performs a great act, I will tell him who else than himself can teach him. Shakespeare will never be made by the study of Shakespeare. Do that which is assigned thee and thou canst not hope too much or dare too much. There is at this moment, there is for me an utterance bare and grand as that of the colossal chisel of Phidias, or trowel of the Egyptians, or the pen of Moses or Dante, but different from all of these. Not possibly will the soul, all rich, all eloquent, with thousands cloven tongue, deign to repeat itself; but if I can hear what these patriarchs say, surely I can reply to them in the same pitch of voice; for the ear and the tongue are two organs of one nature. Dwell up there in the simple and noble regions of thy life, obey thy heart and thou shalt reproduce the Foreworld again.

4. As our Religion, our Education, our Art look abroad, so does our spirit of society. All men plume themselves on the improvement of society, and no man improves.

Society never advances. It recedes as fast on one side as it gains on the other. Its progress is only apparent like the workers of a treadmill. It undergoes continual changes; it is barbarous, it is civilized, it is christianized, it is rich, it is scientific; but this change is not amelioration. For every thing that is given something is taken. Society acquires new arts and loses old instincts. What a contrast between the well-clad, reading, writing, thinking American, with a watch, a pencil and a bill of exchange in his pocket, and the naked New Zealander, whose property is a club, a spear, a mat and an undivided twentieth of a shed to sleep under. But compare the health of the two men and you shall see that his aboriginal strength, the white man has lost. If the traveler tell us truly, strike the savage with a broad ax and in a day or two the flesh shall unite and heal as if you struck the blow into soft pitch, and the same blow shall send the white to his grave.

The civilized man has built a coach, but has lost the use of his feet. He is supported on crutches, but lacks so much support of the muscle. He has got a fine Geneva watch, but he has lost the skill to tell the hour by the sun. A Greenwich nautical almanac he has, and so being sure of the information when he wants it, the man in the street does not know a star in the sky. The solstice he does not observe; the equinox he knows as little; and the whole bright calendar of the year is without a dial in his mind. His notebooks impair his memory; his libraries overload his wit; the insurance-office increases the number of accidents; and it may be a question whether machinery does not encumber; whether we have not lost by refinement some energy, by a Christianity entrenched in establishments and forms some vigor of wild virtue. For every stoic was a stoic; but in Christendom where is the Christian?

There is no more deviation in the moral standard than in the standard of height or bulk. No greater men are now than ever were. A singular equality may be observed between the great men of the first and of the last ages; nor can all the science, art, religion, and philosophy of the nineteenth century avail to educate greater men than Plutarch’s heroes, three or four and twenty centuries ago. Not in time is the race progressive. Phocion, Socrates, Anaxagoras, Diogenes, are great men, but they leave no class. He who is really of their class will not be called by their name, but be wholly his own man, and in his turn a founder of a sect. The arts and inventions of each period are only its costume and do not invigorate men. The harm of the improved machinery may compensate its good. Hudson and Behring accomplished so much in their fishing-boats as to astonish Parry and Franklin, whose equipment exhausted the resources of science and art. Galileo, with an opera-glass, discovered a more splendid series of facts than any one since. Columbus found the New World in an undecked boat. It is curious to see the periodical disuse and perishing of means and machinery which were introduced with loud laudation a few years or centuries before. The great genius returns to essential man. We reckoned the improvements of the art of war among the triumphs of science, and yet Napoleon conquered Europe by the Bivouac, which consisted of falling back on naked valor and disencumbering it of all aids. The Emperor held it impossible to make a perfect army, says Las Casas, “without abolishing our arms, magazines, commissaries and carriages, until, in imitation of the Roman custom, the soldier should receive his supply of corn, grind it in his hand-mill and bake his bread himself.”

Society is a wave. The wave moves onward, but the water of which it is composed does not. The same particle does not rise from the valley to the ridge. Its unity is only phenomenal. The persons who make up a nation today, die, and their experience with them.

And so the reliance on Property, including the reliance on governments which protect it, is the want of self-reliance. Men have looked away from themselves and at things so long that they have come to esteem what they call the soul’s progress, namely, the religious, learned and civil institutions as guards of property, and they depreciate assaults on property. They measure their esteem of each other by what each has, and not by what each is. But a cultivated man becomes ashamed of what he has, out of a new respect for his being. Especially he hates what he has if he see that it is accidental, — came to him by inheritance, or gift, or crime; then he feels that it is not having; it does not belong to him, has no root in him, and merely lies there because no revolution or no robber takes it away. But that which a man is, does always by necessity acquire, and what the man acquires, is permanent and living property, which does not wait the beck of rulers, or mobs, or revolutions, or fire, or storm, or bankruptcies, but perpetually renews itself wherever the man is put. “Thy lot or portion of life,” said the Caliph Ali, “is seeking after thee; therefore be at rest from seeking after it.” Our dependence on these foreign goods leads us to our slavish respect for numbers. The political parties meet in numerous conventions; the greater the concourse and with each new uproar of announcement, The delegation from Essex! The Democrats from New Hampshire! The Whigs of Maine! the young patriot feels himself stronger than before by a new thousand of eyes and arms. In like manner the reformers summon conventions and vote and resolve in multitude. But not so, O friends! will the God deign to enter and inhabit you, but by a method presently the reverse. It is only as a man puts off from himself all external support and stands alone that I see him to be strong and to prevail. He is weaker by every recruit to his banner. Is not a man better than a town? Ask nothing of men, and, in the endless mutation, thou only firm column must presently appear the upholder of all that surrounds thee. He who knows that power is in the soul, that he is weak only because he has looked for good out of him and elsewhere, and, so perceiving, throws himself unhesitatingly on his thought, instantly rights himself, stands in the erect position, commands his limbs, works miracles; just as a man who stands on his feet is stronger than a man who stands on his head.

So use all that is called Fortune. Most men gamble with her, and gain all, and lose all, as her wheel rolls. But do thou leave as unlawful these winnings, and deal with Cause and Effect, the chancellors of God. In the Will work and acquire, and thou hast chained the wheel of Chance, and shalt always drag her after thee. A political victory, a rise of rents, the recovery of your sick or the return of your absent friend, or some other quite external event raises your spirits, and you think good days are preparing for you. Do not believe it. It can never be so. Nothing can bring you peace but yourself. Nothing can bring you peace but the triumph of principles.

The End

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s